Svarte-Petter

Comedy Central lägger upp alla sina serier gratis på sin hemsida. Men nu är det kulturell mobbning! "Sorry scandinavia"?
Hoppas McCain vinner på tisdag, dör efter en vecka och ni får Palin som högsta höns. Rätt åt er.

/Simon

Som sagt, igår var både jag och Sune på kasino med jobbet. Nu är det väl officiellt, har fixat in så att båda vi två kommer att vara ett arbetsteam under julrushen. Nu har vi vuxit ihop till den grad att det enda vi inte delar är Olivia.

Discodave sa förra helgen att det inte är så vanligt att killar kan hålla sams bara två stycken och verkligen vara bästa vänner. Vi kanske är tjejiga eller något. Eller så utnyttjar vi varandra- Sune säljer kurslitteratur till mig och jag fixar jobb till honom.
Hursomhelst så var det en upplevelse att gå på Casino Cosmopol en torsdagskväll. Större delen av besökarna var ensamma män i bowlingskjortor, guldklockar och ballongchinos med tjocka, bilhandlarplånböcker i bakfickorna. Som i Sopranos ungefär.
Innan på kvällen lyckades jag på nåt sätt att kamma hem näst mest marker i Texas Hold'em no limit. Ren och skär tur på all-in. Kände hur speldjävulen bet sig fast i mig. På rouletten satte jag alla mina marker på 29 och förlorade allt.

Men nog om det, ikväll drar jag ned till Småland över helgen för att fira mammas födelsedag. Hörde något om att det skulle bli Rallybrudar på bio, det ser jag inte fram emot. Hellre Bond då, trots den ljumma kritiken.

Klockan 05.15 ringde väckarklockan min. Nu har jag i vanlig ordning magknip och med sex timmars sömn de två senaste nätterna är inte formen på topp. Men idag är det första dagen ute på Tretti:s lager tillsammans med ett gäng på profiler som jag fick bekanta mig lite mer med igår. Ty då bjöd nämligen allsmäktige Samsung hela företaget på Casino Cosmopol. Vi fick spela en pokerturnering, bjöds på en trerättersmiddag och ett gäng öl på det. När klockan slog lite över tolv inatt gick vi hem, några åkte vidare ut i Stockholmsnatten, ack så spännande det kommer bli att se hur de mår idag. Men nu måste jag kila vidare, får be att få återkomma.

/Suno

Sådär ja, nu har förkylningen äntligen brytit ut med full kraft. Sitter vid datorn och snörvlar för fullt. Har varit uppe i mindre än en timme och redan snytit mig sex gånger. Känns oerhört betryggande att om en halvtimme är det dags att gå till skolan. Sov tämligen uselt också. Ja, inte mer att tillägga, den här dagen kommer gå åt h-vete. Tack för mig.

Tänk att en alldeles fantastisk fotbollsmatch med två lag jag egentligen avskyr kan få en att må bra igen. Men vilken jävla match, vilken avslutning, vilken dramatik det blev. Fotboll när det är som absolut bäst, att få beskåda en match från Premier League med slutresultatet 4-4 är högst osannolikt. Att Arsenal skulle vara det ena laget är inte lika oväntat. Fantastiskt anfallsspel och lika uselt försvarsspel. Nu antar jag att det inte blir så mycket mer glädje för min del de närmaste dagarna. Schemat ser ut som följande:

Torsdag: Skola 9-16, Kvällen: Casino Cosmpol med Tretti.
Fredag: Första dagen på jobbet, 7-16.
Lördag: Jobb 7-12.

Således inga sovmorgonar för min del under den närmaste tiden.

På tal om fotboll lyckades även Hammarby ta hem en vinst ikväll med 2-1 mot Halmstad. Vad jag inte förstår är hur fan man orkar gå på en Allsvensk match i den här kylan, lär ju inte vara så mycket vacker fotboll som värmer direkt.

Onsdag, onsdag, värdelösa onsdag. Eller helt bortkastad har inte dagen varit. Fick i alla fall träff Frida en sväng, fast efter det har det gått brant utför. Får i vanlig ordning ingenting gjort. Väntar mest på att tiden ska slå nio så superonsdagen för alla fotboll-lovers har en fröjdestund att vänta, enda problemet är väl att välja vilken match som ska bevittnas. Funderar i vanlig ordning på att skriva något vettigt här, någonting klokt eller möjligen något roligt. Men varje gång en idé föds släcks den lika fort av någon mystisk ond kraft och allt har gått till spillo. Som lön för mödan får ni stackars läsare det här. Kanske lider av något bitterhetsyndrom med tanke på att det är två veckor kvar tills jag får träffa Olivia igen eller att årets två sista månader kommer bli ett hades av skola, arbete och ett försök att göra någoting med sitt liv. Ge mig något uppmuntrande för fan!!!

Är mitt uppe i ett tentaplugg. Håller just nu på och läser ett häfte med
sammanställda reportage och handböcker i reportageskrivning. Det som fick mig att skratta högt var en text av Anders Sundelin som heter "Reportagets ABC"
Där räknas alla alfabetets bokstäver upp med ett tips som börjar på respektive bokstav. Jag läser igenom hela texten, här med lite glimtar ur resan:

Att definera reportaget låter sig inte göras lätt.
Bordelmamman Rosina Townsend kan ha varit historiens första intervjuoffer.
Capote skrev sin historia om det brutala mordet på..
...
Minnet är subjektivt. När en människa minns och berättar skapar hon.
När reportern inte är där?
...
Runt omkring oss, alldeles i närheten, finns historier som inte berättats tidigare.
Stryk! Stryk! Stryk! August Strindberg gav rådet till blivande författare.

Det var en helt ok läsning faktiskt, men ingen page-turner. En ren, saklig text utan några värderingar. Trodde jag tills jag kom till den sista bokstaven.

Överraska läsaren. Det får inte vara som i kyrkan.

Nu ska jag snart träffa min föredetta combo Frida som bodde här i Skrapan med mig under det föregående året. Well, det ska bli hemskt trevligt och det får mig att sakna den tid vi hade häruppe på våning femton.

Inne

Låt den rätte komma in: Vi drar en lättnadens suck och konstaterar att svenska filmer inte alltid behöver vara skitkassa och innehålla minst en Michael Nyqvist.

Jobb: Arbetararna har alltid varit samhällets grundpelare nummer ett. Det ser vi nu när alla finansmuppar stoppat svansen mellan benen och skamset sprungit till pappa Staten för att begära hjälp. Vi arbetare går till Arbetsförmedlingen istället.

Mustasch: Efter indiemysskägget kommer nu mustaschen som höstens absolut hetaste ansiktsbehåringsform. Fråga Simon hur man går tillväga för att skaffa en prydlig musche.

Petter Andersson: Fortsätter att göra succé i Holland. I helgen blev det ytterliggare två mål för Groningen. Vi på Svarte-Petter undrar när fan Lasse Lager ska peta den felande Andersson och låta den rätte komma in.

Rökarduffeln: Äntligen är det tillräckligt kallt för att ta fram signumplagget nummer ett, Rökarduffeln, som gjort storstilad comeback under dagen, ackompanjerat av High-Fives och tillrop från omvärlden.

Ute

Isabella Löwengrip: Blondinbella är död och har återuppstått i annan skepnad, nämligen Isabella Löwengrip. Hon påstår att comebacken skulle visa på en mer mogen tjej nu när hon fyllt arton. Efter en snabb research på hennes blogg såg vi snabbt att det innehöll exakt samma skit, om inte värre. Vi tror även att hon i smyg förnekar förintelsen.

Prishöjningen på A-Fil: Lyssna nu noga Arla. Om ni inte skärper er och sänker priset på A-fil inom kort kommer era trognaste kunder gå över till Skånemejeriet. Fy fan för Arla!

Medlemsvärvare: Bort med er från våra gator. Kan man inte få gå ifred och handla längre. Vi är trötta att bli påhoppade av fem gynnare som vill ta våra bidrag för att ge som bidrag för några tallar i Brasilien. Visst är syftet fint men deras påträngande tillvägagångssätt förpestar livet för oss och gör så att man knappt vågar sig utanför dörren längre. Börja med telefonvärvning istället så det lätt går att slänga på luren i örat på er.

Ska man vara lite artig och be om ursäkt för mitt bristfälliga bloggande de senaste dagarna? Nej, vad fan, sånt är livet. Orden kommer inte flygande ur fingrarna ibland. Särskilt inte när man har en förtjusande flicka vid sin sida. Då kanske man vill göra annat än att sitta och försöka plita ner saker till er. Men innan jag går till sängs med en kommande förkylning i halsen ska jag ge er en liten uppdatering om vad som hänt de senaste dagarna, framförallt natten mellan lördag och söndag som i mångt och mycket kan ha varit den värsta natten i mitt liv.
Allt började rätt bra med lite mat och dricka med min flickvän, hennes lillasyster och bästa kompis ute i Frillesås. Sen blev det stressa av för att inte missa bussen som skulle ta oss in till stan. Tjuvdricker en liten öl på bussen och i Kungsbacka möter vi ännu fler av Olivias vänner. Tåget till Göteborg går alldeles perfekt, inga bekymmer där inte. Väl i Göteborg pissar regnet ner, vad vi itne visste då var att regnet skulle pissa ner hela kvällen och natten ända in på morgonen. Nåväl, tack vare något spårarbete åkte våran spårvagn en sjuhelsikes lång omväg till ett av de mest konstiga ölhaken jag varit med om. Dels för att det var stort till ytan men inte speciellt mycket bord. För det andra hade de en öl som kallades "Gigant", vilket var ett enormt ölglas (tänk minst en liter). Trivdes inte speciellt bra där, inte min flickvän heller så vi tog oss ut i regnet. Kom på en spårvagn, Olivias vänner han precis vid klockslaget sjunga "ja må hon leva" innan vi hoppade av spårvagnen. Alla vännerna åkte vidare medan jag och Olivia mötte Amanda (Olivias lillasyster) som tog med oss till en 30-årsfest som gick av stapeln i någon skum liten lokal med en massa människor. Inne på festen var det hemskt trevligt, öl var det bara och hämta i kylskåpet och på vägen till kylskåpet satt alltid Henrik Berggren (ja, sångaren i BD) och tryckte. Vi hade så hemskt trevligt att vi missade sista bussen hem till Frillesås. Vad vi inte riktigt tänkte på var att klockan i samma veva ställdes tillbaka en timme vilket vi senare fick lida för. Vid fyra-tiden (som då hade blivit typ tre-tiden) fick vi för oss att lämna festen för att på något skumt sätt försöka ta oss hem (dömt att misslyckas men på fyllan är allt möjligt). På vägen till spårvagnshållplatsen gjorde jag en fin dundervurpa i en lerpöl så min Burberry-trench är mer brun än svart nu och jeansen går i samma ton. Någon spårvagn dök inte upp så det blev reguljärtaxi till Centralen där vi sakta men säkert insåg att vi skulle få sitta i dryga två och en halv timma. Där någonstans gick ljuset upp om att den här natten kommer bli jävligt lång.
Timmarna på centralen ägnade vi åt att sova, en i taget. När klockan väl var 06.15 gick tåget till Kungsbacka. Sov hela vägen och framme i Kba såg vi att nästa buss till Frillet inte gick förrens om två timmar samt att väntrummet inte öppnade förrens vid typ tio. Villrådigt hoppade vi på en buss där en snäll busschaufför tog oss med för att värma oss och få sova (ja, han sa faktiskt det, "bättre att ni åker med här en sväng så får ni värma er och sova lite). Sagt och gjort, hoppade på bussen, somnade omgående vaknade en timme senare att vi återigen var på Kba station. En timme kvar tills bussen hem. Vi hoppade på pendeltåget igen, hoppade av i Mölndal i hopp om en öppen Pressbyrå eller liknande. Ack nej, utan sitta i en vänthall med tre alkolister som firade att det blivit söndag. Efter en liten väntan tog vi således pendeln tillbaka till Kba där äntligen buss 732 mot Frillesås omfamnade oss och tog med oss hem till värmen. Så hemma var vi vid halvtio-tiden. Men någon sömn blev det inte utan istället lite frukost, samt sång och presentutdelning till Olivia som fyllde nitton bast. Efter det åkte vi till Olivias mor för att städa upp det sista efter middagen vi hade kvällen innan. Så i säng kom jag vid tolvslaget, mitt på dagen. Jag vet inte hur många gånger under natten jag bara ville bryta ihop och gråta, för allt kändes bara hopplöst och jävligt. Överlevde gjorde vi, men det var fanimej knappt. Förkylningen jag pratade om är ett resultat av att jag frös och var blöt hela den natten. Som man bäddar får man ligga.

Se nu det här som en sedelärande historia om att alltid ha en minst en Plan B, helst en Plan C också för att ta sig hem från en utekväll om man inte befinner sig på sin hemort.

/Eder korrespondent från verkligeheten, Sune

Något jag börjat hata mer och mer är mediebranschen. Men även mig själv som av någon urbota dum anledning valt att läsa till just det yrket i hela västvärlden där det finns allra minst chans att överleva. Journalist. 
Tog mig en funderare själv över varför jag med största övertygelse vill bli journalist. Det är ändå en utbildning där marknaden redan är proppmätt. Men det är något där som lockar eftersom det fortfarande är fler och fler som vill jobba med något i media. Blir mer och mer förbannad över att jag är lik så många andra människor med mina mål här i livet. Det får en att känna sig lite mindre...unik antar jag.

En av mina favoritbloggar, Stuffwhitepeoplelike, har också upptäckt att jag inte är unik. Att jobba på häftiga bolag är viktigare än att få en anständig lön och yrke.

"if you were to present a white 19 year old with the choice of spending the summer earning $15 an hour as a plumber’s apprentice or making $0 answering phones at Production Company, they will always choose the latter."

Hämtat ur Stuffwhitepeoplelike.

Jag vet inte om det är en rest från klassamhället att ingen i landet vill jobba med klassiska arbetarklassyrken och inte är tillräckligt smart eller tillräckligt motiverad för att bli ekonom, jurist eller något annat top-notch. Jag tror att det handlar om status.
LO presenterade i vintras vilka serviceyrken som tjänar allra mest hos dem. Ta sopgubben till exempel. Rikssnittet ligger på 34 000 kronor. Ingen utbildning krävs, bara ett körkort. Finns det något annat yrke med samma drömförutsättningar?
Om man nu vill kosta på en utbildning kan ett år på KY till elektriker passa. Då tjänar du i snitt 36 500 kronor i månaden.
Nu börjar vi alltså prata chefslöner här.
Det är lätt att vackla i tron under min tre år långa resa mot Jordens ände. Men jag vet att jag då kanske kan köra sopor på halvtid och frilansa den andra halvan. Månadslönen blir då minst 18 250 kronor i månaden. Är bara rätt att jag i slutet väljer att skita i allt vad skrivande innebär och kör sopbil på heltid.

/Simon

Delad glädje är dubbel glädje. Men det finns något sexigt när det är tvärtom. Att skratta på sina vänners bekostnad, helt själv.
Berätta en genuint rolig historia för dina vänner. Alltså en historia som du också tycker är rolig och som du vet dina vänner kommer att skratta åt. Berätta historien alltså. Sen ska du ta täten i det efterföljande skrattet. Skratta högst av alla- men kortast. Avbryt ditt eget skratt efter bara någon sekund och klä dig i en gravallvarlig min. Då står dina vänner där och känner sig jättefåniga när skrattar för full hals åt ett tom vägg.

Okej, nu verkar jag äntligen få kläm på det där med arbetsmoral. Det finns ett väldigt enkelt knep för att få något utfört. Gör något riktigt tråkigt, som man knappt står ut med att göra i en längre tid än tre minuter. Som jag och min bokrecension. För att komma undan arbetet gör man en annan, mindre tråkig syssla.
Det är ett enkelt arbete med kontraster. Hade man gjort den andra sysslan först så hade den varit outhärdlig. Men i kontrast med ännu tråkigare "måsten" blir det snudd på kul. Och man får en massa disk, läsning och träning utförd.

Ja, nu har hela Svarte-Petter sett "Låt den rätte komma in." Misstänker starkt att filmen kommer på ett eller annat sätt vara med i veckans inne/ute-lista. Det var kul att se sitt gamla hem Blackeberg på bioduken. Det gamla, trötta torget, den bågformade t-banestationen och zickzack-trapporna som jag gick upp och nedför varje dag förra hösten.

Mustaschen är fortfarande kvar. Har inte riktigt bestämt mig för om den klär mig eller inte. Gissar på att i andras ögon ser det ut som en moppe-musche men att jag själv är förblindad av min egen prestation.
Hade en pretentiös plan på att börja skriva min bok under helgen. Men sen kom jag till sans och stoppade undan den planen illa kvickt. Det finns alldeles för mycket folk som vill skriva en bok i sitt liv. Författare överlag verkar vara ett jobbigt släkte. Folk som inte har vett att komma till saken och sätta punkt utan måste hålla på och brodera ut detaljer, älta med sidohistorier i flera hundra sidor för mycket.
Skulle jag skriva en bok så kommer den ut i serieformat. Säga vad man vill om böcker, men serier är roligare att läsa. Nästa gång skolan ber mig skriva en artikel ska jag göra den som en serie.

Igårkväll var både jag och Simon på bio som ni kanske vet. Inte tillsammans men samma film såg vi. Nämligen den rätt hypade "Låt den rätte komma in" som det skrivits om livligt de senaste veckorna och fått ett gäng priser från internationella filmfestivaler. Och för att vara en svensk film var det en helt oke rulle. Jag, Mattias, som alltid varit en aningen skeptiskt till skräckfilmer på grund av taskiga nerver lyckades till och med se större delen av filmen utan att titta bort. För skräckscener var det inte speciellt många. Finast i filmen var det snygga fotot, eller kanske inte snyggt, men så jävla vackert. ibland kändes det som att filmens handling likväl kunde kvittat och jag kunde suttit och tittat på det underbara fotot i två timmar. Skönt var det dessutom att publiken i min biosalong var av den mognare sorten, så vi slapp gapande fjortisar. Fast vill man slippa fjortisarna finns ett bra knep i Stockholm, gå på de små biograferna, typ Victoria på Söder eller liknande.

Nu måste jag vidare, ska ha en liten middag med Olivia och hennes vänner. Så jag ska leka Gordon Ramsey i några timmar, alltid lika kul. Hans vokabulär är av den sorten som är rätt lätt att imitera (läs, använd "F*ck" i varenda mening). Sedan en sväng i Gbg, rajraj.

/Sune

/Simon

Dåså, då sitter jag i den där sängen jag suttit så hemskt många gånger i. Några meter bort står min söta flickvän och fixar med smink och sånt jag int begrip mig på. Om en halvtimma eller sådär ska vi in till stora staden Götlaborg för att käka lite mat och gå på bio, "Låt den rätte komma in" står på menyn (jag har förstått att även den andra hälften av Svarte-Petter ska se samma film ikväll, dock i Stockholm). Vädret är väl rent ut sagt överjävligt dåligt, jag får vibbar från England och ord som "Lilla London" känns faktiskt inte helt fel. Enda som saknas är att det rider förbi ett gäng rävjägare med ett spann galna hundar och trumpetblås. Men jag klagar inte, har lyckats rota fram varmare kläder så det ska nog gå bra.

Förresten har även jag lyckats smuggla mig som lagerarbetare ute i Jordbro. Nu är Värnamo-representation därute lite för hög för att vara normalt, men det känns fan kul att en gång få jobba med sina polare istället för att tvingas skaffa massa nya kamrater på jobbet.

Igår var Svarte-Petters stora grooming-dag. Simon skaffade sig mustasch och jag klippte håret. Så nu har jag skaffat en moikhanfrisyr som senast såg dagens ljus i början på 2001. Vilket team vi har blivit här på bloggen, en moikhan och en brittisk 70-talssnut. Fantastiskt är ordet.

"Postat av: Baggen
Jag kom att tänka på "Good cop, bad cop" - Kan inte bestämma mig om du är polisen med mustaschen som slår bovarna på käften eller om du erbjuder dem cigaretter."

"Mattias Johansson wrote at 9:13pm yesterday
Du ser ut som en german. Hoppas det inte varar alltför länge."

"Nils Lindberg wrote at 8:14am
Jag är mållös, jag har inget mål. Fantastiskt".

Too sexy for my sideburn (british cop during the 70s)



Så här glad blev jag i min nya, bekväma mustasch. Nu ska jag iväg och se på en film om några som flyttar till Norrland och bosätter sig i ett hus uppe i en tall. Göran Greider kommer också att prata om skog.

Nu ska den här bloggen för en gångs skull handla om något annat än mediepolitik. Ni förstår, jag är odödlig. I alla fall trodde jag att jag var det eftersom jag inte har varit riktigt sjuk sen...ja. 2004?
Jag har varit sjukskriven betydligt oftare. Under de fyra åren från att jag började gymnasiet tills att jag slutade på Jotex så var jag sjukskriven säkert en gång i månaden. Det hade såklart ingenting med sjukdom att göra. Det var bondpermis från Råtthjulet.

Jag trodde att jag var odödlig. Jag trodde att vingarna på min rygg inte var gjorda av vax. Men så en dag, igår närmare bestämt, vaknade jag upp med en stor klump i min hals. Alltså, jag var inte ledsen, hade gråten i halsen eller något sånt. Det var en stor, fet klump som klämt sig fast kring en halsmandel. Misstänker att det rör sig om halsfluss.
Så idag tycker jag synd om mig själv. Har en riklig slemsamling i gommen. När jag gurglar upp slemmet i munnen så får jag smaken av ja. Jag vet inte? Likmask, sur mjölk, gammal köttfärs. Något sånt.
Så idag pågår kampen mot basillerna för fullt. Var på apoteket igår och fyllde på min arsenal för 350 kr. Dags att boffa sig igenom den här sjukan. Hejdå.

 

Absolut. Det går alldeles utmärkt att ryta till, Sune. Efter tre minuter Mix Megapol förlorar jag hoppet om privata aktörer i etern. Varför det bara är radion som är så genomusel vet jag inte riktigt? Det borde gå att producera lika spännande och kul radio som P1 och P3. Radio är trots allt tokbilligt att producera.

För att poängtera och understrycka själva problemet: Hela betalningssystemet är helt felkonstruerat. TV-licensen betalades av rätt personer under 1900-talet då alla som tittade på TV och lyssnade på radio också var EXAKT samma människor som ägde den fysiska maskinen för ändamålet.
Sen hände något. Internet kom.
Och vips! så var en avgift på att äga en TV helt irrelevant. För idag kan alla få nytta av public service som har en bredbandsanslutning. Som jag ser det finns två möjligheter här:
1. Bredda till att alla internetanslutna hushåll också blir betalningsskyldiga, eller
2. Inse att i princip varenda medborgare har en TV eller en bredbandsanslutning. För att ta betalt av alla medborgare finns det redan ett skitbra system. Skatt kallas det.

/Simon

Hela den här lilla grejen Simon kör mot Radiotjänst börjar hålla mig sömnlös om nätterna. Vissa saker irriterar mig väldigt mycket. Bland annat "granaten" som skriver följande om Radiotjänst: "Vampyrer är vad dom är när dom suger ut 2000 kr från fattiga studenter för att man har en tv!". Det här nog inte något som Simon tycker heller om jag får tolka fritt. Saken är jävligt enkel, har man tv som man använder för att titta på tv skall licensen betalas, that's it. Ingenting är gratis och sist jag kollade FN:s mänskliga rättigheter stod inte gratis tv till alla inskrivet. Däremot är som Simon säger avgiften helt åt helvete fel formulerad och det vet ni som följt inläggen här hur det ser ut. Men vi på Svarte-Petter gillar Public Service och jag tror Simon inte har något emot att betala för saken men finner här en fråga som vår generation inte har så mycket koll på. TV-licensen är för oss någonting man inte vill betala men ändå se på tv. Om alla tänkte som ni hade erat tv-utbud bestått av Stjärnor på Is, Idol, Filip & Fredrik får en egen kanal, dåliga utländska tv-serier och reklamavbrott. I radioväg blir det breda hits en gång i timmen, dygnet runt, alla dagar i veckan. Jag ser min tv-licens som en skatt, en stor del av pengarna går till saker jag verkligen inte behöver men vissa delar finner jag nödvändigt att stödja och ser med glädje att till exempel bloggen PSL finns och att radion går runt. Likadant är det med skatten, inte fan går så mycket pengar till saker jag använder men det behövs för att Sverige ska fungera. Ain't so hard? Så vill ni slippa tv-licens, släng ut tv:n eller åtminstonde dra ur kabeln som Simon gjort och ge fan i och titta på tv:n. För annars är ni bara äckliga dubbelmoralister allihopa.

/Sune

/Simon

Ungefär hela valkampanjen har republikaner beskyllt Barack Obama för att vara vän med terrorister, så dyker det helt plötsligt upp att Al-Qaida stöder John McCain, dagens bästa nyhet. För er som inte orkar läsa står det bland annat att Al-Qaida gärna ser ett stort terrordåd innan valet så amerikanerna röstar fram den gamle patrioten McCain, detta för att han ska fortsätta krigen mot Irak och Afganistan för att på det viset fortsätta att "utarma de amerikanska resurserna".

I övrigt ska jag iväg och fixa mig ett jobb om en liten, liten stund. Lagerarbete, underbart.

/Sune

För några dagar sedan avslutade jag en livslång relation. Ett kort telefonsamtal och sen gick vi skilda vägar. Jag tog beslutet att skiljas under en kort lunch, svårare än så var det inte.
Under måltiden satte jag igång min TV för att om inte bli underhållen så i alla fall bildad. Zappade igenom mina tre kanaler.
Kanal 1: Programtablån.
Kanal 2: Riksdagsdebatt.
Tv4: Bingo.
Detta var första gången på en vecka som jag tittade på TV. Maten tog tio minuter att äta upp. Efter lunchen stängde jag av riksdagsdebatten. Sen räknade jag på vad mina tio minuter TV-tittande i veckan kostade mig.
Public Service-avgiften ligger på 2032 kronor per år. Delat på 51 veckor ger det en kostnad på 40 kronor per vecka. För dessa 40 kronor fick jag se en miljöpartist debattera om att höja bensinpriset framför tre sovande riksdagsmän.

Det första jag gjorde efter denna kalkylen var att ringa Radiotjänst och göra slut. Radio och TV i allmänhetens tjänst fick ut mer av mig än vad jag fick av dem. Som konsument så tyckte jag inte att den tjänst jag betalade för riktigt var värt pengarna. Istället gick jag helt lagligt och gratis in på SVT:s hemsida och såg Rapport. Detta utan att jag behövde passa bestämda tider i tablån.

Tekniken har sprungit om lagstiftningen flera gånger om.
Ett exempel är att ingen längre behöver vänta ett år på att de nya serierna från USA visas i Sverige. Genom nedladdning går det att få tag på varje avsnitt minuten efter att de har sänts på andra sidan Atlanten. Helt olagligt förstås. Det gör oss inte till brottslingar, det finns bara inga alternativ.

Ur lagen (1989:41) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst:
”2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV- program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål.”

Ett annat exempel är att detta är kanske den enda lagen i svensk lagstiftning som inte efterföljs. Idag har alla TV-kanaler värda namnet en bra hemsida där de lägger upp hela program. I Sverige så var SR och SVT de första kanalerna där man kunde få tag på program på webben, som podcasts och även i mobilen. Senare följde även de privata mediehusen efter. Genom denna innovation så har SVT och SR samtidigt indirekt visat regeringen att public service-avgiften borde vara teknikneutral. Nya idéer har gjort våra lagar lika moderna som en påvebulla.
Det bästa vore om avgiften slopades helt, Radiotjänsts pejlare fick sparken och att det i stället togs ut en public service-skatt. För varför ska du betala för att se på TV när du kan göra det gratis på webben eller i mobilen?
Numret till Radiotjänst är 0771-91 00 04. Öppet vardagar nio- fem. Ring och säg upp din licens redan idag.

/Simon

Inne:

Emelie Sandströms yoghurt-inlägg: Emelie tar ironin till helt nya nivåer, in på 2000-talet. Ingen annan har lyckats fånga hela bloggosfären i ett så koncist uttryck. Killinggänget drev med Expressen Fredag och nördig indie på Skånegatan under 90-talet. Men ironin vad tidstypisk då, nu är den äntligen förnyad. Yoghurtinlägget gör den mer nyanserad men samtidigt mer subtil. Den förutsätter att vi läsare inte är idioter och fattar essensen. 

Smutsen: Höstens uttryck.

Färjan: Det räckte med att se en kvart av programmet för att få nog, inte för att det var dåligt utan för att det var som att göra en djupdykning rakt ner i den mest übersvenska folksjälen. En folksjäl vi förnekar och under inga omständigheter vill förknippa oss med. Sammanfattat slår femman huvudet rakt på spikjäveln, om och om igen.

Söndagsöl: Vanligt folk dricker sig redlösa på fredag- och lördagkvällarna. För oss som väljer den andra sidan är söndagsölen ett av de heliga sakramenten. Vare sig det sker på lokal eller hemma med goda vänner. En värdig avslutning av veckan med en rykande kall öl är livskvalité.

Bostadsporr: Den mest harmlösa porren som någonsin skapats, bostadsporren. Favoritsidorna är Hemnet.se och Boligan.se. Sidorna där vi alla kan applicera våra drömmar kring framtida lägenheter i innerstan. Ett perfekt avbrott från alla larmrapporter som når oss om finanskriser och lågkonjukterer. Då är det bäst att surfa in på hemnet och glömma allt. Finanskrisen för i alla fall med sig något gott med sjunkande bostadspriser.

Ute:

Jobba: Efter en helg med 27 timmars arbete är hoppets låga inte ens en låga, möjligen en liten askhög gömd i en gammal Kronan snusdosa ute i Jordbro. Simon har tjänat in snart två semesterresor till Egyptien under den gångna helgen.

Huliganer i innerstan: Att dessa ligister hänger ute i Solna har vi ingenting emot, där får de gärna hålla till. Men när de börjar göra upp i närheten av våra bostäder må vi protestera. Kan ingen arrangera ett Huligan-SM. Man bussar ut alla huliganer på en stor åker i Värmland där de får banka på varandra bäst de vill och förhoppningsvis kommer inte riktigt lika många hem igen.

Katrin Zytomeirska: En kvinna som blivit känd för att hennes före detta man var Sveriges största bloggare. En människa som borde lära sig att tala är silver och tiga är guld ibland. Efter alla hennes klavertramp i Idol tycker vi att hon kan krypa tillbaka till sin PR-byrå och hålla sig där istället för att förpesta det offentliga samtalet med slag under bältet och en korkad uppsyn. Var är empatin för andra människor? Ja, den bor då itne hos Katrin Zytomeirska.

/Eder redaktion

Idag har jag pratat med två kändisar. Detta utan att ens ha lämnat huset Den ene är hjärnan bakom Christian Waltz gamla hit "Wonderchild". Den andre är f.d chefsdesigner på Tiger, men som idag driver sitt eget klädmärke Blank.
Vid båda tillfällerna har en polygrip varit med i bilden. En polygrip är alltså inte en grip med två huvuden. Det är en stor tång, vanligt i rörmokarens verktygslåda.

Sen är jag förstås lite nervös inför kvällens stora derby mot Djurgården. Nog för att ful-smålänningar, boråsare och annat pack ligger före i allsvenskan. Men det spelar ingen roll. För det är alltid mycket viktigare för Bajen att vinna mot de andra två stockholmslagen än att toppa allsvenskan. Hoppas på att söderglöden kommer ge ett varmt ljus mot Solnas ständigt nattsvarta himmel.

(Liten uppdatering: Jag vet att det inte direkt var påven eller Madonna som jag träffade. Men samtidigt inte heller Åke i Kolvarp)

Igår tog min storebror med mig på en hockeymatch. Efter en resa med pendeltåg och buss stod vi utanför ett gammalt hockeytempel som efter renoveringar och namnbyte nu kallas för Axa Sports Center. Södertälje, Sveriges egna New jersey och staden gud glömde. Vad vi gjorde där kan ni gärna få undra? Svaret blir rätt kort men kommer få en längre förklaring. Vi var där för att bejaka var rötter, vår medfödda kärlek till laget med fyra bokstäver som jag tror för alltid kommer binda samman banden mellan mig och mina bröder. När så våra liv har gått så vitt skilda vägar så finns alltid inristat i våra hjärtan, hur mycket man än kan tänkas förneka det hela.

Hockeyn är en sport som här i Stockholm är den fula kusinen från landet. I Stockholm är fotbollen den sport som gäller och så kommer det förbli. Därför blir hockeyn en utpost för råsvennebananen. Hockey är fulkutlur, sjaviga hårdrockslåtar i spelavbrotten, varmkorv med bröd i pausen och hem till TV4 efter matchen. Folk som går på hockey har ingen stil, bryr sig inte heller om det. De är nöjda med livet och kommer bli kvar ute i sina lite mindre städer. Att gå på hockey är för mig som att göra ett störtdyk rakt ner i en kultur där hockeyn är det enda som binder mig samman med övriga människor där. Därav blir hockeyn en fristad för mig, behöver inte känna någon som helst ängslighet över vad folk ska tycka om mig. Jag står i mitt hörn på bortasupportrarnas oskyddade läktare omgivna av människor som inte har en aning om vad jag är för människa och det hela känns väldigt tillbakalutat.

