Svarte-Petter

Senast jag lämnade Stockholm för mer än sex timmar var på nyårsdagen. Sedan den kvällen har jag aldrig varit längre bort än vad SL-kortet sträcker sig. I lördags var det en ovanlig dag. Går upp, duschar, gör sig fin, tittar in i garderoben, klär sig i kavaj, tar de nya Our Legacy-byxorna och lånar ett par solglasögon. Egentligen behövde jag inte bry mig, men fåfängan knockar en i skallen ibland. Resväskan är redan färdigpackad och tillsammans åker vi in till centralen med tuben. Hämtar biljetten i en sådan där biljettautomat med en kod på tre bokstäver, fyra siffror och en till bokstav på slutet. Är ute i god tid, tar en kaffe på doncen, röker en cigg utanför centralen. Kaffet är för varmst, trots mjölk och halva tungan bränns sönder. Köper tuggummin på Pressbyrån för att dölja den värsta stanken av fimp för mina föräldrar. Tåget jag ska med rullar in på spår tio, alla andra köar för att komma in så fort så möjligt trots att tåget går om tio minuter. Själv röker jag en sista cigarett, har ingen aning om när jag kommer få göra det nästa gång. Kaffet är inte lika varmt men inte heller speciellt gott, kastar mer än hälften i soporna. Kontrollerar biljetten en sista gång, vagn 5, plats 54 fönster på ett X2000 mot Linköping, Malmö avgång 9.21, framme i Alvesta 12.25. Kliver på tåget, snubblar över tre danska barn som ställer sig i vägen. Markerar att här ska jag sitta på och några sekunder går innan de flyttar på sig. Hivar upp väskan på hyllan ovanför sätet mitt och hänger kavajen på kroken vid fönstren som män gör. Sätter mig bekvämt på min plats, hoppas att ingen får för sig att sätta sig bredvid. Tar fram min iPod jag inte använt på två månader och kopplar på nostalgi-skivorna, Shout Out Louds andra skiva, kom på min födelsedag 2007, en tid som kan räknas som en av de tuffare och mest ensamma perioder jag gått igenom (skivan har även andra, mycket bättre minnen men på den här resan är det bara Vmo-minnen som gäller), Sleepy Jacksons låtar går hårt de med. Bara den skivan får mig att minnas alla hundratals promenader mellan Smultronvägen och Bredasten, promenaden på 25 minuter som blev mitt andningshål i livet. För att inte dränkas i minnen åker nya numret av Filter fram, läser den pärm till pärm borträknat de sista sidorna som inte var speciellt intressanta. Som vanligt när jag läser sådana tidningar blir jag avis på alla kreativa människor som blir intervjuade, folk som brinner för något och faktiskt gör något. Det går väldigt bra att drömma och samtidigt spä självföraktet till nya nivåer vid sådana läsestunder. Tidningen tar slut, byter den mot Erik Nivas samling "Den nya världsfotbollen", en bra bok om man bara vill läsa lite ibland. Läser boken i en knapp timme innan konduktören meddelar att nästa station är Alvesta. Känner igen sjön som ligger precis innan stationen och allting är bekant igen. Kränger på kavajen och tar ner väskan från hyllan, plockar på mig solglasögonen och fipplar i sista stund in ett tuggummi.

Dörrarna öppnas och utanför dörren är det kvavt, solen skiner och det är välkommen hem till foppatofflornas och trekvarts-shortsens Sverige. Dialekten låter bekant men ingenting jag saknar. Tittar en aningens förvirrat omkring mig, har ingen riktigt aning om vem i familjen som ska hämta mig. Efter någon sekund dyker ett välbekant kvinnoansikte upp i den inte alltför stora folksamlingen. Min mor, står där lika glad som vanligt att se mig, trots alla besvikelser jag genom åren orsakat henne, tårarna när jag började dricka och uppgivenheten när hon kom på att jag börjat röka. Men trots allt har hon alltid funnits där när det stormat som värst med kloka råd och tröstande ord. Vi hoppas in i bilen, våran Volvo V70 från 2000, RGR 840 med färgen silvergrå. Innan vi åker hem tar vi vägen förbi ICA i Alvesta, påväg ut från affären kommer en störtskur, jag går och ställer tillbaka vagnen i skjulet medan mor tar skydd i bilen. Vägen hem, 27:an, är alltför bekant för att beskrivas med ord. Visst är biten mot Alvesta-Växjö mindre känd än den mot Värnamo, men nog kan jag den med. I Rydaholm är det mesta sig likt, det har inte byggts ett nytt hus där sen på 80-talet så konstigt vore väl det. En av de första människorna jag ser är ett par, killen är ett år yngre än mig och tjejen är lillasyster till en av mina gamla klasskamrater, framför sig rullar de på en barnvagn.

Parkgatan 11, mitt emot stationshuset i Rydaholm, där växte jag upp. I ett gult hus med vita knutar, det finns två äppelträd på tomten, några vinbärsbuskar och en röd garagebyggnad med dels ett garage och två mindre förråd med en massa gammal bröte i. Tar med mina saker och en påse mat, går in igenom fulingången på baksidan där vi i familjen alltid går in. Resten av min familj, min far och mina tre bröder tar emot i farstun. Min äldste bror ger min fåfänga en liten kick då han undrar om de fått en brittisk popstjärna på besök. Det är kramar och det är "har resan gått bra?" och allt det där. Ställer in skorna i förrådet så inte hunden ska äta upp de, bär upp mina saker på mitt temporära rum. Mitt pojkrum tog min minsta lillebror över för tre år sen då jag lämnade huset för gott. I mitt temporära rum sitter en bild på mig själv när jag går på lekis. På bilen sitter jag och väver, jag ser rätt glad och oförstörd ut. Jag tror inte den pojken skulle se sig själv i mig om tjugo år. I övrigt står det en bäddsoffa, en gammal keyboard, ett skrivbord och en liten 14 tums-tv på skrivbordet. Bakom bäddsoffan står min gamla pojksäng på högkant utan ben. Pappa frågar om jag inte kan sova på bäddsoffan, jag svarar att det kommer inte på fråga och så baxar vi fram sängen och lägger den på golvet. Lägger kavajen på soffan och går ner igen. Småpratar lite och efter ett tag känner jag mig rastlös. Alla andra sitter vid varsin dator eller ligger och vilar, var det såhär man blir mottagen? Uppmärksammad i fem minuter och sen är allt som vanligt igen eller? Orkar inte ta fram min egen dator, vankar av och an i huset, tittar in i rummen och ser om något har förändrats. Två datorer har pajjat sen sist i övrigt inget nytt. Röksuget börjar röra på sig igen och sjunger locktoner i öronen. Går ut och tittar på när minste bror klipper gräset med den nya gräsklipparen (en till ny grej!). Står emot nikotinet och ringer en vän inne i stan och frågar om det händer något ikväll. Det gör det, förfest hos Klara, öl och cigg. Rökaren i mig får mig att genast lova att jag kommer. Går in igen och frågar om det är okej om jag åker in till stan i kväll och det går bra men med viss besvikelse i rösten. Säger att mina vänner har inte heller träffat mig på länge och då är det lugnt. Familjen äter sin första gemensamma måltid sen någongång i slutet av december. Mamma och Josef har gjort pitepalt och det är altid lika gott. Slår inte mitt personliga rekord utan stannar på fem stycken. Efter maten pratar vi om och planerar inför pappas femtioårskalas senare i höst. Timmen innan tåget till stan går händer inte mycket, jag går mest runt i cirklar, planlöst och rastlöst.

