Svarte-Petter

Har inte kunnat slita mig från videon till Jiggas nya singel. Death of Auto-tune. Den är inte välpolerad, har skev takt med färgglada polo-pikéer och guldkjedjor som spängs i luften.

Det roligaste är kanske att Kanye West har producerat Death of Auto-tune.
Vad tycker vi om autotune då?
Jag är splittrad. Visst han charlataner som Akon överanvänt autotune. Men Daft Punks One More Time bevisar att det inte är tekniken det är fel på. Autotune kan bara inte göra dåliga låtar bra. Jiggas säger själv att T-Pain och andra som har melodier kan hantera autotune.
Är Jay-Z bara konservativ? Eller är Auto-tune hip hop-döden?
De gamla gubbarna i stöten, Jigga, Nas (som faktiskt gav ut ett album som heter Hip hop is dead) med flera hävdar ju att det mesta inom modern hip hop bara är ytligt bling-bling. Ingen musik som håller hoodet for real. Varken Akon eller Kanye är gangstas. Jay-Z gör ett statement i sin singel när han använder riktiga instrument, riktiga trummor, smuts och skinnjacka. Men är inte det bara precis samma sak som att gamla 70-tals proggare hatar synth, techno, house och annat med trummaskiner. Krävs det riktiga instrument för att musiken ska bli levande?


Jay-Z - Death of Auto-tune.

"No lyin, your niggas’ jeans too tight
Your colors too bright, your voice too light
I might wear black four years straight,
I might bring back Versace shades, "

/Simon

I dag på jobbet hade vi en diskussion om stora och små bokstäver.
Heter det Regeringen eller regeringen? Apoteket eller apoteket? Ska partitillhörighet stå med stor eller liten bokstav.
Ex. "Sven Svensson (KD)" eller "Sven Svensson (kd)"

Vi kom fram till att när det endast finns en enda av substantivet ska det stå med stor bokstav. Högsta domstolen finns det bara en enda av. Men däremot finns det flera tingsrätter.
Vid fallet regeringen och riksdagen ska det stavas med liten bokstav. Därför att de mer är funktioner än namn. Håller ni med?


– Hur blir det när Apoteket privatiseras? frågade jag i disskusionen. Det blev också liten av en kuggfråga. När flera andra apotek startas finns det inte längre bara ett enda apotek. En lösning blir att referera till Apoteket AB som det statliga apoteket egentligen heter.

Systembolaget däremot. Det är mer en unik företeelse än en funktion. Det finns bara ett Systembolaget i Sverige. Men man kan fortfarande säga "jag ska gå till bolaget/systemet" med små bokstäver.

Saker som mer varit en källa till debatt har varit det här inlägget på bloggen Lokaltidningsbesvikelse. Fotografer har humor.

/SImon

...att IPRED var något att protestera mot, så läs då det här och fundera lite själva över hur vår framtid med Internet kommer att se ut. Skrämmande är ordet.

"I'm not a businessman. I AM the business, man."
– Jay-Z.
'


Vi på Svarte-Petter längtar fortfarande efter den dag då vi ska få äta prinsesstårta med Kungen av Hässelby. Hur kan man inte älska strul-pellen? 

Jag vill slå ett slag för en av Smålands största författare. Peter Nilsson. Morfar var barndomskompis med killen, båda växte upp i den lilla byn Möcklehult utanför Lammhult. Läser just nu Peter Nilssons episka bok Arken. Jag har mina misstankar om att The Ark hämtat sitt bandnamn från den boken, men så länge källorna inte är bekräftade låter jag idéen vara ren spekulation.
Arken i alla fall. Arken handlar om kopparhandlaren Benjamin. Hans skägg räcker ned till midjan, håret ned till rumpan och decimeterlånga naglar som hans tio slav-älskarinnor slipar till sylvassa klor. Han var en framgångsrik handelsman under tiden när Noa byggde en ark (För bibelintresserade, runt Första Moseboken).