Hockeyn och framförallt Modo är inget jag valt att älska. Föds man i en stad där Gud heter Peter Forsberg med sina tolv klubbsvingande apostlar har blivit en symbol för staden Örnsköldsvik har man inget val. Sjukhuset där jag såg dagsljuset för första gången har även givit födsel åt ett femtontal NHL-proffs. Men resan fram har varit allt annat än en solskenshistoria. Första matchen uppe i Guds tempel (Kempehallen) var allt annat än positivt. Tror det var 1992, jag var således sju år. Modo bestod av ett gäng unga talanger med Peter Forsberg och Markus Näslund i spetsen. På andra sidan ett Färjestad med ett gäng äldre, luttrade NHL-stjärnor på väg att avsluta sina karriärer så som Håkan Loob, Bengt-Åke Gustavsson och Thomas Rundqvist. Matchen slutade med stortorsk 7-2. Vidare med åren verkade det inte bli så mycket bättre. Bitterheten grundlades redan säsongen efter då Gud med hans manskap krigade sig till en ledning i finalen med 2-0 i matcher mot Malmö. Tre matcher senare satt jag klistrad framför tv:n och fick se samme Gud knäcka klubban mot plexiglaset i utvisningsbåset och i direktsänd tv hota domaren med spö efter att ha förlorat tre raka matcher och ett efterlängtat SM-guld. Några månader senare var stadens stora son borta från Ö-vik för att erövra Amerika.

Min familj hade vid tiden för finalförlusten lämnat Ö-vik och hamnat mitt nere i djupaste Småland där var och varannan jäkel höll på Jerusalems HV71. Att vara Modoit var alltid bespottat och möttes sällan med någon större sympati. Trots några ordentliga mellanår i mitten på 90-talet där kvalserien inte var långt borta höll vi fast i tron om att SM-guldet skulle bärgas hem till Guds förlovade stad (inte Jönköping). Hoppet tändes igen av två rödlätta enäggstvillingar som var omöjliga att särskilja om det inte vore för deras tröjnummer och deras kvalitéer var förmågan att suga fast pucken i anfallszonen med ett snudd på telepatiskt samspel. Själva Elitserien bärgades hem i överlägsen stil och resan fram till finalen var en defilering. I finalen gick allt åt helvete som vanligt. Minns att jag efter slutsignalen efter femte och avgörande finalen satt och grät av förtvivlan. Var det någon gång vi skulle vinna så var det just det här året, men icke. Millenieskiftet kom och alla stjärnor spelade i NHL, ytterliggare två klara finalförluster betades av innan vi återigen fick känan doften av hopp och tro igen.

Inför säsongen 06/07 hade många av spelarna som under 90-talet var unga löften och gått vidare till NHL packat ihop Amerikaväskan och kommit hem till Ö-vik för att slutföra uppdraget de aldrig lyckades med, att bärga hem ett SM-guld. Grundspelet gick bra, att kvalificera sig till slutspelet var inga större problem. Väl där var det struligt hela vägen. Först Norrlandsderby i kvarten där allt avgjordes i Sudden Death i sjunde och avgörande match. Vi kunde andas ut, Kung Svartvadet fördes oss vidare mot mötet vi Modo-smålänningar bode fruktade och längtade efter. Det var semifinal mot HV71, rivalen numero uno för min del. Efter fem matcher ledde HV med 3-2, Modo kvitterade hemma i Ö-vik till 3-3 och ett avgörande skulle ske i Kinnarps Arena, Jönköping. Vi packade in oss i bilen, jag och mina två bröder plus en arbetskamrat med rätt sympatier för att med skräckblandad förtjusning bevittna matchen på plats. Efter att krutröken lagt sig stod ett nedslaget HV71 och kvar fanns våra hjältar från Norr med en ytterst skum slovakisk målvakt med namn Karol Krizan som hjälte tillsammans med Svarten, Sundström och Timander. Finalen mot Linköping svängde lite fram och tillbaka men i sjätte matchen fanns läge att ta hem guldet. Det var en lördag och jag hade jobbat hela dagen, fullkomligt utmattad låg jag i sängen och såg matchen. När slutsignalen gick och bucklan höjdes mot skyn knöt jag näven tyst för mig själv i min ensamhet samtidigt som gåshuden reste sig överallt på krippen och tänkte "äntligen, nu är det fullbordat".

När väl guldet var hemma trodde jag lite att hockeyn skulle falla tillbaka igen, att den rogivande effekten skulle få hockeyintresset att falna. Så blev inte riktigt fallet. Jag går inte på speciellt många matcher men varje kväll det varit match går jag alltid in på Aftonbladet och läser om matchen, ibland tittar till deras mål-för-mål under matchens gång. Förra året slutade som vanligt i sorg och besvikelse, antar att det var den himmelske Gudens sätt att visa att lyckan är alltig oerhört förgänglig.

Tillbaka till gårdagens besök i Södertälje. Jag trodde inte att en match mot seriens jumbo någonstans där serielunken tagit fart skulle röra upp speciellt mycket känslor. Ack så fel jag kunde ha. Efter en bedrövlig första period där det mesta såg mörkt ut började så laget resa sig i andra och med det väcktes supportersjälen upp till liv. Jag sjöng med i ramsorna, skrek obscena saker till domaren, exploderade vid målen och skrek Karol Krizans namn efter varenda superräddning han radade upp. Därför är det skönt att beblanda sig med folk som bara bryr sig om Modo, den enda jag kände där var min bror och han är exakt likadan, utom alla svärord. Så det var total inlevelse och visst kunde Viktor Hedman (killen är 17 bast, om vi bott kvar i Ö-vik kunde han gått i samma klass som min minsta lillebror) ha avgjort under ordinarie tid istället för sudden men glädjen vid vinsten var likt förbannat obeskrivligt skön. Och visst känner man sig stolt när hela laget åker bort till det hörn där vi bortasupportrar står och tackar för visat stöd.

Som avslutning får vi ta fram den gamla fina klyschan, "Det går att ta Mattias Sunesson ur Ö-vik, men man kan inte ta Ö-vik ur Mattias Sunesson".

/Mattias Sunesson, legitemerad hockeydåre

Förlåt för tystnaden idag. Vi ger er det här idag, jag misstänker att Simon sitter bakom ratten.


http://view.break.com/557567 - Watch more free videos

Har lite svårt att sova, trots att jag egentligen borde. Låg i sängen och formulerade i huvudet ett betydligt mer självutlämnande inlägg. Men jag slopade den idén. Jag vet inte vem som skulle bli glad av att jag fläkte ut mitt hjärta för er. Men ni gillar smutsen, porren. Den kittlar er i gommen, tro mig. Jag vet. Jag gillar också smuts och porr. Det är mitt i natten som de allra mörkaste tankarna kommer.
Men det blir det inget av.
Istället satte jag ihop en betydligt mer konkret, mysig och skäggig lördagsplaylist. Mitt sinneslag behöver något mjukare och renare så här dags. Kalla det en midnattsmässa.



Gillade ni någon låt går den att få tag på här. Gillade ni inte någon låt så kan ni väl ge mig en hurring och be mig skärpa mig nästa gång vi ses.

/Simon

Vi har haft alldeles för få personangrepp på den här bloggen och med anledning av detta ska vi ta nya tag på den fronten. Vi börjar med en liten mjukstart då jag helt enkelt hänger ut mig själv, ska måla upp mig själv i dålig dager. Möjligen till den grad att jag framstår som en rent av usel människa. Vi får se var den här resan slutar.

1. Jag är en dålig son
Beviset för att jag är en dålig son fick jag igår då jag kom på mig själv (eller nästan) med att ha glömt bort min fars födelsedag som ägde rum i lördags. Inte nog med det utan det var andra året i rad det inträffade. Var och spelade fotboll igårkväll och efteråt tog jag upp mobilen. Hade ett missat samtal från min far och då insåg jag mitt misstag. Satt och skämdes hela vägen hem på tunnelbanan, riktig jävla skamångest ska ni veta. Väl hemma ringde jag upp och bad om ursäkt ett par gånger och som tur var tog min far det väldigt varsamt, men ändå. Fett bortgjord. Dessutom är jag ruskigt dålig på att höra av mig överhuvudtaget till mina föräldrar. Pappa pratar jag väldigt sällan med och mamma är den som alltid får ringa upp, jag ringer aldrig om det inte är för att jag behöver en tjänst. Jag känner mig smutsig.

2. Självgod
De senaste dagarna har en känsla av enorm stolthet över min egen briljans uppenbarat sig för mig. En briljans som för många andra kan tyckas svår att förstå. Hela onsdagnatten satt jag och skrattade högt för mig själv om mina egna små lustigheter i den tidning jag layoutade. Visserligen fick jag under redovisningen idag reda på att några få andra även tyckte vissa saker var roliga. Bland annat sa en klasskompis att en liten grej jag skrivit hade räddat hans morgon, allt bara spär på mitt ego. En annan grej är Facebboks nya funktion med att man kan kommentera folks statusuppdateringa och allt möjligt jada jada. Igårkväll uppdaterade min vän Ida sin status med textraden "Ida Axelsson behöver ett jobb i Malmö nu", varpå undertecknad med en träffsäkerhet som endast syns i Göteborgs hamnkvarter la in kommentaren. "Svenskalärare kanske?". Varpå jag utbrast i ett stort skratt i min ensamhet. Visst är det inga bra tecken jag ser, eller vad säger ni?

3. Dålig vän
Jag är dessutom en ytterst dålig vän i det fallet att jag aldrig hör av mig till mina vänner. Det spelar ingen roll var ni bor, jag är ändå komplett usel på att ta upp telefonen och ringa ett enkelt samtal för att se hur ni har det. All min information om vad mina vänner gör får jag via Facebook eller via den ytterst snäva vänskapskrets jag har kontakt med överhuvudtaget, typ Simon och Dragan. Det här är inget jag är stolt över, även det här får mig att vilja dra på mig dumstruten och springa ett varv eller två runt SoFo. Skämmes tamejfan.

Där ja, nu har ni det, svart på vitt. Sune är inte alltid så sympatisk som man kan tro. Nu hoppas vi alla på bättring, så även jag. Amen.

Då var det dags att planera in vinterns semester. Egypten är ett valt resmål. Vi kan titta på pyramider, rida på dromedarer och äta dadlar. Passar inte det så går det också bra med en all-inclusive då vi bara sitter vid hotellpoolen och läser Aftonbladet.
Intressenter kan anmäla sig till den här Facebook-gruppen.

Hemam från en klassöl på Carmen där jag hade lite samtal med min klass om public service och frågan om tv-licensens vara eller icke vara. Min klasskamrater har många frågor en stark ryggrad och principfast moral. Men i public service frågan liknar de mer Annikas resonemang. Där man själv får ansvaret att bestämma när man vill betala och inte (se kommentarsfältet två inlägg nedan. Jag säger inte att Annika har dålig moral, bara en som liknar min klass.) 
Whatever, kom fram till en sak ikväll. Ska säga upp min licens och skaffa en vanlig skärm till xboxet. Min vita rör-tv från åttiotalet skänker jag bort till vem som helst som vill ha den. Hey, jag kan till och med ge en slant till den som vill komma och hämta upp tv:n ärligt talat.

Baggen och även Dennis: Många gånger som jag har lyssnat på kommersiell radio så har tankarna inte varit långt borta från att starta en Baader Meinhof-liga. Mix megapol får en att längta till ett Sverige där det bara fanns en radiokanal och strömmen stängdes av kl. 22 i hela landet.

/Simon

Märker att bland tv:n rör upp vissa känslor hos några av våra läsare. Det är trevligt att ni tycker till, vi gillar kommentarer, det gör vi. För mig som har ett lite större tv-utbud blir det ändå sällan av att jag sätter på dumburken. Av vissa enkla anledningar förstås. Alla bra tv-serier kommer från USA (möjligen Storbritanninen) och har därför oftast redan betats av innan de dyker upp i svensk tv om de nu överhuvudtaget gör det. Dessutom har jag väldigt svårt att tablåanpassa mitt liv för att pricka in allt som borde ses. TIll exempel borde jag nu sitta och titta på Debatt på ettan där bland annat Jan Helin ska debattera namnpubliceringar på brottslingar, vilket en journaliststudent verkligen borde se då det är en moraliskt het, rykande fråga som ständigt blir aktuell. Tyvärr blir det inte så eftersom min dag blivit fuckad av gårdagens mangling så istället ska jag pyssla med lite matlagningen och så. Men tv-licensen betalar jag glatt, jag stöder public servicen men kan inte påstå att jag utnyttjar den speciellt bra. Till er som inte betalar den men ändå använder tv:n misstänker jag att ni kommer från Småland eller raskt borde flytta dit för att känna er riktigt hemma. Om jag väl ser på tv är det antingen fotboll eller komediserier man aldrig orkar tanka, läs Seinfeld, Scrubs med mera. Fotbollen lär det bli mindre av eftersom Viasat (min tv-operatör), på nazistmanér, bestämt att plocka bort de bästa CL-matcherna från 6:an till någon kanal som kostar mer pengar. Så vad som händer med min tv inom den snaraste framtiden återstår att se, men jag antar den kommer finnas kvar ändå.

/Sune

Jag fattar verkligen inte varför jag fortfarande betalar tv-licens. Jag har tre kanaler, 1:an, 2:an och 4:an. De senaste veckorna har jag lagt märke till när och på vad jag kollar på tv. Mitt på dagen, efter skolan, under lunchen. På 1:an har det varit programtablån som rullat, på 2:an riksdagsdebatt och på 4:an Bingo.
Det är de här tre programmen som jag betalar min tv-licens för. Riktig waste of money. Programtablån liksom? Svt har hela Sveriges moderna historia på filmrullar nere i deras källare.Spela upp något därifrån, jag är nöjd så länge det är några rörliga bilder.

/Simon

Allting klappat och klart, inlämnat och tjaaa, rätt så färdigt kan jag sträcka mig till. Klockan drog iväg och nu är morgonrusningen i full gång. Snart går solen upp och då går jag och lägger mig. Tänker nog fanimej sova tills det blir mörkt imorgon igen. Nu blir det en godnattare och sen ska jag sova gott. Ring inte mig imorgon innan klockan tre, även SMS räknas in som förbjudet. Okajjjj?

Jag tror jag är på väg att tappa konceptet helt nu. Sitter och fnissar åt mina egna dåliga skämt som jag skriver i min lilla tidning. Jag tycker vissa små påhitt är fenomenalt roliga och tror jag är ett geni. Imorgon tror jag att alla dessa påhitt inte kommer vara lika uppskattade. Men vad fan, klockan är 03.15 och då är allt tillåtet. Kanske dags att gå på starkspriten snart?

Jaha, då var det bara jag, en kaffebryggare, en påsechips, ett knappt halvfärdigt arbete och ångesten kvar då...

Här på Svarte-Petter råder tankesmedja. Jag håller på att skriva färdigt mitt reportage. Det börjar bli rätt skapligt nu. Jag är inte nöjd såklart, men äsch. Orkar inte hålla på med att pilla i skitdetaljer.
Sune är redigerare bredvid mig och håller på att designa en helt egen tidning. Innan spånade vi namn till vad tidningen skulle heta. Först tänkte han ta en popkulturell referens, men det sket sig. Sen funderade vi på nazi-referens. Vilket inte heller föll i god jord. Till slut gav jag förslag på olika namn ur Bibelen. Varken Judas, Nasareth eller Salomon passade. Men till slut klickade det.
"Jericho" heter Sunes tidning.

Just nu leker han med mitt reportage och sätter roliga bildtexter till foton på människor. Han skriver att människorna på bilderna förnekar förintelsen. Med så små, enkla medel får han dem att framstå som nazister. Men sen är Sune en rätt ond man själv, dock inte nazist.

Sådärja, nu var det onsdag igen. Imorgon klockan tolv ska jag ha producerat en liten tidningsdummy på tio sidor. Just nu har jag inte ens öppnat InDesign så jag står fortfarande kvar på noll. Än så länge har jag ingen deadlineångest utan nu är det mera bara ett kreativt stillestånd i hjärnan. Önskar som vanligt att jag kunde vara lite mer välplanerad än vad fallet är. Så några större epos kommer inte publiceras här idag, tror jag. Simon kommer snart hit för lite verkstad. Vi ska försöka hjälpa varandra i våra skolbekymmer. Antagligen blir det brilljant eller bara pankaka av hela skiten. Nog om detta. Dags att ta fram skissblocket kanske. Vi hörs.

"1.Du ska inte sätta bloggen framför din integritet.
2. Du ska inte göra din blogg till en avgud.
3. Du ska inte missbruka ditt alias för att synda anonymt.
4. Kom ihåg sabbaten och ta ledigt från bloggen en dag i veckan.
5. Visa högre aktning för dina bloggarkolleger än dig själv, och blås inte upp deras misstag.
6. Du ska inte dräpa någon annans anseende, rykte eller känslor.
7. Du skall inte använda internet till att begå eller tillåta äktenskapsbrott i din fantasi.
8. Du ska inte stjäla en annan persons innehåll.
9. Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot dina bloggvänner.
10. Du ska inte ha begär till din nästas besöksstatistik. Var nöjd med ditt eget innehåll."

Hämtat från Dagen.
 
Punkt nr. 7 fattar jag inte riktigt. Allra minst varför jag som bloggare behöver veta det?

Kan någon dumjävel som skickar requests på Fejjan om att gå med i protestgrupper mot Facebooks nya layout förklara vad som var så jävla fantastiskt med det "gamla" Facebook och vad som är så förbannat katastrofalt med den nya layouten? Snälla jag vill veta vad det är som får folk att rasa över det här. För mig är alla dessa konservativa fanskap en skock idioter, kan någon bara förklara för mig så jag slipper utöva det här hatet?

/Sune

Edit: Kan inte Facebook lägga till ett till svaralternativ på dessa requests. Förutom "accept" och "ignore" även tillföra "i helvete heller".

Vad jag har förstått gäller devisen "syns man inte, finns man inte" som rådande konsensus i Stockholms innekretsar. Därför har jag under helgen tagit några små staplande steg till att bygga mitt personliga varumärke genom appearances på några mindre nogräknade ställen.


Bild från SthlmFashion.com


Bild från Djungeltrumman


Vilka slutsatser kan vi dra utav det här bildgalleriet. Jo, dels att jag var på en klubb fullsmockat med fulla artonåringar i stora glasögon under fredagskvällen. Mer är att jag tog en runga över Götgatsbacken i söndags i jakt på ett öppet sushihak med min betydligt mer välklädda bättre hälft. Än har jag en bit kvar till att posera med sponsöl i någon klädaffär på Rodeos hemsida, stå mellan Sturecompaniets chefer på Stureplan.se eller göra ett framträdande hos The Sartorialist. Men allt är en början, inte sant så säg.

09:23: Ok. 23 timmar och 40 minuter till mitt reportage ska vara färdigt. Kaffebryggaren är påslagen, persiennerna neddragna. Hey ho, lets go!

10.08: Det är förbannat tråkigt. Det krävs så mycket självdisciplin så att det gör ont att inte gå in på facebook.

14:00: 3800 tecken färdiga. Lite mer än 2000 kvar. Mer än halvvägs igenom. Mjölksyran känns i hjärnan nu. Har hunnit med lite tv-spel, löpning, disk och matlagning under tiden.

16:00: 4500 tecken. Närmar mig målet. Satt ett bra tag och läste på wikipedia om Nazityskland, och om Röda Armén. Sen tittade jag på Barack Obama-talet från Virginia, bland det bästa jag har sett. Efter det försökte jag återigen öppna word-dokumentet men fastnade återigen på youtube och kollade på videos med det här fina rockbandet:



20:50: Har köpt mig 1,5 liter mjölk som jag hetsdricker i mig. 5500 tecken. Nu kör jag på i tre timmar till innan jag ger upp.

Här sätter vi upp de personliga mål vi har i livet. De som vi redan klarat kommer vi att bocka av för allmän beskådan. Vem av Simon och Sune som utfört vad får ni gissa själva.

Halsa en fylld, het kopp kaffe i ett svep
Bajsa och duscha samtidigt
Hoppa från en viadukt- check!
Hånglat eller haft sex med någon född på 90-talet- check!
Klippa gräset naken
Stått på ett kravallstaket, hållandes om Thomas Öberg och sjungit med honom i micken- Check!
Blivit dödshotad av Timo Räisänen- check!
Gå med i 10 000 meters-klubben
Bajsa och spy samtidgt- Simon har en kompis som har gjort det.
Byggt ett hus
Borrat i cement- check!
Surfat- check!
Spytt från en balkong- check!
Dödat ett djur som väger mer än 20 kg
Eldat upp en myrstack- check!
Spelat i ett rockband- check!
Spelat förband åt Amy Diamond i samma rockband- check!
Haft sex i samband med en personalfest- check!
Kört iväg från någon i en bil samtidigt som man har räckt upp långfingret bakåt åt samma person- check!
Haft en fyra veckors betald semester
Blivit publicerad- check!
Snortat kokain från en svart mans erigerande penis
Skrivit en bok
Blivit pappa
Blivit morfar/farfar
Slagit någon blodig- check!
Sågat i sten
Kissat i handfatet istället för i toaletten
Kissat i någon främlings dusch istället för främlingens toalett- check!
Blivit utslängd från Spy Bar- check! (Det här har både Simon och Sune på samvetet.)
Skjutit med en AK 47:a- check!
Skjutit med en älgstudsare- check!
Skjutit heroin med Pete Doherty
Ätit prinsesstårta med Ken Ring
Bli bedragen- check! För att få the hjärta & smärta-blues.
Skaffat en dödsfiende- check!
Ha ett uppstoppat djur på väggen- check!
Äga sin egen bostad
Spelat golf i Stockholms innerstad
Hoppat från tian i en simhall- check!
Sprungit tills man har spytt
Varit i rymden
Varit på alla kontinenterna på jordklotet (Antarktis räknas inte)
Sett Morrissey- check!
Jobbat som lastbilschaufför
Varit fackansluten
Varit gift
Dricka en hel flaska Jack Daniels under samma kväll- check!
Blivit tagen av polisen- check!
Suttit i fängelse
Regisserat en film/tv-serie
Doktorerat

Listan kan uppdateras.

mvh
/Simon och Sune

Inne:

Citykyrkans resturang: Simon var som tidigare skrivits, ute och lunchade med några goda vänner till pensionärer. I hans annars rätt så ateistiska bekantskapskrets brukar lunchställerna mest vara sunkpizzerior eller McDonalds. En sällskap med större vishet och respekt inför tron ledde in oss till den sekelgamla lokalen på en bakgata i norrtull. Billig och god mat, vacker lokal och tidning vid bordet gör att vi höjer hatten för nyandligheten!

Whyred goes Ullared: Ett annat väl undangömt rum fyllt med skatter förra veckan var när S-P var på Whyreds stora lagerförsäljning. Klädesplagg som innan gått loss på flera tusen kastades nu iväg som pärlor åt svin, vilket påminner oss smålännigar om alla resor till Ullared. Då köpte vi batterier och 100-pack Klosterkalsonger. Nu köper vi jeans, ökenkängor och judejagare. Allt ackompanjerat av det snåländska fyndarflinet.

Call of Duty: Det fjärde spelet i upplagan klarades ut idag och alla veckorna av att Simons grannar hört ett ständigt Blietzkrieg innifrån hans lägenhet är nu slut. Dock bara i cirka en månad innan det femte spelet i serien kommer ut. Under spelets gång har vi ibland förbannat oss för att vi inte bor i Usa och har möjligheten att när som helst bara skita i livet och dra ut i Kriget med stort K.

Blondinbella: Äntligen är det slut på helvetet.

Kapten Zlatan: En av Sveriges två rockstjärnor (den andre är Joakim Thåström). Det krävdes en skada på landslagets pensionär för att Zlatan äntligen skulle få bära kaptensbindeln. Nu hoppas vi bara att han får behålla den. Och fortsätta agera flugpapper under kommande matcher.

Ute:

Daniel Andersson: Efter ännu en medioker instats i den blågula dressen så när vi återigen hoppet om att aldrig någonsin igen behöver sidleds-danne drapera sig i blågula kläder. Låt den arme saten bära ljusblått i all evig framtid. Amen.

Toalettköer: Att som kille stå i tjugo minuter i kö för att urinera i 20 sekunder är inte acceptabelt. Speciellt inte då hela världen är en enda stor pissoar för oss.

Svensk partiledardebatt: Efter att ha matats av fantastiska utspel från det fantastiska landet i väst tyr sig våra högst okarismatiska partiledare som ett hem & skola-samträde i Enköping. Nu har vi fått det slutgiltiga beviset på att Sverige är den fula kusinen från landet.

Trots mina Liverpool-sympatier måste jag tillägga att den vackraste versionen av "You'll Never Walk Alone" sjöngs utav Celtics-fansen den 11 mars 2004. Celtics mötte Barcelona och tidigare samma dag dog 190 människor i Madrid när fyra tåg sprängdes genom ett terrorattentat. Det här är Celtics hedrande av offren:



Slutet av videoklippet är om jag ska vara lite opartisk det vackraste jag hört.

/Simon

Trots att jag alltid har haft någonting emot Liverpool FC så reser sig alltid nackhåren när LFC:s alla fans stämmer upp i sången "You'll never walk alone". Det är oundvikligt från min sida, det bara händer. Så jag tycker vi inleder veckan med ovan nämnda sång. Och eftersom det är måndag bjuder vi på två versioner.


Gerry & The Pacemakers


Liverpool-Juventus (CL 2005). Notera en lite yngre Zlatan som dyker upp en kort sekvens. Som spelare måste det kännas jävligt bra att marschera in till de här tonerna.

                                 /\
                             
Lägg märke till det bättre partiet Rödspetta som jag kom över.

Idag är det söndag och äntligen vilodag. Har varit ute tillsammans med mormor, morfar, Stefan och Kasia på Citykyrkans bistro. Fantastisk lokal. Undangömd i ett hörn på Norrtull finns bara en liten pappersskylt som visar in till resturangen. Sen uppför en hiss och så står man i en jättestor matsal, fyra meter i tak, kristallkronor, guldbladade ornament och 59 spänn för en middag. Innan citykyrkan tog över lokalen så låg här under 1940-talet krigstidens svar på Spy Bar, nöjespalatset Fenix. Vilket förklarar varför det såg ut som Vita Baren fast något snyggare.

Annat kul idag är att min gamle sidekick på kyrkobladet Livet, Erik Bronner- den ständige agitatorn, skrivit Dagens insändare i DN (tyvärr inte uppe på nätet än, men länkar så fort den kommit ut).
Det har varit mycket kyrka i detta inlägget, men sen är det söndag också.

/Simon

Jimmy var hemma en kort sväng idag. Han utbrast i ren glädje, "Sarah Palin har gjort sig skyldig till maktmissbruk". Det är bara skrattretande att denna inkompetenta sate kan bli president snart. Undrar om det kommer gå likadant till i Vita Huset, vore mins sagt spännande om inte. Som tur var pekar opinionsiffrorna åt rätt håll.

Sitter och följer förhandsspekulationerna inför uttagningen av Sveriges startelva i kvällens möte. Jag bara skakar på huvudet och intalar mig själv, "jag ska inte titta, jag kommer bara bli förbannad". Daniel Andersson, defensiv mittfältare, hur i helvete ska det gå? Johan Elmander på topp, har nyss gjort comeback från en skada och är inte i närheten av storform. Varför inte våga prova en Marcus Berg som spottar in mål i Holland. Som offensiv mittfältare har vi en spelare som när han väl får spela i sitt klubblag gör det som vänsterback. Det på kanterna är det väl inte mycket att hurra för, eller Seb är enligt rapporter bäst i typ hela Championship, bland engelska sparka och spring-filosofer. Antar att Sverige inte har bättre manskap för tillfället. Allt annat än förlust är en överraskning, men just nu känns det lite konstigt att det faktiskt kan gå vägen. Kan danskarna spöa Portugal borta borde väl Sverige kunna klara av det hemma. Inte för att jag tror på det, tro är överskattat inom fotbollen.

I övrigt är det lugnt i lägenheten för tillfället. Jag och flickvän sov länge, slöar mycket och lite sånt. Snart kommer min bättre vän Simon hit för lite mat och öl innan det bär av till Gamla Stan för vad det nu kan tänkas bli. Puss puss

/Sune

Sitter i min helt nedsläckta lägenhet här bara några bowlingstrikar bort från stadsbiblioteket. Tar ett glas vatten och vilar mina ben och sinnen en stund. Idag har det nämligen varit mycket på schemat. Mitt liv består just nu av tre olika delar. Varje del påkallar hela tiden min uppmärksamhet och skriker om att jag ska ge just den delen tid. De olika delarna är:

Vaktmästeriet: För er som inte vet så bor jag väldigt centralt här i Stockholm. Det är jättefint och bra här på Odenplan. Älskar stadsdelen för att den inte är så hipp, man kan vara helt anonym här och det är skönt att inte behöva träffa unga människor ibland. Men jag och min uppstoppade uggla betalar ett pris för de här 35 kvadraterna. Jag är föreningens vaktmästare och styrelseledamot med ansvar för fastighetsfrågor.
Idag fick jag stiga upp rätt tidigt för att hinna med min sedvanliga "super-fredag" då jag skurar rent i trapphuset här. Det tar cirkus två timmar.
Lagret: Genast efter trapporna var färdiga runt tolv-tiden slängde jag i mig ett äpple. Sen åkte jag iväg till Jordbro igen för att förbereda inför morgondagens stora utförsäljning. Imorgon bitti måste jag upp duktigt tidigt igen för att köra truck fem timmar. Det gör jag varje lördagsmorgon. Varför jag håller på med detta självplågeriet är en fråga jag har ställt mig fler gånger än vad både du och jag anar. Men antagligen är det för att jag inte behöver ta några csn-lån. Och i tider som dessa är det inte särskilt bra att ta lån. Hur som haver. For genast iväg hem efter jobbet idag för att hinna till
Journalistiken: Kl. 17 idag blev Konstig Klubb, som jag håller på att skriva repotage om, intervjuade av Sveriges Radio. Därför ville jag vara hemma och lyssna på vad som sades på intervjun. Kul att få sin nyhetsnäsa bekräftad när även Sveriges kanske tyngsta nyhetsmaskin hittat samma nyhet, bara någon vecka senare förstås. Under tiden jag lyssnade på radio slängde jag i mig en pizza då jag inte har hunnit äta sen frukost. Sen raskt iväg till ovan nämnda klubb för att följa med under förberedelserna av kvällens stora galej.

Nu sitter jag hemma och har dumpat mina anteckningar och min kamera. Strax kallar journalistiken på mig igen då jag iväg igen till klubben men fortfarande i dokumentärt syfte. Vilket betyder en lugn kväll då lagret kallar på mig imorgon bitti igen.
Det är många bollar i luften just nu. Lovade mig själv att försöka lugna ned tempot denna hösten men det har i stället accelererat iväg till fantasihastigheter. Stressigt, men sådant är det liv jag har valt.

Uppdatering: Var uppe och tog en tupplur till tonerna av Van Morrisons skiva Astral Weeks, som jag skrivit om tidigare. Bredvid huvudkudden låg ytterligare ett bevis på att jag ständigt håller hjärnan igång. En stor tjock bok ligger där- med en tunnare bok som bokmärke.

Det händer massa spännande saker runt om i världen. För att inte springa för långt ut kan vi konstatera att Tito försökte med en fräckis och fly till konsulatet för att slippa undan polisen. Smart som han är fick han för sig att arrangera en presskonferens på ett annat ställe vilket gjorde det lätt för polisen att gripa Tito med en vacker prejning jag gärna hade skådat.
    Sen har vi Nobelprisvecka vilket innebär att ett gäng labbråttor kommer ut ur sina skumma vråer för att motta pris ur kungens hand för att en vecka senare dra sig tillbaka till labbets lugna vrå. Roligast är väl ändå litteraturpriset som får alla kulturskribenter att gå igång ordentligt. Snubben som van har jag aldrig hört talas om och det är inget fel med det. Dock verkar han inte vara alltför obskyr, bara i USA tydligen där kollen som vanligt var noll.
    Finanskrisen rullar som vanligt på. Lite oväntat har lilla Island hamnat på tapeten efter att Gordon Brown skällt ut stackarna. Annars gör jag och Simon gemensam sak under DN-läsningen. Tar upp ekonomidelen, tittar på framsidan och vänder sedan helt sonika på bladet och vips, sporten istället. Mest lider jag med alla stackars Volvo-arbetare som blir arbetslös inom kort, tesen om att närheten spelar större roll än själva katastrofen stämmer väl i detta fallet.
   
Annars är det mycket gott ändå. Min flickvän är på besök och idag ska vi hinna med lite affärer, en lunch på indiern nere på hörnet och ikväll Konstig klubb borta på Kungsholmen på ett ställe med det fantasieggande namnet "Fabriken". Således fullt upp.

Inne på Whyreds utförsäljning springer Simon runt som en tok och utbrister flera gånger, högt och tydligt:
- Det är ju som på Ullared.
Och sen sprang han vidare och köpte en bombarjacka han aldrig kommer använda. Själv fyndade jag ett par hemskt trevliga jeans för ynka 300 spänn, det är fanimig Smålandspriser det.

/Sune

För att återigen bevisa att tesen "snåla smålänningar" stämmer ska vi nu gå på Whyreds utförsäljning borta vid Karlaplan för att se om vi kan fynda något spännande. Det är som när jag var och handlade med min roomie Jimmy. Så fort han såg en lapp med extrapriser frågade han om jag inte skulle slå till. Men när det kommer till mat är det inte riktigt lika lätt att fynda. Bara om ett visst märke eller vara har extrapris slår jag till. Annars brukar det mest bli rutinshopping på mataffären. Jag behöver ju för fan kläder, hoppas jag hittar något jag vill ha.

Vänd huvudet upp och ned och läs detta: snus

Vad stod det? Redovisa era resultat i kommentarsfältet.

/Simon 

Som ni alla kanske inte vet så läser jag (Sune) och Simon samma utbildning. Enda hooken är att jag började ett halvår före Simon och med det innebär det ett visst ansvar för mig. Eller ansvar, jag tycker mest det är roligt och kan samtidigt titulera mig som mentor åt den blivande stjärnjournalisten. Till fördelarna hör att jag har kunnat sälja av större delen av mina använda kursböcker utan någon som helst ansträngning. Bäst i den rådande situationen är att jag kan återblicka på vad jag gjort, allt som oftast misstag, och på så sätt avråda Simon att göra om det. Det är lite av en win-win-sits vi har här. Nu när min klass håller på med medietekniken är det skönt att hjälpa Simon lite med journalistiken så man inte glömmer bort allt jag lärde mig under det första året. I måndags till exempel åkte jag hem till Simon och hjälpte till med förberedelsen för en intervju han skulle ha lite senare. Eller när han har skrivit klart sina artiklar mejlar han över den till mig för att be om en åsikt, vilket jag också brukar lämna ett par styckna. Nu tror jag att Simon skulle klara sig alldeles utmärkt utan mitt självpåtagna mentorskap, men än så länge har han inte klagat så jag kör vidare.

...om det finns någon i Sverige som på allvar vill se John McCain som amerikansk president?

Det första jag gjorde när jag steg upp idag var att gå in på diverse nyhetssidor för att få en bild över hur nattens debatt. Enligt de flesta rapporter har det gått bra. Mycket glädjande. Med dessa nyheter ska vi på Svarte-Petter vallfärda till Eriksdalsbadet och rena oss från all smuts.

Hittade en kompis (Julias) okända bilddagbok alldeles nyss. Där fanns en hel del kort som gud glömde. Även bilder där jag själv är med. Från en maskerad februari 2007 med temat hårdrock/metal kommer följande bild på min utstyrsel:


Foto: Julia Andrén

Bildtext: "Simon Hjälm hade problem med halsduken. Och var förövrigt utklädd till kulturjournalist."
Anonym kommentar: "Han ser ut som en mongoloid syo-konsulent."

Morgonen blev ju inte direkt bättre av att jag öppnade ytterdörren och fann det lilla tidningsstället, som varje morgon brukar innehålla ett rykande färskt nummer av DN, tomt. Här har jag gått upp cirka en timme i förväg för att kunna läsa DN ordentligt och möts av denna syn. Känner mig verkligen avsnoppad och med det här vill jag meddela att den här dagen fått värsta möjliga tänkbara start, kuken!

Hmm, egentligen borde jag sova. Ligger i sängen med laptopen på magen min. Har haft en rätt trevlig dag ändå. Skjutit folk på Simons xbox, ätit etiopisk mat, tittat på Entourage, fått lite gästlisteplatser till helgen, degat framför Seinfeld, läst lite i "Byt namn1!" och varit rastlös. Kan dock inte förmå mig själv att fälla igen datorn min som värmer mig både rent fysiskt och på ett mer känslomässigt sätt. Youtubar fran en massa gamla fina sånger från 60-talet. Det är mestadels Elvis och Beatles. Jag är en mjuk man som lyssnar på dessa band. Föll aldrig för tuffa Stones, The Who eller Jimi Hendrix. Jag har varit, är och verkar förbli en människa som faller för the hjärta & smärta liksom. Tycker Elvis "Always On My Mind" är bland det vackraste som skapats i musik väg, trots att den egentligen har en dyster bakgrund. Trots allt är han inte arg, han är självkritisk istället. Något jag kan identifiera mig med. Sen är kärleksförklaringen i "I Can't help falling in love with you" magisk ut i varenda ton, en låt som kramar om och skänker värme.

Nehe, nu börjar ögonlocken väga lite för mycket för att tvingas hållas öppna. Jag hoppas på en bättre bloggdag imorgon. Godnatt

Jag är på väg hem och kommer upp från tunnelbanan. På avstånd en ung man utklädd till muslimsk imam. Tillhörande bönesjal, kaftan, sandaler. Vi pratar alltså hela kitet.
Direkt tänker jag: "Jaså, är det Orienten som är modet bland hipstersfolket nu? Ja, det har varit chinosmode ett bra tag nu"
Sen när jag går förbi den unge mannen så ser jag.
Killen var inte utklädd, han var muslim.

/Simon

På fredag ska jag gå på svartklubb. Inte nöje den här gången, utan skolarbete. Live on stage finner vi the Toxic Avenger, kommer bli grymt kul.

/Simon

Veckan har återigen passerat förbi. Mycket men ändå ingenting har hänt. Nu sitter vi, två lediga män, med alkoholosande drycker och njuter av segerns sötma. För att överblicka vad som hänt under veckan ger vi er den kompletta listan över vad som hänt. Så luta er tillbaka i badkaret, ta ett glas rödvin och somna gott i afton, men läs det här först.

Inne

Byt Namn!: För oss med journalistdrömmar har nu den ultimata handboken om hur man klarar sig i branschen kommit ut. Vi röstar för att boken genast skrivs in som obligatorisk kurslitteratur på samtliga journalistutbildningar (eller vad fan, folk är idioter, låt oss ha vår bok i fred!).

Svanaryds Wu Tang-mixtape: Värnamos vitaste neger har återigen gjort det för oss. Efter ett alldeles för långt uppehåll från bloggandet har han under den senaste veckan gjort en vital comeback. Som pitten i Greta toppade han sig själv med ett mixtape som blandar låtar från Wu Tang-medlemmernas olika låtar och Wu Tang själva. För att ta del i det hela gå in här.

Penny Century: Östersunds finaste indieakt med nära relationer till Svarte-Petter börjar hamna i ropet. Kvällens spelning på Nada har omskrivits av både Svenskan-Stefan och DN På Stan. Dessutom väntar en stor festivalspelning i Thailand om två månader. Svarte-Petter bockar och bugar.

Hederligt arbete: Ibland känns det skönt att åka långt ut i helvetet (Jordbro) till en enslig lagerlokal, stänga in sig där i 16 timmar tillsammans med tio andra män och åka runt på en truck hela dagen. Dessutom betalar vi skatt och organiserar fackmöten. Man måste helt enkelt få göra nytta någon gång då och då. Detta till skillnad från alla dessa finansspekulanter som tjänat en jävla massa pengar och ligger till ansvar för rådande finanskris, de skulle behöva en rejäl dag på lagret, inte bara leka med låtsaspengar.

Niklas Ekdal: DN:s mästarledare ska inom kort sluta på ledarredaktionen. Ett beslut som hållit delar av redaktionen sömnlösa fler nätter än jobbångesten. Söndagarna utan Niklas Ekdals ledare kommer aldrig bli som söndagar ska vara. Senast idag gjorde han en alldeles ypperlig Sarah Palin-sågning. Vi minns alla med glädje hans besök hos Virtanen för några veckor sedan, där han överglänste både Ewa Röse och Alexandra Dahlström.

Ute

Daniel Andersson: Den fulla dansken som drack trettio öl innan Sverige-Danmark för ett och ett halvt år sedan, som sedan attackerade domaren och gav segern till Sverige har betytt mer för svensk fotboll än vad Daniel Andersson gjort. Veckans sanning men likt förbannat är han med i landslagstruppen ytterliggare en gång. När ska denna galenskap upphöra? undrar vi och rycker håret från våra huvuden likt matadoren i tjuren Ferdinand.

Stjärnor på is: Ytterliggare dårskap från fyran, folkets kanal. Nu ska återigen ett gäng avdankade b-kändisar visa upp sig vilket kommer få kvällspressen att skriva spaltmil om snedskär, pirruetter och all annan möjlig skit som har med programmet att göra. Att redan Idol har börjat kan vi under vapenhot acceptera men det här, det kommer leda till att Svarte-Petter inom kort förvandlas till en kommunistisk  terrororganisation med främsta mål att förbjuda all reklamfinansierad tv och radio.

Bloggdöden: Det känns tråkigt att några av våra absoluta favoriter inom bloggvärlden läggs på is eller försvinner helt. Våran favorit Johan Lindqvist skrev ett ödesmättat inlägg för någon vecka sedan där han sa följande "Jag kommer inte att publicera något här på ett tag. Jag orkar inte." Hemskt tråkigt tycker vi. En annan bloggare vi saknar är Sunes granne, Eric Rosén, vars blogg "Det Ljuva Livet" nu uppdateras sorgligt sällan och aldrig med den spets som för två år sedan.

Söndag idag, helgen som gått har snart slutat men det känns knappt som den börjat. Fredagen började med att ag sov lite för länge, åkte till skolan och avverkade lite tid och en öl på skolpuben innan hemresa. Träffade en vän från skolan jag inte mött på länge och pratade lite med henne. Väl hemma var det bara fixa lite mat och sen gick jag till Carmen för att hänga med Simon, Johan och Malin. Träffade lite andra vänner där med och sen hem till lägenheten där Jimmy bjöd på ett glas rödvin innan jag vek in hovarna lite efter tolv. Så igår ringde klockan halv sex, snooza lite och sen upp med tuppen. Frukost kunde jag knappt äta då min mage protesterade och gav ifrån sig ett magknip från hell. Missdömde tiden och fick stressa till pendeln. Vänta tio minuter i Årstaberg och sen skjuts ut till lagret i Jordbro. Väl där ägnade jag förmiddagen åt att rabla modellnummer och räkna diskmaskiner, kylskåp, spisar och gud vet vad. Lunch med hämtmat från McDonalds och sedan ut och räkna om en massa maskiner igen. Resten av kvällen ägnade jag åt att cruisa runt på en truck med Simon som chaufför samt spela lite lagerfotboll och annat som inte bör missas. Hann även med och röka någon cigg på lastkajen för en total upplevelse som arbetare. Framåt elva halv tolv blev vi hemskickade och kanppt utanför dörren ringer Jossan som är i Stockholm och sitter på vårat favvohak Snottys med några vänner. Så hem, byta om fort som fan och sen när på Skånegatan. Hänger lite med Jossan, får lite trevligt skvaller och uppdateringar om hur det är med våra liv innan de drar vidare och jag går hem för att invänta telefonsamtal från Västkusten. Sitter lite på Jimmys rum och låter Jimmy guida mig genom Östersunds musikskatt med ytterliggare ett glas rödvin. Till slut ringer Olivia och jag går till sängs och somnar vid halv tre tiden. idag är det sova länge, läsa DN länge och inte titta ut genom fönstret då vädret är allt annat än inbjudande. Ska ägna eftermiddagen åt lite fotboll och mat för att under kvällen gåt till Nada och se Jimmys band, Penny Century, spela.

Känner mig lite småsjuk eller något, huvudet är inte på skaft och jag skyller på det plus en hård helg att detta inlägg blev snudd på miserabelt. Jag ville väl mest meddela att jag lever, vilket jag fortfarande gör i högsta grad. Vi återkommer senare med en veckosammanfattning, hoppas på att jag repat mig tills dess. Adjö

Idag är det söndag och dagen efter stormen. Vaknade runt tiotiden av väckarklockan. För att fatta ett beslut om vad jag skulle göra fick jag kalla in ett morgonmöte med både hjärnan och kroppen. Lyssnade tålmodigt på båda sidors argument på vad jag skulle göra. Hjärnan framanade att det bästa vore att resa sig upp och brygga kaffe för att sen börja researcha kring svenska utskänkningstillstånd. Kroppen var mer rabiat, själens republikan, och skrek för det mesta att den inte orkade öppna ögonen ens. Efter en överläggning kom jag fram till att ge kroppen rätt och sov vidare i två timmar.
Runt tolv reste jag mig upp med en sprängande huvudvärk. Vandrade nerför loftsängens stege, klev över högar av disk och kläder. Minns att jag tänkte: "Det var inte så sent igår. Kom hem vid halv ett redan"
Vi var ett fint gäng igår. Både jag, Sune och Dragan körde stenhårt. Det var mycket skräpmat och ännu mer kaffe.
Både Jossan och Sthlms-Kenny ringde och undrade om vi inte skulle hitta på något. Vi fick tacka nej. Vi hade ett större kall.

Läste ut "Byt Namn! och andra sätt att lyckas som journalist" innan. Kommer med en längre recension senare när Sune också har läst den. En av författarna, Anders Rydell, berättade om sin väg in i journalistiken. Han beskrev att under hans tid som redaktör på Bon var det standard med 70 timmars arbetsveckor. Claes De Faire berättar för Värnamos store journalist Richard Slätt receptet för att lyckas i mediebranschen:

"Vill du in i den här branschen, följ då dessa regler:
1. Jobba som en idiot.
2. Nu har alla gått hem. Fortsätt jobba som en idiot.
3. Nu kan du gå hem.
4. Titta inte på ditt saldo 25:e första åren.
5. Räkna för i helvete inte ut en timlön de första åren.
6. Jobba som en idiot innan resten av folket kommer till jobbet. "
Citat ur http://rattochslatt.blogspot.com

Såna här saker avskräckte mig först innan jag sökte till JMM förra hösten. Hur kan någon palla ett sånt arbete utan att braka rätt in i väggen?
Sen tog jag morgonkaffet för att jaga bort huvudvärken. Då kom jag på att igår var det lördag och inventering på jobbet och att jag jobbade från 7 på morgonen till midnatt. Tja, det kommer bli ett nöje att jobba som en idiot då jag tycker att journalistik är mer intressant är logistik.

/Simon

Något jag sysslat med ett bra tag är att romantisera kring arbetaryrken. Det började redan i Värnamo när vi gick runt och låtsades vara Volvo-arbetare på Torslandafabriken, fackanslutna och hela kittet. Klagade på höga fackavgifter, köer till arbetsförmedlingen och problemen hemma i trean ute i Bergsjön. Till det fina kommer att jag aldrig varit fackansluten, aldrig besökt arbetsförmedlingen och aldrig bott i Bergsjön. Istället har jag knegat en himla massa år på Mackedoncen. Hur många vet jag knappt själv. Jag har gått från lägsta nivå till att bli chefernas gullepojke med lite för stort ansvar än vad jag nog ville ha. Men något riktigt arbetar-arbete var det inte. Inga strejker, fackmöten, lunchlådor, häng vid stämpelklockan, 7-16, regelbundna arbetstider och industrisemester. Mitt jobb var nog jävligare än de flesta knegarjobben kan jag konstatera. Till nyheten då, imorgon ska jag ut på ett lager och arbeta. Känns väldigt stort för mig som aldrig haft ett annat jobb än mitt doncen. Tyvärr saknar jag Fristadsbyxor, stålhettekängor, lössnus och andra viktiga accessoarer som en riktig arbetare har. Men det blir fint ändå, ska dra igång allsång känner jag på lagret "Stockworkers of the world, unite and take over". Vi börjar vid sju-tiden, vilket således leder till tidig sänggång inatt, först en runda på Carmen med mina fackbröder.

Usch, benen har vikt sig. De vägrar lyda min hjärna som skriker att jag ska upp och jobba.
Är alltså mitt uppe i vaktmästarsysslorna. I dag har jag jobbat. Det var tråkigt. I helgen är det inventering vilket betyder en halv arbetsvecka på två dagar. Det kommer nog också bli tråkigt.
Det är tur att det blir vardag snart igen. Det är tur att jag har skolarbete att göra. Jag ska besöka och skriva repotage om en svartklubb som heter Konstig Klubb. Det kommer nog bli roligt.

Har också köpt boken Byt Namn! -och andra sätt att lyckas som journalist. Läste halva boken på en kväll och måste säga att den har sporrat mig till att inte ge upp murveldrömmen. Speciellt då man får gå på svartklubb på jobbet när andra jobb innebär att man ska gå till en kontor och beräkna priset på pappersvolymer eller bära kartonger.

Martin Kellerman bloggar på Allt om mat, bara läs. Inte så mycket än men skoj är det. Jag bjuder på ett litet smakprov där Kellerman beskriver Per Moberg alldeles utmärkt.

"Som han skådisen på det där jaktprogrammet på TV4+ som alltid spelar våldtäktsman på film och som nu är tv-kock. Han skjuter gnuer, gazeller, zebror och tutsier som han sedan tillagar med mycket frustande och stånkande och det är mustiga viner äldre än din farsa och fonder på något kadaver som kokat i två veckor, och det är svettigt hår i maten och saliv som sprutar och stora manstuggor och rejäla bitar av allting. Inga fjollerier, ner med salladen i en tunna och släng i en smällare så är det klart."

Snart kan vi ringa i stora klockan som förkunnar att det är helg. Först ska jag iväg en sväng till skolan och sitta i en datasal under tre timmar. Låter inte så himla kul och det är det fanimig inte heller. Lyckades så småningom gå upp ur sängen vid halv elva. Igår var jag ute en kort liten sväng. Var på Knast med Staffan och såg Per Sinding-Larsen spela skivor och dricka lite öl sådär. Innan det var jag hemma hos Simon och våldförde mig på hans Xbox. NHL 09 är ju rätt råligt, har alltidvarit svag för hockeyspel genom åren, ända sedan NHL 94 någon gång. Utvecklingen har ju gått framåt sedan dess kan vi konstatera. Under min vistelse hos Simon hasplade sig den unge mannen ut sig att Hello Saferides skiva faktiskt var jävligt bra, han sa att den var bättre än Nordpolen. Jag höll med om att skivan är mycket bra men la i en brasklapp angående dess förträfflighet gentemot Nordpolen. Så nu sitter jag här och lyssnar på Hello Saferide, visst fan är det jävligt bra. Grymt mycket bättre än debuten om jag får säga det själv. Grammisvarningar utfärdad här.

Hos Simon där bor fashion som vi säger. Bara ett litet konstaterande. Så, idag lider jag lite av sviterna från nattens arbete. Vaknade till klockan tio, tyckte det var för tidigt så jag somnade om och vaknade igen, tittade på klockan och ooops så var den över ett, dags att gå opp. Frukost, kaffe, DN och en Jimmy som hade Skype-konferens i två timmar. Han och en vän ska skriva någon slags lexicon över svensk indie för japaner, japp, sådant sysslar de gamla indierävarna med. Själv var jag lite lost, fördrev en jävla massa tid med Football Manager, orkade inget annat av tankekraft. Simon ringde och jag var mest bara otrevlig och dan. Så kan det gå när inte haspen ligger på. Snart ska jag för en gångs skull promenera till Simon och spela lite xbox för att därifrån vandra vidare till Knast för att hänga med en klasspolare. Något mer har jag inte att tillägga förutom att jag hoppas Joe Biden kick Sarah Palins ass inatt hela vägen tillbaka till hålan i Alaska så vi slipper se na. Annars är det bara finanskris hit och finanskris dit. Tur att jag varken har lån, fonder eller aktier. Så jag sitter lugn i stormen här uppe på femtonde våningen. Kluckidida, haha, jag saknar min flickvän, aaaaah. Vi hörs imorgon eller så, nu ska jag dricka öl hela helgen lång.

Jacka: A.P.C.
Halsduk: Rogues Gallery
Jeans: Julian Red
Skor: Riddell
Finner ni ett fel i min höstoutfit? (Och nej, det är inte Sune i spegeln när han tar kortet.)

Som dom gamla northern soul-britterna brukar göra kör jag en allnighter ikväll. Tyvärr utan svängiga b-sidor och lustiga piller. Istället har jag en kaffebryggare, ett nummer av Vanity Fair, en dator och ett glatt humör. Så under kvällens gång kommer väl lite uppdateringar att följa i det här inlägget. Har redan inlett arbetet med vissa små detaljer som tog mig cirka 45 minuter att pilla fram. Så vi får se hur det går. Mötte min granne och tog en cigg med honom. Vi var slående överens om att om deadline är 15.00 dagen efter är det bättre att köra hela natten tills man är klar istället för att gå och lägga sig med ångesten och vakna med vetskapen om att deadlinen är cirka sex timmar bort. Nu har jag istället 16 timmar på mig och det enda som ska göras är att lämna in arbetet. Så nu kör vi vänner!!!

Kring midnatt:
Oooooh, texten vi ska göra är fan helt cp och försöka redigera om till VF-format. Den är tjuvad från DN:s sida och är helt jävla åt helvete, radbrytningar efter var tredje mening och det är raka motsatsen till Vanity Fair. Det är kommer ta jävligt lång tid. penisch.

En halvtimma senare:
Jag är ju jävligt dålig på att uppskatta tid för att göra saker. Texten är färdigredigerad. Nu ska det jävlar sättas in bilder så det står härliga till.

Närmare två-snåret:
Är inne på bilder nu. Jag hatar bilder, jag hatar photoshop. Jag och photoshop går inte ihop. Jag vill göra saker men kan inte överföra min vilja genom photoshop. Men jag får väl hitta på någon genväg, genvägar är jag rätt bra på, det är jag. En liten cigg kanske inte vore fel, inte fel alls. Tralala, jag är pigg och gla. Tre snabba kaffekoppar gjorde sitt i bollen. Undras om det behövs mer kaffe eller om energin räcker till? Koncentrationen är det dock lite fel på, ADHD någon? Ner i kylan nu, bums med dig unge man.

Efter tre någongång:
Hahaha, yippie-yo. Skiten äro klar, pdf:ad och inskickat till Eva Jais-Kaiser. Om jag är nöjd med resultatet? Jovars det blev väl okej, men det finns väl en jävla massa småpill som jag inte riktigt orkar med. Hade inga "horungar" i alla fall så det är ju bra, ha. Nu är jag trött och har en jävla nackspärr. Nu ska jag sova ut ett tag och så småningom börja fila på planer inför helgen. Godnatt

Idag ser det tomt ut på bloggen. Efter ett reningsbad utöver det vanliga har både jag och Simon drabbats av skolångest vilket i sin tur brukar leda till hjärnstillestånd. För min del blir det oftast att jag gör en massa saker jag egentligen inte behöver göra men känner att det vore skönt att få gjort. Eller så spenderar jag min tid med att göra absolut ingenting av nytta alls. Idag har det varit det andra alternativet. Dock har jag gjort ett linjalinköp och tagit upp Vanity Fair ur väskan. Nu återstår bara att våga öppna InDesign och stirra på det tomma dokumentet för vidare ångest. Med lite tur återkommer jag lite senare, men högst sannolikt kommer det inte att ske. Farväl.

Repotageskivandet går på sparlåga. I stället har jag köpt NHL'09 och tänkte ligga i hård träning med Flyers, tyvärr. För den gnagande ångesten jag har haft hela den här veckan över skolarbetet, den har inte varit att leka med. Hoppas att kärleken kommer över mig snart, för att byta ut cynismen, prestationsångesten och alla episka dääämoner. Så länge slänger jag mig i böljan blå. Ska iväg och simma bort tankarna. Det är skönt att simma. Bara köra längd efter längd, efter längd. Inget annat finns i hela världen. Inga finanskriser, skoluppgifter, dåliga arbetsmarknader, räkningar. Bara det stora blå.