När man blir Forrest Gump
Idag blev jag en avatar av Forrest Gump. Det började i eftermiddags när jag läst klart DN efter två timmars intensiv läsning, Olivia hade gett sig ut för att fika med en kompis och RSS-läsaren var tömd på läsning. Kände att nu när solen skiner så kan väl en liten promenad vara på sin plats. Tänkte först att jag tar en runda på Söder, kanske gå ner till Hammarbykanalen och titta på båtar som jag brukar göra när jag behöver ro i själen. Laddade in lite nya podcasts i iPoden och snörade på Conversen. Ner på Skånegatan och gick bort till Nytorget, alldeles för mycket folk så jag tog Nytorgsgatan norrut, varför vet jag inte? Kom bort till Stadsgårdsleden och följde den till Slussen. Slussen måste vara en av Stockholms fulaste platser men genom Gula Gången gick jag och hade inte blivit förvånad om Kenta eller Stoffe dykt upp borta vid Kolingsborg. Väl genom tunneln möttes jag inför nästa val. Gå igenom Gamla Stan och trängas med turister i smala gänder eller ta Söder Mälarstrand. Inte speciellt svårt val utan det blev en promenad med båtspaning och räkning av antalet löpande Stockholmare, minst ett hundratal. När väl Mälarstranden kommit bort till Långholmen och Västerbron tornade upp sig var jag bara tvungen att gå över brojäveln. Det var läskigt med tanke på alla som hoppat där och med vetskapen att bara ett skutt över räcket skulle avsluta livet. Således blev det jävligt raska steg över bron för att sätta ner min fot på totalt okänd mark borta i Rålis.
En sak jag dock undrar över är varför räckena längs med Västerbron i de båda ändarna är försedda med extra högt galler för att förhindra hopp. I mitten av bron där det är som högst finns inget sådan skydd utan bara det vanliga räcket på strax över en meter. Är det för att lura potentiella hoppare att tro att det är högt räcke hela vägen och få de på andra tankar eller vad är dealen? Som lekmannapsykolog är det min enda rimliga förklaring men jag vet då rakt inte.
Väl över bron och över på Kungsholmen, som för mig är lika outforskat som Antarktis, fanns inga riktmärken. Gick några gator upp från norr Mälarstrand, tog sikte mot Stadshuset och hamnade på Kungsholms torg där en 16-årig pojke blev ihjälslagen för något år sen. Ingen bra känsla utan rast vidare. Lyssnade på Stil i P1 som handlade om en fransk modeskapare vars namn jag glömt men gillade plast och andra mindre vanliga material till kläder. Stadshuset var inte så mäktigt så jag gick ner till en kanal och följde den vidare tills jag kom bort till Kungsbron. Fick en smärre chock då jag ser alla nya byggnader som kommit till där sen förra försommaren då vi vandrade bron över för att komma till Trädgården. Över bron och farligt nära Storstadspulsen kring centralen och Kungsgatan. Valde att svänga raskt vänster, knäböja utanför LO-borgen och ta Upplandsgatan uppåt. Väl på den gatan tog mina podcasts slut vilket innebar att jag promenerat i över två timmar samt med det faktum att jag varit kissnödig sen någonstans i mitten av Söder Mälarstrand. Ringer min vän och medbloggare Simon som bor tio minuter ifrån min position. Gick över till Hagagatan och lättade på trycket. När jag berättade om min resa genom Stockholm utbrister Simon: "Du blev ju som Forrest Gump, bara drog iväg sådär". Ända skillnaden var väl att Forrest sprang, jag gick.
Tillsammans gick vi till McDonalds Sveavägen för lite kaffe och glass. Satte oss utanför med Observatorielunden intill oss och tittade på unga män som åkte skateboard. Skådade bland annat några vita män med dreads varav Simon säger dagens första visdomsord: "Lita aldrig på en vit man i dreads". Jag är beredd att hålla med. Sen började vi prata om annat och gled in på det faktum att folk ligger med kollegor på personalfester och dylikt varav Simon ger oss dagens andra visdomsord: "Skit inte där du äter". Med dessa ord åkte jag hem med tunnelbanan den här gången och beställde sex böcker från Adlibris.
Saker som känns lite uttjatat:
Ni får gärna kalla mig cynisk men det börjar bli lite, lite tröttsamt att alla popkulturella höjdarkrönikörer har ägnat veckans krönika åt att hylla den döde Lennart Persson. Mig har Lennart Persson aldrig berört mer än att han gav brukade skriva något ibland spännande, ibland rätt tråkigt i slutet på Sonic under den period jag läste den tidningen (2002-2005) under vinjetten Retro. Men vad jag missat är tydligen att han är svensk musikjournalistiks frälsare och största andliga vägledare som har lärt alla andra musikskribenter hur det ska gå till. Visst är det synd att han är död, men jag har lite svårt för postuma hyllningar.