Benjamin blev huvudleverantör av virke till Noa när Noa byggde Arken. På något vänster lyckas han hitchhika ombord på Arken när syndafloden kom och Gud dödade nästan allt levande på jorden.
När vattnet väl rinner undan kliver Benjamin av arken. Alla hans älskarinnor, slavar, kameler och fastigheter är bortspolade. Med ingenting kvar av sitt handelsimperium börjar Benjamin vandra jorden. Med en insikt. Det är inte någon syndaflod som dödar människan. Det är en annan våg. TIdens våg. Benjamin är jätterädd för att dö, men det verkar vara just det han inte gör. Han vandrar omkring på jorden i tiotusentals år, fram till vår tid. Hela tiden med beslutet att bygga en ark som ska rädda honom undan tiden och döden. Ett rymdskepp med hyperrymdsmotor ska senare hjälpa honom göra det. Han kliver på rymdskeppet och flyger i väg till Unversums gränser. Till vakuum där tid inte finns.

Det är Peter Nilssons signum. Han skriver berättelser som blandar filosofi och religion med science-fiction. Om jag får säga det själv väldigt episka, konstiga historier. Men vikten av lokalpatriotism har blivit viktigare nu. Sen mina föräldrar flyttade från Jönköping till Zimbabwe, till Alvesta, till Skaftarp så har Möcklehult blivit det som närmast kan likna rötter för min del.

Därför är mitt stora projekt i sommar att studera Möcklehults litteraturkanon.
Ja, förutom det andra projeketet då: Skaffa mustasch.



/Simon

- Jag har faktiskt skjutit den själv.
citat: jag själv från filmen Vaktmästaren. Jag pratar om min uppstoppade uggla. Egentligen är det pappas uppstoppade uggla men runt 1997 tyckte mamma att den var för äcklig och ville slänga det döda djuret. Så jag tog över ugglan på vilkoret att den skulle stanna i mitt pojkrum.
Nu har ugglan medverkat i sin andra film, en musikvideo till Dragans band The Stereo In Iris. Här skymtar ugglan till mellan träden. Låten heter The Thief och är förbannat bra.



/Simon

Folk som känner oss på S-P lite bättre vet att vi skyr rocken som pesten. Men det finns undantag. På kvällarna har jag kommit på mig själv med att lyssna på Guns'N'Roses, något som går emot alla mina principer.
När jag drog det till sin spets så gick det flera månader utan att jag lyssnat på rock överhuvudtaget. Jag grävde ned mig i allt annat. Svulstiga ballader, dancehall, r'n'b, ska, indiepop, FM-pop och så vidare. Men på senare tid så har jag börjat uppskatta rock igen. Rannsakade mig själv, och ser nu varför jag undvek rocken. Vad är det för principer jag pratar om ovan? Jag tror faktiskt att alldeles för mycket rock innehåller:

Gitarrsolon.

Det finns ett bra gitarrsolon, Nick Valensis i The Modern Age av The Strokes. Se 2.03 i klippet nedan. Resten är skit. För min del är gitarrsolon bara en transportsträcka, det ger mig ingenting av att lyssna på ett vinande ljud. Jag skulle också påstå att gitarrsolon bara finns för att musikern ska visa hur skicklig han är på sitt instrument. Yrkesstolthet säger ni. Självgodhet säger jag. När en musiker har det roligare på scenen än vad publiken har nedanför är det dags att lägga av. Kanske kommer den här inställningen från Sverker Olofsson. Kunden har alltid rätt. Låtarna ska finnas där för lyssnaren, inte för att artisten ska ha roligt på scen. De enda lyssnare som på riktigt kan uppskatta ett skickligt gitarrsolo är andra gitarrister. En klubb för inbördes beundran.



Tror inte att Yngwie Malmsteen hade hållt med om att det är ett gitarrsolo. Det är nog därför det är bra. Nick öser på disten och slår på en öppen E-sträng samtidigt som han trycker ned på B-strängen. Blurrigt. Har tagit baby steps nu, och börjar faktiskt uppskatta en del rock, mer än ironiskt alltså. Exempelvis så är On A Rope med Rocket From the Crypt inget annat än rå rock.



