Svarte-Petter

Freddy Söderberg är lätt dagens, nej. Årets Värnamobo. I alla fall efter kvittering mot Ljungskile i går på Söderstadion. Jag och jobbets andre bajare snackade fotboll på lunchen som vanligt. Fick berätta (skryta?) att vi har gått på både samma högstadie- som gymnasieskola. Är inte kompis med han på Facebook, eller har pratat med honom personligen. Men Freddy, vi har många gemensamma bekanta. Och bara så att du vet: jag älskar dig efter igår!

Monster- Justa grabbar har grönvita hjärtan.

/Simon

...och vad jag förbannar mig själv just nu att jag inte tippade på spansk seger. Har trott på Spanien i EM-final och vinst sedan början av juni. Till VM kan ni räkna med att jag ska tippa. Då tippar jag på att den ryska björnen har vaknat på riktigt.
EM summa summarum: En holländsk seger hade varit mycket roligare. Lika så en portugisisk. Men Spanien är det lag som aldrig underpresterar, så det är faktiskt ett rent mysterium att det har tagit de här 44 åren att vinna.

Om några timmar ska jag gå upp och jobba igen. Det känns hårt, speciellt efter 19 timmars helgsarbete bakom mig. Fast det har bara regnat och alla kompisar har jobbat eller varit bortresta ändå så att tjäna ihop en kvarts månadslön under en helg var rätt bra ändå.
Håller på att kolla in olika resepaket till Mallorca nu.

/Simon

Igår var redaktionen ute på en motionstur i Stockholm. Vi har dessutom lyckats fånga det på bild. Här kommer tre bilder som tydligt visar hur ambitiösa vår redaktion är när det kommer till motion.

Ja, nu har jag smält vinsten igår och glädjen har lagt sig lite. Det är dags för lite analys av vad som egentligen hände under matchen. I första halvleken var det United som höll i taktpinnen, något större spel var det kanske inte. Mera hårda närkamper än finlir. Ronaldo drog Essien ett par gånger och några gula kort delades ut. Målet var snudd på fenomenalt, Scholes och Brown väggspelar sig effektivt ur et trängt lägge och inlägget sitter perfekt på en dåligt markerad Ronaldo som enkelt lägger in bollen bakom Cech. Lite senare kommer dubbelläget som faktiskt borde givit ett mål men ändå. Vilket spel det var, på fem sekunder hade bollen gått från mittplan till Tevez skalle. Returen var snudd på ett givet mål, men Cech stod bra i målet och skottet var inte speciellt välplacerat. Chelseas mål är mest en rad oturliga omständigheter som leder fram till att bollen går i kassen. Bollen studsar olycklig på Ferdinand, Van Der Sar snubblar på gräsmattan som med rätta bör kritiseras och Lampard kan rätt ostört lägga bollen mitt i målet.

I andra halvlek kom Kaiser Ballack och Frankie Boy på de blåas mittfält vilket ökade trycket framåt. Någon ramträff fick dom till medan varken Ronaldo eller Rooney kom loss för United. Att det slutar oavgjort efter full tid var ingen förvånad över. Lagen var lika bra, någon solklar vinnare fanns inte under ordinarie tid.  Förlängingen blev ändå rätt dramatiskt den med. Chanser fanns åt bägge håll, mest imponerande var Evra som stormade igenom Chelseas straffområde och serverade en briljant passning in i banan som Giggs borde bankat in den med. Sen kommer den omdiskuterade situationen där Drogba åker på rött kort. Det hela fick sin upprinnelse av att Tevez uppmanade United att flytta upp laget efter att Chelsea fått bollen efter en skada. Lite onödigt må tyckas men Chelsea gjorde en liknande sak under den ordinarie matchtiden. Att sen Drogba ger Vidic en lavett mitt framför domaren är ju bara korkat, han får skylla sig själv. Så mycket var situationen inte värd, lite tjafs var det ibland men här stod alla spelare och tjafsade med varandra. Åter till matchen, den kunde lika gärna avgjorts i förlängningen, bägge lagen hade klara målchanser så straffar kändes inte helt oävet.

