Svarte-Petter

Mycket med det jordiska den här helgen om vi säger så. Igår var det jobb hela dagen och sedan hem, få "gratis" hemkörningspizza (det har sina fördelar med att ha en framgångsrik modebloggerska till flickvän), dricka öl, titta på den fantastiska filmen om Olle Ljungström, gå en sväng till Knast som var fullsmockat, träffa Becka och Klara med deras respektive, dricka mer öl i en minimal etta i Vasastan med Simon, Becka & Emil. Idag har vi sovit alldeles för länge, jag har köat i cirka 25 minuter på Bolaget och nu ska det förberedas för en fest jag inte riktigt vet var den kommer sluta. Så, för den här gången säger vi på återseende. Imorgon är det söndag, listtajm kanske.

Glöm nu inte för guds skull att kolla på Olle Ljungström-dokumentären på SVT2 om lite drygt en timma. Med vänliga hälsningar och trevlig helg.

/S-P

Idag var det ett väldigt bra nummer av DN Kultur. Strage skriver bra om både Thomas Quick och håller i en lång intervju med Olle Ljungström. Men allra bäst var Johan Cronemans tv-krönika. Jag har mer och mer börjat älska den här äldre herren som varje fredag kommer med långa, genomarbetade och framför allt, roliga krönikor. Ämnerna handlar inte alls så ofta om helgens tv-program utan om samhällsfrågor, nobelmiddagar, munkar i TIbet, och alltid med en koppling till något teve- eller youtubeklipp.
I dag tipsar Johan det här klippet som ett av de roligaste just nu. Cronemans krönika avslutas med en analys utav presskonferensen, att det var stelt och läst innan till, fram tills slutet av klippet.
"En enda sak berörde mig under hela den här dagen. Det var när Victoria sade: Jag vill tacka pappa och mamma. En enda gång fördes hela denna pseudohändelse ner till något enda litet begripligt: Mamma, pappa. En ganska liten tjej också.
Det rörde nästan till något, djupt där inne i mitt elaka, stålhårda republikanska hjärta."

Jag önskar att det var jag som hade skrivit det.

/Simon

Ja, nu har hemmet fått påfylling med folk. Så numera bor systrarna Moderniteter här. Det talas mycket om kläder, frisyrer, skor och andra modebloggerskor. Spännande detta, verkligen. Amanda ska iväg på någon AA-fest (inte anonyma alkolister, även fast andra som går på den festen skulle behöva det) och håller på och göra sig iordning med allt vad det innebär. Jag och Olivia är något mer asketiska i vårt liv och ska toppa kvällen med lite matlagningen som förhoppningsvis doftar väl. Stör mig nämligen på mina grannar som varenda jävla dag lagar mat som luktar väldigt gott i korridoren. Särskilt när ens egen kost inte sällan består av typ köttbullar & makaroner. Tur att Olivia inte gillar sådan mat så nu har jag en god chans att ändra på mina kostvanor. Ikväll blir det ungsrostade rotfrukter och någon veggo-biff till det. Fina fisken säger jag, haha. Simon är iväg och äter "ett djur som hade ett namn innan" enligt han själv. På lördag blir det fest här, kom kom kom.

Igår på jobbet hängde jag vid datorn en stund. Vi har skaffat Spotify och tävlar med varandra om vem som gör den bästa lager-tapen. New guy Andreas som annars inte gör mycket väsen av sig, kommer fram och drar på Petters gamla låt Storstadsidyll. Blev golvad, hade glömt bort att den fanns. Sist måste vara 3-4 år sedan, då ZTV var en stor del av mitt liv. Här kommer låten med remix av Kayaal. Solen skiner och våren är på väg! 

/Simon

Tillbaka från min synundersökning. Och inte mycket klokare blev jag. Optikern skakade bekymrat på huvudet efter att jag tittat på alla bokstäverna. Min närsynthet har förvandlats till långsynthet. Men styrkan på den är ungefär en fjärdedel av Statoils svagaste läsglasögon. Alltså befinner jag mig i Ingemansland just nu. Jag förstår hur det funkar i praktiken, men inte i teorin. Fortfarande har jag problem med att läsa av Doncen-menyerna och se tavlan på föreläsningar. Men som pappret säger så borde det vara tvärtom.
Smålänningen lever som han lär och skiter därför i att köpa nya glasögon. Nu får jag gå och lida på föreläsningarna i stället. The doctors don't know what's wrong with me.

P.S. Det som är bra är att om det blir krig i Sverige kan jag flyga Jas. Liten kille, får plats i cockpit, obetydligt synfel på pappret och stor erfarenhet av X-wing Alliance och Microsoft Flight SImulator. D.S.

Ja, om några få minuter ska jag bege mig till Stockholms Centralstation för att ta emot Olivia, som nu officiellt flyttar in här i min lilla lägenhet. Och det ska bli så jävla skönt. Om ni har provat på distansrelationer så vet ni vad det innebär, om ni inte gjort det så kan jag kort säga att det tar på krafterna. Särskilt om ingen av parterna är några större fans av att prata i telefon. Jag får väl passa på att tacka Halebop som gjort så att det inte blivit speciellt dyrt att hålla igång samtalen. Första månaden vi träffades hade vi olika abonnemang och jag tror jag säkerligen gjorde av på närmare tusen kronor enbart på mobilsamtal den månaden. Nu är det dock slut på allt detta telefonerande. Strax finns min stora kärlek inte mer än några meter bort. Ooops, nu blev klockan mycket, dags att fara iväg då. Men jag hör av mig. Ha det så bra vänner och läsare.

Igår var vi som sagt och tittade på Champions League, endast en match igår. Ikväll spelades ytterliggare fyra och jag har inte sett många minuter av någon av matchen men tänker ändå ge min ytterst välberättigade lekmannaåsikt om utgången av dessa åttondelsfinaler.

Inter-Manchester U 0-0:
0-0 borta mot Inter för ett otroligt starkt United på hemmaplan borde bara sluta på ett enda sätt (enögd). Allt annat än en vinst för United på Old Trafford vore en stor överraskning.
Tips: Manchester U vidare

Arsenal-Roma 1-0:
Enligt rapporter var Arsenal oerhört dominanta i denna match och borde gjort några fler mål. Roma ska tydligen varit riktigt bedrövliga och i åtanke får vi ha att Arsenal saknar många viktiga spelare offensivt. Nu ska vi inte ropa hej förrens vi kommit över ån för Roma är välkända för att blanda och ge när det kommer till goda insatser så helt borträknade är de inte.
Tips: Arsenal tar sig vidare

Lyon-Barcelona 1-1:
Barca har under de senaste veckorna tappat lite form, men med ett bortamål med sig hem till Camp Nou borde saken vara biff mot ett Lyon som har haft det fruktansvärt svårt att ta sig långt i CL.
Tips: Barcelona vidare

At. Madrid-Porto 2-2:
En fajt som för mig är oerhört svårtippad. Men nu när Porto ändå klarade sig från sin bortamatch med två mål i bagaget ser det tämligen ljust ut för portugiserna.
Tips: Porto vidare

Chelsea-Juventus:
Jag tror nog att Hiddink med manskap gärna hade åkt ner till Delle Alpi med åtminstonde en två-målsledning men efter tränarbyte för någon vecka sedan ahr Chelsea fått ett lyft och det lyftet borde klara även en tuff bortamatch i Turin. Dessutom har jag svårt att se de spjutspetskvalitéer i Juve som behövs för att knäcka Chelseas försvarsmur.
Tips: Chelsea vidare

Real Madrid-Liverpool:
Liverpool, detta på senare år formidabla CL-lag, har även den här gången stora chanser att avancera. Hur de nu kunde vinna med 1-0 borta mot ett av Europas formstarkaste lag samtidigt som Pools form i ligan inte varit direkt spikrakt uppåt kom detta som en liten förvåning. Har vi lärt oss något från tidigare säsonger så är det att aldrig underskatta Liverpool i CL. Väl hemma på Anfield blir det nog inte lättare för Real att spräcka nollan om vi säger så.
Tips: Liverpool vidare

Sporting- Bayern München 0-5:
0-5, no further questions.
Tips: Bayern vidare, annars äter jag upp en svettig strumpa

Villareal-Panathinaikos 1-1:
Grekerna trodde jag på förhand inte skulle ha en chans här, men med 1-1 med sig hem till Grekland ser det lite ljusare ut. Fortfarande är det väldigt ovisst och jag har svårt att bestämma mig här, det är en 50-50-match akn vi säga. Men jag tror så här ändå:
Tips: Panathinaikos vidare

Om två veckor har vi svaret, men CL brukar sällan bjuda på det stora skrällarna. Men som vi säger inom sportvärlden, bollen är alltid rund.

/Sune

Aftonbladet är en guldgruva när man har idétorka på bloggfronten. Bara att läsa den här artikeln och börja gissa. Personligen tror jag att det var tomten som missbedömde situationen, men jag ska låta polisen göra sitt innan jag kan bekräfta min teori.

Helt bortslösad har inte den här veckan varit, även om skolan gjorde sitt bästa. Efter att vi fick en idiotenkel uppgift i måndags att göra på hela denna veckan ringde som tur var min chef. Så jag har jobbat i två dagar. Det värsta är att jag fortfarande ligger minus efter mitt bortslarvade SL-kort. Men, men. Pengar är till för att slösas, vi ska konsumera oss ur krisen. Något sånt säger experterna. Vidare till lite mer snack om jobb.

Igår fick jag ett erbjudande jag inte kunde säga nej till. Det blir en sommar i Småland, hoppas att några tappra själar också kommer att vara där. Jag kommer vara i Växjö och arbeta som webbredaktör på Smp. Det ni! Precis en sån medgång jag behövde just nu.

Ja, just det. Stort grattis till Victoria och Daniel., eller något. Snälla adoptera ett barn från Mali nu. Det hade varit så sjukt coolt att få en svart kung. Det slår president med hästlängder. Nu ska jag jobba på min redaktörslook. Ska trä på glasögonsnoddarna på brillerna, börja röka John Silver utan filter och titta på illasittande skjortor. Tjenis, tjenis.

Onsdag idag och tiden går sin sakta mak. Jag befinner mig själv i väntans tider. Ägnar min tid åt att tvätta lite kläder, leka med borrmaskinen, lyssnar på en radiodokumentär, gläder mig åt lön+CSN, köper lite saker, betalar räkningar och givetvis hänger min nemesis hemtentan kvar likaså. I afton, närmre midnatt kommer lägenhet 1506 i Skrapan att få en till invånare. Välkomstkommitén hade tänkt bjuda in brassband, korvstånd och karuseller men tyvärr anländer Olivia lite väl sent för att grannarna fullt skulle uppskatta mitt tilltag. Det blir en något mer spartansk mottagning då, men så får det bli.

Igår tog jag med Simon och Baggen ut till en fullsmockad bar för att beskåda Inter-United. Var rätt trevligt fast mängden människor gjorde det lite svårt. När det tar en kvart att beställa en öl plus att det knappt fanns plats att stå var väl sådär. Tyvärr är det sådana saker man får ta om man är för snål för att skaffa Viasat Fotboll, vilket jag kommer vägra även i fortsättningen. Tur nog finns det en fin liten piratrörelse som ägnar sig åt att livestreama fotboll på nätet, något jag ägnat mig mycket åt det senaste halvåret och så småningom börjat förfina tekniken.

Skolan har börjat ta fart igen med tv-produktion på schemat. Lite spännande men alldeles för mycket teknik igen. Jag är ingen fanatiker av teknik faktiskt. Visst kan det vara roligt och spela in lite film men som våran lärare sa i måndags så för att göra en minuts nyhetsinslag tar det en timma att redigera det, och detta är om man är erfaren på banan. Då blev jag glad och la genast ner tanken på att bli tv-reporter. Jag vill nog ägna mig åt att skriva, så är det bara.

Jag kan tala både för mig och Simon och säga att det har varit mycket idag och det är inte över än. Simon har arbetat hela dagen, jag har bråkat med hemtentor, filmkameror och städprylar. Alldeles strax ska vi ut tillsammans med Baggen för att dricka öl och kolla på fotboll. Fira min sista kväll i ensamhet. För imorgon flyttar Olivia in och livet som jag kände det innan kan jag säga hejdå till. Men jävlar vad trevligt det ska bli och jag ser verkligen, verkligen i fram emot imorgon. Men mer om detta en annan gång.