Nu ska jag sopa ett trapphus och lyssna på Rancid. Men så länge nålskräcken sitter kvar kommer jag aldrig skaffa en tatuering. På gott och ont.

/Simon

Uppdatering: Ska väl tillägga var mitt musikerförakt kommer ifrån. Jag är uppvuxen i en kristen gemenskap. Alla unga vuxna i församlingen skulle hjälpa till med något arbete i kyrkan. Ballast var man om man spelade instrument till lovsångerna. Helst gitarr. Då fick man alla snygga Gnosjö-tjejer. Gjorde en kort karriär som basist, men fick stå på scen och skämmas. Det avslöjades rätt fort att jag inte hade någon taktkänsla. När jag spelade instrument kunde inte jag jazza loss och befinna mig i musiken. Jag fick i stället räkna ut och memorera takterna och ackorden. alla andra i bandet höll på med estetisk verksamhet. Jag med matte.
Summa summarum: Killarna som spelade instrument i kyrkan fick alla tjejer. Jag bytte karriär till ljudkille. Mer logistik än kreativitet. Satt vid ljudbordet längst bak i kyrkan och såg till att de balla killarnas gitarrsolos hördes tydligt.

Jag måste säga att det lilla minikrig som blossat upp mellan svenska och norska medier på grund av Markus Larsson fina lustmord av schlagervinnaren vad han nu heter roar mig å det väldiga. Redan innan idag när jag läste recensionen bara för att rubriken lockade in mig så fattade man att det skulle bli rabalder. I recensionen kallar Larsson norrbaggen för "fiolhob", bara det ett mycket bra namn tycker jag, och jämför musiken med Smurfhits, kvalitétsmusik det med. Sen rasar norska medier över det här och fiolhoben själv säger att Markus Larsson kommer få sparken. Tyvärr har väl fiolhoben inte riktigt hängt med i Marky-Marks karriär där hans största bidrag till världshistorien var att ge Stones spelning (2007 tror jag) en tvåa varpå Keith Richards är rasande och skriver öppna brev och hotar med sönderslagna knäskålar etc, etc. Så jag tror nog att fiolhoben får ta och dra på sig lusekoftan och spela sin fiol, Marky-Mark kommer föra en fortsatt borttynande tillvaro som musikrecensent, ett jobb vars status har sjunkit i paritet med Newcastle United.

/Sune

Det är när jag läser sådana här artiklar jag starkt funderar på att flytta till det norrländska inlandet, kapa alla förbindelser med omvärlden och börja producera ost. Men tyvärr kommer väl den modebloggsläsande kvinnokretsen mellan 15-25 styra medierna ett bra tag till, det här är nog bara början. Snart kommer väl Blondinbellas debutroman också, i sin egna genre "chit-lit" (sant, hon skrev så på sin blogg, jag länkar inte för jag vill inte stödja sådan kommers).

/Sune

Bra nummer av DN idag. Framför allt kulturdelen lyser starkast. Intervju med Jari Haapalainen, längre recension av Erik Nivas bok "Den Nya Världsfotbollen" samt längre texter om Berlinmurens fall i samband med att förbundsrepubliken Tyskland fylller 60 år. Men det var inte detta jag ville berätta om. Utan om Jonas Hassen Khemiris novell "Försök Till Kärnfysik". Cynisk, bitter men framför allt rolig. Den tar ett tag att läsa, men är värd tiden.

/Simon

Som duo och dj:s har grundarna av den här bloggen, under namnet Svarte-Petter Soundsystem, fört ett digert krig mot hela schlagerkarusellen. Till exempel så när den svenska melodifestivalen körde sin final tog era tappra riddare fram sina skivväskor på Leijonbaren för att med lockande toner få folk att ge fan i den där skiten. Så även ikväll då hela schabraket ska avgöras med öststatslirare i lustiga kläder och musik som inte skulle göra E-Type det minsta avundsjuk. För ikväll kryper SPSS ner i en källare i Gamla Stan, vässar öronen och ska väl spränga ett eller två öra. Hur det kommer gå i kriget vet vi inte. Förra gången vann vi på teknisk knockout, ikväll blir det max två ronder.