Tio minuter innan tåget går lämnar jag hemmet. Har lyckats övertala lillebror att hämta mig i stan när jag vill hem under natten. Har tagit på mig kavajen igen och solglasögonen likaså, känns bra och under tunneln som leder under järnvägen tänder jag första ciggen på tio timmar. Låter röken sakta ringla genom kroppen och ut igen, det smakar lika ljuvligt som alltid. Vill inte att någon ska se mig, vill inte bringa mer skam över familjen än vad jag redan gjort, men men. Röker upp och får en mildare nickokick, går upp till perrongen och väntar de sista minuterna till tåget som ska gå. Tittar runt omkring på byn som jag hatat hårt genom livet, den kompakta tystnaden bryts av ibland då någon trött moped gör en rusning genom byn. Annars känns det som jag står i en scen av "Farväl Falkenberg", allt ser så perfekt ordnat ut men man vet att bakom varje fönster finns det något som inte är bra. Vänder mig om och ser ett bekant ansikte gå på gatan tjugo meter bort. Hon liknar en gammal klasskompis som flyttade till Värnamo när hon var fjorton och fick sitt första barn när hon var femton. Nu har hon tydligen två barn och bredvid går en yngre man med en gul och blå tröja. Tåget kommer någon minut försent, på tåget kopplar jag i iPoden och låter solglasögonen sitta kvar. Mittemot sitter ett medelålders par som ser ut att vara på väg hem från en utlandssemester, mannen har flint, är rätt kraftig och läser en bok som ser ut att vara en deckare. Kvinnan har kort, grått hår. Stolarna framför mig sitter någon av asiatiskt ursprung och han pratar ibland med en annan vars ansikte jag inte kan se. Tycker att asiaten liknar en gammal klasskompis från gymnasiet men tror ändå inte det är han. Lyssnar på Röyksopp och peppar lite, har lyckats ta med mig några Pripps blå i min gamla slitna väska. Framme i Värnamo går jag snabbt mot tågets dörr för att komma ut fort och välkomna friheten. Tittar en sista gång över axeln och upptäcker att asiatens kompis var en annan klasskompis och de var bröder. Vänder snabbt tillbaka av huvudet och lämnar tåget med rask takt.

I Värnamo tar jag några raska steg, svänger vänster efter stationen och går förbi Arnes trafikskola och tittar in på lägenhetshuset där en vän med familj bodde innan de lämnade stan. Kommer ut på Jönköpingsvägen, rakt över gatan går Flintgatan där jag tillsammans med två god vänner delade en liten etta i några månader fyllda av fylla och ännu mer fylla. Går förbi gamla Mejeriet, stans egna finlandsbåt på land som sjönk för tre år sedan och inte setts sen dess. Samtidigt som jag passerar där åker en raggarbil förbi, mannen i passagerarsätet skriker åt mig: "klipp dig och skaffa dig ett jobb". Sen skrattar alla bullrigt i bilen, det känns som man är hemma igen helt enkelt. Vandrar några gator upp och kommer fram till festhuset. Alla sitter på bakgården där det röks och dricks hela kvällen. Någon har jag inte träffat på över ett år. Det blir som vanligt när man är hemma, allt ska fram, hur det gått med livet, jo jag har hopapt av min skola och är totalt lost igen. Alla andra är totalt lost de med. Någon ska satsa på kärleken i USA, några andra ska plugga i Malmö, ingen vet riktigt vad de vill göra med sitt liv. Vi skrattar gott åt våra vilsna liv. Tackar för att jag är full, säger förstås inte till någon att hemma, på nätter kan jag vakna med panikångest över framtiden, men det löser sig, det säger alla. Efter ett tag kommer Dennis till festen, vi som höll ihop när alla andra försvann våren 2007. Det är ett kärt återseende, de flesta vännerna är roliga att få återse. Mycket prat och stoj, ölen tar slut och jag går över till grannens hus där det är stort kalas. Träffar några andra jag känner, pratar lite med de och tittar lite på ungdomen som härjar som värst. Känner mig gammal och vi går därifrån. Hoppas på en cykel och skjutsar Becka genom staden, nedför Storgatsbacken där Harrys gapar tomt. Får känslan av förra sommaren då jag var hemma hela sommaren, då cylkade jag en del, tror det är första gången sen förra sommaren jag sitter på en cykel. Saknar bara Karin lite så hade det varit som då, typ. Hundra meter innan Gästis har några stannat upp, de dricker ur en flaska rött, jag tar två djupa klunkar och promenarar till Statoil och köper mera cigg. Ringer min flickvän lite snabbt och sen in på Gästis. Scannar av alla ansikten därinne, ser några man kan tänka prata sig med, ser betydligt fler man kanske kommer prata med men helst skulle vilja slippa. Köper en öl, säger tja till några, går vidare och pratar med Bengan jag inte träffat på några år vad jag tror. Sen fortsätter kvällen mest så, vi berättar vad vi gör och sen drar jag ett skämt och så går jag vidare och det är kul och träffas hoppas vi ses snart igen. Kramar om Stina, vi pratar om kärleken, gamla gemensamma bekanta och vi kommer säkert inte träffas på ett eller två år igen. Klockan blir ett, ringer lillebror för hämtning och vi vandrar bort till gamla falaffelvagnen som bytt namn till "Guldis Grill". Köper en kebabrulle som läcker sås men smakar himmelskt. Kramar alla adjö och jag vet inte när jag kommer träffa någon igen, någon gång gör vi väl det, inget allvar utan vi ses snart igen liksom. Bror kommer och jag är inte så full utan vi pratar hela vägen hem, vi pratar om jobbet och om Stockholm. Hemma bäddar jag iordning sängen, skickar ett sms till min flickvän där jag säger förhoppningsvis rätt fina saker och somnar.

Söndag, vaknar några gånger under natten, fryser lite och drar fram någon filt och stoppar om mig igen. Drömmer ingenting och sen hör jag hur dörren öppnas, några snabba små tassar som slår mot golvet och något lätt som spinger över min kropp. Känner en blöt nos mot min kind och en tunga som snabbt virvlar över hela ansiktet. En hederlig hund-väckning, men det gör ingenting för hunden är världens sötaste och den känns som en liten bebis när jag håller om den. Storebror har åkt på morgonen för att vara med på en svensexa, minste bror jobbar och jag äter frukost, a-fil, grekiskt lantbröd och bravo apelsinjuice. Blir mätt och dricker inget kaffe, kaffet hemma är inte min favorit, beskt som fan. Klockan är efter tolv och jag tittar lite på datorn, läser lite i soffan och låter röksuget komma igen. Röksuget frågar om jag ska hämta lillebror på jobbet vid fyra. Visst säger mina föräldrar och jag väntar på att klockan ska bli halvfyra så jag kan åka. Lite innan drar jag iväg, stannar på en rastplats och drar i mig en cigarett. Åker in till mitt gamla jobb, orkar inte ens gå in och hälsa, för mycket minnen och bara för mycket. Tar två cigg och pratar med en gammal kollega. Sen kommer Stan ut, vi jobbade samma tider under ett års tid, det var två år sen nu. Han har fått barn och skulle åka till USA på kvällen. Jag, ja, jag hade hoppat av min utbildning och vet inte vad jag ska göra med mitt liv och ett skratt på det. Hejdå och jag tar med mig lillebror hem igen, vi pratar inte så mycket, jag vet inte vad jag ska prata om så vi håller käften. Mamma har lagat smördegsinbakat fläskfilé med svampsås och potatisgratäng, för hon vet att jag gillar det. Jag är alldeles för otacksam i efterhand känner jag mig som ett svin. Vi äter glass med strössel till efterrätt. Jag ringer Simon och Växjö för fråga om vi ska ses ikväll. Han ska på bio men efter det kan vi ses. Det var över en månad sen vi sågs, lite telefonsamtal har det blivit, mer i början. Tar bilen mot Växjö, stannar på en rastplats och tar en cigg igen. Kör vidare in, Simons film är inte riktigt slut, stannar på parkeringen utanför Doncen vid Samarkand och tar en cigg till. Simon ringer och vi träffas utanför Filmstaden. Vad gör man, ska man kramas eller inte, blir nog ett handslag eller jag minns inte. Det är roligt, jag trivs att ha honom med mig igen, trots att det bara är för någon timme. Vi behäver inte känns på varandra speciellt länge utan är snabbt tillbaka i den vanliga jargongen. Jag har saknat honom, jag hoppas han saknat mig lite också. Vi vet inte riktigt vart vi ska ta vägen så jag föreslår doncen, vi åker förbi doncen inne i Växjö city och vi skakar på huvudet. Vi är uppväxta på ett McDonalds som man måste ha bil för att komma till, maten ska sköljas ner med lite avgaser och så åker vi till Samarkand igen. Vi berättar lite historier från våra jobb, vi skrattar gott och jag kör hem Simon till hans föräldrar och så åker jag hem igen. Får en känsla av Simon kanske kommer lämna mig i framtiden för journalismen, men det vet jag inget om. Jag stannar på en parkering vid badet i Rydaholm och röker en cigg. Lyssnar på långtradare och tittar på vattnet. Hemma har mor och far gått och lagt sig. Kollar runt på internet och går sedan ut bakom garaget och röker en cigg till. Sen är det hej och godnatt.

Måndagmorgon, jag går upp tidigt, duschar, rakar mig och gör mig fin, tar på mig mina fina kläder och tar tåget in till stan igen. Framme på stationen kommer Frida och hämtar mig. Sen kör hon mig till Doncen där vi äter frukost. Där någonstans kunde vi skruvat tillbaka klockan två år. Precis så gjorde vi under våran sista tid på doncen när vi var lediga på vissa vardagar åkte vi upp dit och åt frukost tillsammans. Jag minns alla de stunderna med mycket glädje och värme. Vi pratar i två timmar om saker och vi åker en liten runda genom Värnamo. Frida kör utan att jag ber henne förbi min gamla lägenhet på Smultronvägen 46, det bränner till lite i hjärtat när jag ser den och ibland saknar jag den där fina ettan med det gamla köket och den underbara balkongen. Jag hoppas ur bilen vid Stigs där jag möter Klara och Sanna, vi dricker lite kaffe, Klara dricker te. Sanna ska tillbaka till Oslo lite senare så vi ska väl säga farväl och prata lite. Dennis och Thomas ramlar in ltie senare och äter frukost. Vi pratar och har det trevligt, går över gränsen som vanligt och vi skrattar gott. Klara och Sanna åker, vi säger hejdå och vi ses snart igen vilket kan vara om någon månad eller något år. Vi tre pojkar går till en fiskeaffär som en bekant till Dennis och Thomas startat, den heter "Bottennappet", vi tittar runt lite och klämmer på fiskespön och annat som de har. Efteråt köper vi glass och snackar skit, jag får en bil och jag äter en äkta kebabpizza, de andra tittar på. De får skjuts hem och jag stannar lite senare på en rastplats och tar en cigg. Väl hemma bjuder mamma på paltrester, det är gott och jag blir mätt igen. Nu ska jag snart åka in till stan och hämta mina bröder, kanske stannar jag på en rastplats igen...

Så vänner och läsare, helg är det nu och nu finner jag någon form av ro att dela med mig av några saker som hänt under veckan. Det har tyvärr blivit så att jobba heltid på lager med en hel del fyskiskt arbete gör hjärnan en aningens slö och då blir mitt skrivande på detta forum lidande, bara så ni vet. Dagens första och sista ursäkt fick ni där och vad vill ni veta nu då?

Har läst önskemål från min exil-bloggvän att det ska skrivas om Morrissey och U21-landslaget. Simons ord är min lag så varför inte:

Morrissey spelade som sagt var på Hovet här i Stockholm i onsdags. Jag gick dit med Olivia för hon hade gett mig en biljett i julklapp samt en till sig själv. Efter lite matematikövningar insåg jag att senast jag var på en konsert, nu menar jag riktig konsert där man betalar dyra pengar för ett band man vill se och möjligen ett förband man verkligen inte vill se (inte festival, okej?), var Morrissey i Malmö 2006. Vatten har väl hunnit rinna under broarna i mitt liv medan Morrissey var ganska likadan vad jag minns. Enda skillnaden var väl att basisten i hans kompband bytts ut och Boz Boorer såg lite trevlig ut som alltid. Vad som menas är att Morrissey viftar med mikrofonsladdan, utstöter konstiga ljud, sjunger formidabla låtar och trakasserar Sveriges stora schlagerintresse. Rösten på karln var inte helt okej och i vissa partier satt inte alla höga toner på plats, men jag förlåter och går vidare. Fyra skjortor hann han avverka varav en åkte ut i publiken och mindre tumult utbröt i vanlig ordning, allt enligt mall 1.a. Låtvalen på Morrissey-spelningar går alltid att diskutera och önska men man vet ändå vad som kommer bjudas på: Fem-sex Smiths-låtar, några gamla Moz-favoriter, minst en obskyr låt och rätt mycket material från senaste skivan, inget undantag denna gång. Höjdpunkterna var väl Smiths-låtarna i vanlig ordning och jobbiast var när bandet fick för mycket eget spelrum.

Vi kan även tala om publiken som antagligen hade den högsta medelåldern på någon spelning jag varit, samt att stämningen blev därefter. Vissa stunder kändes det mer som gudstjänst för redan frälsta än en rockkonsert (Morrissey gör pop, men bandet spelar likväl rock). Avsaknaden av påskliljor var även den väldigt påtalig så jag kände mig inte riktigt tillfreds med spelningen. Men hellre Moz än andra rockelefanter som Springsteen, Stones och allt vad de heter.

Sverige har även gått i spinn på ett gäng fotbollsspelare med mycket lite kroppshår under veckorna som varit. Även för min del har det varit en resa med djupa dalar och höga toppar. Mathcen i tisdags blev lite för enkel kändes det som medan gårdagens batalj hade allt att erbjuda på känsloskalan. Jag kan ärligt erkänna att det inte är ofta jag sitter och skriker framför teven i total ensamhet när det är fotboll men igår jävlar var det liv i att. Under straffläggningen när Sverige skickade fram två mittbackar för att skjuta varsin straff högg det till i hjärtat och tanken sa bara, neeeeeeej. Allt det är Olof Mellbergs fel. Som tur var verkar det blåsa nya vindar bland de svenska mittbackarna och bägge straffarna var hur kyligt och välslagna som helst. Givetvis var det ett av årets större antiklimax, mycket större än Söderlings Paris-förlust mot Federer, men junisarna ska ha all heder med sig för en möcke, möcke, möcke bra insats.