Straffläggningen var väl inte målvakternas paradgren. Bara tre bommar av fjorton straffar är lite i underkant. Jag sa till Simon att Ronaldo skulle missa, vilket han förstås gjorde. De största stjärnorna brukar ha en viss förkärlek för att bomma (Baggio, Beckham, Zlatan och så vidare). När så John Terry stegade upp för att lägga Chelseas sista straff för att ta hem vinsten sa jag återigen till Simon, "han kommer missa" och refererade Lex Mellberg EM 04. Mittbackar ska i så stor utsträckning inte skjuta straffar. Att han halkade får väl ses som oturligt, men vi har sett det förr (Beckham). När Van Der Sar till slut får tag på en straff blir han självskriven hjälte, trots att han bara tog en straff (han snuddade dock på två-tre stycken).Terry grät sorgetårar, Ronaldo glädjetårar och det var så dramatiskt det kan bli. Matchen i helhet når dock inte upp till finalen 2005, den var fortfarande bättre i åtminnstonde underhållnings- och spänningsfaktorn.

Att säga att United förtjänade vinsten ska jag inte säga, det var två oerhört jämna lag, man kan säga att det är jämnbördiga. Ligan avgjordes av att United hade bättre målskillnad och CL-finalen på straffar. Vad som skiljer lagen åt är svårt att säga, United har ett mer utvecklat spel, de har fler varianter att ta till. Chelsea litar på att Drigba fångar in bollen och spelar den vidare, vilket han gör med briljans rätt ofta. Nu pratar Drogba om att sticka, så vad som händer med Chelsea nästa år blir spännande. Nu börjar Silly Season i Europa, en period av spännande övergångar att vänta. Vad United behöver är svårt att säga. En högerback av samma klass som Evra på vänstern hade varit okej. Tevez och Rooney på topp är ltie för kortväxta för min smak, hade gärna sett en lite tyngre anfallare som kan använda huvudet också, saknar Nistelrooy lite kan jag erkänna. Han och Ronaldo hade varit livsfarliga ihop. Vi får se vad som händer, nu börjar EM-uppladdningen på riktigt. Har lite dåliga feelings inför det, med Sverige vet man aldrig...

/Sune

Hjärtat, mitt hjärta har farit illa under kvällens gång. Under matchens gång var det stillestånd ett par gånger, med en ökad frekvens i slutet. Men det gick vägen, mina röda djävlar fick promenera upp till Platini och hämta bucklan. Lyftet med Giggs och Ferdinand är alltid lika fyllt av gåshud. Fan vad vackert det var och jävlar vad glad jag blev. Förra gången vi vann följde jag skiten via text-tv, inte riktigt lika spännande. Tror till och med jag hade gått och lagt mig innan matchen var över och när jag vaknade fick jag reda på att det blev vinst ändå. Enda grejen är väl att det är svårt att peka ut någon solklar hjälte, alla gjorde sitt. Ronaldo bommade en straff men han gjorde ju det enda spelmålet för oss, så det går att förlåta. Van Der Sar tog ju faktiskt bara en straff, men ack så viktigt. Han var i alla fall och nosade på två-tre utav straffarna. Helt enkelt är hela laget hjältar och det här ska jag fira med sömn. Imorgon kan det komma en lite djupare analys av matchen, för just nu är det mest sömnen som lockar. Vi tar itu med det här imorgon. Godnatt

Självklart måste även Svarte-Petter få lägga näsan i blöt när det kommer till den svenska EM-truppen som presenterades idag. Hade sett både "Sportpanelen" (Gomorron Sverige) och "Fotbollskväll" igår så förutsättningarna hade jag fått förklarade för mig men är inte riktigt nöjd. Därför kommer jag nämna några punkter jag finner intressanta.