Väl mött!

/SPSS

Det har väl knappt undgått någon att Fibes Oh, Fibes! är på väg att släppa nytt album. Som vanligt så är nya singeln Love Child något som både jag och Mix Megapol gillar, hur konstigt det än låter.

Videon till Love Child hittar ni här. Den är gjord av Marcus Söderlund som tidigare har vackra videos med ariska, göteborgsband som TTA, Embassy, Jonas Game osv, på sitt samvete. Johan Wirfält på Rodeo är den största profeten inför Fibes, Oh Fibes! albumsläpp och på sin musikblogg Mind On the Run kommer här ett smakprov på ett av spåren på nya skivan. Tanka ned, lyssna och öppna ett tetrapak med rosévin.

Det vad var ni behöver i musikväg för den här fredagen.

/Simon 

Se länk.

Henrik Pontén får säga vad han vill. Men risken är stor att väldigt många ber honom hålla käften efteråt. Att vänta på skivsläpp eller betala 500 (!) spänn för import känns inte konkurrenskraftigt. Det är bara ren idioti eller nazism. Är osäker på vilket.
Nu struntar jag i IPRED och laddar ned en massa r'n'b. Jag och min granne delar lina och vi har lovat att peka på varandra i rättsalen. Båda går fria.

/Simon

Till Ida: Nej, vi har inte använt det här april-skämtet innan. Och det var ett rätt bra aprilskämt eftersom vi lyckades lura några till månen.

Till Perry, Billy och Baggmas: April april era jävla sillar!

För att ta död på alla rykterna så dementerar vi alla rykerna att S-P ska läggas ned. Vi kommer lägga ned den dagen Växjö Lakers vinner mot HV 71.
Solen skiner hyseriskt mycket i Stockholm. Det är lätt att vara glad, speciellt eftersom en annan skilsmässa är bokad. Jag pratar om årets stora scenhändelse. Och nej, det är inte U2.


Killinggänget med Reine Brynolfsson och Malin Ek.  Foto: Sören Vilks

Klockan 12.00 i tisdags släpptes biljetterna till Killinggänget på Dramaten. Jag sprang till en dator och norpade genast åt mig biljetter front row.  
Sen några år tillbaka är det känt att Killinggänget inlede ett samarbete med Sveriges nationalscen. Precis som innan så har medlemmarna i gänget inte avslöjat mycket om vad det handlar om. Troligen för att de inte visste själva. Av alla svenska humorgrupper håller jag Killinggänget högst av alla, tätt följt av Varan-TV. Men Killinggänget är något annat, de är kung Midas. Allt de rör vid blir till guld. En gång på 90-talet använde de den urgamla ironin och fick den att verka modern. För en bonnpojk uppvuxen på Stefan & Krister och Galenskaparna tedde sig ett par Lionel Riche-biljetter som något väldigt konstigt. Nilecity var helt fantastiskt, även om det fortfarande var mer folkligt än fortsättningskursen Percy Tårar. Ironin fortsatte och snubblade över i satir på PT. Det skämtades inte om bonndrängar som ramlade i utedasset. TIll och med slapstick-skämten var borta (mannen med världens sämsta simultanförmåga). I Percy Tåtar skämtades det om tidningen Pops redaktion. Om elitister i Stockholm. Och en fantastisk rymdresa som aldrig blir av.

Tidningen Pop där Lokko vad chefredaktör delade upp världen i svart och vitt, i vad som var bra och dåligt. Killinggänget gjorde tvärtom. De suddade ut gränserna. Vad var roligt och vad var allvar? Vi fick alla ta reda på detta under Fyra små filmer, Ensamseglaren, Fyra Nyanser Av Brunt. Gunnar Rehlin kallades för bög, pedofil, Johan Rheborg pratar med döda ting, follkkäre Robert Gustafsson hällde is sin frus fitta och en djuravlivare bränner sönder ansiktet framför sin son.
 