Simon undrade även varför U21-fotbollen är roligare än den vanliga A-landslagsbollen och svaret är rätt enkelt. Killarna är yngre, vill gärna visa upp sig, är inte lika hårt taktiskt drillade utan lämnar ibland förbestämda ramar vilket kan både främja och stjälpa det hela. För Sveriges del beror det på att då U21 har två oerhört karismatiska och trevliga ledare med ett lag som faktiskt har kapacitet att anfalla och de får tillåtelse av ledarna att anfall. Vad a-landslaget har där vet vi alla, världens mest gråa människa som ledare med ett spel där två defensiva mittfältare ska sköta offensiven (möjligtvis en förvirrad Kongo-Kim) och där alla springer runt och tror att Zlatan ska fixa allt och Zlatan kan inte fixa allt för inkompetensen runt omkring honom gör det alldeles för svårt. Jag hoppas vi min Gud att spelare som Danne Sidled och Taco Svensson gjort sitt i A-laget och låter lite yngre förmågar komma till, och även att Lasse Grå får sparken, riktigt illa jävla kvickt.

Ikväll ska det nog grillar vid Skanstull och med det lämnar jag över bloggen till Simon igen!

/Sune

Midsommar står för dörren, eller dörren är väl redan insparkad på vid gavel. Ute på stan här i Stockholm börjar apokalyps-känslan sprida sig mer och mer. De flesta affärer håller stängt eller är på god väg att packa ihop sina butiker. De invånare som har möjligheten flyr stan i bil, buss, tåg eller flyg. "Ut till landet" heter det på stockholmska och ska jag vara ärlig hade jag också gärna haft ett landställe att tuta ut till med ett sjok goda vänner och en satans massa alkohol. För alkohol, det dricker vi. Snaps och en kall Pripps blå, mer midsommar blir det väl inte. Givetvis vurmar vi för sillen också, ett påfund jag inte riktigt förstått mig på men sådan är tradition. Snapsen är inte heller min favoritgren, dock har jag köpt en liten flaska som antagligen kommer stå halvfull i något år innan den sups upp av någon kompis som i desperat läge ber om den. Vad den svenska midsommaren går ut på vet nog alla läsare och det brukar väl peaka när vi dansar små grodorna, lite lagom småpackade på eftermiddagen runt en enorm fallos-symbol. För egen del har jag sällan deltagit i traditionella midsommarfiranden, endast en gång tror jag det hänt. Varför inte köra en resumé över mitt livs alla midsomrar för att titta efter:

1985-2004: Då jag är född och uppväxt i en familj med kristendomen som ledstjärna firades mina första tjugo midsomrar på ett gäng stora åkrar några mil utanför Örebro, på den så kallade Närkeslätten. På de där åkrarna var det en så kallad midsommarkonferangs, kallad Torpkonferangsen, som betydde en satans massa gudstjänster, kvällsmöten, nattmöten, ungdomssamlingar, barntält, även konserter och boende i husvagn. Kan inte påstå att det var så illa, brukade mest hänga med mina kusiner och i senare år hade jag även skaffat andra vänner jag umgicks med på ett mycket kristet sätt. När så väl rebellen rev tag i mig fick det bli stopp. Min sista Torp-vistesle var sommaren 2004 då jag fick ett slut på det hela. Till det lite mer motsägelsefulla hörde det till att de tre veckorna innan Torp kanske var de mest tre hedonistiska veckorna jag hunnit med i mitt liv. Det var studentresa till Ayia Napa (mycket sprit), jag tog studenten (mera sprit) och till slut var jag på Hultsfred (många, många öl). Så det blev en rätt stor krock mellan två världar där, jag kallade det för rehab. Sista kvällen träffade jag även en tjej som under några månader efteråt kallades min flickvän, men det är en annan historia.

2005: Midsommar 2005 kan väl gå till historien som det största antiklimaxet någonsin. Ingenting kan bli värre än 2005, inte ens att sitta själv med en flaska OP och kolla på TV3 en hel midsommarafton. Jag låg nämligen inne i lumpen som vaktsoldat i en hemlig bergsanläggning någonstans i södra Sverige. Så jag fick fira midsommar oerhört nyktert med sju lumparkompisar, två befäl och möjligtvis en mattant som såg till oss lite då och då. Ni förstår att den midsommar helgen inte var speciellt skrattretande men som tur var regnade det vilket fick oss att känna ett litet uns av skadeglädje, den enda glädjen den helgen.

2006: Inte heller 2006 blev något speciellt. Vad jag minns var vi ute i Bor i gamle Calle Steens hus ett gäng goda vänner och drack, möjligen grillade vi mat också. Minnesbilderna är hyfsat fragmatiska och antar att det var som det var. Vi försökte peaka kvällen med någon form av nakenlöpning genom Bors samhälle, ett förslag som dock ej värkställdes. Antar att kvällen peakade när Offe eldade upp Micke Westins skor med motivering att "de är ju för jävla fula".

2007: Detta års midsommar får väl kvalas in som en av de mer traditionsenliga midsommarfiranden jag hunnit med. Jag hade jobbhelg och jobbade midsommarafton, slutade jobbet vid halv sex. Jag och Frida hade inga planer alls kring midsommar och samma dag så bjöd en av mina chefer in oss till att fira midsommar ute i skogen med henne och hennes familj samt en drös vänner som jag inte hade en aning om ivlka det var för människor. Fick låna min chefs gamla Golf som jag fortfarande förundras över att den är körduglig och tillsammans med Frida tutade vi ut på skogsvägar och lyckades hitta fram till slut. Och ingen hederlig midsommar utan regn, så även denna kväll då regnet pissade när, men tur nog hade arrangörerna ett stort partytält med väggar så det gick bra ändå. Det sjöngs snapsvisor, dracks snaps och min chefs man, Depeche Mode-maniacen Fredrik, bjöd mig konstans på grogg genom under kvällens gång och senare på afton ägnade jag mig åt att rätt bra dragen busa med en massa barn och skrämma slag på dessa. En av mina chefs barn kallade mig för "rökgubbe" och det var väl i mångt och mycket väldigt trevligt.

2008: Förra sommaren var jag hemma i Värnamo och hade i vanlig ordning jobbhelg, så när alla vänner drog ner till Båstad för att fira i Karins stuga och hela min familj var på Torpkonferangsen fick jag låta fantasin flöda. Som tur var hade min chef återigen lånat ut sin Golf till mig så efter ett helvetespass på torsdagskvällen, slutade jobbet kring halv två, åkte jag hem, duschade och packade lite grejer, hoppade in i bilen, kopplade fast laptopen i passagerarsätet (Golfen har givetvis ingen bilstereo) och brände iväg mot Västkusten sådär en klockan halv tre på natten. Vid fem-tiden på morgonen smög jag in Olivias rum i huset i Frillesås och sov väl länge dagen efter. Själva midsommaraftonen tillbringades i någon av Olivias vänners hur i Kungsbacka där jag mest satt på en filt, drack några öl (inte ör många för jag skulle köra hem till Vmo dagen efter och börja jobbet klockan tre på eftermiddagen). Så det blev en rätt lugn midsommar ändå.

2009: ?, men antagligen någon form av mat- och dryckesförtäring hemma i Skrapan med ett fåtal mycket goda vänner.

Igår var det torsdag. Väderguden ägnade större delen av dagen åt att bringa ner helvetesfloder av vatten mot Stockholm. I alla fall under förmiddagen och kvällen. Samma kväll spelade Hammarby derby mot Gnaget, en match som vi redan innan visste förmodligen skulle sluta med sorg. För att slippa pissa ner på min omgivning valde jag att i ensamt gemak ta mig till en trygg bar, krypa upp på en barstol och stillsamt se matchen med en öl inte längre än en halvmeter från munnen. Första halvlek var allt annat en vacker sedd med grönvita ögon. Sen kom målet från Gnaget sjutton sekunder innan domaren blåste av för halvtid. Även om det redan ösregnade på Råsunda så var det ingenting mot den psykiska kalldusch det innebar. Andra halvlek blev således en fruktlös jakt på kvittering, visst var en kvittering inne men en en längd motsvarande en linjal stod ivägen och målet blåstes av för offside. När väl slutsignalen gick var det med tom blick jag svepte det sista av ölen, gick ut från krogen och möttes av den värsta regnskuren på månader, det symboliska regnet som fick symbolisera det gångna dygnets alla personliga förluster. Nu har den internationella fotbollen uppehåll, så även allsvenskan. Semester för hjärtat att vila upp sig och förbereda sig för sommarens och höstens stålbad för Hammarby. Men trots förlusten och regnet kunde jag inte låta bli att nynna lite tyst några Bajen-ramsor på vägen ner för den rinnande Götgatsbacken.

Så var det klart. Det blev en bitter och salt smak av kvällen. Jag kan gissa att all min goda karma gick åt igår. Junajjted-Katalonien 0-2. Hur många könsord och andra okvädningar som sades under matchen låter vi vara osagt. Men efter 1-0-målet var det som luften gick ur mina röda djävlar. Men som uppfostrad Modoit har jag känt på smällar som heter duga. Jag nämner årtalen 1994 och 1999 så får ni googla resten. Jag är inte den som är den och erkänner att en förlust mot Barca är en förlust jag kan ta. Barcelona är ändå ett duktigt och mycket spelkickligt lag som förtjänar all cred för att de försöker spela vacker fotboll och faktiskt lyckas med det. Om vi säger såhär så var förlusten i semifinalen mot Milan 2007 betydligt bittrare än den här. Humöret är ändå väldigt lågt och imorgon kommer det inte vara mycket bättre. Jag får försöka glädjas åt de tre titlar vi tog i år, men det är svårt i denna stund men jag har det i alla fall bättre än alla Gooners och Scousers där ute, ja jävlar, haha.

En sak som var positiv var att min lilla intervju stund blev väldigt trevlig i alla fall. Om ni vill höra hon jag intervjuade så kan ni lyssna på "Stil i P1" på fredagar där hon medverkar. Möcke, möcke, möcke trevlig kvinna!

Ikväll vet ni som bryr er det minsta om fotboll att det är CL-final i Rom. Där möter mitt kära Junajjted finlirarna från Katalonien, även kallade för Barcelona. Som ni förstår är det läge för total upphetsning till den gräns att hjärtat snart bör sluta slå. Jag läser massa artiklar i olika tidningar, känner att pulsen går upp några snäpp för varje ord jag läser. Redan nu skakar kroppen på ett obehagligt vis och så här kan det givetvis inte fortsätta för då kommer jag vara helt slut när matchen väl drar igång. Då blir det ju alldeles lämpligt att klämma in en intervju med en gammal radiostudent från Dramatiska Institutet vid klockan sju ikväll, lagom med knappa två timmar innan avspark för att diversifiera tankarna en aning. Nu är min enda farhåga att tankarna kring matchen kommer få intervjun att bli total pannkaka, men det hoppas jag verkligen inte. Bara den inte tar längre än en timma så är jag extremt nöjd. Fram tills dess blir det ångest och piss, som vanligt.

Idag blev jag en avatar av Forrest Gump. Det började i eftermiddags när jag läst klart DN efter två timmars intensiv läsning, Olivia hade gett sig ut för att fika med en kompis och RSS-läsaren var tömd på läsning. Kände att nu när solen skiner så kan väl en liten promenad vara på sin plats. Tänkte först att jag tar en runda på Söder, kanske gå ner till Hammarbykanalen och titta på båtar som jag brukar göra när jag behöver ro i själen. Laddade in lite nya podcasts i iPoden och snörade på Conversen. Ner på Skånegatan och gick bort till Nytorget, alldeles för mycket folk så jag tog Nytorgsgatan norrut, varför vet jag inte? Kom bort till Stadsgårdsleden och följde den till Slussen. Slussen måste vara en av Stockholms fulaste platser men genom Gula Gången gick jag och hade inte blivit förvånad om Kenta eller Stoffe dykt upp borta vid Kolingsborg. Väl genom tunneln möttes jag inför nästa val. Gå igenom Gamla Stan och trängas med turister i smala gänder eller ta Söder Mälarstrand. Inte speciellt svårt val utan det blev en promenad med båtspaning och räkning av antalet löpande Stockholmare, minst ett hundratal. När väl Mälarstranden kommit bort till Långholmen och Västerbron tornade upp sig var jag bara tvungen att gå över brojäveln. Det var läskigt med tanke på alla som hoppat där och med vetskapen att bara ett skutt över räcket skulle avsluta livet. Således blev det jävligt raska steg över bron för att sätta ner min fot på totalt okänd mark borta i Rålis.

En sak jag dock undrar över är varför räckena längs med Västerbron i de båda ändarna är försedda med extra högt galler för att förhindra hopp. I mitten av bron där det är som högst finns inget sådan skydd utan bara det vanliga räcket på strax över en meter. Är det för att lura potentiella hoppare att tro att det är högt räcke hela vägen och få de på andra tankar eller vad är dealen? Som lekmannapsykolog är det min enda rimliga förklaring men jag vet då rakt inte.

Väl över bron och över på Kungsholmen, som för mig är lika outforskat som Antarktis, fanns inga riktmärken. Gick några gator upp från norr Mälarstrand, tog sikte mot Stadshuset och hamnade på Kungsholms torg där en 16-årig pojke blev ihjälslagen för något år sen. Ingen bra känsla utan rast vidare. Lyssnade på Stil i P1 som handlade om en fransk modeskapare vars namn jag glömt men gillade plast och andra mindre vanliga material till kläder. Stadshuset var inte så mäktigt så jag gick ner till en kanal och följde den vidare tills jag kom bort till Kungsbron. Fick en smärre chock då jag ser alla nya byggnader som kommit till där sen förra försommaren då vi vandrade bron över för att komma till Trädgården. Över bron och farligt nära Storstadspulsen kring centralen och Kungsgatan. Valde att svänga raskt vänster, knäböja utanför LO-borgen och ta Upplandsgatan uppåt. Väl på den gatan tog mina podcasts slut vilket innebar att jag promenerat i över två timmar samt med det faktum att jag varit kissnödig sen någonstans i mitten av Söder Mälarstrand. Ringer min vän och medbloggare Simon som bor tio minuter ifrån min position. Gick över till Hagagatan och lättade på trycket. När jag berättade om min resa genom Stockholm utbrister Simon: "Du blev ju som Forrest Gump, bara drog iväg sådär". Ända skillnaden var väl att Forrest sprang, jag gick.

Tillsammans gick vi till McDonalds Sveavägen för lite kaffe och glass. Satte oss utanför med Observatorielunden intill oss och tittade på unga män som åkte skateboard. Skådade bland annat några vita män med dreads varav Simon säger dagens första visdomsord: "Lita aldrig på en vit man i dreads". Jag är beredd att hålla med. Sen började vi prata om annat och gled in på det faktum att folk ligger med kollegor på personalfester och dylikt varav Simon ger oss dagens andra visdomsord: "Skit inte där du äter". Med dessa ord åkte jag hem med tunnelbanan den här gången och beställde sex böcker från Adlibris.

Saker som känns lite uttjatat:

Ni får gärna kalla mig cynisk men det börjar bli lite, lite tröttsamt att alla popkulturella höjdarkrönikörer har ägnat veckans krönika åt att hylla den döde Lennart Persson. Mig har Lennart Persson aldrig berört mer än att han gav brukade skriva något ibland spännande, ibland rätt tråkigt i slutet på Sonic under den period jag läste den tidningen (2002-2005) under vinjetten Retro. Men vad jag missat är tydligen att han är svensk musikjournalistiks frälsare och största andliga vägledare som har lärt alla andra musikskribenter hur det ska gå till. Visst är det synd att han är död, men jag har lite svårt för postuma hyllningar.

Jag har även börjat störa mig på folk på twitter som håller på och skriver om hur de dissar andra twittrare genom att sluta följa dessa. Främst är det Alex Schulman som ägnar sig åt detta för det mesta utom när han kommenterar sin gravida flickväns navel eller skriver något om Filip & Fredriks Söndagsparty i realtid. Synd bara att han fått en efterföljare i Eric Rosén, en kille jag såg något lovande i innan han började som sportchef på den mindre fantastiska Nyheter24. Tråkigt det där.

Nu har ni fått lite och läsa, hoppas jag tråkade ut er ordenligt. Nu kommer en vecka av hemtentaångest så räkna inte med fler texter från mig.

/Sune

Igår var det som några vet avgörande semifinal i CL mellan Arsenal och Junajjted. En match jag trodde skulle ge hjärtat en påfrestning liknande vid ett marathonlopp. Tur för hjärtat att det avgjordes rätt snabbt och smärtfritt för min del, värre var det för andra. Tillsammans med Baggström och Simon skulle vi bevittna matchen på Papagallo (en lokal sylta på puckeln med en mycket lynnig moldavisk ägare, tillika en av Stockholms mer underhållande krogägare). Precis innan matchstart kommer en annan vän inrusande, vi kan kalla honom för Oscar, då hela Comhem-nätet släcktes i Stockholm lagom till matchen. Oscar är hardcore-Gunner, jag är Junajjted. Vi visste att någon skulle gå hem med stor sorg, den andre sjungandes. Efter elva minuter satt Oscar med huvudet i nävarna, svor över sitt lag och antagligen hela livet. Och jag, jag kände att det inte var riktigt passande att börja sjunga United-sånger och andra glädjeyttringar. Jag gillar fotboll, men jag gillar att respektera andra som håller på motsatt sida än jag. Jag skulle vilja definera mig som en hyfsat ödmjuk fotbollssupporter, så jag försökte kontrollera den bubblande glädjen inom mig så mycket det bara gick i respekt för Oscars sorg, han mådde tillräckligt dåligt och jag hade antagligen reagerat på liknande sätt om resultatet var det omvända. Han gick sedan hem i halvtid men beskrev sina känslor väldigt träffande innan sin sorti:

"Tänk att du har vetat i flera veckor innan vad du ska få i julklapp, något som du önskat dig väldigt länge. Och på julafton står det ett stort paket som du vet innehåller det du önskat dig. Sen när du glad i hågen öppnar paketet så ligger det en stor bajskorv i paketet, inget annat. Så känner jag nu"

Men sådan är fotbollen och sporten i stort. I mångt och mycket går det ut på att lära sig konsten att förlora. Det kunde likaväl varit jag som öppnat bajspaketet och tro mig att det har jag fått göra ett otal gånger genom livet som mild sportfanatiker.

Okej, jag märker att jag har haft en väldigt hög frånvaro på bloggen de senaste veckorna, kanske månaderna. Jag vill främst tacka min kompanjon på bloggen som har hållit den flytande med näsan knappt ovanför vattenytan. Anledningarna till frånvaron yttrar sig på olika sätt. Främst kanske för att jag går igenom en större identitetskris för tillfället. I sviterna av beslutet att hoppa av min utbildning har denna kris kommit som ett brev på posten. Innan har det alltid varit lätt att säga att "jag ska bli journalist". Nu funkar ju inte riktigt det längre och samtidigt som det varit lite befriande att veta att till hösten kommer jag slippa skiten så har den dagliga ångesten inte försvunnit utan varje dag är en kamp. Så även idag då jag borde göra lite restuppgifter som tar max en timma att göra samt börja spåna på lite nya idéer över kommande projekt. Istället har jag vankat av och an, känt oron i kroppen, läste på branschtidningar att Bladet ska skära bort 50 tjänster på redaktionen och bara mått dåligt. All den här skit har gjort att skriva blogg inte riktigt funnits på dagordningen. Den har lagt sig som en sordin över all form av skrivlust så till den milda grad att jag inte ens försökt. Öppnar aldrig ett dokument för att skriva, gör annat, slösar med tiden och försöker vara en god sambo istället, med blandat resultat. Jag ska försöka bättra mig men det är inget löfte utan ni kanske får fortsätta med att nöja er med Simon, vilket enligt min mening, inte är fy skam. Han levererar kvalité i små men mer än väl godkända mängder.

På tal om identitetskris och allt. Det känns ju som dags nu att som 24-åring försöka staka ut livet igen, göra ett försök att omdefeniera sig själv en aning. Just nu känns mediabranschen oerhärt avlägsen ut. Efter ha längtat och suktat efter den känner jag numera just bara förakt och några uns hat. Har funderat ett tag på att söka en reklamutbildning men även den tanken ger en ytterst fadd eftersmak i gommen för tillfället. Skrev ett kort inlägg på twitter med följande fras: "Funderar starkt på att konvertera till Svennebanan". Ungefär så känner jag nu och det är väl upp till tolkning. Vi kan väl säga som så här att jag och Simon har skaffat en ny idol. Eken kallas han och jobbar på lagret. Han är 28 bast och bor i Skogås i en fin trea med sin sambo och söta lilla dotter. Han verkar så tillfreds och nöjd med livet, det är väl raka motsatsen till vad jag är. Det är väl ändå det som livet går ut på, att trivas och ha det bra. Blir livet så mycket bättre av att skriva krönikor i en tidning eller blogga om mode på Rodeo? Kan man inte bara må bra av att jobba på ett valfritt kontor och lyfta en lagom slant i lön i månaden, kanske ha råd med en bostadsrätt och få betald semester. Någon stans på vägen känner jag att kraven på mitt liv börjar radikaliseras om lite. Jag känner väl ingen större lust med Spy Bar-kort, rabatterad öl på Riche eller vara tjenis med Virtanen. Jag tror istället att jag söker efter någon form av trygghet, jag tror jag börjar bli gammal. Jag kanske borde flytta till Göteborg eller något sånt. Någon förändring i mitt liv behövs och jag vet inte riktigt vad, jag önskar bara att jag slipper plugga på högskola igen.

• Igår läste jag en kursbok i fyra timmar, sen insåg jag att det var fel bok.
• Idag är det skoldags och en tokig norsk lärarinna ska bajsa mig i huvudet konstant under sex timmar
• Imorgon och torsdag ska jag skriva en hemtenta som ovan nämnda tokiga norska skrivit.

Om jag är lite under vattnet kanske ovanstående punkter förklarar delar utav det. Funderar möjligen att tappa konceptet helt idag och skälla ut en lärare eller två. Vi må se vad som hända skåll.

Nu har ytterliggare en vecka i hades tecken passerat förbi. Jag är obotligt usel på att blogga, saknar inspiration och lust. Varför har sina anledningar, anledningar jag gärna håller för mig själv. Nog om det, har hunnit med att söka lite kurser på SU till hösten, antagligen blir det Modevetenskap för mig till hösten. Det får ni gärna skratta åt, jag skrattar lika mycket åt er. Fredagafton är det nu, på Spotify går en massa gamla Latin Kings-låtar. Jobbade under dagen och hade det hyfsat trevligt ute i Jordbro. Mycket skitsnack, mycket hets och en liten släng danska. Väl hemma vid halv fem kom jag in i huset, gick till kylskåpet och plockade ut en folköl som jag drack upp, njöt lite av att det är helg. Ikväll blir det i vanlig ordning lite samkväm i lägenheten, tänker bli lite småfull, skrika smädelser åt grannarna för att imorgon vakna lite småbakfull och dra mig till Jordbro för att inventera tvättmaskiner, torktumlare och några diskelvisar. Livet rullar vidare med andra ord. Simon är som sagt nere i Danmark och tillverkar bastarder samtidigt som han smaskar tio-kronorsfalafflar. Hade gärna följt med men då Simon är en kort man utnyttjade han sin dvärglist och lämnade mig kvar här. Jag förväntar mig ett utförligt epos av Simon på söndagkväll med intryck från det rödvita landskapet.

Jag avslutar kvällen med ett citat från Dirtan på jobbet. Citatet myntades när vi pratade om att Simon bor granne med Musse H:
– Ja, men då kan ju Simon och Musse spela in dvärgporrfilm tillsammans! (följt av ett asgarv)

Trevlig helg önskar Stokkkholm

Vi har väl tagit lite påsklov här på bloggen och tänker inte be om ursäkt för det. Så tyvärr blir det inte någon lista över veckan som varit, den tog påskharen med sig hem. Ett som är säkert är att Hammarby hade hamnat på inte-listan. Hade kunnat skriva minst 7000 tecken om det men besparar är alla det. Vi kan sammanfatta det i en mening och säga att det kändes som om någon stod och pissade oss i publiken rakt i ansiktet. Övrigt är det bara ångest och piss. Framtidsoro av alla dess former, fortfarande famlande i mörkret efter någonting att hålla fast vi. Min horisonst har som bekant ändrats om radikalt och svider i alla plan. Jag vet inte riktigt vem jag är och det känns som jag inte kommer komma på det på ett tag heller. Om det inte är skola, så är det jobb och är det inte jobb så är det annat som måste göras. Och på onsdag är det sista dagen att anmäla sig till högskolan och på den frågan finns inget svar. Två dagar att fundera ut det på, vad ska jag göra?

Ja, snart slår klockan 14.00, då avgår Bajentåget mot guds helgade tempel, Söderstadion, och tillsammans fira påskgudtjänst. Har gått runt i en vecka och känt förväntningar hänga i luften. Ute på Söder idag har man sett mycket grönvit och det värmer i hjärtat. Men nu vill jag gå, förhoppningsvis kommer ett multimedialt inlägg efter matchen.

Forza Bajen. in med bollen, hej hej!!!!!

Ute på promenad på Götgatan ner mot Ringen ser jag två män i 25-årsåldern som pratar varandra. Av det lilla jag hör förstår jag att de inte känner igen varandras ansikten men ändå hört talas om varandra. Dessa fraser utbyter de precis när jag går förbi:

Man 1: Ja, men är det inte du som haft fotboja?
Man 2: Ja, precis. Blev av med den idag! (Utbrister han glatt)
Man 1: Fan vad kul, så det är därför du ska hänka. Hur länge har du varit borta? 2-3 år?
Man 2: Aaah

Därefter började jag småspringa mot affären.

/Sune

Jag har länge sökt med lykta efter en nemesis, någon/något att hata så ofantligt mycket att det gör ont. Efter några halvhjärtat försök att skapa en beef med folk för att det så småningomskulle utmynna i ett nemesisförhållande gav jag upp. Men som med flickvänner så dyker de alltid upp när man slutat leta. Så även nu, vi har redan haft ett ansträngt förhållande men nu har det fan eskalerat. Min nemesis är datorprogrammet Flash, även känt som datorprogrammet skapat av hin håle själv långt nere i jordens brinnande mittpunkt tillsammans med hantlangarna Adobe. Varenda gång jag ger det ett försök slutar det i tårar, självhat och uppgivenhet. Så även idag, försökte verkligen men så fort jag kände att jag fick upp ångan kom det något fel som slog en riktigt jävla hårt i magen. Jag jämför det med att lägga pungen på en bräda och låta Martin Timell spika ursinnelöst på ovan nämnda könsdel. Det enda jobbiga är att jag måste leva med min nemesis varenda vecka fram till sommarlovet, jag mår dåligt nu, riktigt jävla uselt. Hejdå

Dagen har ägnats åt utomhusaktiviteter och en kamp mot en konstig smärta i mitt bröst (ren, fysisk smärta). Men det går ändå runt och spritter i kroppen på mig. På söndag är det äntligen dags. Räknar med liknande bilder som dessa:



Och det här:



Det kommer bli fint. Svarte-Petter satsar stenhårt och kommer bevaka matchen med två utsända reportrar och vi räknar kallt med en hel del multimedialt innehåll.

Idag har jag under samtal med min ärade klasskamrat och västkustens sista utpost i Stockholm, Leibratt kan vi kalla honom, kommit fram till att jag är en rätt sorlig figur för tillfället. I vanlig ordning har det allt som oftast med skolan att göra. Under hela min skolgång har jag alltid sätt till att göra klart allting i tid, dessutom gjort många saker väldigt bra. Men tiden på högskolan har satt sina spår och jag har fastnat i en ond spiral där ord som rester, missade kurser och deadlines bara ses som något uttryck i periferin. Dessa ord som innan gav mig ångest innan de inträffade har under det senaste året mer gått över till att vara något som ger mig små, kalla kårar ibland, efter att de inträffat. Från att ha varit nästan en exemplarisk student från första terminen har jag sjunkit ner till att bli en av de mer depraverande personerna i klassen. Numera är jag ett bottenlöst hål av bitterhet, hat och drar mig aldrig från att uttrycka dåliga ord om min utbildning. Man kan säga att jag dagligen utbrister i en kaskad av spyor mot JMM. Jag känner att det inte riktigt klär mig som person, visst kan jag vara hatisk och bitter många gånger men detta ursinne har jag nog aldrig varit med om innan.

Därför offentligör jag idag att efter vårterminens slut är jag och JMM-programmet en avslutad historia. Kärleken som uppstod i början har bytts ut mot rent hat. Vi klarar knappt av att vistas i samma rum utan att det blir oljud i skällan. Någon av oss måste lämna skutan och då JMM-programmet envist harvar på i sin blindhet mot vad de tror är journalistik så får jag agera vuxen och avsluta relationen innan det återstår ruiner av oss. Varför det blir ett avhopp har många anledningar, den enkla och mest vattentäta är att för att kunna läsa nästa termin får man inte ha några rester från de första tre terminerna. Där har jag bland annat en hel kurs i Flash jag inte känner något som helst sug efter att läsa om. Sen mår jag inte bra på utbildningen heller. Bara vetskapen att jag ska svettas där i tio veckor till får nackhåren att resa på sig. Till och med min mamma som jag pratar med alldeles för sällan har märkt att jag inte trivs på skolan och har faktiskt rått mig till att byta bana.

Så nu återstår bara att staka ut denna bana och jag antar att det är det jag ska ägna mitt krut åt de närmsta veckorna, synd bara att jag har skolarbete jag inte vill göra men måste om inte CSN och bostadsbolag ska skjuta skarpt mot mig i höst.

Inom kort kommer säkerligen något journalist-bashande inlägg, men det dröjer lite det.

/Sune

De senaste veckorna har varit rätt hårda i mitt liv. Det har absolut ingenting att göra med att Olivia flyttade in här vill jag bara påpeka innan jag ens börjar. Visst har det betytt att mitt liv har förändrats radikalt, men efter den här dagen som jag tillbringat i total isolation önskar jag att hon varit här över allt annat. Ett tecken på att allt inte står rätt till är att jag har försummat den här bloggen för jag funderat på andra saker och att blogga har sjunkt i prioritet. Under dessa veckor har det väl mer och mer uppenbarat sig att jag har gjort ett felaktigt val här i livet med att gå den utbildning som jag faktiskt läser. Och att nå en sådan insikt är väldigt svårt. Det har tagit tid att upptäcka, och jag har väl egentligen försökt förneka det för mig själv och många andra. Istället har det tagit uttryck i att jag försummat studierna och varit rätt förbannad på större delen av min klass. Först under den senaste veckan har det väl börjat komma till klarhet var problemet ligger, för jag har känt under en lång tid att något inte är rätt.

I början av veckan läste jag i Metro om KY-utbildningar. För er som inte vet vad det är så är det utbildningar som är inriktade på att ge jobb. Min utbildning är inte på någorlunda sätt skapad för att ge jobb, i alla fall inte min klass. Vi börjar från början med det här. Journalistik är inte speciellt avancerat egentligen. För 50 år sedan krävdes det knappt än gymnasieexamen för att få jobb som journalist. Om man bara kunde språket hyfsat var det bara att köra. Och egentligen har väl inte journalistikens grundregler ändrats så mycket sedan dess. Visst har plattformarna ändrats och mångfaldigats, men det praktiskta hantverket ser rätt likadant ut, om vi bortser från att en journalist i dagens situation har betydligt fler hjälpmedel men betydligt mindre tid. I Sverige finns det en uppsjö utbildningar för att bli journalist, det bjuds på högskoleutbildningar, folkhögskoleutbildningar och andra skolor så som Poppius och gud vet vad alla heter. Marknaden är stenhård för att få jobb. Detta visste jag redan innan jag hoppade på men trodde att min utbildning som så stolt skröt om att deras färdigutexaminerade journalister behärskar mycket mer än att skriva. Vad som inte framgick var att det vi lär oss behärska är på skrattretande låg nivå. Under veckan som gått spelade vi in ett tv-program i en studio, själva studioarbetet gick rätt bra trots att det var första gången och de två som var programledare var väldigt duktiga. Tyvärr var de inslagen i samma program inte av samma spjutspetskvalité. Till exempel var ljudet i inslagen av väldigt svajande kvalité, ibland var det så lågt att man inte hörde eller så var ljudnivåerna på olika delar av inslaget så skiftande att ena stunden fick man höja ljudet och i andra sänka det för att inte spränga bort trumhinnorna. Ofta känns det som vi är ett gänga glada hobbyjournalister som får skrapa på ytan på kunskapsområden, men duktiga, det är dumt att säga att vi blir.

Nu seglar det iväg här och jag ska försöka komma till kärnan vad jag har kommit på. Den består av att journalistik inte ska läsas på högskola. Främst för att bli journalist behöver vi inte allt teoretiskt tjafs vi tvingas göra för att utbildningen ska räknas som akademisk. Måste jag skriva en tenta om journalistikens historia för att vara journalist? För att bli en nyhetsjournalist behöver du lära dig hur du skriver en artikel, börjar med det viktigaste först, veta vilka källor du bör och kan använda, veta lite om tryckfrihetsordning, meddelarskydd, offentlighetsprinciper och dylikt, sen är det bara att träna och skriv, misslyckas, gör det igen, misslyckas igen och göra igen. På min skola har vi fått skriva kanske fyra nyhetsartiklar, fem om jag tänker efter. Sen ska vi klara av det, vilket jag faktiskt tror att jag skulle kunna göra. All den kunskap jag fick under första året hade kunnat bantas ner till tre månader möjligtvis om jag gått en effektiv utbildning. Men högskolan är inte speciellt effektiv utan vi ska läsa böcker om hur man gör saker när det man egentligen behöver är att göra de saker man läser om i praktiken. För journalistik är ett praktiskt ämne, inte teoretiskt, hur mycket än vissa av våra lärare vill säga och andra vill ändra på och få mer praktiska övningar (oftast de lärare som har fattat grejen) men då saknas det inte oväntat nog resurser.

Sen kommer vi till arbetslivet, 25 procent av alla utexaminerade journalister har jobb inom ett år efter examen. Media är en bransch som styrs av kontakter till 99 procent. Vad gör högskolan för att hjälpa sina studenter att få jobb och kontakter? För min kull valde de att ta bort kortpraktiken som de haft åren innan och sen tog tillbaka på nästa kull som nu har lett till att Simon får ett sommarjobb som webbredaktör. Vilket enormt jävla försprång liksom, eller en rak jävla käftsmäll åt oss. Och de hyr in gamla journalister som berättar hur roligt jobbet är och när de började om journalister var det jättelätt att få jobb och väl inne i smeten är det inga större problem att klara sig. Hur man får ett jobb däremot, det talas det väldigt tyst om för det vet de nog inget om. Under senaste kursen har vi varit på två studiebesök, ett på SVT och ett på TV4, bägge företagen har anställningsstopp för närvarande.

Det KY-utbildningar gör bra är att de utbildar folk för att få jobb i branchser som behöver kvalificerad arbetskraft och att utbildningarna sker i tätt samarbete med företag som vill anställa de som pluggar. Dessutom har de fattat grejen med att klippa bort onödigt teoretiskt tjafs vilket man önskar skedde för oss med. Högskolan utbildar inte speciellt effektivt, men jag antar att de tjänar bra stålar på att utbilda ett stort överflöde av journalister än vad som egentligen behövs.

Jag tror väl även att hur man är som person spelar in hur det kommer gå. Är man företagsam och driftig kan man komma kångt det tror jag. Men man kunde ju haft det lite bättre förspänt och jag som person är inte den som drivs så hårt av sig själv. Sen har jag kanske hamnat i en klass där det oftast går ut på att göra så lite så möjligt för att få godkänt. Just i den miljön blir jag väldigt påverkad av att göra samma sak. Om istället alla hade varit fokuserade på att försöka göra så bra grejer så möjligt hade det nog gått betydligt bättre för mig. För att jag ska fungera krävs det en stimulerande miljö och den miljön finns verkligen inte där jag pluggar nu. Därför håller jag nu på med att söka efter nya vägar i livet och att samtidigt försöka läsa en utbildning jag inte vill gå gör inte livet speciellt underbart för tillfället.

/Sune

Idag lämnar jag mina lite rödare sympatier åt sidan och på ett högst personligt plan böjer jag mig ner på knä för Fredrik Reinfeldt. Tack vare hans eminenta skattesänkningar får jag tillbaka ett lagom antal tusenlappar lagom till midsommar som annars hade blivit en ytterst skral månad. Så jag tackar borgarna för att jag får uppleva ytterliggare en sommar utan att leva helt på nudlar. Om ni lyckas reda ut finanskrisen med kanske det är dags att byta färg på själen, fast jag vet inte till vilket parti. Folkpartiet: tokiga, Centern: bönder, Kd: Ännu tokigare och Moderaterna: är fortfarande Moderaterna, morfar skulle vända sig i graven om han visste. Vi får se, övertyga mig.