Då som nu brukar det blåsa upp bråk mellan diverse blogg-elefanter, av någon lustig förklaring är det oftast kvinnor inblandade, men det har väl sin förklaring i att alla stora bloggare är kvinnor (om du nu inte råkar heta Schulman i efternamn). För några månader var det Katrin Z (f.d. Schulman) och Gynning som bashade på B-bella och kallade henne för präktig. Och i dagarna har det till allas förtjusning blivit mer eller mindre krig mellan de forna Expressen-medarbetarna Linda Skugge och Ebba Von Sydow. I stora drag handlar bråket om att Linda Skugge anser att Ebba inte har någon rätt att känna en stress över sin karriär och liv, ty kvinnor som inte har barn kan inte känna någon riktig stress är Lindas huvusakliga argument. Det hela blåstes upp då Ebba fick någon frontposition i någon kvinnoklubb (2,6-miljonersföreningen eller något liknande). Varpå Linda då tycker att Ebba inte är en bra kvinnlig förebild. I vanlig ordning är det bara synd om Linda Skugge och tyvärr har hon alldeles för mycket plats i media att uttrycka sin åsikter.

Svarte-Petter tänker givetvis ta sida i debatten och ställer mangrant upp och går med i Team Ebba. För Ebba är den person i debatten som är med i "vår" generation. Vi 80-talister som ska självförverkliga oss själva. Om nu Ebba väljer att vänta med barn, familj och allt det där för att satsa på sin karriär så ska hon göra det, särskilt då hon faktiskt gjort betydligt mer inom mediebranschen än vad Linda Skugge gjort. Ebba var till exempel chef över Expressen Fredag när hon var i våran ålder och ökade upplagan för den bilagan till det dubbla på ett år. Jag tycker verkligen inte att Ebba är någon dålig förebild för kvinnor, hon är smart och vet vad hon vill, är det något fel med det? Bara för att Linda Skugge valde att föda tre barn när hon var i den åldern Ebba nu är behöver hon väl inte vara bitter för att andra väljer att gå en annan väg. Det enda Linda Skugge gjort för Sverige var att hon uppmärksammade Broder Daniel, och det var för fan för femton år sedan. Snacka om att någon borde dra en gammal säck över sig och stanna kvar i sitt radhus.

En annan likhet med Ebba är att hon kna känna stress och ångest för att inte räcka till, att inte lyckas med sin karriär. Hey, det är ju ungefär vad den här bloggen handlar om, så snart är det dags att rensa ut alla gamla, trötta 70-talister inom media, här kommer 80-talet.

/Sune

Då Sune har ett smärre helvete med skolan och sin hemtenta har jag av misstag råkat skriva upp mig på Svenska för invandrare. Eller grafisk design som det står i schemat. Vi hade en heldag med föreläsningar idag om typografins historia. Vi spelade TP på min mobil och urbrast djupa suckar åt de noobs som vi läser den här kursen med.
Vet ni vad de gör? De ställer frågor till föreläsaren. Vår klass är de som, konstigt nog, aldrig ställer frågor. Det kan bero på att vi är narcissister som redan vet allt.

Eftersom jag hänger med de största narcissiterna i klassen vill de alltid sitta längst bak i klassrummet. De coola killarna. Det förklarar mitt ointressse av dagens föreläsning. Grejen är att jag mer och mer börjar få en syn som en mullvad. Texten framme vid tavlan såg ut som myrornas krig.

Nu till det jag ville säga. Jag ska på synundersökning på torsdag och sen ska jag köpa nya bågar. Så jag funderar på vilken sorts glasögon jag ska köpa. I teorin vill jag bara ha pilotbrillor med slipat glas. Stort synfält och inga skalmar som döljer den Döda Vinkeln. Tyvärr går det inte att ta någon på allvar med såna brillor. Så därför kör jag den gyllene medelvägen. Tjocka svarta plastglajer.


Insikten har nu kommit. Jag har blivit en av alla ungarna som hos SYO-konsulenten sa: "jag vill jobba med media."
Nu kommer jag också se ut som en sådan. 

Min helg var av den värsta och tråkigaste sorten. Det enda som gladde mig var det här:



Ny vecka nya tag ny kurs.

Inne

Firmafest: När ens egna företag slår på stora djungeltrumman till fest, då kommer vi. Särskilt när vi lockas med obegränsade mängder sprit, en tre meter lång IT-chef, Hammarby Fotbolls styrelseordförande, god mat, David Batra och efterfest på Stureplan. Det hela kan sluta med att en av våra chefer enligt säkra källor blev närgången med en viss, känd, bloggarbella.

Gorenje: Ett slovenskt vitvaruföretag som vet att pengar är till för att slösas. Ute på Collage visste bjudandet inga gränser, det langades drinkar hit och dit varpå promillehalten hade olika inverkan på edera korrespondenter i verkligheten. Vi återkommer till dessa.

Ordningsvakter: En sak som är säker på Stureplan är att om man tappar förståndet finns det oftast en ordningsvakt som ser till att du kommer hem i hyfsat tid ändå. Så även i torsdags då en vänlig vakt förbarmade sig över en av skribenterna på den här bloggen och bryskt satte honom på gatan för hemfärd.

Pedofillistan: Den här listan hade vi mer än gärna delat med oss av. Men med en överhängande risk för googlande kändisar och förtalsstämningar väljer vi att låta listan över rockhistoriens 25 värsta pedofiler (utom de uppenbara så som R. Kelly, Prince, The artist formelly known as Prince, Michael Jackson, hela glamrockscenen och valda delar av The Ark) vila tills vi skaffat oss bra advokater.

Björn Hellberg: Många fasar över hur någon ska kunna ta över På spåret efter Ingvar Oldsberg. Vår stora oro ligger däremot åt att vem som ska ersätta Hellberg. Mysiga programledare finns det gott om, men pillemariska, allmänbildade Gustav Vasa-look-a-likes växer inte på träd, särskilt sådana som varit på Wimbeldon 40 år i rad.

Inte

SL: Då den ene av skribenterna hade turen att träffa en välvillig vakt under firmafesten, var den andre utelämnad till Gorenje-mannens nåd. Historien slutade med att SL-kortet försvann och den andre skribenten numera är strandsatt i sin lägenhet. Och det finns inget att göra åt det. Inget mer än att sätta in ett krispaket och bittert nalla från sparkontot. Folk utan sparkonton är anledningen att planka.nu har blivit så stort.

Gorenje-mannen: Att företaget är frikostigt må vi gilla, men när representanterna börjar spåra ur och syssla med kvinnor-på-barstols-vältning och sexuella illgärningar grumlades smaken på drinkarna en aning. Som ett ocensurerat avsnitt ur The Office.

Hemtenta: Om ni inte läst tidgare inlägg idag, gör det. Vi kan säga att det är betydligt roligare att blogga. Tacka vetja salstentor.

För en journaliststudent är musikalitet en viktig egenskap. Även om journalister inte sjunger eller spelar instrument så är det livsviktigt att inte hamna i fel tonläge. Men hur professionell man är så blir det otakt ibland. En av Sveriges största intervjuare, Carin Hjulström, sjunger som en strupen katt i det här filmklippet.


Jonas Hassen Khemiri och Jan Eliasson diskuterar språk på Carin 21:30

Ok, det här var ett intressant klipp.och det tar återigen upp diskussionen om vilka ord som är ok och inte. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Folk som är med i facebookgruppen "bevara negerbollen" är seriöst dumma i huvudet.

Även om Carin Hjulström själv inte tycker att man kan kalla saker för vad som helst, så intar hon en onödigt vinkel som intervjuare. Ho tar sida för att provocera fram svar från Khemiri. Ett anklagande. Som tur är sitter diplomaten emellan.
Jobbigast stämning blir det när Carin säger följande:
- Då kanske det är du som ska hitta på ett nytt ord till negerboll.
Hennes skratt visar att hon inte alls tar diskussionen på allvar. Hon hamnar i fel tonläge. Både Eliasson och Khemiri inser att det här är en seriös fråga, att ord har en mycket större kraft än att förklara saker. Eller snarare: att ord förklarar saker ger dem kraft.
Den trevliga, men ointressanta avrundningen när Khemiri ska välja tre favoritord blir konstig. Takhöjden förändras för snabbt.

Vi hade för några veckor sedan skräckexemplet på intervju när Nyhetsmorgon intervjuade Nordpolen. I Svt blir det också väldigt jobbigt och felet begås helt och hållet av journalisten. Och inte kommer något vettigt svar fram, bara en obehaglig känsla av fel ordval. När intervjun kunde bli mycket mer intressant. Så onödigt.

/Simon

Imorgon klockan 10.00 ska jag ha levererat en hemtenta på kursen vi läst som i stort handlat om radiojournalistik. Jag har kommit så långt så att jag inte har skrivit ett enda ord. Bara tanken på att öppna Word och stirra på det tomma dokumentet gör att jag hittar på ursäkter för att skjuta upp projektet. Det är absolut inte första gången jag befinner mig i liknande situationer och istället för att skriva väljer jag att försöka dokumentera processen som pågår för att få hemtentan gjord. För det finns vissa drag som är genomgående i det jag kallar för själsligt förfall och frosseri i dålig självdisciplin. Uppgiften vi skulle göra fick vi presenterade för oss för cirka två veckor sedan, möjligen tre. Sedan kommer en process som ser ut enligt följande.

1. Direkt efter uppgiftens presentation tänker jag ut en idé, oftast rätt bra idéer. Jag har något att bygga på. Jag funderar övr den här idén i några dagar, i övrigt gör jag ingenting mer.
2. Inser att jag behöver läsa kurslitteratur för att kunna göra uppgiften komplett. Har inte råd att köpa böckerna, SH:s bibliotek har inga lediga exemplar vilket slutar med att jag vandrar till Kungliga Bibliotekets läsesal och läser där.
3. Läsandet brukar komma igång cirka två-tre dagar innan deadline, just den här gången började jag faktiskt nästan en vecka innan deadline. Böckerna är självklart genomtråkiga och jag ger upp det projektet.
4. Nu börjar den svåraste delen. Nämligen den att, likt militärens kustjägarutbildning, bryta ner sig själv så totalt att all form av självrespekt försvinner. Detta görs enklast genom att totalt skita i allt som har med uppgiften att göra. Hitta på annat istället, se för många filmer, städa lägenheten, diska, laga mat, uppdatera RSS-läsaren konstant och titta på fem fotbollsmatcher på raken. Allt med ursäkten att "jag hinner sen, jag orkar inte nu".
5. Här någonstans är det bra med en fylla också, en riktig kalasfylla som medför en ännu värre bakfylla så ännu en dags potentiell arbetstid går åt helvete.
6. Vid steg sex brukar beteendet variera från gångerna när det inträffar, ibland redan innan steg fem. Men nu är det dags för det totala sammanbrottet. Just nu hatar jag mig själv så intensivt att jag bryter ihop. Jag förklarar mig själv som världens mest inkompetenta människa i alla avseenden, som kamrat, som familjemedlem, som pojkvän och som student. Inträffar alltid efter klockan elva på kvällen, gärna med en cigg under köksfläkten som enda åskådare.
7. Efter sammanbrottet och en natts dålig sömn brukar det vända uppåt. Just den här gången har uppförsbacken varit väldigt lång. Detta innebär att självföraktet finns kvar i varje andetag jag andas. Inte lika intensivt som under steg sex, men det sitter ändå på högra axeln och meddelar sin närvaro lite när som helst.
8. Vid steg åtta börjar vi närma oss slutet, det är oftast dagen innan deadline. Nu börjar det slutgiltga valet närma sig. Man lägger upp datorn och kursböckerna på ena sidan bordet, på andra sidan pistolen för att sedan göra valet. Hittills har alla gånger varit datorn och böckerna. Tror även att det blir så den här gången.
9. När man kommit till steg nio börjar man skriva helt enkelt. Givetvis tycker man att allt som skrivs är rena dyngan, oftast påhejat av självföraktet som fortfarande sitter kvar på höger axel. Men det brukar sluta vid ett godkänt ändå.

Just nu befinner jag mig i denna process på steg åtta. Jag hoppas att jag kan avancera till steg nio inom den närmsta timmen ändå.

(Vissa steg är kanske aningens överdrivna, men i stort speglar det verkligeheten)

Uppdatering 15:27
Nu har jag tagit klivit in på steg nio. Med allt vad det innebär.