Därför tror jag välidgt mycket på Killinggänget på Dramaten. Pretentionerna har alltid varit där. Nu har jag inte ens raljerat över min kärlek til vad de enskilda medlemmarna har gjort, det är överflödigt också. Lokko förklarade i höstas under ett avsnitt av studio Virtanen vad han trodde pjäsen handlade om. Minns inte ordagrant vad han sa. Men det var något om en grotta i Mexico under andra världskriget. Och pjäsen skulle handla om tennis.
Till biljettsläppet förklarade Henrik Schyffert mer konkret på dramatenbloggen vad han tror deras pjäs handlar om. En skilsmässa:

"Jag skulle säga att den här nya pjäsen handlar om en grupp som nog innerst inne har bestämt sig för att dom ska sluta vara en grupp. Det handlar helt enkelt om en skilsmässa. Varför ska vi fortsätta att vara ihop? Var går smärtgränsen?"

/Simon

Disco! Det är disco som är dealen. Under lördagens Slow Bow kom jag och Sune fram till att vi vill framställa oss som lite mer disco. Igår pratade jag med min far på telefon och nämnde att vi skulle spela skivor igen.
- Vad spelar ni för något? frågar far.
- Ja, vi ska försöka spela rätt ostiga saker.
- Ostiga?
- Ja, det kommer av engelskans "cheesy". Vi vill låta ungefär som Mr. Bean ser ut.

Dagens låt från min sida blir (eftersom skivbolaget har tagit bort Prince- 7) en ostig, brittisk, gayromantisk, högtrycksdänga.
 



The Style Council- Long Hot Summer

/Simon

Bert Karlsson är en underbar människa. Han struntar i vad folk tycker om honom, tar inte skit från någon, skrattar högst av alla åt sina egna skämt. Ser ni Berts ansiktsuttryck de sista sekunderna? Det är så man ska se när man drar en fräckis.

Ni har väl köpt?

Idag vann jag två biljetter till SVTs sorgebarn Popcirkus. Nägon som vill gå? Kleerup, Adam Tensta och något mer ska uppträda. Det är lätt att förstå att programmet inte alls har lyckats locka tittare. För smala artister för den breda publiken, och vice versa med den smala publiken. Ett renodlat underhållningsprogram som ska samla alla framför soffan är svårt att göra, speciellt med bara JC/Växjö-rock. Eller något. Ni fattar vad jag menar.
Men nu har jag fått två biljetter, trots allt värda 300 kronor tillsammans. Vän av ordning och snål smålänning har alltså bara ett alternativ. Annars förlorar jag 300 pix, trots att jag hellre skulle vilja stanna hemma och uppdatera RSS:en på bloggar. Fan också.

/Simon

Sista andetaget innan råtthjulet drar igång imorrn igen. Söndag är vilodag, tillika Herrens dag. Därför kommer inte några osmakliga fräckisar att publiceras idag. Vem vet, ni kanske inte är så ledsna över det?
Mina ambitioner med söndagen var att bli mer kultuverad. Det började bra med att läsa DN i 2 timmar. Sen käkade jag snabbmakaroner och ville åka till Moderna Museet. Sune orkade inte, han ville gå på bandy. I tron om att kulturen bor på västkusten ringde jag Stursk.
Hamnade till slut på Stockholm stadsmuseums filmutställning tillsammans med några boråsare. Antalet Kenny Starfighterprylar tog ned kulturpoängen. Söndagen slutade med Burger King, xbox och en titt på sportbladet. Imorrn ska jag raka polisonger och köpa truckerkeps. Nu blir det sängen för kulturskymningen. One love.

/Simon

Vi tänkte försöka leverera en fräckis om dagen här på bloggen i en veckas tid. Sagt och gjort så bjuder Simon på den första som vi tycker passar alldeles utmärkt för att inleda helgen med: