Svarte-Petter

Jag har köpt Xbox och GTA IV. Syns om några dagar.

Nu var äntligen lönebiffen uppäten. Jag och mina godaste klasskompisar Billy, Erik och Nils var på Tranan och käkade mat, drack några onda kalla och snackade skit. Bily ger själv en kort briefing om vilka personerna bakom namnen är för tomtar. Min lönebiff bestod utav Isterband Vaggeryd vilket var djävulskt gott. Då ska man komma ihåg att jag ändå hatar isterband. Sen begav vi oss till Hot company, lite smutsigare- mycket billigare. I alla fall i ölväg. Fick reda på lite hemligheter. Eller lite och lite. Bara en enda, och det var att Billy hade gått och blivit förlovad helt plötsligt, vilket triggade igång en stor moraldebatt a lá Siverth Öholm.
Annat som också blev debatterat, av ren tvång måste tilläggas, var FRA-lagen.
- Nämen, killar. Nu har det gått nästan hela kv'ällen och vi har inte ens nämnt FRA, sa Erik.
Vilket slutade med att hälften av oss var "aktivt" emot och den andra hälften bara var emot.
Den rent politiska slutsatsen var också att många utav oss var miljöpartister, om än ett fortsatt stort stöd för kärnkraft.

I vilket fall som helst så har det varit en fin kväll, om än att Dolly Partons cementerade rader "Working nine to five" ständigt ringer i mina öron. Med enda skillnaden att i morgon är det övertid som gäller och refrängen snarare går "Wokring nine to twenty-two"
Det känns inte alls lika kul. Fick ett samtal från min vapendragare Sune som var på Emmaboda-festivalen. Åkte på det fula avslaget när jag sökte ledigt för denna helgen för att själv kunna åka dit. I stället åkte jag dit. Flysmalands flygplan lockar för att besöka en dag. Nu ska vi veta att jag bara några rader ovan har kommit ut som miljöpartist, men ändå skiter i klimathotet så pass mycket för att fundera över inrikes-flyg för en dag i Småland. I år har jag flygit säkert sex gånger. Då pratar vi alltså bara inrikesflyg.
Summering: tråden började med lönebiffen och slutade med inrikesflyg. Jag är nöjd. Nu ska jag sova.

/Simon

Har syrran på besök här i lägenheten. Hela helgen ska familjen vara här. Just i dag är päronen ute på Ålandsfärja och dansar de lurviga till dansbandsmusik, tror jag.
Hade högläsning för min syster precis ur min favoritartikel ur min favorittidning: "Statskupp till salu" ur Café. I repotaget är Cafés reporter på en mässa för legoknektar i Usa. Där räknar de ut hur mycket det skulle kosta att hyra legoknektar en månad för att ta över en mindre afrikansk nation (Ekvatorialguinea) genom en statskupp. Notan landar efter en lång tabell fylld av sydafrikanska legoknektar, 727, AK-47:or och sovjetiska stridshelikoptrar på 35 miljoner kronor.

35 miljoner är ju ingenting! Man borde sala ihop ett gäng och genomföra den där statskuppen. Jag och syrran pratade om detta precis och pratade om vad släkten skulle säga, morfars brors lite konservativa fru bland annat, om man själv genomförde den. Diktatorn Simon Hjälmefjord iklädd kaptenshatt och guldsmycken som på röda torget i Ekvatorialguinea kallar ihop ett propagandamöte med hela befolkningen. Där ska jag spela tung gansta-hiphop ur högtalare i hela torget medan alla heilar mot balkongen där jag står och blickar ut över folkmassorna, med ett leende på läpparna och en cigarr i munnen...

Torsdag idag, ytterliggare en torsdag i min kamp att få lämna Smålandet bakom och vädra höstluft i Stockholm. Enligt mina små kalkyler jag gillar att rita i skallen min är det cirka en och en halv vecka kvar av boendet här i Rydaholm. I beräkningarna måste jag även räkna med en vecka på Emmaboda, semester kan vi kalla det. Men bara en och en halv vecka, ren och skär tid här i obygden. Jag blir hämmad av att bo här, min frihet är alldeles för begränsad. Så fort det ska faras någonstans ska det ordnas med bil och bensin är dyrt, jävla skit. Saknar SL-kortet utav helvete. Det enda som behövdes för att åka någonstans kändes det som. För att skapa en symbol för att slutet är nära köpte jag tågbiljetter härifrån innan idag. En lättnadens drag gick genom kroppen och en liten turné Rydaholm-Frillesås-Stockholm för 160 kronor är helt okej för min del. Om ni vill ha tips hur ni reser billigt med SJ så fråga mig. Efter det senaste årets distansförhållande kan jag börja driva en högskolekurs på 15 hp med namn "Biljettbokning på SJ-vetenskap A".

Det har varit lite upp och ner de senaste dagarna. Helgens arbete stökades över, de två lediga dagarna gick alldeles för fort och nu är jag ledig igen. Passade på med vädergudarnas milda överblick att vistas ute idag. Satt i skuggan under äppelträden och malde igenom senaste numret av Filter. Samtidigt njöt jag av att ha en ny iPod. Lyssnade på lite norsk fjorddisco och svensk techno. Snart ska det grillas i familjen, saknar min andra familj dock vid grillning. För mig är grillning något som sker i samband med kall öl, samtal och rökning vid grillen. Nu blir det bara samtal på sin höjd.

Nu tar jag semester från bloggen ett tag, hur länge återstår att se. Måste finna lågan igen.

Lev väl

Ederan Sune

Ah, vad jag älskar Trädgården. När vännerna i småland kan fika med varandra varje dag, badar och åker på festivaler och familjen firar semester ute på släktens gård i Möcklehult kan jag bli avundsjuk när jag går upp i ottan och tar det där pendeltåget långt ut i söderförort för att jobba.

Men igår var jag på Trädgården och jag påmindes än en gång om hur mycket jag älskar storstäder. Jag älskar utbudet av saker att göra, även om man inte hittar på så mycket ändå och mest sitter vid datorn, precis som jag gjorde i småstädernas småstad Värnamo. Jag älskar att det finns uteställen som Trädgården, Snottys och Ace och inte bara trötta fejk-irländska barer med dandsbandsinspirerade namn.

Efter en födelsedagsfest hemma hos den gode Dragan så begav vi oss in till centralen och vandrade till kön i den fuktiga sommarnatten. Taxibilar ven förbi tillsammans med alla tusen och åter tusen människor som firar helgen, upplysta av neonljusen till ljudet av housebeats.
Vi dansade och träffade nya ansikten att prata med. Kvällen verkade aldrig vilja ta slut, och på vägen hem skippade jag och David den sista tunnelbanan för att äta en bit mat vid Sveriges farligaste plats. Mcdonalds på Vasagatan. Mycket riktigt så stod två rödklädda vakter och två blåklädda poliser och tryckte ned en sönderslagen och blodig killen mot asfalten. Det var baksidan utav stadslivet och staden blev lite fulare.
Söndagen påbörjades med en morgonpromenad hem vid fyra tiden och 26 timmar kvar tills måndagsmorgonens uppgång.
Väl hemma visade kontosaldot att jag hade 40 kronor kvar. Men det var det lätt värt.

/Simon

I skrivande stund sitter jag och tittar på en hund som i sin tur med stora ögon följer damssugarens framfart genom huset. Med den mening får jag in en rätt bra känsla över hur spännande min kväll ter sig. Inte för att jag är ute efter rajraj, dricka, knulla, knarkagrejen utan mera ett konstaterande. Är ändå rätt likgiltig över den här helgen och så även nästa. Jag behöver inte helgerna här i Värnamo, vi dricker öl, röker mycket, folk blir fulla och ska lösa all jordens orättvisor. Påminner mycket väl om hur det såg ut innan jag flyttade, trots att vi ska vara ett år äldre, ett år med erfarenheter om att lämna boet, trygga, tråkiga Värnamo. Så jag sitter gärna hemma med min laptop, läser några bloggar och tittar på olika saker. Funderar på om det ska bli sängdags inom en snar framtid, vi får se, känner mig inte så trött trots att arbetsdagarna oftast drar iväg över tolv timmar. Äro härdad, äro härdad så ett kärnvapenkrig ej rör mig i ryggen. Kan bada i stål, kan springa på eld, sova på spikar och hoppa från viadukten.

Tänker mycket på livet, det gör jag alltid, alldeles för ofta. Drömmer om lugnet, jag tror jag vet hur jag vill ha lugnet. Fast jag bara tror, vet gör jag inte då jag aldrig riktigt provat lugnet. Lugnet är en stuga, antingen vid en sjö eller ett hav, en stuga utan internet är det. Rinnande vatten och toalett för gärna ingå, men ingen kontakt med det globala nätet. Nej tack, nej tack, hellre ett par böcker, tidningar, god mat och en uppsättning med Bag-in-boxar. Gärna något trevligt sällskap, inte för många. Gärna en söt, ack så söt, flickvän. Helst så, en ack så söt flickvän. I annat fall, en vän som inte är för lång men gärna med skägg. Frågar mig bara om jag klarar av isolationen från allt. Jag hoppas jag kan, jag borde verkligen. Bara varva ner, varva ner. Mitt liv rusar fram i ständig autobahn. Senaste året har varit Sthlm-Gbg tur och retur, skola, tentor, supa, sova, röka, dricka kaffe, läsa DN och tillbaka till Småland med jobb, jobb, jobb och dricka. Snart är det Stockholm igen men jag känner ett behov av lugnet, jag hoppas det kommer snart.

Något annat jag har börjat uppskatta mer och mer är att sitta på Youtube och lyssna på powermetal och kristen rock. Det är nog det roligaste jag vet. Det är liksom musik som man själv aldrig skulle få för sig att lyssna på.

En gång var jag på Gullbrannafestivalen och den mesta av musiken var skit ärligt talat. Överpretantiös på något sätt. Och väldigt vit med en övergripande del skatepunk, MTV-rock och metal. Var det inte bu så var det bä med sing/songwriters som alla satt själva på en pall och gjorde covers på Leonard Cohens "Hallelujah". Eller nej, Jeff Buckleys "Hallelujah" var det nog. Inte EN ENDA hiphop- eller elektronisk akt uppträdde överhuvudtaget.


Hillsong United- What the world will never take away.


Audio Adrenaline- Ocean Floor.


DC Talk- Jesus Freak.


Faith +1

Take it to the church" som Jay-Z sa för sju år sedan. Ett hemskt sätt att locka ungdomar till sig genom att förklä sig i mainstream-musik. Jag kan sakna frälsningsarmén ute på gator och torg med bibel och bulle, det känns i alla fall ärligare än att lyssna på samma musik som unga amerikanska republikaner.

Nu är mina principer så här att man inte ska racka ned på något utan att kunna ge ett alternatiiv.

"I ain't here to argue about his facial features Or here to convert atheists into believers"- Kanye West i Jesus Walks.
Det är något i tonen i Kanye Wests musik som skiljer sig från ovanstående. Att slippa det episka och överdådiga. Eller så är det bara så att Kanye inte har några gitarrer, jag är inte riktigt säker.
 


Kanye West- Jesus Walks

/Simon

I dag är det lördag och jag har precis blivit klar med min två timmars frukost med DN och tre koppar kaffe. River mig i skägget, vattnar blommorna och blickar ut över innegården med Ekot i bakgrunden. Sätter mig vid datorn, kollar in Svarte-Petter och ser att min kollega har ställt en berättigad fråga.

"Vad hittar lille Simon på?"

Det känns väl som det är dags att svara på den frågan. Eftersom jag under veckorna inte träffar en enda själ på fritiden, utan sitter själv i min lägenhet så får jag väldigt mycket tid över till att fundera över saker och ting. Den största punkten som min tankesmedja funderar över är vad jag ska köpa för alla pengarna jag kommer att tjäna.
Listan på förslag på inköp ser hitintills ut så här:
1. Macbook
2. Estlandsresa
3. Ett oberoende från Csn under ett halvår.

Bubblare är:
4. en luftballong för 12 papp. Sen funderar jag väldigt mycket på vilka motiv ballongen ska ha. Antingen ett stort foto på mig själv eller så ska ballongen vara grön-vit med texten "Forza Bajen- Heja Poppen!"
5. Xbox 360 med GTA IV, Halo 3 och Call of duty.

Min klasskompis Billy har skänkt mig ett exemplar utav nya numret av Filter, eftersom han jobbar på Carlsberg och de är annonsörer där så får Billy magasinet gratis på jobbet. Efter lite nödvändigt onda vaktmästarsysslor så ska jag lägga mig ned och lusläsa numret från pärm till pärm.

/Simon

Det slutar alltid med att jag sitter här utarbetad och jävlig. Då skrivs det bara inlägg om vilka knäppa bedrifter jag lyckats med på jobbet mitt. Idag blir det inget sånt, men tyvärr blir det inte mycket alls. Skallen blir bara tom och skriker på sömn. Jag undrar vad lille Simon gör ikväll?

En rolig grej på jobbet, en ny kille som jag pratade med (han är väldigt kort, kortare än Simon) sa att jag inte skulle skämta om hans längd, då var jag nära att haspla ur mig att dvärgskämt är jag väldigt dukitg på. Tur nog knipte jag käft om det och jag antar att det var för allas bästa.

Frida är hemma i stan, weeiiii. Vi ska träffas snart, förhoppningsvis en liten kort sväng imorgon. VI har så mycket att ta igen nu. Roligt roligt, något som gör mig glad.

Väldigt spännande imorses är jag steg upp ringde jag min flickvän som var på väg hem från klubb. Ovant med att den ena nyss inlett sin nya dag medan den andre var i slutet på sin. En intressant krock och väldigt upplyftande för min del. Idag har jag varit på bra humör trots allt. Tack gumman!!!

Dagen har blivit alldeles för lång och orken den tryter. Därav kommer jag inte att i detalj beskriva hur det känns i kroppen efter att ha skjutsat runt på några ton varor medelst handtruck och with bare hands. Räknade ut lite i överslag att jag lyft kartonger idag med en sammanlagd vikt över ett ton, det gör inte ni varje dag inte. För en gångs skull känner jag mig som en riktig arbetare. Det var nog allt, jo förresten, jag provade att lira lite nätpoker för första gången på något år, det var sådär kul.

PS. Jsg saknar dig. DS.

16 juli och vi är halvvägs in i sommaren. Mitt i sommaren eller bara halva kvar, det beror på hur vi väljer att se på det. Dags för en tillbakablick över vad som har gjorts under de senaste sex veckorna. Har jobbat fem av veckorna, men också hunnit med att vara i Småland i fyra dagar under syrrans student, varit på Debaser och Trädgården, fyllt år, följt fotbolls-em och åkt båt från stan till Ekerö.
Det låter rätt okej faktiskt. Det som sotar ned himlen något är alla som berättar om hur kul de har på sina semestrar. Kraven på att man måste ha kul under sommaren och inte bara jobba tycker jag är jobbigare än att själva jobbet. Likadant med när jag fyllde år och inte gjorde något speciellt. Då hade jag ångest för att jag inte uppmärksammade den stora dagen med mer än pizza och kranvatten. Å andra sidan får jag små vågor av ångest några gånger om dagen, men de brukar gå över efter några sekunder.

I morgon är det torsdag. Det betyder att det bara är en dag kvar till fredagen. Trucken kommer ställas på laddning, stålhättorna åker av och partyskjortan på.

Har under kvällen betat av Per-Sinding Larsens videoblogg PSL och hans följetong med Kent i deras inspelningsstudio "Psykbunken". Kent är ett rätt roligt band att lyssna på- när de pratar och inte spelar. När de spelar kan Kent vara bäst eller tråkigast i världen.

Kvällens stora höjdpunkt blev varken Allsång på Skansen eller Morden i Midsomer. Nej, istället blev det givetvis "Generation Kill". Innan playknappen trycktes ned var förväntningar inte speciellt höga. Visserligen med HBO och skaparna av Six Feet Under och The Wire (två av mina favoritserier), men jag var lite skeptisk. Det tog inte många minuter innan jag började referera til HBO:s tidigare dunderepos "Band Of Brothers". I likhet med BoB börjar Generation Kill med vad som händer innan första skottet skjuts i kriget. Vi följer med ett förband ur US Marine, enligt dem själva ett gäng dödsmaskiner, som istället för att drömma om fred mest av allt vill ha krig. Sug bara på den och inse att den här resan kan bli mycket spännande att följa. Skillnaden från BoB är att här väcks ingen sympati för soldaterna eller USA. Istället fylls man med ett rågat mått förakt för dessa "mördarmaskiner" som bara vill ut och skjuta irakier och skrattar rått åt 10-åriga flickor som skriver brev där de önskar fred. Med orden "Om ni känner er osäkra med någon irakier som ni tror kan innebära fara för gruppen, så skjut ihjäl honom" åker de sedan in i kriget. På vägen kommer åtminstonde en liten rolig scen där Alexander Skarsgårds figur tillsammans med sin förare sitter i sin Humvee körandes genom Irak samtidigt som de sjunger högt och falskt som om de var ute och körde på Route 66. Som vanligt finns det alltid ett visst mått av rasism i förbandet men ingenting som stör handlingen än så länge. Fortsättningen ser jag allt fram emot, kan bara förutspå hur det kommer se ut och det kommer inte bli vackert. Om det blir ett nytt BoB? Skulle inte tro det. Varför? Det får ni fråga mig om.

/Sune

För en kvart sedan så lyckades jag blockera vägen för en tjock, 10-årig unge i skatekläder på perrongen så han missade sin tunnelbana. Han skrek med sin gälla röst och hoppade och stampade på perrongen. Han påminde lite om den där youtube-filmen med den tyska ungen som skriker vid sin dator. Den ljusa, pojkstämman passade inte in med den tjocka kroppen. Det är nog därför man hatar tjocka barn som skriker. Det var nog också därför det värmde till i mitt mörka hjärta av att se snorungen så förtvivlad.

/Simon

Jag som trodde det skulle bli skönt med att vara ledig. As always har jag så fel. Visserligen är det rätt gott och inte jobba. Men att sitta ute i Rydaholm en hel dag är snudd på vedervärdigt. Dels blir man förslappat så det enda som orkas med är internet. Och väl på det globala intranätet tar underhållningen slut efter en två timmars surfande sådär. Efter blir det bara trist och tråkigt. Borde kanske fortsätta att läsa den där boken om Ian Curtis eller ringa de där samtalen jag borde ringa eller skriva det där jag ska skriva. Men nej nej nej. Jag har konverterats till soffpotatisens storebror och längtar mest till att det ska bli kväll så jag kan luta mig tillbaka, titta på Generation Kill och äta chipsen som blev kvar från helgen. Ni ser, jag som tjatat om Generation Kill en dag eller så har inte tittat på det än. Skulle jag göra det nu kommer resten av dagen kännas hopplös, nu har jag något att se framemot. Funderar starkt på en liten "promenad", hejdå

Idag ska jag ägna mig åt tjuvrökning, fjorddisco och "Generation Kill". Vi får se hur det går, tjaaa

Är det bara jag som tror att mannen på bilden i själva verket är Martin Luuk utklädd till stekare?


Bild: stureplan.se

Dagens stora rip-off är Dagens nyheters huvudledare som i vissa argument är misstänkt lik min Svarte-Petter ledare för några veckor sedan. Känns fint att Niklas Ekdal, Barbro Hedvall, Peter Wolodarski tillhör den lilla skara läsare vi plockar på oss här. Å andra sida så var min ledare en spin-off på en tv-krönika av Johan Croneman, publicerad i Dagens nyheter. Inspirationen snurrade runt sin egen axel.

Måndag i Stockholm och det finns så sjukt mycket människor jag saknar. Älskar Stockholm, men utan vännerna som gör staden så är allt bara gummi, glas och metall ändå. Har inte kunnat fira farsans födelsedag där hemma, men han var inte här och firade min heller för den delen.
Just nu så har Herren vridit upp alla stormreglagen i vädermaskinen till max. Vinden viner, regnet piskar och åsknallarna ekar mellan Vasastans fasader. Antar att det ändå bara är jag som hör det, då alla är så rika här så de drar utomlands under somrarna på semester.
I helgen har jag hunnit med att umgås med mina nära och kära här uppe. Jag var i lördags och såg Friska Viljor spela på Debaser. Bra band, men jag tycker alltid det är astråkigt att gå på spelningar. Hur kul är det att stå med armarna i kors och kolla på när några hantverkare genomför sina verk. Säg att jag gillar konst och köper tavlor på auktion för flera tusen om året. Då är jag inte det minsta intresserad av att sitta bakom axeln på konstnären och titta på när denne målar sina tavlor.
Dansgolvet efter spelningen var roligare. Drog igång på de gamla pophitsen som satt där de skulle.

Söndagen ägnades helt i vindarnas tecken. Åkte båt hela dagen runt om i stan. TIll stadshuset, runt Kungsholmen och avslut med årets första dopp ute vid Drottningholms slott. Livsglädjen och sommardrömmen kom då och höll i sig ända fram tills väckarklockan ringde 06:20 i dag.

/Simon

Ligger just nu i sängen och försöker mig på en mindre populärkulturell uppdatering. Slickar på fingret och sätter det i vädret, funderar över vad jag genast bör sätta tänderna i för att komma på den popkulturella vågen utan att drunkna i utbudet. Funderar på att ladda hem "In Treatment", bestämmer mig för att avvakta lite, har inte tid med tv-serier. Laddar hem något nytt med Radio Dept. Bara för att dom är gamla hjältar, typ. Streamar Justice remix på "Electric Feel" av MGMT, låter mäktigt, Justice-ljuden känns ju igen. Kommer sedan på vad som behövs mest av allt, jo, just det, "Generation Kill". Där har vi det, just nu är jag dock bara förbannad över att internet är så jävla segt.

Måste ändå mjäka mig lite, spela lite piano på känslotrådarna. Dagen efter hennes avfärd är lagom att spela enkla, melankoliska låtar. Känna att tårarna lite långsamt börjar få fart i ögonen. Eller bara låtar som påminner om henne, det är vackert, det är fint. Finns så många låtar som bara skriker hennes namn. Men tårarna, ja, tårarna.

Har funderat ut en sak eller två jag ska göra, men det är ingenting jag säger till er och ingenting ni ska få ta del av ändå. Men likväl ska jag gört, om jag ska...

/Sune

Helgen har i vanlig ordning när den är ledig gått alldeles för fort. När man dessutom tillbringar den med sin käresta har tiden en viss förmåga att dubbla sin hastighet. Så knappt innan jag hann säga hej är det söndagkväll och om sex timmar sitter jag i bilen på väg till jobbet. Hur det känns behövs ingen examen från Chalmers för att räkna ut. Jag ligger mycket hellre och trängs i en nittiosäng än må såhär. Fy farao, men för att skymta en gnutta glädje är jag ledig på tisdag igen, vilket är en kort liten glädjeperiod som ändå fylls med ångest och skit innan jag öppnar ögonen mina. På tal om ögon är det dags att fälla ihop mina två och hoppas på en bättre värld utan Gyllene M och hans moster.

Sitter lite och kikar i min kalender och ser att det är halvtid på sommaren i Småland. För ganska exakt en månad sen kom jag hit och om ytterliggare en månad drar jag härifrån. Det känns väldigt skönt att det inte är så mycket kvar. Tre veckor på jobbet är inte för jävla illa. Dock är det värst veckor som kommer nu, industrisemester och jävelskap. Nåväl, för att fira detta blir det strax infärd mot Värnamo för att på bästa sätt välkomna min flickvän till världens ände. Ikväll vankas det festligheter  och så. Ser verkligen framemot en ledig helg. Från min sida kommer uppdateringarna nog utebli, bara så ni vet. Hejdå

Skönt att vissa kan förklara mina egna tankar bättre än jag själv. Läs senaste Stockholmsnatt, klockrent om FRA och Facebook, kolla här.

Har på sommarjobbet dragit på mig världens otacksamma positionen. Ansvarig för utleverans av typ 90 procent av alla varor. Jag utleverar, passar tider, scannar, snackar med alla lastbilschaffisar, varav en dansk. Den glade dansken får jag snacka med för ståkkhålmarna fattar inte språket, men vi sydlänningar är mer anpassade.
Hur som helst är det världens stress för mig det mesta av tiden. Det som är bra är att jag aldrig hinner tänka på att jag är morgontrött, kaffesugen, kissenödig eller att jag jobbar.

Då så, på uppdrag av en annan glad dansk. Maskinen- Segertåget.
Svensk hiphop är den fula kusinen från landet brukade jag rabbla upp som ett mantra förra sommaren. I slutet av ren slentrian. Att det alltid finns en bättre version som kan rappa på amerikanska, från ett land med snutar som inte ser ut som Kling & Klang (Pippi Långstrump- snutarna alltså. Inte modebloggarna Elin Kling och Robin Klang).
Bra hiphop, den från östkusten, ska ha smarta texter och intetsägande beats. Från västkusten kommer rap. Där är ekvationen tvärtom. Rena idiottexter om vapen,brudar, knark och tuffa beats och med flow.

Sen händer det något som ställer världen upp och ned. Den svenska hiphopen har vuxit upp och hittat en roll som klär den. Ingen Don Diego med i bilden. Svensk blogghiphop är faktiskt oväntat bra. Det började med Maskinens våldtäktsmäns-låt som jag faktiskt gillade. Sen fick jag en friend request på Myspace från en ny rappare som hette Adam Tensta. Hade ingen aning om vem killen var, sen hörde jag hans låtar och det lät som inget annat jag hört. Det lät inte längre som svensk hiphop försökt med så många gånger tidigare: att försöka efterlikna sina coolare, amerikanska kusiner.
Nu har jag kört Segertåget med Maskinen på repeat en tio- femton gånger och det är i repeat den passar allra bäst. Och det låter absolut inte amerikanskt. Det låter mer som Ebba Grön igen.



Maskinen- Segertåget

/Simon

Vi kanske borde försöka skriva lite här ändå mellan varven. Just nu rullar mitt liv på i hundratio känns det som. Jobbar, sover, skiter, läser DN, läser bloggar, pratar i telefon och där har ni mitt liv. Under dagarna som gått har jag blivit ett par kilo hår lättare kan tilläggas. Har ett kvällspass kvar och efter det är det ledig helg. Flickvänsbesök på schemat, brilliant kommer det bli. Länge sen kändes ett dygn så här långt som detta. Aj aj aj. Annars är det väl som vanligt med jobbet. Funkar det ena är det något annat som inte funkar och så rullar det vidare, om och om igen. Ibland är det skitmycket att göra, ibland är det jättelugnt. Oftast är det skitmycket, allt som vanligt så och. Överlever jag kvällen, så blir jag glad.

En liten fin historia.
Små barn, vi räknar upp till åtta år ungefär har en viss förmåga att få mitt hjärta att smälta lite, litegrann. Igår hände det igen, min lilla kusin på fem-sex år var förbi jobbet igårkväll. De var på väg norrut i landet efter att ha bott hos oss i några dagar. Det lilla flickebarnet hade speciellt fattat tycke för våran hund varpå jag frågade:
- Kommer du sakna Chanel (hundens namns) nu då?
Varpå kusinen min svarar:
- Ja, och dig med.
Där har vi hjärtsmältning.

Mera analyser från omvärlden lär så och dröja. Jag har nog annat och stå i här ska ni se.

Livet är inte alltid en dans att dansa sig igenom. Bevis på det har jag fått i mängder under den senaste tiden. Jag tillbringar större delen av min tid åt ett jobb jag inte gillar och resterande tid går åt till att sova, social umgängen och att sakna min flickvän. Helgen som passerat innebar bland annat snudd på fyrtio timmars arbete. Var någonstans är det normalt? För de flesta människor finns det nog inte ens på världskartan. För mig är det inget speciellt, det har hänt så många gånger att jag knappt ens reagerar över det faktumet längre. Förvånas fortfarande över att jag inte ramlar ihop på söndagen och aldrig mer reser mig upp. Min smärtgräns för jobb är så onormalt hög att hälften fanimig är skrämmande.

Jag kan dessutom bjuda på två olika slags ögonblickskänslor som drabbat mig under de senaste dagarna.

Gästgivaregården lördag klockan 01.00
En dag som bestod av tolv timmars arbete övergick till en liten grillfest med några vänner på kvällen. Nio öl senare sitter jag i en fotölj på Gästis och dricker ur den sista klunken öl ur glaset mitt. Under hela kvällen har jag jagat bort tanken på det faktum att jag ska jobba tidigt på morgonen efter. Men till slut går det inte och hålla emot. Allt självhat som går att uppbringa sköljer över mig som en tsunamivåg. Så mycket som jag förbannade mig själv i det ögonblicket går inte att beskriva med ord. Det är självdestruktivitet på hög nivå. Att lura sig själv till något trevligt när konskevenserna blir förödande för mig själv. Trots detta höll jag masken och tackade Gud att jag överlevde resan på Tottos pakethållare till Gästis. Den resan må ha väckt halva Värnamo med mitt dödsföraktade skrik.

Parkeringsplats på väg 27 mellan Horda och Bor, måndag 17.40
Mitt hem i Värnamo har förvandlats till en släktgård. Mammas alla syskon med familjer har helt plötsligt sammanstrålat här. Bakgården påminner om en amerikansk trailerpark och det vimlar av folk i huset. Oftast pratas det om hundar, något jag finner oerhört tråkigt. När det är en massa släkt här försvåras dessutom momentet tjuvrökning till nivån omöjligt vilket lett till att mitt nikotinintag sjunkit till noll. Så efter att ha ätit middag med släkten tar jag bilen och bränner iväg in mot Värnamo. När jag kommit utanför Rydaholm med en mils avstånd ungefär kände jag mig trygg och svängde in på första, bästa parkeringplats. Hoppade ur bilen och på nolltid stod jag med en rykande cigarett i näven. Efter någon minut kom så tillfredsställelsen och en nikotinkick som på beställning. Just där var livet så bra och underbart i ruset av tobaksröken. Var tvungen att sitta still i bilen några minuter för att dämpa nickokicken innan jag vågade köra vidare. Sådana enkla nöjen gör vardagen lite bättre.

På schemat står nu tre dagars kvällsjobb vilket innebär att min redan dåliga sociala status försämras till något som kan liknas nollnivå. Må så vara för på fredag kommer Olivia hit och jag känner på mig att det kommer bli mycket bra. Om inte snudd på underbart. Jag önskar så att jag kunde ha henne nära jämt...

På väg hem från jobbet passerade jag Stadsmissionen. "Jag går in och kollar på en köksmatta" tänkte jag. Stolpade ned i källaren och helt plötsligt var där en helt ny avdelning med gamla vinylskivor och musiktidningar. Bakom disken satt en trött Oasis-frisyr som överlevt millennieskiftet. Redan där borde jag fattat att jag skulle vänt tillbaka.
Kom ut från loppisen tvåhundra kronor fattigare och tio nummer av 90-talets stora musiktidning, Pop, rikare.

Bärandes på kassen gick jag helt emot mina principer av att alltid bara köpa konsumtionsvaror. Bläddrade igenom magasinen hemma igen. Färglada frisyrer,Phat funk, bandnamn bestående av bara ett ord. (Pulp, Elastica, Oasis, Blur, Brainpool, Popsicle, Portishead, Prodigy och Gud vet vad), namedropping och Dieselreklam.
När jag kom fram till min lägenhetsport hade jag en page, glasögon och en tre-knäppt sextiotalskostym. Jag kände mig ännu mer som Hardy Nilsson än vad jag borde. Tidningen Pop var bredvid Killinggänget och Expressen Fredag det som ledde den svenska humorn och populärkulturen under 90-talet, sägs det.
Men det minns inte jag något utav. Detta därför att mitt nittiotal inte handlade om pop. Det handlade om regniga raster i Horda, skolmatsalen, Björnes Magasin, Dino Riders och Dr. Bombay. År 2000 fyllde jag tretton år, då jag rakade av mig håret och odlade ut skägg. Det ironiska 90-talet är inte mitt 90-tal.
Därför kan jag inte heller försvara mig med att jag köpte tidningarna av nostalgiska skäl. Det var bara frimärkssamlaren på min vänstra axel iklädd röd mantel och horn som sa det till mig.

Så nu står jag här med tio stycken nummer av en lika många år gammal tidning. Min ståndpunkt är att de enda affärerna man kan besöka är Apoteket, bolaget och Ica. Därför köper jag bara konsumtionsvaror. Underbart är kort och spara på en massa saker som samlar damm är inte min kopp med te.

Tanken på att ens skriva något med substans på den här bloggen i mitt tillstånd är obefintlig. Jag tänkte bara säga att jag lever, men att jag hatar mig själv för vissa saker.

Solen gassar på. Jag har vänt på dygnet och gick upp kl. 07:30 i dag. Helt värdelöst, på ens lediga dag och allt!
Jag sitter i min lägenhet och har läst min klasskompis Marks blogg. Han har inte heller något att göra, men likt förbannat kan han skriva roliga inlägg för det.

Ikväll måste jag bara ut, jag bara måste. Kalla det social abstinens, kalla det på-med-partyskjortan, kalla det alkoholism, kalla det vad du vill.
Har bevakat msn halva dagen efter någon att prata med, men sen kl. 10.00 har det bara varit jag som är online. Vad gör ni andra egentligen? Va, VA? Ni menar inte att ni sitter ute i solen?

Adda mig på [email protected] och snacka lite skit. Jag är en man i mina bästa år som gillar att slå ut luftbubblor i bubbelplast och trekantiga gurksmörgåsar. Tack.


Everything But the Girl- Missing

Jag önskar att jag kunde skriva om något spännande jag gjort. Men jag har inte gjort något spännande. Jobbat över och förbannat mig över den sommar som flyger förbi utanför lagrets fönster.

Jo, en sak bröt mönstret i veckan. Jag har fått ett nr. av McSweeney's Quarterly Concern av Linn i födelsedagspresent. Stora serie-numret dessutom. Hjärnan bakom verket heter Dave Eggers, en amerikansk redaktör, publicist och tidningsägare. I McSweeney's koncernen ingår också en tidning som heter Wolphin (en blandning av Whale och Dolphin) som ges ut på en dvd-skiva. Men även en hemsida, McSweeney's Internet Tendency.
McSweeney's Quarterly Concern nr. 13 som jag fick är en över 200 sidor lång bok fylld med serier. Tack så mycket Linn för MQK-numret/boken!

Egentligen borde jag sjukskriva mig någon dag så att det blir något roligt publicerat här. Något som inte handlar om att jag och Sune jobbar. Kanske kan jag uppleva något att skriva om ? Fast jag har inga vänner så jag får läsa serier hela helgen. Då blir det bara en jättelång bokrecension. Och det vill varken du eller jag veta av, eller hur?

Vaknade med ett ryck och tittade på klockan. Utan att ha hört signalen hade jag vaknat och där låg jag, genomsvett i en kittel till rum, och kände mig rånad och bedragen. Min korta sömn var slut och nu har jag tre dagar med närmare 35-40 timmars arbete på schemat. Om ni någon gång har våndats här i livet så kan ni prova på hur jag känner mig nu, ack ack ack. Hoppas ni får en bra helg allesammans, själv hoppas jag mest på att överleva...

Min lilla ledighet på två dagar börjar så sakteliga rinna iväg ner i det stora havet kallat arbete. Dagen har jag inte gjort mycket alls. Lite det som är tanken för mig och ledighet, att inte göra mycket alls. Nu när våra föräldrar är borta fick jag ta på mig rollen som ledare i familjen. Med tanke på min ålder och visdom var det inte mer än rätt. Så idag har jag delegerat ut uppgifter, någon ska diska, någon ska ta långpromenad med hunden och så. Styrt upp matinköp och bankbesök. För att inte verka allt för maktgalen ordnade jag mat till de handlingsfattiga barnen. Vid spisen känner jag mig ibland som en mästare och bjöd på en specialare, nämligen den väl berömda limelaxpastan. Resultatet föll väl ut, till och med min notorskt kräsen lillebror åt en hel tallrik. Min egna mage känns mer som ett tiokilos cementblock och hjärtat slår inte så rytmiskt längre.

Igårkväll var vi några vänner ute på Näsudden. De andra drack cola och kaffe, jag drack öl och sa bara "jag är ledig, då får man dricka". Så sant, blev rätt dragen om jag får säga det själv. Det var roligt, det var inte lika kul att vakna idag. Snudd på inte alls. Men det gick trots allt. Gläder mig åt att jag satte en reservklocka i alla fall. För mobillarmet hade jag lyckats stänga av utan att öppna ögonen eller ens märka att det ringde. Snart ska jag in till Storbyn igen och fika. Undrar hur Simon har det, var längesen jag hörde något ifrån pojken...

Här sitter jag i all min ensamhet. Har öppnat kontor på stadens enda café som inte känns som Värnamo. Långst upp på stadens huvudgata med ett bord fyllt av espressokoppar, en dator, ciggpaket och ett välfyllt askfat. Större delen av tiden ägnas åt att titta på de få människor som faktiskt vandrar förbi. Ungeför var hundrade ansikte känns igen. Någon gång i timmen dyker det upp någon att säga hej till, ingenting mer. Framför mig sitter ett danskt medelålders par, kvinnan dricker kaffe och röker, mannen dricker öl. De pratar obegripligt och skrattar mycket. Väntar bara på att någon ska dra upp en cylinderhatt med utslaget lock och sätta på skallen sin. Människorna som vandrar förbi ser lagom obekymrade ut, inga större funderingar över deras livsval. En trio barnvagnar har öppnat en egen barnavårdscentral vid några bänkar 20 meter bort från mig. Männen vallfärdar in till spel- och tobaksbutiken bredvid i förhoppning om att vinna en summa pengar eller tillfredställa sitt nikotinbegär. Känslan av att inte riktigt passa in slår till. Jag borde inte vara här, men ändå sitter jag här och skriver. Tänder en sista cigarett och referar till stroferna i "Fulla för kärlekens skull" där Plura sjunger om de som stannade kvar och bär de döda till sin grav. Den känslan stämmer väldigt bra in över Värnamo. Här passerar ens liv förbi utan att något speciellt händer. Du föds, går i skolan, får din första fylla under högstadiet, tar studenten, får jobb på en industri, gifter dig, får barn, köper villa och sen fortgår livet tills du dör. Känslorna är tudelade kring det faktumet. Jag känner avund för att alla verkar så tillfreds med livet, de nöjer sig med det de har. Inte som jag som söker vidare på andra ställen i en orolig jakt efter att finna lugnet, tryggheten. Å andra sidan är det rent förakt, ett förakt grundat i att de verkar vara så tråkiga människor. Att jag själv skulle gått under i vardagens trista rytm här i staden. Det monotona trummandet skulle banka min skalle i bitar. I de här tankebanorna fortsätter jag tänka, men nu är cigaretterna slut och jag funderar på att ge mig ut, gå en liten sväng i dödens stad och titta på gravbärarna. Så må det bli.

Sådärja, då lyser äntligen solen igen och passande nog har jag tilldelats två lediga dagar. Efter två kvällars hyfsat hårt arbete, ibland blir jag fullkomligt tokig på mitt arbete, kom belöningen. När våra föräldrar nu äntligen åkt bort men lämnat hunden kvar får vi tre bröder dela på vårdnaden om hundskrället. Jag tog hand om sovdelen inatt vilket slutade med att jag fick känna två mjuka tassar i fejjan kring 07.15 i morses. Då var det bara på med kläderna och släppa ut hunden i hagen samtidigt som jag delgav mig själv en cigg på det. Funderade på att antingen gå och lägga mig igen eller fortsätta i vaket tillstånd. Tog det senare alternativet som innebär frukost med DN och sedan lite kaffe. Satte mig i husets skönaste fotölj med en hund i knäet och söndagens DN för lite mer läsning. Om någon timma drar jag in till stan. Funderar på att sätta mig ensammen på något café och läsa eller skriva någonting. Ikväll blir det Näsudden och för min högst egna personliga del, alkoholförtäring.

Igårnatt när jag och lillebror var på väg hem från jobbet rungde vår andra lillebror som befann sig i hemmet. Han rapporterade att någon hade varit framme och känt på dörrhantaget precis och var lite skärrad i tron om att det var ett inbrott på gång. Såklart satte det fart på mina fantasier. Tänkte att snart ringer han igen och berättar om att någon krossat ett fönster och var på väg in i huset. Då skulle min andra bror som körde bilen bränna hem i 220 km/h och väl hemma skulle jag smyga ut i uthuset och hämta ett väl lämpat baseballträ. Med detta tillhygge skulle jag förstås gå bersärk på tjyven och sen stolt överlämna stollen till sheriffen, något blåslagen. Nu blev det förstås inget med det här men tanken var lite kittlande ändå.

Det har varit en fin dag. När man börjar ett inlägg med de orden vet man med största säkerhet att det kommer bli en tråkig text att läsa. Men ni kan vara lugna. Jag utlovar folk som får sparken, alkohol och kanske lite naket till och med.
Vi har fått en ny sommarjobbare i dag. Även han från arbetsförmedlingen. Den förra som jag har hunnit bli rätt bra kompis med (killen som ger "döda fisken" när man skakar hand) fick kicken i dag. Det var sorgligt och jag kände mig osäker en sekund eftersom jag nobbade att jobba över i dag. Sen kom jag på att förra veckan körde jag 62 timmar och blev lugnare.

Den förra killen låg med armarna i kors på lunchen och sov mot bordet. Den nya killen är knäpptyst och läser böcker. Någon form av kulturvetare med piercing är han.
Jag däremot, jag är mer idealet. Snackar skit, drar skämt och dricker kaffe. Tajjar bara till mjukporr också. Därför kommer jag att komma till himlen.

Har vattnat min granne Görans blommor i två veckor nu när han varit i Usa. Hade otroligt nog gröna fingrar och blommorna är nu dubbelt så stora som när han åkte. Som tack för hjälpen fick jag tre flaskor med finvin. Ska dra ett litet, mörkt glas Merlot till middagen.
Det var lite personligt från mig alltså. Är rätt nöjd, ett klassiskt blogginlägg blev det. Tänkte skriva vad jag tycker om den slopade reklamskatten men ambitionsnivån infann sig inte riktigt så högt. Det blir det inget med.

Jimmy: När ska vi börja spela badminton?

Så, då är jag hemstigen ner till de småländska skogarna igen för att sköta mitt förvärv. Gårdagens mangling gick väl sådär, på slutet var jag så trött i benen att jag knappt kunde gå, men är man ovan vid jobbet så är man. Värst var det innan jag skulle börja, hela kroppen bara skakade okontrollerat och vad jag än gjorde hjälpte det inte. När jag väl fick gå in och slita började det släppa lite, men det var hemskt obehagligt. Ikväll är det jobb igen, sen blir det två dagars ledigt vilket ska bli skönt. Funderar på att få något skrivet under den tiden, har börjat sakna skrivandet nu under den senaste månaden utan.

Idag, idag fick jag äntligen inleda min morgon med att lusläsa Dagens Nyheter till frukost och det efterföljande kaffet. Jag var så upprymd att jag läste i princip alla artiklar i hela tidningen. Efter jag var klar bläddrade jag lite i VN, det tog tre minuter sen var jag klar med den tidningen, DN tog en och en halvtimme att läsa igenom. Livskvalité mina vänner, livskvalité.

Nu börjar jag bli hemskt röksugen men mina föräldrar är hemma fast ikväll åker dom till Stockholm och är där tills på lördag vilket blir rätt skönt.

Men mammor är bra. När jag kom hem inatt efter jobbet, cirka halv två, satt mamma uppe och löste soduku (hon har liknande somsvårigheter som jag har haft). Så jag fick ett bra samtal som jag faktiskt behövt ha och det kändes bra. Inte för att vi kom så djupt men det var ändå skönt att få prata av sig med någon äldre och klokare för en gångs skull.