Buddy Holly 1936-1959

Helgen har gått i ett vertikalt läge. Igår med salt'n'vinegarchips framför lite melodifestival innan jag kollade om Tropa De Elite. Sen bekämpade jag terrorismen med Rainbow Six-killarna. De bästa tv-spelen görs av republikaner.
Har fortfarande inte hämtat mig från den ekonomiska kris som mitt borttappade SL-kort innebär. Känner mig som en bilfabrik i Trollhättan.
För söndagen står ingenting på schemat, mer än att bestämma mig för om det är Buddy Hollys fel att den här bloggen finns. Hur som helt har jag bestämt mig att förvalta musikhistorien i dag. Det betyder att jag bara får lyssna på musik från Kalla kriget. Som Buddy Holly, Scott Walker, B-52s och annat från Kennedy-klanens glansdagar.

/Simon

Nu skriver jag också på det heliga dokumentet, det stora testamentet med en namnlista på alla vi som vet att SL är världens ondaste företag- genom tiderna.

I förrgår var det firmafest som avslutades med taxi till Stureplan. Det finns en del att säga kanske. Representanter för tillverkare av vitvaror bjuder gärna på drinkar men är innerst inne svin. På det hela var det som ett avsnitt av the Office. För fler intryck återger Blondbella sin version av kvällen på Collage, "Stockholms bästa nattklubb".

Nu är mitt SL-kort spårlöst försvunnet och jag hade tänkt åka på det i fyra månader till. Ja, en stor del har jag bara mig själv att skylla på. Men allt är helt igenom inte mitt fel.
Ett SL-kort är ett litet, litet plaskort som är värt runt 2 000 kronor. Det här lilla kortet ska man hålla reda på i ett halvår, annars är man döden död. Det är ungefär lika viktigt som båda lungorna.
Och det går inte att spärra kortet och få ett nytt mot att visa upp kvittot. Som man för övrigt kan göra med alla andra kort och de flesta värdehandlingar.
Och bara så att ni vet, SL. De där pengarna jag nu måste köpa ett nytt kort för hade jag tänkt använda för att bygga 20 nya brunnar till folket i Burma. Nu får burmeserna gå törstiga i stället.

/Simon

Igårkväll var vi här, några unga män i en bättre ålder. Vi tittade på finalen av På spåret. Faktum var att det var lite svårt att njuta av programmet. Anledningen var givetvis att det var Ingvar och Björns sista framträdande som programledare/sidekick. Nu känns livet helt plötsligt väldigt osäkert igen. För vem ska klockan åtta på fredagkvällarna ta av sig glasögonen, le in i kameran och göra dåliga ordvitsar? Och vem ska berätta om gamla tennismatcher och spelare som ignen har en aning om och sen le lite pillemariskt in i kameran med sin medeltidsfrisyr? Vi har diskuterat fram en ny programledare och kom på att Fredrik Lindström möjligen skulle kunna ta Ingvars roll, men vem i helvete ska ersätta Björn? Där har SVT den största nöten att knäcka. I övrigt var det en bra tävling för oss i tittarlaget, åtta poäng på Minneapolis och hela tio bananer på Gällivare, inte dåligt alls om jag får säga det själv, inte alls. Snart dags att gå till jobbet då va. Ikväll blir det lugnt och nyktert med en hemtenta som inneboende.

Ja, det där firmafesterna asså. Helt fantastiska i vissa synvinklar, totalt livsfarliga i andra men när man vaknar morgonen efter och ska till skolan är det lätt att förbanna sig ordentligt. Liksom var det nödvändigt att ta den där taxin till Stureplan? Njaa, svarar vi på den frågan och låter ångesten ta mig senare, det kommer, jag lovar. Måste klara av lite skoarbete först. Ett glädjeämne var att jag fick Hammarby Fotbolls styrelseordförandes visitkort, lite roligt det, han tror på Freddy i år. Sen undrar jag givetvis om Simon fick ligga med Blondinbella eller inte? Svar kommer senare.

Hepp, hepp! Nu åker partyskjortan på. På kalendern står det Firmafest i stors röda bokstäver. David Batra kommer köra lite muggig stand-up, det ska bli kul. Komiker ska inte upplevas i komediklubbar i New Yorks judiska kvarter, utan på företagsgig. Det är i alla fall då situationen är som mest komisk.

Härmed invigs helgen med följande låt:


Kenneth & the Knutters- Det är fredag, vi ska parta.

/Simon

Varför ska man vara tvungen att sitta och lipa under en köksfläkt en onsdagnatt när man egentligen borde sova. Måste det alltid vara så här svårt? Är väl lika jobbigt som vanligt att se sina egna största brister i vitögat under en veckas tid, antar jag?

För er som inte är intresserad av fotboll kan sluta läsa redan här. För ikväll är det match igen, Man Utd-Fulham, hängmatchen i PL som varit just en hängmatch sen sisådär säsongsstarten. Men efter denna match har United spelat lika många matcher som övriga lag och vi slipper den haltande tabellen. Vid vinst kommer United ta täten med fem poängs försprång till Liverpool. Och vinst kan vi barskt konstatera att det blir, antingen en klassisk 1-0-match eller något i utklassningsstil, 4-0 hade inte smakat fel. Att United släpper in ett mål verkar som vanligt föra otroligt. För att återkoppla till rubriken lite som givetvis handlar om Uniteds sydkorean, Ji-Sung Park, som jag hoppas få se från start idag istället för den gamle Ryan Giggs som gott kan behöva lite vila. När United först värvade Park var det väl mer ett grepp för att få fler tröjor sålda i Asien och att ta honom på allvar i början var väldigt svårt. Åren har dock talat för Park och numera hyser jag stort förtroende för mannen som antagligen är Asiens bästa fotbollsspelare. Han jobbar alltid stenhårt (vilket man inte kan säga om vissa andra United-spelare, läs Ronaldo och Berbatov), han gör sällan bort sig och har en viss förmåga att ofta skapa målchanser från ingenstans. Inte bara jag gillar Park utan även Uniteds andra fans som gjort ett par hyllningssånger till koreanen. De går ungefär såhär.

“He shoots, he scores,
He eats your labradours,
Ji Sung Park,
Ji Sung Park.”

”Park, Park, Park, where ever you'll be, you'll be,
you eat dogs in your own country,
but it could been worse, you could be scouse'
they eat rats in their council house”

 

Vi kan lite kort notera att britter har en fäbless för att driva på bilden av att asiater gillar att äta hundar. Men i detta sammanhang kan jag tycka det är lite småroligt ändå.

/Sune

När Simon väl har slagit in lite anglofili under dagen är det väl bäst jag fortsätter. Visst känns det lite tråkigt att Simon har börjat överge drömmen om heltäckningsmatta på toaletten, romantisera över blekfeta huliganer och pubar där ölen kostar 99 pence. USA har så mycket mer att erbjuda och det förstår jag att det lockar en ung man i sina bästa år. Fri tillgång till vapen, buckets med Chicken Wings dränkta i Hickorysås, 40 oz-bottles, genomkommersiell idrott, Olde English i petflaska med Lil Wayen, en svart president, Jay-Z, galna kristna människor och plussa sedan på det ni läst och tänk extra allt. Med detta tänker jag sluta jämföra de två länderna med stort L och gå över till vad jag egentligen har att säga.

Den senaste veckan som gått gar två av Britanniens stora popelefanter släppt varsin ny skiva. Vi pratar givetvis om Lily Allen och Morrissey. Två skivor jag har lyssnat mycket på den senaste tiden. Vad mig angår har Morrissey alltid varit en stor angelägenhet, vi har följts åt i omgångar de senaste åren, bland annat två väckelsemöten och långa, mörka, ensamma kvällar med Morrisseys mässande röst som enda tröst. Lily Allen däremot är en ung kvinna som jag mestadels sett genom skanadalrubriker hos kvällspressen i min jakt på något av värde och substans att läsa. Hennes debutskiva var ingenting som direkt knockade mig medvetslös och mina förväntningar var relativt låga inför kommande skiva. Jag är fortfarande lika förvånad att den enda skiva som går runt med mig är just Lily Allens "It's not me, it's you". Vi tar sällskap på tunnelbanor, pendeltåg, bussresor och ensamma kvällar. Morrissey däremot väljer jag att inte lyssna lika mycket på längre. Det må alltid vara skönt att höra hans genomcyniska texter men när dessa ackompanjeras av ett allmänt olyssningsbart gitarrmangel blir situationen okontrollerbar. Jag väljer istället att gå runt med Lilys mer tillbakalutade, vardagliga små funderingar som presenteras ihop med en musik som gör det lättare att studsa fram genom den gråa folkmassan en småkall februaridag.

Detta faktum ändrar dock inte att om jag någongång kommer tatuera mig kommer det sannolikt vara en fras ur en valfri låt med text av Mozfather. Nu är jag väldigt emot tatueringar i stort så sannolikheten att det händer är rätt låg, men man ska aldrig säga aldrig.

/Sune

New Order- 60 Miles an Hour

Sitter igen med dessa gamla mossiga britter. Jag måste ge upp England snart, jag har ju bestämt mig för att inte vara anglofil längre. Jag gillar USA mycket mer egentligen.

Nog om det. Gå upp i adressfältet på er webbläsare. Skriv in följande:

1. student.ktd.sh.se/~jmmvt08-XX
2. XX= numeriska siffror mellan 01-10. Ex: http://student.ktd.sh.se/~jmmvt08-03
3. Bläddrar ni igenom sidorna hittar ni min klass olika hemsidor.
4. Gissa vilken jag har varit med och gjort. 

/Simon

Ni kan aldrig gissa vem som knallade förbi mig på två meters avstånd.
Satt i lugn och ro och åt min korv stroganoff i skolan när en imponerande pjäs i form av Göran Persson knallade förbi mig. Satte maten i vrångstrupen och blev skakis. Big G is in da building!
Alltså, det här är stort kändisspotting. Det slår Sunes Gene Simmons. Det enda som vore större är om jag skulle se:
Barack Obama
Kungen
Fidel Castro
Mikhail Kalashnikov
Alec Baldwin
Doris Lessing
David Letterman
Conan O'brian
Jay-Z

/Simon 

P.S. Träffade också NIls-Thomas i skolan, men det kom i skymundan. D.S.

Idag är det onsdag, det behövdes en morgontidning för att få det befräftat. Dagarna har ingen början, inget slut, de blandas ihop i ett misch-masch av hemtentor, restuppgifter, läsande, rökning, tv-serier, RSS-läsare och bristfällig matlagning. Min kropp gillar att stänga av nödvändiga funktioner när det är mycket på kontoret. Att få fatt på dessa igen brukar ta sin lilla tid samtidigt som jag slungas mellan hopp och djupaste självförakt. Hela veckan har varit likadan, en kakafoni av all möjlig skit och vissa bra ögonblick lika så.

Snart vankas det radiointervju om två timmar, hatar fortfarande radio lika mycket som innan. Vi blir aldrig vänner, du och jag Marantzen. Det kommer gå dåligt, det vet vi. Har läst en hel bok om intervjuteknik och hört Figge prata om samma ämne i tre timmar. Är ju fullärd i teorin hur jag ska gå till väga, men så fort det ska praktiseras skiter det sig och det blir pannkaka av alltsammans.

Saab kommer väl antagligen få åt fanders nu. För mig som är uppväxt i en Volvo-familj rör det mig inte speciellt mycket i ryggen. Eller, jag lider självklart med alla som mister sina jobb, det är inte speciellt roligt kan jag tro. Men som vi tidigare konstaterat är inte Sverige ett land där bilproduktion gör sig speciellt bra. Och att staten skulle rädda Saab, det hade varit störst möjliga slöseri med skattepengar. Varför slänga skattepengar på en bil som tydligen ingen vill ha?

Grabbkväll. Sune är på besök och lånar mitt Xbox. Just nu lirar han GTA IV och ställer en av livets stora frågor:
– Varför är det så kul att skjuta snuten?
Samtidigt fyrade han av ett skott med hagelbrakaren i huvudet på Liberty City's finest. På 3 meters avstånd.

För att förstå svaret på den frågan måste man veta att det handlar det bara om om en sak. Skiter-i-Livet. När man ger upp allt hopp och bara skiter i livet. Inget ansvar, inga räkningar, skola, indolent familj som väntar på en i slutet av helgen när man ska se Let's Dance tillsammans. Nej. I stället är GTA verklighetsflykt. Bara leva för sekunden med en Ak-47:a i handen. Bom, bom! Nästa ögonblick är man död. Helst av allt ska man dö hjältedöden.

Att dö hjältedöden är avslutet på en urban sport som borde kommit med i Ballar av Stål. Det är en sport som varit med i alla GTA-spel som någonsin givits ut. För enkelhetens skull kallar vi den "Scarface".
Den går ut på att ha sönder så mycket som möjligt, köra över så många som möjligt- helst poliser- innan du dör. Hjältedöden kommer i slutet när du står längs med väggen. En sceniskt komponerad strålkastare från polishelikoptern på dig, och ett hav av blåljus och SWAT-trupper runt omkring.
Då ska man som i Scarface's slutscen ta med dig så många i fallet som möjligt. Helst slänga ut granater och blåsa iväg både dig och halva poliskåren till månen.
Det är vad GTA i grund och botten handlar om.

Nu handlar inte alla mina tv-spel om att skjuta poliser. Jag har också ett där man själv är polis och ska skjuta latinamerikanska terrorister. Ett annat där man ska skjuta araber och ryska terrorister. Okej, jag insåg det samtidigt som jag skrev ned det. Min spelsamling är ett rop på hjälp.

/Simon

...slutar det med att jag hittar nedanstående och tänker att "äntligen kanske det går att titta på svensk tv igen". Dock med det lilla förbehållet att det verkade vara lite väl inspirerat av den engelska versionen. Efter alla löpsedlar gänget bakom den här serien producerat kan det bli i alla fall lite roligt.



Nu ska jag själv försöka få tummen ur röven, men den verkar lagom fastgjuten.

Ikväll hade SVT Dramas senaste satsning, 183 Dagar, premiär. Och som allt för ofta när det kommer till svenska dramasatsningar var besvikelsen över den bortkastade timmen stor. För det första är ämnet dokusåpor ett ämne som vi svenskar lagt bakom oss. När Big Brother las ner 2006 slogs den sista spiken i dokusåpaformatets kista och begravdes i jorden. Visst satsar TV4 på en ny säsong av Robinson men det bevisar mest bara att idétorkan på den kanalen kan liknas vid Saharaöknen. Tillbaka till 183 dagar då som kändes redan från start väldigt förutsägbar. Det krävs ingen större fantasi att det kommer gå åt helvete för de flesta, ja alla tror jag, karaktärer, på ett eller annat sätt. Vinnaren Emma är den som är svårast att förutspå utgången för, mer än att det kommer gå åt helvete. Rikemanssonen Sebbe kommer defenitivt åka på barturné signerat en Brinkenstjärna-look-a-like, bli beroende av droger och potentiellt rejält misshandlad av de han är skyldig pengar. Mandy, vars tro på sin egen talang var lite för stor, kommer bli ifattsprungen av verkligen, hon kommer dumpa sin kille och deka ner sig helt. Morsan Laura kommer bli lämnad av sin man och förkrossad när ungen inte ens minns henne som mamma. Och aktivisten, Tarek (hette han va?), kommer flippa helt mot samhället, potentiellt självmordsförsök kan jag tro. Så då är det avklarat och ingen behöver ägna fler måndagkvällar åt att se på serien mer.

Vana trogen följer jag även andra tyckares åsikter om vad som är fel med saker. Från kvällstidningshåll grymtas det om att deras arbete inte alls går till på det viset (inga kommentarer). En annan blogg vars skribent har arbetat med dokusåpor hävdar att det inte alls är på det här sättet man producerar dessa program (inga kommentarer). Jag kan bara nämna att just de karaktärerna, programmets producent och kvällstidningsreportern, framställs väldigt klichéartat. Hans Rosenfeldt som torde vara en duktig kille med mycket erfarenhet har skapat dessa karaktärer väldigt slentrianmässigt och sänker kvalitén ännu mer än vad som var nödvändigt. Bara det att producenten ser väldigt sliskig ut får gäspattackerna att lösa av varandra.

Jag kan erkänna att jag hade vissa förhoppningar om att det på något sätt skulle kunna vara någorlunda bra, det här programmet. Jag hade helt fel, så fort de visade klipp från huset där deras såpa utspelar sig kom flashbacksen från början av 00-talet tillbaka. För Big Brother, Paradise Hotel, Baren och gud vet vad allt hette, det var ju inte bra, bara en fin närstudie på mänsklig förfall. Nog för att dokusåpor var stora på landsbygden, där jag bodde i alla fall. Ett tag kring åren 03-05 var det alltid fullt på Harrys då något Big Brother-gäng, Paradise Hotel-par eller Emma & Mille från Robinson var på besök, de var landsbygdens rockstjärnor. Det var då och nu är nu, så att kalla det ett samtidsdokument är fel, det är förhoppningsvis ett bokslut där hela dokusåpatrenden ska få sona för sina brott. En trend som faktiskt det goda och hjältemodiga SVT en gång startade med Robinson.

Summan av kardemumman blir att Sverige må ligga långt framme i mycket, men när det kommer till tv-serier är Sverige fortfarande ett u-land (sagt av en man som drogat alldeles för mycket HBO-serier, reds anm.)

/Sune

Gud vad dreven går nuförtiden. Först har vi avverkat den svenska poliskåren och nu kommer den ädla skolan Konstfack att få utstå mycket kritik. De senaste veckorna har väl mer eller mindre varenda kvinna och man med åsikter tyckt till om Anna Odells "konstverk" där hon blev omhändertagen av polis och inlagd på psykvård när hon försökte hoppa från en bro i Stockholm. I helgen uppdagades nästa Konstfacksskandal då en annan elev i sitt examensarbete vandaliserade en tunnelbanevagn och station på film framför folk mitt på ljusa dan. Vad säger man? Konstfack verkar vara en mycket isolerad och lite vrickad skola. Om någon fick för sig att skjuta heroin på film och visa upp hur man mår som examensarbete hade säkert skolans rektorer glatt skänkt pengar till både heroin och film, för det är väl nyskapande och konstnärligt att tänja på gränserna? Det måste vara så de tänker där borta, att det är konstnärligt, hur gör man annars för att försvara sina handlingar? Eller lever alla i Konstfack så isolerat att de står över lagen? Ja, så är det nog, konsten försvarar mot alla brott. Enligt rykten kommer en elev spränga en värdetransport i luften och sen säga att "det är konst! det är mitt examensarbete ju!", samt få medhåll av sina rektorer på alla debattsidor som Sverige har.

Ett annat faktum är dessutom att den där tunnelbaneskadegörelsen inte var speciellt nyskapande. Filmer på ungdomar som klottrar och slår sönder tunnelbanevagnar har ju funnits sen 90-talet, så jag tänkte väl mest "hallå eller?!".

Inne

Jayhova: Mannen som i en reklam för en hyfsat nogräknad datortillverkare kallade sig för "The CEO of hip hop". När vi summerar händelserna kring Chris Browns misshandel av Rihanna har det visat sig att Jiggaman inte är någon mindre än "The Godfather of hip hop". Detta grundar vi med tanken på citat som "Chris är en död man. Han tjafsade med fel folk." samt att alla killar som vill uppvakta Rihanna först ber om Jiggas godkännande. Det är makt våra vänner.

Peruker: Hur man piggar upp en vanlig, trist söndagkväll? Jo, någon drar på sig en ytterst opassande peruk för någon annan ovetande person och se vad som händer, oftast blir det ett två minutersgarv. Inträffade senast idag för övrigt.

Lily Allen - Fuck you: Lilys nya skiva är fin, små enkla popmelodier som smälter in vardagen som glass i Marocko. Särskilt låten "Fuck You" har rönt höga stön av uppskattning från större delen av S-P-redaktionen. Vi rekommenderar alla att ta tag i denna skiva. Passa på och ladda hem nu för fan. Snart kommer polisen och tar er.

Mark Malmströms nya bok om könspunk: Boken har inget namn än men kan i en enkel handvändning jämföras med Neil Strauss "The Dirt". Ett epos om Borås bortglämda könspunksscen som blomstrade under 90-talet med Vrävarna i spetsen. Inget förlag är signerat än, men ryktena säger att de står på kö.

Juristprogrammet: Högskoleutbildningen gud inte glömde. Här är en utbildning där det utbildas fullblodsproffs, riktiga yrkesmän och kvinnor. Inget lullande, inget strul, bara lagparagrafer, Maurice Levy och Leif Silbersky. Vad kan man mer begära?

Inte

Svenska alpinlandslaget: VM i alpint hade möjligheten att bli en någorlunda blågul fest. Men istället visade våra svenska åkare på hur man bäst i gör för att åka ut eller möjligen hur ma gör för att åka långsamt. Pinsamt värre. För skidskyttarna tog det två dagar att ta ett guld, och det i 14 plusgrader och orkanvindar. Anja med flera bör nog ta en allvarlig funderare nu.

Svensk nyhetsbevakning: Ibland talar vi om journalistikens förflackning. Tyvärr ser vi fler och fler tecken på att det bara bli värre. Senast i veckan fick vi rapporterat att vår arbetsmarknadsminister skickar små kärleksförklaringar till sin flickvän via Facebook. Vill vi verkligen veta sådant?

Journalistprogrammet: Mediekåta slynglar med som största mål att göra så lite så möjligt. I en bransch där kontakter är A och O behövs väl ingen utbildning för fan. Det spelar ingen roll om du har högsta betyg i allt, känner du ingen är du ingen. Att läsa till journalist är som att slänga tre års studielån rakt ner i Östersjön. En väldigt obefriande idioti.

I förrgår firade min bäste vän Sune och min favorit kompis-flickvän Olivia 1,5 år som ett par. Den här helgen är hon uppe i Stockholm för att fira alla hjärtans dag.
Det är dags för ett bokslut för de här 1,5 året de varit tillsammans. Och vem är bäst lämpad att berätta historien? Jo, den som alltid stått i bakgrunden och betraktat allt.
Själva skulle de vara för jäviga och inte se nyktert på situationen. Därför får jag rycka in som en oberoende källa.
Man kan lite skämtsamt likna deras förhållande vid en trike-motorcykel. Ett vanligt parförhållande har som bekant två hjul. Triken däremot, den har tre och det tredje hjulet det är jag.

Första gången jag hörde talas om Olivia var så tidigt som för 2,5 år sedan. Det var under Emmabodafestivalen 2006 som de först träffades- och tydligen var det ett rätt fint möte. Jag var själv med under festivalen men fick inte själv inte chansen att träffa Olivia. Det fick inte Mattias heller efter festivalen.
Sen gick det ett år. Jag och Sune kollade igenom Idas bilddagbok här om dagen från det året. Under vardagarna fanns vi inte med på så många bilder men så fort det blev helg smög upprepande Harrysbesök fram. Annars hände inte så mycket däremellan. Jag kom själv ut ur ett förhållande och vi var båda singlar och hade dayjobs i småstaden.

Sommaren 2007. Återigen Emmabodafestival. Bilen från Värnamo gick ned de där tio-femton milen till Emmaboda. Den här gången träffades Mattias och Olivia igen under en Spiritualizedkonsert.
Själv var jag inte med då jag jobbade på Jotex godsmottagning i stället. Min tanke var att åka men min gode vän Dennis som också jobbade på godsmottagningen tog ledigt i smyg. Vips! så kunde inte fler ta ledigt.

Någon vecka efter Emmabodafestivalen beslöt sig Mattias att bege sig iväg för bortamatch hemma hos Olivia i Göteborg. Det var efter det här besöket som jag fick träffa Olivia för första gången. Hon följde med Sune tillbaka till Småland. Mitt i natten plockade jag upp paret vid tågstationen. Ett kort handslag och vi presenterades för varandra. Sune och jag beslöt oss för att visa upp vår stad Värnamo. Det blev ett så kallad VPS, Varv-På-Stan. Vi åkte till vår gamla gymnasieskola och visade upp ett nedhugget träd. Terroristgruppen Chopparligan låg bakom dådet. Ledaren för den ligan var en av både min och Mattias bästa vänner. Innan preskribtionstiden går ut kan jag inte avslöja vem. Hans namn rimmar på en sport som Björn Hellberg älskar.
VPS:et avslutades utanför Sunes lägenhet där jag lämnade av paret. På vägen hem till min lya kände jag att jag var glad för min kompis skull att han hade träffat någon.

Sensommaren tog slut och vi flyttade upp till Stockholm. Jag bodde i vampyrförorten Blackeberg och Sune på Söder. Det är nu som jag började komma in i min roll som det tredje hjulet. Under den här tiden kände jag bara par. Själv hade ett kärleksliv liknade Gobiöknen. Visst var det något hångel på BabaSonic eller Ace. Men för det mesta umgicks jag med min parvänner.
Sune och Olivia var nu officiellt ett par. När hon var på besök i Stockholm bjöd de in mig till sin lägenhet på Söder innan vi begav oss ut till olika klubbar. När Sune var i Göteborg satt jag i Blackeberg, tittade på tv-serier eller gick på bio ensam.
Hösten 2007 firade vi Olivias 18-årsdag på Ace. Vi dansade tillsammans och jag försökte hålla mig undan för att inte klänga för mycket. Men det var aldrig ett problem. Oftast togs jag emot som en son i treenigheten.

Våren 08 var ungefär likadan. Jag började läsa journalistik och fick nya vänner att umgås med när Sune var i Göteborg. Jag räknar ännu dessa vänner bland mina bästa vänner. Jag var inte lika beroende av Sune och Olivia.
Under sommaren träffades jag och Olivia för första gången utan Mattias. Det var Wayoutwest, en bra kväll på backstage-området. Vi drack vin, åt pommes och såg Ebbot. Det var ett stort genombrott i vår relation. Inte Ebbot alltså, men att vi umgicks utan Mattias. Inte bara som kompisens flickvän eller pojkvännens kompis. Jag kom med på bild på hennes mäktiga blogg. Hoppas att det har gjort mig populärare bland Sveriges poptjejer.

Den här hösten har jag inte umgåtts lika mycket med paret. Det beror på att jag själv har skaffat ett relation. Jag gifte mig med ett vitvarulager. Mattias gjorde detsamma under hösten och vi spenderade mer och mer tid på golvet än på klubbar. Stureplan byttes ut mot Jordbro. Men visst har det varit helger där vi umgåtts alla tre. Vi har druckit öl och skrattat tillsammans.

Nu har det gått 1,5 år och det är det Alla hjärtans dag. Olivia är på besök i Stockholm, och jag ska ta ett steg bakåt och låta dem få helgen tillsammans. Inte för att jag tvekar att jag inte är välkommen. Men för att vi snart kommer få en massa tid tillsammans ändå. Om några veckor blir de sambos och treenigheten blir fulländad. Det ska bli en spännande tid.

/Ett alla hjärtans dag-vykort från Simon. Det tredje hjulet.

Idag har jag haft det "ledigt" kan man säga. Från början var det tänkt att jag skulle spela in ett personporträtt med radio. Bara jag hör orden "att spela in radio" kommer kräkreflexerna och yrsel i huvudet. Finns ingenting jag hatar mer än att spela in radio, därför har jag med gott samvete gått och skjutit på det här i några veckor. Tills idag då jag bestämde mig för att "nu fan gör jag det här". Efter några timmars psykiska förberedelser tänkte jag ge mig av men innan jag sprang ut gjorde jag en rutinkoll så min kära Marantz (bandspelare) fungerade. Och tro fan att idiotfanskapet är totaldöd, den vägrar starta, har provat i över två timmar för att få igång bandspelarjäveln. Ingenting händer och alla timmar av psykisk förberedelse och ångestattack helt åt helvete i onödan. Jag gav helt enkelt bara upp, så nu sitter jag håglös och tänker göra absolut ingenting. Möjligen ta fram hammaren och låt Marantzen få sig lite metallsmak. Fan.

Det har varit en produktiv dag i skolans datasal. Nu väntar min första helg i ledighet sen...augusti. Ikväll blir det På Spåret. Imorgon firar alla andra Alla hjärtans dag. Ungkarlen Simon firar i stället att hans prövotid på körkortet löper ut. Om ni ser en kille på lördag i en OkQ8-bil som tutar som en idiot och kör tio kilometer för fort- ring mig så stannar jag och plockar upp er.

Igår var alltså kvällen då Gud den allsmäktige återigen svingade klubban i hockeypalatset i norr. Enligt rapporter från diverse media ska det ha varit en bra comeback av allas våran Foppa. Ett snyggt mål, några passningar och foten ska ha hållt. En 4-1-vinst mot ett annat lag som ligger i närheten av slutspelssträcket var mer än välkommet. Vad jag känner en viss irritation över är att helt plötsligt börjar diverse hockeyexperter uttala sig om att Modo nu räknas som en kandidat till SM-guld. Från att ha varit rätt dekade de senaste månaderna är det nu guld och gröna skogar igen. För mig som skeptiker är jag nöjd om de tar sig till slutspel, väl där kan allting hända. Men just nu är det sju omgångar kvar av grundspelet (tror jag) och Modo ligger fortfarande på nionde plats vilket betyder nada slutspel. Och sen får vi ha med i beräkningarna att Foppa själv är en rätt skör spelare, han kan, när som helst, gå sönder igen. Jag är säker på att motståndarna knappast kommer hålla igen och hedra kungen med respekt. Istället intar jag en mer avvaktande hållning och låter saker och ting ske som det gör. Men om det går vägen så blir jag lika glad för det. Tvivlet har jag med sen förr, det kan ingenting ändra på när det kommer till Modo. En vinst hemma mot Djurgården på lördag är ett absolut måste, bara att hålla tummarna. Som tur var har jag en kandidatexamen i "The Fine Art Of Losing".

/Sune

Jag orkade inte sitta själv en kväll till så jag tåg den nätta tunnelbanefärden bort till Odenplan och mötte upp min kollega i livet, Simon. Tillsammans gick vi ut på en resa längs med minnenas gata tack vare Idas gamla bilddagbok. Vi gick igenom diverse festbilder från hösten 2005 fram till våren 2007. Om vi säger som så har det hänt mycket sedan dess. Vi har bland annat betydligt mindre hår på våra huvuden och vi tillbringar inte varenda fredag på Harrys längre. Är väl så att man ibland saknar den där tiden lite, mest på grund av att man allt som oftast var i väldigt gott sällskap. Vi visste väl alla att det där aldrig skulle kunna hålla på för alltid, min vänskapskrets var inte av den sorten av människor som planerade att stanna kvar i Värnamo hela livet. Nu är vi utspridda lite var stans över världen. Vi är några i Stockholm, några i Skåne, några i Göteborg, någon i Falun, någon i Uppsala, någon på ett flyg hem efter ett halvår i Argentina, några är hemma i Värnamo för att snart lämna landet och några befinner sig någonstans i Sydostasien. Allt som allt kan jag konstatera att alla ångestminnen har börjat försvinna men de flesta roliga har faktiskt etsat sig fast.

I går lastade jag av 60 tvättar, tumlare, torkskåp och kylskåp från en lastbil med en 2,5 tons tung truck.
I dag har jag gjort om en 100 år gammal bastu till ett butikslager och flyttat ned 6 000 Bostadsspel till lagret jag skapat.
I morgon ska jag moppa trappor och spela det exemplar av Bostadsspelet jag fick som tack för hjälpen.
Under tiden har jag, Mark och Billy skapat en hemsida där vi skriver om skräpkultur och flintskalliga gubbar.
Helt Csn-finansierat.

Varje dag i Simon Hjälmefjords liv är ett äventyr.

Idag, den tolfte februari, är det således ett och ett halvt år sedan jag lämnade singellivet och blev ihop med världen bästa tjej, Olivia. Lite kuriosa är att det på dagen är exakt två och ett halvt år sedan vi träffades för första gången. Våra första möten var på Emmabodafestivalen, både 2006 och sedan 2007 men ihop blev vi på söndagen efter Way Out West 2007. Detta efter att jag på ren impuls åkte till WOW samma dag som festivalen börjat, med viss tur och snälla vänner som lät mig åka i deras bilar och sova i deras studentrum. I efterhand kan jag se tillbaka på det och tänka att det var den bästa impulsresan jag någonsin gjort.

Ett och ett halvt år är en rätt lång tid och då vi bott på varsin sida landet tror jag att jag korsat det svenska landet ett 40-tal gånger de senaste arton månaderna. Nu är det således över med dessa resor då vi inom kort kommer att flytta ihop. Redan till helgen kommer ett flyttlass och om två veckor sker det officiella sammanflyttandet vilket givetvis kommer innebära någon slags fest sista helgen i februari, mer om detta då det närmar sig och planerna blivit mer klara. Firandet för dagen skjuter vi upp tills på lördag som passande nog råkar bli Alla hjärtans dag.

Av en slump hörde jag den här låten från ett öppet fönster några våningar upp i Skrapan och jag tycker att den passar väldigt bra in just idag.

Ted från Scrubs

En till möjlighet är att bli en manodepressiv, skallig, riktigt dålig advokat. Som Jesus sade: De saktmodiga skola ärva jorden.
Jag måste sluta välja mina yrkesval efter tv-serier. Är det sånt normala människor gör? Om inte borde det vara så i alla fall.

De senaste dagarna har jag börjat småputtra lite ilsket över vissa saker och företeelser runt omkring mig, både nära och långt borta. Här bjuder jag på några av dessa ting:

Pälsmössor: Jag ska varken kalla mig djurrättsaktivist eller något i den stilen, men likt förbannat blir jag upprörd när jag ser alla dessa, till största del, kvinnor som går runt med sina små kadaver på deras nätta huvuden, både ute och inne! För hur snyggt är det att gå runt med en död hund som har den dubbla storleken än vad ens egna huvud har. Det är inte så kallt att den där pälsmössan behövs. Det hade endast varit okej om man bor i Sibirien eller nyss bestigit valfritt berg med minus 30 grader som närmsta granne. I Sverige ser det bara korkat ut och gud vad jag längtar till våren så dessa pälsmössehjon får gå runt utan sju slaktade djur på skallen.

Svenska poliskåren: Det har knappast gått en dag den senaste veckan utan att någon ny skandal från vår svenska poliskår dykt upp. Först var det alla dessa rasistiska utlåtande från "Danmarkspolisen", sen nakna piketpoliser och senast hade två poliser filmat en man, ashög på amfetamin, som poliserna tvingade göra en hälsing till snutarnas kollega som fyllde femtio år. Till råga på allt har sherifferna anmält en liten femtonåring som kallat poliserna för "grisar", vilket jag kan tycka är rätt passande efter allt det lyckats åstadkomma. Till min lyckliga stjärna har jag noll kontakt med polisen i min vardag och jag önskar helst att det förblev så.

Nyheter24:s design: I slutet av hösten startade några män med fötterna i spelbranschen en ny nättabloid som sysslar med någon form av journalistik. Just den journalistiska biten kan vi diskutera en annan gång då jag faktiskt orkat läsa innehållet. Men i nuvarande form är det omöjligt att läsa då layouten på hela sidan ser ut som någon spytt en rakt i ansiktet. Om man ska göra en satsning för att etablera sig på mediemarknaden bör man först se till så att sidan inte ser ut som den tillverkats av en dagisklass som matats med syra under en månad.

/Eder arga korrespondent i verkligheten, Sune

Idag var jag inställd på att det skulle fortsättas med radioredigeringen under eftermiddagen. Men under förmiddagens DN-plöjning fick jag ett sms från Oscar, partner in crime, som förklarade att han var bakis och seg samt undrade om vi kunde ta kompledigt idag. Inte mig emot tänkte jag och nu sitter jag här med en hel dag utan några planer alls. Simon är och jobbar så han kan vi räkna ut ur leken, vad ska jag göra? Göra iordning lite i lägenheten vore väl inte så dumt då lägenheten kommer få en rejäl påfyllning av saker till helgen, men mer vill jag ha. Kanske gå en sväng på stan och handla saker som behövs, boka en klipptid kanske, försöka ordna restaurangbord på lördag och avboka en tandläkartid i Rydaholm nästa vecka. Fast inget låter ju speciellt roligt men ack så nödvändigt att göra, plus att jag har en hemtenta att slå i sak med och en blogg att underhålla. All work and no play!

För att få mig att gå utanför mina vanliga ramar krävs oftast en rejäl stimulanstorka för att något ska hända. Ikväll var en sådan afton. Efter att ha tittat klart på senaste avsnittet av 24 (jävligt spännande, en riktig cliffhanger-fabrik det där) satt jag och slog ut med armarna inombords utan en minsta tillstymmelse till hopp om något att göra under aftonen. Antingen kunde jag valt att sitta och uppdatera RSS-läsaren var femte minut eller göra något med lite högr kulturellt värde. Alternativet jag valde blev det andra och med detta läste jag ut andra halvan av boken "Fotboll förklarar världen", en bok av den amerikanske journalisten och, hör & häpna, fotbollsfantasten Franklin Foer. En bok jag faktiskt uppskattat väldigt mycket, men det som låg boken i fatet var att den kom för drygt fem år sedan och i fotbollsvärlden kan man säga att det runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Trots sin inaktualitet var många kapitel väldigt läsvärda och när jag lite senare under kvällen valde en film att titta på märkte jag att det fanns ett visst samband mellan boken och filmen, som blev "Tropa de Elite".

I boken skriver nämligen Franklin Foer om hur det brasilianska fotbollsvärldens största bekymmer, nämligen korruptionen bland härskarna inom den brasilianska fotbollsvärlden. I Tropa de Elite handlar det i mångt och mycket om korruptionen inom det brasilianska polisväsendet, som givetvis har en betydligt större och negativ inverkan på brasilianarnas liv. Filmens huvudpersoner verkar inom BOPE, en specialstyrka som får SWAT att likna dagispoliser. De som arbetar inom BOPE hatar korrupta poliser lika mycket som de hatar knarklangare och andra kriminella som styr favelorna i Rio. Hur mycket i filmen som är sant om polisernas korruption vet jag inte, men är det ens sant till hälften är det illa nog. Vad som slår en mest är, som i likhet med Mammut, att det är hela samhällsstrukturen som leder till ondska, död och lidande. Så dagens dos av samvetskval har väl äntligen dykt upp igen. Här i Sverige bryr sig knappast de människor som använder droger för att liva till festandet lite på hur mycket blod och skit som ligger bakom den där vita linan pulver på toalettlocket. Summa summarum ska jag nog titta på en Judd Apatow-komedi nästa gång jag väljer en film, för snart kommer jag bli aktivist om jag inte lägger av med det här.

/Sune

Nu har jag två år kvar av min utbildning. Dags att planera vad som händer därefter. På tidningen Journalistens hemsida läste jag lite statistik från ansökningarna till mediernas alla sommarvikariejobb. 18 000 ansökningar till 950 lediga journalistjobb. Snudd på 20 ansökningar till varje plats.

Det är sånt som får mig att anmäla mig till vårens högskoleprov. Vilket jag också har gjort. En dröm, fix idé, idioti, smart drag eller vad vi nu vill kalla det, som jag har är att söka till Stockholms Universitets juristprogram. Som det ser ut på vårens ansökningar skulle jag nog komma in om jag höjer mig lika mycket på nästa högskoleprov som jag gjorde på mitt förra. Men det är klart. Min idé om vad en jurist är, är nog en annan från verkligheten.
Mina juristdrömmar har två alternativ:


John Cage

I Ally McBeal är arbetsplatsen en kreativ lekstuga. Chefen är en sexgalning, John (jag alltså) har ett hemligt kontor bakom väggen på den nyinredda unisex-toan, har en groda som husdjur, den smalaste advokaten på byrån har Jon Bon Jovi som rörmokare och så bor vi alla på Manhattan, hänger på jazzlounger och njuter av att vara på näringskjedjans topp.

Alternativ 2.
 
Maurice Levy, knarkligornas advokat i the Wire


Den här killen är Djävulens advokat. Han bryr sig bara om en sak: pengar. Han tjänar också den stora kovan. Blir jag Maury ska jag ha en byrå som heter "Buffel & Båg" och företräda maffian och mc-gäng.
- Jo, men jag körde för snabbt.
- Säg inte ett ord till någon.
- Ja, och så var bilen snodd.
- Fortfarande inte ett ord om detta till någon annan förutom mig.
- Och så hade jag tre styckmördade prostituerade i bagaget.
- Har jag nämnt vad mitt arvode är?
 
Verkligheten är nog så här: Trava iväg genom snöslasket till Södertörns tingsrätt och sitta av några tusen timmar på rättegångar mot Maja som shopliftat smink, geezers i skinnjacka som sålt nikotintuggummi till barn och någon kontraktstvist. Efter bra många timmar tråkiga kommunalhandlingar, övertid, utnyttjande arbetsgivare och underbetald lön får man en anständigt jobb. Inte helt olikt journalistiken då.

/Simon

Dagen då bödel Roman tog fram sin vässade yxa ur garderoben dök till slut upp igår. Ingen verkar speciellt chockad över att Chelseas Phil Scolari fick sparken igårkväll. Särskilt med tanke på att Roman är den ägare i England som har absolut minst tålamod av alla ägare. När inte ens Avram Grant fick sitta kvar efter att ha fört sitt lag till CL-final, något som "den utvalde" aldrig lyckades med, är fotandet av Scolari enligt regelboken för Chelsea. Frågan som alla experter nu klurar över är vem som ska ersätta Scolari. Namn som nämns är Mancini, Hiddink, Zola och vår egen "Svennis". För egen personlig del tror jag ingenting alls, Romans vägar äro outgrundliga som det står i den stora fotbollsbibeln. En sak är dock säkert att den som får jobbet inte kommer få det lätt. Chelseas trupp är utrustad med så mycket egoism att tillochmed Christian Ronaldo får stå i skamvrån. Att truppen dessutom är relativt åldersstigen utan några större yngre talanger i reserven (borträknat John Obi Mikel) gör inte sakn enklare. Att satsa långsiktigt har aldrig varit oligarkens stora styrka utan här är det snabba cash, snabba framgångar som gäller. En filosofi som för oss fotbollsälskare har börjat skymta inte alltid är så klockren. Istället ser vi tecken på att kontinutet och långsiktigt tänkande faktiskt fungerar. Titta bara på de andra lagen av "de fyra stora" i England. Sir Alex har suttit vid rodret i över 20 år och Uniteds akademi fortsätter att fostra in spelare redo att göra storverk, Arsenals Wenger har över tio år som manager för Gunners med en ledning som låter mannen satsa ungt och lovande och i Liverpool får Rafa Benitez fortsätta att förlora ligatiteln år efter år men ändå vara med i kampen om CL-titeln vareviga år. Om inte Roman snart tar en blick över till sina närmsta konkurrenter gör han nog bättre i att sälja Chelsea till någon som faktiskt har ett hum om hur fotboll fungerar. Hans taktik om snabba cash lönade sig de första säsongerna, men nu är Chelsea redan uträknade och yxan borde Roman rikta på sig själv som klubbägare snart.

/Sune

Klockan tickar på, den har redan börjat närma sig två och det är lite jobbigt. Borde ju rimligtvis känna mig en aningens trött nu tycker jag allt. Så äro icke fallet utan John Blund vägrar infinna sig för tillfället. Att släcka lampan och försöka välkomna sömnen kanske vore en god idé. Fast det är svårt, för finns det något jag ogillar mer än att inte sova så är det alla tankar som dyker upp i väntan på sömnen. Jag använder tiden med att göra oväsentligheter istället. Uppdaterar mitt RSS-flöde lite, tjyvröker under köksfläkten och bara låter tiden försöka göra sitt med mig. Men men, tids nog somnar la jag med, bara inte nu. Får väl ta en promenad med herr Ågren under tiden.

En glad notering är att ryggsäcks-Martin äntligen lyckades trolla fram ett betyg på webbpublicering för internet vilket betyder att jag kirrade 22,5 poäng under förra terminen. Bra för att smörja CSN och andra myndigheter.

Jag kan väl även bjuda på en fenomenal Feist-remix signerad Boys Noize som jag konstant nynnat på under dagen.

Inne:

Filters prenumerationsdeal: To good to be true. Bra tidning, och så salar vi ihop ett gött gäng och drar till Göteborg. Som Mark föreslog: på moped i v-formation på E6:an.

Klasshatet: Något som inte är särskilt stort i Sverige. Men det är överklassens lånehajar som sabbade ekonomin. Det är medelklassens smak som gör att Vasastan fortfarande är lika opersonligt som TV4. Det är arbetarklassen som föder de verkliga hjältarna. Mindre konstutställningar och bruncher- mer Mcdonalds och speedway åt folket!

Sunes skomakare: När dessa företag som ger skenet av att tillverka kvalitétsskor sviker en finns det alltid en man att lita på. Han sitter på Folkungagatan 102 och lagar skor med finess och snabbhet. Jag (Sune, reds anm) lämnade in ett par slitna kängor som såg ut att vara närmre graven i fredags och idag hämtade jag ett par som såg helt nya ut, detta till den humana summan av etthundra riksdaler. Att mannen som utförde arbetet var väldigt trevlig ökar givetvis på betyget, sex plus av fem möjliga.

Malmösnutar: Snutar ska inte vara snälla Fasaner på stan. Snutar ska leva upp till sitt öknamn "Grisen", käka donuts och slå på blåljuset för att hinna hem till speedwayen. Men att Skånepolisen är infiltrerat av rasister och idioter gör det givetvis betydligt enklare för oss att få vatten på hjulen med vår teori om att skåningar egentligen är danskar.

Göteborgssnutar: Dä vet hur man salar ihop en goe' fest. Manliga strippor, MP5:or och en hel klass piketpoliser fulla som hjon. När man får läsa om detta stiger äntligen förtroendet för polisen som myndighet.

Inte:

Melodifestivalen: Ladugårdsdörrarna har redan Göteborgspiketen sparkat in, hakat loss och sålt till grannen. Övriga kommentarer äro överflödiga. Fy fan för melodifestivalen! Melodifestvalen är det som är det absolut värsta med hela jävla SVT, sänd repriser av På spåret istället, mer bildning åt folket. Fördumning är och förblir TV4s huvuduppgift, det står skrivet i lagen.

Pendeltågen: I bibeln är Satan en förre detta ängel hos Herren Gud i himlen. I Islam är det Usa. I Stockholm är det SL. Att vara beroende av den store satans pendeltågstrafik kan liknas vid att spela rysk roulette, ungefär var åttonde gång går det åt helvete.

Träningslandskamper: Mitt under brinnande säsong stannar all relevant och viktig fotboll av för en vecka för att alla landslag ska få spela sina jävla träningslandskamper. Det enda som sker under dessa veckor är att matcherna är skittråkiga och minst fem spelare med stor betydelse för sitt klubblag blir långtidsskadade. Avskaffa detta påfund och låt ligorna fortsätta, för någon riktig fotboll blir det aldrig ändå.

/Crazy-ass Svarte-Petter

Knappt har året börjat förrän förberedelserna startade inför Göteborgsbesöket i höst. Magasinet Filter, som vi tjatat om på S-P tidigare, erbjuder tre nr för 99 kronor. Med prenumerationen får man två biljetter till Bokmässan 2009. Så vår plan är föjande: Jag, Mark och Billy har nu sex biljetter. Om några till signar upp sig så hyr vi tio Nissan Micra på och drar iväg med ett riktigt entourage till Göteborg i höst.
Är vi tillräckligt många och kaxiga kör vi två i bredd på E40 i Borås, även omkörningsfilen.

/Simon

Idag har solen lyst konstant sedan tidig morgontimma till, ja, nu. Blå himmel och det är så fint. Efter en vecka med slask, snö och skitväder kom solen tillbaka och ingjöt ett visst hopp om liv i våra stelfrusna kroppar. Det är visserligen inte speciellt varmt ute men det gör inte så mycket. Drömmen om sol, tjugo grader varmt och en vår känns helt plötsligt inte så avlägset. Inte ens en urfuckad pendeltågstrafik fick oss på dåligt humör. Istället tog vi glatt en odyssé genom gråa betongförorter ut till en skola som idag inte kändes lika fientlig som vanligt. Helt enkelt har livsglädjen på något sätt återhämtat sig en gnutta från förra veckans dysterheter. Vad som hänt sen vi sist hörde av oss är ett besök av Karin, följt av en runda nere på Pet Sounds bar som fick en lagom bakfylla på söndagen som botades med tre fotbollsmatcher för att åter sätta sig i bana under dagen.

Förra veckans inne/inte-lista bör enligt planerna dyka upp ikväll någon gång. Håll ut kära läsare!

/Edra tappra kämpar i vardagens alla små bekymmer

Helgkoman som brukar landa på den här bloggen, ja, till helgen har som vanligt infunit sig. Vi mäktar med korta små inlägg, kanske fem, sex rader som mest. Det är lite skämmigt att nu när man är ledig så gör man allt annat än och blogga. Vi ska jobba på att förbättra oss men som jag ser det gör sig vår blogg fortfarande bäst på måndag-onsdag, då brukar inläggen bli som bäst, om ni någon gång undrar. Varför det faller sig så är inte lätt att förklara. Kanske för att kraftreserven minskar för varje dag som går under veckan och det tar hela lördageftermiddagen plus söndag att fylla på med energin, så kommer vi igång igen på måndagarna. En evig nedförsbacke kan vi nästan kalla det, eller cirkel, jag vet inte riktigt. Ägnar mig åt fotboll istället. Ser mer än gärna att även Liverpool kryssar idag och med David N'Gog på topp har jag svårt att se annat. Så nog om  detta, nu till annat. Ikväll ska vi träffa Karin a.k.a. Draken, ska bli hemskt trevligt! Ha en trevlig lördagkväll, gör inget Svarte-Petter inte skulle göra...

Läpparna svider. Jag måste glömt mitt lypsyl någonstans. Så därför sitter jag hemma och slickar såren tills jag inser att jag bara måste gå ut och köpa mer. Som att hålla andan tills man inser att det bara finns två utvägar: döden eller ta ett andetag.
Hade det inte varit Sverige hade jag funderat på att ta det där andetaget och knalla bort till Ica.

Kvällen blev allt rätt trevlig ändå. Tre pojkar, lite ale, lite ljus lager, ett halvt kilo chips och två torra män över 60 på tv:n. På spåret gick bättre den här gången då vi fått förstärkning av en historiker. Vi hamnade någonstans kring 25 poäng, mycket tack vare min tia på Salt Lake City. Imorgon är det återigen jobb och efter jobb inspelning av radio, hemskt trevligt. På aftonen blir det ännu ett besök från den gamla, fina vänskapskretsen. Karin har tagit sig mod och lämnat Danmark för ett besök, det uppskattas här på S-P. Så det blir nog några öl på det imorgon med.

Har de senaste dagarna av någon outgrundlig anledning kört Smashing Pumpkins "1979" på repeat de få gånger jag haft tid till att lyssna på musik i min ensamhet framför datorn. Så jag bjuckar på videon som jag minns att jag gillade förr i tiden.

Klockan står och väger mellan femman och sexan, ska snart slå över. Vaken har jag varit i en halvtimma ungefär. En tallrik A-fil, två lingongrova med medwurst på, två koppar kaffe och en cigarett. Ingenting som får kroppen att jubla direkt. Huvudet står lite på sned. Trots att jag gick och la mig innan elva fick jag knappa sex timmars sömn, den största summan sömn de senaste nätterna. Börjar tära på krafterna redan det här jobbandet. På det är jag tillräckligt korkad för att säga upp min enda lediga helg på en månad. Vad ska jag med ledigheten till ändå? Lika bra att försöka göra pengar av allting, snart kommer väl lågkonjukturen till mig med. För finanskris, det är det väl mer eller mindre jämt, vända på vaenda krona för att sen göra av med dubbelt så mycket, ett ekonomiskt haveri är vad jag är. Fy fan. Nu ska jag iväg ut i kylan, om en timme är jag framme på jobbet, livet, ja livet, vad ska det vara bra för?

Igår gick jag upp i svinottan, idag gick jag upp i svinottan och imorgon ska jag gå upp i svinottan, likaså på lördag. Det är med dessa tankar jag går och sätter mig på Snottys för att ta några öl. Plus att det jag sett fram emot mest av allt inte blir av, inte nu i alla fall.

Slappnade av och såg Popcirkus på tvåan. Det är kul att Svt satsar på ett renodlat musikprogram igen. Fast jag vet att Per Sinding-Larsen och Kristian Luuk kan bättre än så här. Den ene låg bakom ett av svensk tv-historias bästa program och den andre har en väldigt bra, kul blogg om musik. Jag trodde att det skulle bli helt genialiskt när båda dessa herrar slog sina kloka skallar tillsammans.

Frågesportgrejen funkar bra på PSL. Tyvärr inte lika bra i TV. Det känns mest flamsigt och att krysset slösar viktig tid från livespelningarna. Artistbokningen skulle behöva sig en skjuts också. I kvällens avsnitt spelade Sebastian Telliér en knippe låtar från sin skiva. Det var kul, om än inte aktuellt. Men våra inhemska artister sen. Varför handlar den svenska musikscenen fortfarande om killar och tjejer som spelar indiepop? Varför får Markus Krunegård och Mando Diao spela?

Under Sen kväll med Luuk lyckades TV4 få allt från Madonna, Bruce Springsteen till Franz Ferdinand spela. Min finaste minne är när Broder Daniel körde Shoreline. En snäll själ rippade ljudet från den spelningen och under 4 år var den rippen det enda nya Broder Daniel släppte.
Musikscenen ser annorlunda ut nu än vad den gjorde kring millennieskiftet. Världsstjärnor åker inte längre land och rike runt för att få publicitet. Kidsen hittar allt på internet ändå. Därför är det svårare att boka internationella artister som samtidigt är aktuella. Men ny svensk musik som ingen annars har hört borde vara lättare att få tag på. Varken Krunegård eller Mando Diao är särskilt aktuella. Dessutom har alla redan hört dem, och deras halvårsgamla P3-hits.
När kommer Öris & Ågren, Franke? Eller mer dansorienterade John's Candy, Dimitriv Fyodorov och mp3-bloggen Discobelle? Sverige är större än ett raggarland iklätt nudiejeans och fendergitarr.

Roligare och mer aktuella svenska artister tack! Mindre P3-rock från glesbygden och mer dansmusik från förort! Men det är så klart bara min personliga smak som säger det. Därför tycker jag nog att Musikbyrån var bättre. Som gjorde dokumentärer om Grime, sydafrikansk rap eller besökte David Sandström i hans stuga mitt ute i den norrländska skogen.
Svt är nog trötta på Musikbyrån-upplägget och vill testa något nytt. Eller så har de återuppfunnit sig själva. Nedan kommer en intervju med Paul Weller från Måndagsbörsen år 1981.



Luuk och Sinding-Larsen är mycket bättre än så här. Det handlar bara om fingertoppskänsla. Låt oss inte få ett nytt Spinn eller Måndagsbörsen. Behandla oss som vuxna människor och sluta med tittartävlingar eller låtar man redan hört. Det klarar TV4 av själva. Pop handlar inte om att slå sig till ro och se i bakspegeln. Jag vill se Popcirkus och höra en låt för första gången.

/Simon

Min gode klasskamrat och samarbetspartner in crime för tillfället, Oscar Broström, lanserade igår en teori om att fulast lag vinner Premier League och menade med detta att värvningen av Andrej Arshavin skulle bättra på Arsenals chanser att ta hem PL-titeln i år. Om denna teori stämmer måste jag dock säga att värvningen inte ens kommer nära att rubba på Manchester Uniteds chanser. Jag tänker nedan visa några bildbevis på att United har spelare vars utseende inte är allt för fördelaktigt.

Vi börjar med den gamle trotjänaren och lagkaptenen Gary Neville


Gary bjuder på ett klassiskt handbollsutseende, inte mycket som ser speciellt rätt ut helt enkelt. Bara här övertrumfar United allt övrigt motstång.

Vi går vidare med en annan av Uniteds äldre garde, Paul Scholes


Uniteds svar på Pierre Thorsson. Rödlätt och lite hår här och var.

Näste man blir givetvis min stora kärlek, Nemanja Vidic


Han ser inte speciellt trevlig ut va?

Och jag avslutar detta med trumfkortet framför alla andra. Ni kan säkert lista ut vem


Vi har ingen mindre en Shreks lillebror i laget. Med en spelare som Wayne Rooney är det snudd på omöjligt att inte vinna ligan om devisen fulaste laget vinner.

Givetvis finns det bubblare som Dimitar Berbatov och Edwin Van Der Sar, men vi ska inte få hybris inte. Så om någon annan har bildbevis på att något av de andra topplagen kan mönstra en mer vanskapt laguppställning så har ni rätt att tala. Annars konstaterar vi att det blir guld igen.

/Sune

• Var klipper man sig i Stockholm? Frisörsalonger med god smak är inte något som frodas i mitt hood. Råd: klipp dig aldrig hos frisörer som ser ut som Babbsan i håret.

• Var hittar man tavlor? Snygga, billiga tavlor. Inga 3 000 kronorsgrejer och ej heller Ikeas tavla på byggnadsarbetare som tar lunch i New York. Jag har en karta över Afrika och någon konstig Bengt Böckman-tavla. Och säg inte "du kan måla dem själv."

/Simon

Två killar i 20-årsåldern

Kille 1: Man kan till exempel köra upp bananer i stjärten
Kille 2: Jag tycker att man ska äta bananer

(Vi på S-P var inte inblandade i konversationen)

Har också snokat fram ett ångestframkallande fotoalbum på Facebook. United Mångadsexemplar of Värnamo hade dildoparty. En kvinna visade murran när hon testade en sexleksak. Tror att det var en vibrator av något slag. Sen var det en massa bilder från Harrys. Subkulturerna gothare och kickers verkar dominera spelfältet i min gamla hemmapub.
När jag blir nästa Fredrik Virtanen ska jag inte sända från Spy Bar. Mitt program ska vara en talkshow som heter "Hjälmefjord+ sällskap, direkt från Harrys Värnamo."
Gäster: Gert Fylking berättar om ny, häftig musik. Pernilla Wahlgren och Street Church Värnamo gör enkät på storgatsbacken. En småländsk VD kommer prata om Gnosjöandan. I slutet spelar Takida sin nya singel. Själv ska jag visa hur man hänger sig med en MQ-påse över huvudet. Osa för gästplatser!

Jag har kollat på Six feet under och käkat mat. Har precis kommit på hur meningslöst kanske inte bara mitt liv, men Livet i stora drag är. I alla fall fritiden. Sitta ensam och glo på tv, vara för trött för att göra något annat. Hamnade till slut på Hemnet och hittade inte fullt så dyra lägenheter i Vasastan. Payar jag handpenning kan jag få en etta för 4 000 i månaden några kvarter bort. Tyvärr så ser också jag orosmoln på finanshimlen.
Som ett brev på posten (bokstavligt talat) fick jag siffror på en fet restskatt som kommer i maj. Ågren kom sen på besök. Uppdaterade mitt CV och kollade efter mediejobb i Stockholm. Horigt? Tja. Vi gör alla vårt bästa. Bergman är en förebild. Han hoppade över fritiden och jobbade som en idiot tills han var på toppen. Gör jag det kan bostadsrätten vara min.

...så blir det nog inga inlägg idag, inte från min sida i alla fall. Den största delen av min tankekraft går åt till ett annat håll så att skriva något smart här kommer inte på tal. Nej, livets mörkare sidor har visat sig igen och med dessa ord säger jag hejdå, vi kanske hörs imorgon.

/Sune

Även på ett personligt plan har dagen innefattat vissa stora händelser i mitt liv. Min röst har hörts på P4 Radio Stockholm under dagen. Om ni är besatta får ni leta upp det själva, min enda ledtråd är att inslaget jag deltog i var med någongång idag kring 15.26-15.27-tiden. Noterade även att mannen som ställde frågorna använde sig av en Marantz, det vill säga en exakt likadan makaper vi arbetar med för tillfället i skolan. Sa givetvis ingen om detta utan svarade på mannens frågor och gick sen därifrån. Det andra som hänt är att min tv-dosa är vid liv igen. Efter att växlat batterier från en fungerande dosa till den ej fungerade hände ingenting. Efter ett inköp av nya batteri och byte funkade helt plötsligt dosan igen vilket betyder att jag numera slipper titta på kanal ett hela tiden (vilket i och för sig är rätt bra då ettan är den kanal jag helst skulle vilja ha det bara fanns en kanal). Så ikväll har jag för första gången på länge haft möjligheten att titta på till exempel Seinfeld, vilket jag också gjorde.

Stängningen av transferfönsret blev mest ett antiklimax enligt mitt tycke. Den största händelsen som är klar är väl den att Robbie Keane återvänder till Tottenham efter sex månader i Liverpool. Robbie kom väl aldrig riktigt till skott på Anfield och åker hem till Tottenham för att slicka såren. Dagens största härva har varit den angående Andrej Arshavins vara eller icke vara i Arsenal. Först sägs det att det inte blir någon affär, sen ska det helt plötsligt bli en affär för att åter igen svänga över åt att det inte blir något av det hela för att helt plötsligt säger Wenger att, visst ska Arshavin spela i Arsenal. Efter att klockan slog sex har det sagts både det ena och det andra men enligt de senaste ryktena ska det tydligen bli en flytt för den Lille Tsaren till slut. Jag antar att den här historien är långt ifrån över och vi får invänta mer säkra källor innan vi ropar hej. Men jag kan referera till en klasskompis med starka Arsenal-sympatier som sa följande om Arshavin: "Ja, en spelskicklig, lite kortväxt mittfältare är väl precis en sådan spelare Arsenal behöver just nu". Avsaknaden av någon riktig skrällövergång i likhet med Robinhos flytt till Man City förra gången det begav sig inträffade inte utan det närmaste en sådan var att det florerade vissa korta rykten om att Liverpool var ute efter Valencias David Villa. Nu var det nog mest ett väldigt löst rykte och roligare än så blev det fanimig inte.

Om vi ska summera kvällens bloggpris så får vi väl säga att det svenska folket inte alltid är lätt att tippa. Några få rätt fick jag och tyvärr alldeles för många fördomar uppfyllda. Kom även att fundera över huruvida själva röstningsförfarandet är lite galet. Nu vet jag inte om det är så, men jag misstänker att om man ville rösta var man tvungen att lägga en röst i varje kategori vilket isådanafall leder till total anarki. För hur många av Sveriges samlade bloggläsare har koll på alla de kategorier som skulle prisas. Jag har väldigt svårt att tänka mig att tjejer som mest ägnar sig åt att läsa modebloggar även sitter och läser, säg till exempel Carl Bildts blogg. Eftersom jag själv inte röstat vet jag inte om det gick till såhär, men om så vore fallet har Stora Bloggpriset skjutit sig själva i foten. Då finner jag det bättre om nischade bloggpriser i likhet med det som Veckorevyn brassade iväg i höstas då deras bloggpris endast var inriktat på modebloggar.

Inne

Twitter: Vissa kan säga att vi är lite sena på bollen. Twitter har ju varit i ropet sedan årsskiftet men under den gångna veckan skaffade bägge av Svarte-Petters skribenter varsitt konto. Så om ni har tid och lust får ni följa hela den omaskerade sanningen bakom männen som kallas för Simon & Sune.

Kvarteret Skatan: Här kan vi säga att vi är många år försent. Det är vi okcså men vill egentligen bara hylla en tv-serie som passar fantastiskt bra i Youtube-format och nog kan räknas som en av de sista bra serierna svensk television producerat.

Slow Bow: Monoton musik, lite roliga människor, lite väl dyr öl och igenrökt rökrum. Men nog fan hade vi trevligt och därför klämmer vi in ett inne på Disco-Stefans och RWB-Henkes klubb på Marie Laveau. Lite Stockholmsnatt över det hela, vi undrar varför?

Mustasch: Ansiktsbehåring är ett ständigt ämne för diskussion. Helskägg, skepparkrans, munfitta, terroristskägg, polisonger etc, etc. Vi har nu funnit att den slutgiltiga lösningen är att mustasch är den enda ansiktsbehåring som är okej. Av denna anledning utser vi Rolf Porseryd till vår största stilikon, näst följt av Stalin.



Ungern: Ett rationellt folk som vet hur man sparar på sina resurser och utnyttjar dessa så länge det går. Tummen upp.

Inte

Stora Bloggpriset: Taffligt påhitt av Aftonbladet som mer än gärna framhäver sig som mediernas största bloggälskare. Men hela upplägget är helt åt helvete då de först lite godtyckligt väljer hundra "framstående" personer inom "bloggosfären" för att nominera bloggar till de ibland rätt befängda kategorierna. Sedan begår Aftonbladet som vanligt generalfel ett vid priser, låter allmänheten få rösta.

Mike Riley: Innan matchen Liverpool-Chelsea sa Sune att den här matchen kommer domare Mike Riley välja att avgöra helt på egen hand med hjälp av ett helt galet rött kort. Så sant som det var sagt plockade den flintskallige mannen fram det röda kortet vid helt fel tillfälle och gjorde det betydligt enklare för Liverpool att vinna. Endast Simon tycker det var ett bra beslut medan resten av världens befolkning undrar hur välrdens bästa liga kan ha världens sämsta domare?

Ungen: Varelse som har svårt med kommunikationen till övriga omvärlden. Skriker och lever djävulen, gör livet surt för alla andra människor på jorden. Om en vuxen människa hade betett sig på det viset hade polisen tagit in denna människa. Men barn, dom har ju fan frikort för allt. Fy fan för ungen.

Efter en gedigen genomgång av internet får jag reda på att ikväll delas Aftonbladets Stora Bloggpris ut. Av någon oförståelig anledning är inte Svarte-Petter nominerade och det är skäl nog att konstatera att det är betydligt mer spännande att följa fotbollens transferfönster som stängs ikväll. Nu ska vi inte lämna Bloggpriset utan kort och gott göra en analys över vem som segra skall i diverse olika kategorier eller andra brott mot mänskligheten som begåtts. Vi tar det hela aktegori för kategori:

Mode

• Hanna Fridén
• Hotspot
• Manolo
• Stockholm StreetStyle
• Style by Kling

I kategorin mode finns det för det första två uppenbara problem. Manolo är en väldigt dålig herrmodeblogg och har väl antagligen könskvoterats in på helt felaktiga grunder. Andra felet är att kategorisera Hanna Fridén som modebloggare vilket är något hon själv protesterat mot och detta stämmer. Hanna Fridén är lika mycket modebloggare som, ja typ Blondinbella. Vem som vinner borde rimligtvis bli Elin Kling men reserverar mig för Hotspot och SSS.

Nöje & kultur

• Bokhora
• En man med ett skägg
• Kulturbloggen
• Vassa Eggen
• Weird Science

I Nöje & Kultur-klassen ser jag väl att allt annat än en vinst för Weird Science är ett brott mot mänskligheten. Men när folk röstar vet man aldrig och alla icke belästa människor röstar säkert på Bokhora bara för namnets skull.

Sport & fritid

• Bara ben på Glenn Hysén
• Robert Lauls blogg
• Henrik Rydström
• Marcus Birro
• Sportbloggen

Här noterar vi att ytterliggare brott har begåtts. För det första är inte ens den fantastiska "Europa Calling" nominerad och avsaknaden av den bloggen som är den självklara vinnaren gör denna kategori väldigt ointressant. Det enda som inte får hända är att tomten Birro vinner, helst inte Laul heller men vilket han troligen gör ändå.

Livsstil

• Gynning
• Husmusen
• Johanna Sjödin
• Matälskaren
• Niotillfem

Livsstil? Jaha, vad handlar den här kategorin om egentligen? Har endast läst två utav dessa bloggar, och har dessutom slutat med detta. Får jag bestämma vinnare får det bli Niotillfem-Sandra, hon är duktig på det hon gör men kan tyvärr ha påverkat en generation flickor att bli helt låsta på 50-talet, men duktig är hon och bör vinna. Den rationella delen av mig säger att Gynning med sin stolpiga svenska kommer ta hem kalaset. Men någon större bloggerska, det tror jag inte.

Prylar & teknik

• Beta Alfa
• Lilla gumman
• Moderskeppet
• Prylfeber
• Tommy k Johansson

Väldigt svårtippad då jag inte ens har en aning om vad de här bloggarna skriver om. Men Prylfeber kanske vinner? Vad vet jag.

Vardag

• Att vara Alex Schulman
• bloggfrossa & Mannen som blev trött…
• Stationsvakt
• the real mymlan
• Tonårsmorsa

Det finns väl bara en som kan vinna detta pris och mer är det inte med det. Grattis Schulman.

Politik & Samhälle

• Alla dessa dagar
• Blogge Bloggelito
• Henrik-Alexandersson.se
• opassande
• Oscar Swartz :: Texplorer

Då min bror är engegerad inom politiken har mitt liv slagit baksida och jag finner politik-bloggar rätt ointressant. Min enda läsning när det kommer till politik är DN:s ledarsidor. Så av rent ointresse säger jag ingenting i denna kategori.

Det var alla kategorier och noterar samtidigt att många av "bloggosfärens" giganter inte är nominerade. Då tänker vi Blondinbella, Kenza, Kissie och gud vad alla heter. Gott så då deras bloggar inte är av kvalité utan mest annat som vi på neutrala Svarte-Petter låter vara osagt. Tack för mig.

/Sune

Den här one-linern signerad David Batra användes flitigt under lördagens festligheter.

Ja, äntligen har det blivit lugnt i lägenheten igen. Efter att ha haft sovande gäster här i tre dagar i följd känns det skönt att äntligen vara ensammen för en stund. Visserligen är det min sista ensamma söndagkväll på länge då min flickvän flyttar in här på fredag, vilket förstås är underbart då jag mer än gärna tillbringar mina söndagkvällar med henne. Innan under eftermiddagen/tidig kväll var jag hemma hos en klasskompis och tittade på Liverpool-Chelsea, en match som Englands "främste" domare avgjorde på egen hand med ett rött kort. Tyvärr slutade inte matchen oavgjort som med United-ögon hade varit att föredra. Nog vann vi igår och det känns bra. Inte ett enda insläppt mål sen debacklet mot Arsenal i november. Tätt försvar med Nemanja i spetsen verkar vara framgångsformeln för guld i år.

Ett annat av mina hjärtelag går mindre bra för tillfället. Eller det är bergochdalbana i Modo, vintster som blandas med 6-1-förluster. Nej, Foppas comeback efter LG Hockey Games blir mer än välkommet. Fast Modo passade även på att värva en bindgalen finne som Foppas "beskyddare", gillar NHL-upplägget mindre bra om jag får säga det själv. Men jag hoppas på många vinster de kommande matcherna och att vi kan ta oss över slutspelssträcket, men framförallt, hålla oss borta från kvalspel, det får verkligen inte hända.

Helgen i övrigt har varit jobb, På spåret, öl, jobb, öl, Marie Laveau, Doncen och ja, det mesta. Hade faktiskt riktigt roligt ute igår.

Inatt spelas tydligen Super Bowl-finalen och tack vare min ej fungerande tv-dåsa blir det ingen amerikansk fotboll för min del som jag hade planerat. Fan också, fan fan fan.

/Sune

Så är jag mol allena för första gången sen i torsdags. Ensam. Helgen har varit en intensiv historia med Värnamovännerna Simon, Emil och Juth. Värnamo är en stad som helt lever och andas tack vare sina industrier. Värnamo har som Göteborg gjort nya hål i svångremmen och friställt mina vänner.
Simon har lärt sig lösa Rubriks kub med en snittid på 2 minuter. Emil jobbar lika mycket som jag gör. Annars meckar han med sina bilar ute i Hyggestorp (Ligger inte så långt ifrån Ålabäckshult).

Igår brände vi pengar på Marie Laveau. Jag var inte så mycket på dansgolvet. I stället höll jag låda på herrarnas toa. Drog "En man går in i en bar"-skämt. Det premierades av besökarna.
Därför avslutar vi helt enkelt söndagen med lite muggig stand-up:

En blind man går in på en bar. Han sätter sig på en barstol och beställer en öl. Efter att ha suttit där en kvart ropar den blinde mannen till bartendern:
-Vill du höra ett blondinskämt?
Det blir genast knäpptyst i baren och med en mörk hes röst säger kvinnan jämte honom:
-Innan du berättar det skämtet bör du veta en sak. Bartendern är blond, servitrisen är blond, jag är 2 meter lång, väger 107 kg, är blond och har svart bälte i karate. Kvinnan som sitter jämte mig är blond och tyngdlyftare. Kvinnan till höger om dig är blond och proffsboxare så tänk dig noga för innan du berättar historien.
-Vill du fortfarande berätta den?, frågar kvinnan med den hesa rösten.
Den blinde mannen svarar:
-Nä, inte om jag skall behöva förklara den fem gånger.

Fixa ett RFSU-tält, åka på en festival. Dela ut kondomer till folket. Kondomer som man klippit bort en liten bit av toppen på.

P.S. Listan kommer imorgon. D.S.