• Målvakterna, där är det ingen diskussion. Bättre uppsättning målvakter har vi inte att tillgå. Bara att hoppas att Isaksson skärper till sig och ger fan i och släppa in åtta mål i samma match. Rami har börjat skärpa till sig i Bajen-kassen och EM-form på intågande. Wiland är i EM för att bära vatten.
• Backlinjen, likaså där inga större funderingar. Vi har det material vi har och det är bara att försöka göra det bästa av saken. Att våra mittbackar inte kan passa är givetvis ett problem Lagerbäck får lösa. Ytterbackarna utan skadade Edman är inte heller så respektivingivande. Jag varnar för att det defensiva kan få lida
• Danne-sidled får återigen en plats och det är åt helvete fel. Minns mycket väl hur illa det såg ut mot Spanien. Nej, Rasmus Lindgren hade varit mitt självklara val, men han kan väl inte pärmarna så kvar. Därför får vi bara hoppas att Linderoth håller eller ifall så inte sker, att Taco får lira defensivt. Daniel Andersson borde inte ens få bära vattenflaskorna.
• Niklas Alexandersson, ytterliggare en trotjänare får plats, trots att hans allsvenska säsong varit snudd på katastrofal. Någon bättre, yngre yttermittfältare borde väl ändå Sverige ha, varför inte ta med Kennedy från första början, till exempel. Vissa tyckare påstår att det är bra att ha Alexandersson med som möjlig högerback. Jag röstar för att vi ställer ut en orange-vit kon istället.
• Henrik Larsson. Mister "jag-ska-ligga-hemma-framför-tv:n-och-kanske-se-Sverige-matcher" Larsson gör comeback. Lite svinigt att skita i kvalet och sen hänga med när det väl hettar till. Men om någon får den äran så är det Henke. För med Henke får vi en anfallare som faktiskt är bra. Zlatan vet vi inte hur det kommer gå, han brukar ju blanda och ge. Elmander har inte varit lika lysande den här säsongen och är ett litet frågetecken. Sen att Allbäck får vara med i truppen istället för Markus Berg är inget annat en skandal.

Summeringen är att våran vän Lars Lagerbäck inte verkar tänka så mycket på framtiden utan fortsätter i redan inkörda spår. Om vi har en kris i landslaget om tre-fyra år, skyll inte på mig då i alla fall. Nytänkande har aldrig varit Lagerbäcks starka sida och någon gång ska bomben smälla, det kan ske i EM. Jag tror inte på final, så mycket kan vi säga än så länge.

Dagens andra ämne: Premier League-avslutningen
Enligt den kalkyl jag ritade upp på bloggen för två veckor sedan slutade helgens Premier League med en United-vinst. Jag har inte firat något särskilt och det må bero på att man har blivit lite för bortskämd med ligatitlar de senaste femton åren. Inte för att låta dryg bara. Men denna säsong vill jag se att United tar hem Champions League. Efter en himla massa pinsamheter sen vinsten 1999 (jag minns alldeles för väl Milans utskåpning på San Siro förra året) ser jag hellre en vinst i Champions League. Kanske för att CL är lättare för mig att följa eftersom jag inte har råd med Canal+. Dessutom att i CL är det mera att vara bäst när det gäller och ha lite tur med sig. En liga blir lite för lång för att man ska kunna hålla pulsen uppe i 38 matcher. Däremot CL, som avgörs i en enda final, där finns smärtan, hjärtinfarkterna och spänningen. Får även tillägga att United förlorade två, just det TVÅ, matcher mot Manchester City. Det är inte acceptabelt, det är skandal. Så därför ser jag ligatiteln som en kompensation för lidandet och om United ska plussa denna säsongen återstår nu en vinst i CL.

I morgon har jag tenta som jag knappt lagt ned någon energi på. Men verkade mest vara basic grejer i Sveriges statsskick och lite kommunpolitik. Förvaltningsrätt är nog det tråkigaste på den här jorden.

I morgon ska jag också spela fotboll för första gången på säkert två år. Så hade hellre övat på att få upp dribblingarna igen i stället för tentan. Har inhandlat ett par billiga fotbollsskor från Nike (tiempo natural) och en fotboll fyrans storlek att öva upp dribblingarna igen.

Mitt hjärta i fotboll i övrigt tillhör till större delen svenska lag. Främst Horda AIK, sedan IFK Värnamo. Men där slutar den geografiska skalan för sedan är det ett grön-vitt hjärta som hamrar under bröstet. Men det har det bara gjort i två år. Innan dess var det möjligen Assyriska  fast utan något brinnande engagemang.
Till skillnad mot Sune och Perry så har jag inte haft någon favorisering i internationell fotboll. Valencia gillar jag i och för sig, men inget lag som spelar på en regning ö med vänstertrafik, heltäckningsmatta och trekantiga, gurksmörgåsar. Mitt stora bekännande är att jag är rätt historielös, blev faktiskt inte intresserad av fotboll överhuvudtaget förräns år 2003.
Innan dess i skarven mellan 90- och 00-tal så hade jag en mörk period i mitt liv där Warhammer och ungdomsmöten i Gnosjö hörde till större delen av vardagen. Tillsammans med Horda AIK förstås.

/Simon

Våran gode vän Perry har i en lång kommentar önskat om en genomgående analys av framförallt Champions League-slutspelet som igår brutalt hänvisade Liverpool till förlorarnas bänk och konstaterade att Manchester United möter Chelsea i finalen. Jag bringar klarhet i det här att mina texter om fotboll (om det gäller svensk eller brittisk) är oerhört subjektiva. Mitt hjärta är hos United och har varit så sen 1994. De tre andra lagen i det brittiska toppskiktet har jag inte mycket till övers för.
Mest hatar jag Chelsea, helt klart. Ett lag utan själ men med en snorrik ryss som köper ihop ett topplag för att leka med. Vissa påstår att laget visst har själ i form av mittbacken John Terry och Frank Lampard. Lampard är en lipig jävel som mest verkar bry sig om att få högre lön, plus att han är skolad i West Ham. Vad han gör på planen vete gudarna men någon gång träffar han bollen rätt och gör mål. John Terry har genom åren tillhört Chelsea och verkar så förbli, så även han tjänar ett antal miljoner i veckan tack vare Roman, om det inte vore för Roman skulle nog varken Lampard eller Terry förbli i Chelsea, tro mig. I övrigt är laget något ihopplock för tre miljoner. På vänsterbacken har vi ytterliggare en girigbuk, Ashley Cole, vars största intressen verkar vara att bedra sin fru och supa till det. Han lämnade sitt Arsenal, som skolat honom, för miljonerna i Chelsea. Jag kan bara gissa hur mycket Gunners-lirarna hatar honom. Mera Chelsea då. På topp lirar den där Drogba vars största talang är att ligga på gräset, ibland gör han dock bra saker och jag erkänner att bättre targetplayer är svår att hitta. Mittfältet är ett misch-masch av tyskar, britter, fransmän, ivorianer och gud vet vad. Ballack, antagligen den fulaste fotbollspelaren efter Oliver Kahn, förstår jag mig inte riktigt på, vad gör han på plan? Fasta situationer eller nått, för mig står han för tråkfotboll. Okej, nu ska vi inte hänge oss allt för hårt i personangrepp, kort och gott ett lag utan själ med en medgångspublik och en tränare som inte vet vad 4-4-2 är för något.
Näst efter Chelsea kommer Arsenal på min hatskala. Det har med historiska händelser att göra. På 90-talet stod kampen om ligan oftast mellan Arsenal och Man Utd vilket leder till att vissa sorger framkallade av just Arsenal. Rent fotbollsmässigt är jag inte lika negativt inställd till Arsenal. De är ett spelande lag som i sina bästa stunder är så underbara att skåda. Fabregas, killen är 87:a och är redan en av världens bästa mittfältare och spelfördelare. Jag beundrar tränaren Wenger som vågar släppa iväg rutinerade spelare och bara satsa på unga spelare, han har ett mod och tålamod som saknas i dagens fotboll. Att Arsenal tillåter Wenger att hålla på som han gör är beundransvärt, all cred för det. Men trots deras fina fotboll hatar jag dom, det kan inget i världen ändra på. Fotboll är hat och kärlek, så länge man kan hålla hatet inom sig själv.
Så Perry, redo. Liverpool. Vad ska man säga om Liverpool. Är det ett lag eller är det en man? Steven Gerrard, mannen som är Liverpool. En spelare som blev erbjuden en ofantlig summa ryska oljemiljoner och var nära att ta i betet. Men till skillnad från Ashley Cole lät Steven hjärtat bestämma och han skulle aldrig kunna komma hem till Merseyside igen om han svek sitt älskade Pool. Istället blev han en figur för Liverpool, en man vars namn kommer sjungas på Anfield så länge den finns kvar (typ 2-3 år). I Gerrard har laget ett hjärta, i målet står Pepe och flaxar. På topp har 330-miljonersmannen Fernando Torres överraskat varenda fotbollsförståsigpåare och dunkat in 31 mål under sin debutsäsong, inte dåligt alls. På mitten springer Mascherano och jagar livet ur motståndarnas spelfördelare. Förstås måste vi nämna Anfield Road, hemmaarenan för Liverpool. Varje gång innan och efter match sjungs den klassiska hymnen "You'll never walk alone". Får gåshud varje gång jag hör den. Om ni undrar varför jag inte uttrycker mer hat över Liverpool är av den enkla anledningen att de sällan har satt käppar i hjulet för United, de har aldrig räckt ända fram i ligan de senaste 15 åren. Däremot är de ett lag som trivs i CL. Finalen 2005 mot Milan är den bästa fotbollsmatch jag sätt, hur många gånger stannade ditt hjärta den matchen Perry? Där pratar vi fotboll när den är som bäst.