Jag har även börjat störa mig på folk på twitter som håller på och skriver om hur de dissar andra twittrare genom att sluta följa dessa. Främst är det Alex Schulman som ägnar sig åt detta för det mesta utom när han kommenterar sin gravida flickväns navel eller skriver något om Filip & Fredriks Söndagsparty i realtid. Synd bara att han fått en efterföljare i Eric Rosén, en kille jag såg något lovande i innan han började som sportchef på den mindre fantastiska Nyheter24. Tråkigt det där.
Nu har ni fått lite och läsa, hoppas jag tråkade ut er ordenligt. Nu kommer en vecka av hemtentaångest så räkna inte med fler texter från mig.
/Sune
En sak jag dock undrar över är varför räckena längs med Västerbron i de båda ändarna är försedda med extra högt galler för att förhindra hopp. I mitten av bron där det är som högst finns inget sådan skydd utan bara det vanliga räcket på strax över en meter. Är det för att lura potentiella hoppare att tro att det är högt räcke hela vägen och få de på andra tankar eller vad är dealen? Som lekmannapsykolog är det min enda rimliga förklaring men jag vet då rakt inte.
Väl över bron och över på Kungsholmen, som för mig är lika outforskat som Antarktis, fanns inga riktmärken. Gick några gator upp från norr Mälarstrand, tog sikte mot Stadshuset och hamnade på Kungsholms torg där en 16-årig pojke blev ihjälslagen för något år sen. Ingen bra känsla utan rast vidare. Lyssnade på Stil i P1 som handlade om en fransk modeskapare vars namn jag glömt men gillade plast och andra mindre vanliga material till kläder. Stadshuset var inte så mäktigt så jag gick ner till en kanal och följde den vidare tills jag kom bort till Kungsbron. Fick en smärre chock då jag ser alla nya byggnader som kommit till där sen förra försommaren då vi vandrade bron över för att komma till Trädgården. Över bron och farligt nära Storstadspulsen kring centralen och Kungsgatan. Valde att svänga raskt vänster, knäböja utanför LO-borgen och ta Upplandsgatan uppåt. Väl på den gatan tog mina podcasts slut vilket innebar att jag promenerat i över två timmar samt med det faktum att jag varit kissnödig sen någonstans i mitten av Söder Mälarstrand. Ringer min vän och medbloggare Simon som bor tio minuter ifrån min position. Gick över till Hagagatan och lättade på trycket. När jag berättade om min resa genom Stockholm utbrister Simon: "Du blev ju som Forrest Gump, bara drog iväg sådär". Ända skillnaden var väl att Forrest sprang, jag gick.
Tillsammans gick vi till McDonalds Sveavägen för lite kaffe och glass. Satte oss utanför med Observatorielunden intill oss och tittade på unga män som åkte skateboard. Skådade bland annat några vita män med dreads varav Simon säger dagens första visdomsord: "Lita aldrig på en vit man i dreads". Jag är beredd att hålla med. Sen började vi prata om annat och gled in på det faktum att folk ligger med kollegor på personalfester och dylikt varav Simon ger oss dagens andra visdomsord: "Skit inte där du äter". Med dessa ord åkte jag hem med tunnelbanan den här gången och beställde sex böcker från Adlibris.
Saker som känns lite uttjatat:
Ni får gärna kalla mig cynisk men det börjar bli lite, lite tröttsamt att alla popkulturella höjdarkrönikörer har ägnat veckans krönika åt att hylla den döde Lennart Persson. Mig har Lennart Persson aldrig berört mer än att han gav brukade skriva något ibland spännande, ibland rätt tråkigt i slutet på Sonic under den period jag läste den tidningen (2002-2005) under vinjetten Retro. Men vad jag missat är tydligen att han är svensk musikjournalistiks frälsare och största andliga vägledare som har lärt alla andra musikskribenter hur det ska gå till. Visst är det synd att han är död, men jag har lite svårt för postuma hyllningar.
Jag har även börjat störa mig på folk på twitter som håller på och skriver om hur de dissar andra twittrare genom att sluta följa dessa. Främst är det Alex Schulman som ägnar sig åt detta för det mesta utom när han kommenterar sin gravida flickväns navel eller skriver något om Filip & Fredriks Söndagsparty i realtid. Synd bara att han fått en efterföljare i Eric Rosén, en kille jag såg något lovande i innan han började som sportchef på den mindre fantastiska Nyheter24. Tråkigt det där.
Nu har ni fått lite och läsa, hoppas jag tråkade ut er ordenligt. Nu kommer en vecka av hemtentaångest så räkna inte med fler texter från mig.
/Sune
Kommentarer
Trackback
