Svarte-Petter

Jag tycker fortfarande att det känns konstigt. Liksom att sommaren får för sig att göra någon slags dunderentré i år. Visst brukar det vara en vecka i början av juni med strålande väder (sammanträffar oftast med studentveckan). Men framåt midsommar brukar vädret vara tillbaka med regn och allt sånt göttigt. Nu har solen legat på oavbrutet i jag vet inte hur länge. Gräsmattorna är inte gröna längre, de har intagit en mer gulnande färg. Snart har det gått så långt att jag faktiskt vill ha regn, lite regn för att ge den torra jorden en chans. Kollar på väderrapporter och alla säger likadant, högsommarvärme i minst en vecka till. Min kropp har inte anpassat sig till vädret än. Så fort jag stiger ut i solen börjar jag svettas, det är hemskt, hemskt, hemskt. I min drömvärld blir det aldrig varmare än 23 grader på sommaren, gärna lite moln men det ska vara precis lagom att traska runt i seglarskor, byxor och skjorta med uppkavlade ärmar. Det är sommar för mig, istället serveras jag en sommar i form av en kroatisk värme som glider in. Som vanligt kastar jag sten i glashus, när vintern är här kommer jag förlåta sommaren för att den var så jävla varm, det kommer jag.

Batterierna i datorn är på väg att ta slut, orkar inte dra fram laddaren. En uppdatering kring vår vän chauffören. Chaufför hade rätt, flickvän somnade på två röda, chaufför tog en kvart på sig. Chaufför tyckte det var lite obehagligt att köra bil bland 500 aspackade studenter som vinglade runt på gatan chaufför körde. Chaufför trodde han skulle köra på minst två, alla överlevde.