Sådär, då har ni en bakgrund och lite åsikter kring brittisk fotboll. Vi går vidare mot stundande final i CL och slutspurt i ligan. Bägge står mellan United och Chelsea. I ligan har lagen samma poäng men Utd en bättre målskillnad. Två matcher återstår och United möter West Ham hemma och Wigan borta, det här är matcher som ska vinnas, annars är det tjänstefel. West Ham kan vara lite kinkiga, men de ska besegras och om det blir poängtapp mot Wigan, då ska jag allvarligt fundera på ett fönsterhopp. Chelsea däremot möter Newcastle borta, det låter som en mindre rolig uppgift men långt ifrån omöjlig. De avslutar sedan hemma mot Bolton, en vinst där är kalkylerad. Så enligt kalkyl tar United hem ligan.
Däremot Champions League-finalen är ett öppet drama med en utgång jag ej vågar tippa. Chelsea har fördelen av att matchen spelas på hemmaplan, i Moskva. Vår gode Perry tror det blir en fråga om vem av Drogba och Ronaldo som filmar till sig en straff först. I den matchen vinner nog Drogba. Att Ronaldo faller lätt vet alla domare om och därför är det svårt för honom att få straff. Däremot Drogba som med sin vältränad kropp ser ut att kunna ta en närkamp men skenet bedrar, han faller så fort Vidic kommer och andas i nacken på honom. Vad jag ser framemot är duellen Ashley Cole vs. Ronaldo. Jag tänker njuta varenda gång Ronaldo rullar upp bedragar-Cole på läktaren så kan han stå där, lille Ashley, med kuken i ena handen och spritflaskan i andra och skämmas. Vad United saknar är en huvudspelare på topp. Att Rooney och Tevez ska ha en chans mot Terry och Carvalho i luftrummet är inte troligt. På mitten undrar ni förstås, vad händer där? Kommer inte Ballack-Makelele-Lampard köra över Uniteds mitt. Icke troligt säger jag. Paul Scholes (Uniteds hjärta ihop med Giggs och Neville) som äntligen får spela sin CL-final kommer inte spilla tid på artigheter. Minst ett knäckt ben kan jag utlova och Carrick kommer utan problem jaga skiten ur Lampard, inga svårigheter. Men med Sir Alex vet man aldrig vilken uppställning han kommer spela med. Blir det en 4-4-2 betyder det att United kommer spela för att vinna. Bjuder rödnäsan på en 4-5-1 blir det antagligen en mera låst och kontrollerad match. Chelsea spelar ju tråkfotboll, som vi alla vet. Jag hoppas och tror att United vågar spela brallan av Chelsea, det är ingen omöjlighet. Hur det går, det vet endast Sir Alex och Simon Bank tror sig veta, men han har fel. Han borde ägna sig åt att hylla Henrik Larsson istället.

Och vilka brittiska fotbollspelare som är kuk- respektive penismän, det kommer i ett separat videoinslag, vi lovar