Svarte-Petter

Ni som läste mitt inlägg i höstas om kärleken till Modo förstår säkert innebörden av rubriken. För er andra hjon betyder det att Peter Forsberg gör comeback, i Modo! Fy fan vad bra säger jag, fy fan, riktigt jävla bra.

/Sune

Missförstå oss rätt. Oasis har släppt två av världens bästa skivor och en väldigt bra b-sidesamling. Problemet är att det var för 15 år sedan. Oasis då har inte mycket mer gemensamt med dagens än namnet. Liam och Noel spenderar mer och mer tid med att bli intervjuade om alla nya brittiska band. Tyvärr sitter de i sina Scottsfrisyrer och snackar skit om unga, pigga människor som vill göra något nytt och kul. S-P däremot. Vi är Blurmänniskor. I stället för att spela in svart-vita rockvideos har t. ex. Damon Albarn skrivit en opera om en kinesisk apa. Under tiden åkte han till Mali i västafrika och producerade Amadou & Mariams nya singel. Det är därför vi älskar Blur mer än Oasis.



Amadou & Mariam- Sabali

/Simon

Ikväll spelar de gamla rockrelikerna Oasis här i Stockholm. På jobbet vårat har det tjatats om denna spelning sen det blev klart att den skulle gå av stapeln. Jag och Simon har med bestämdhet vägrat att falla för grupptrycket och slösa våra surt förvärvade CSN- och lagerpengar på ett gäng föredettingar som inte gjort något vettigt sen 1995. När sedan Markus Larsson gav Oasis spelning i Göteborg ett minus i betyg känns det som vårat beslut var mycket klokt och riktigt. Nu spelar det ingen roll utan våra kära kollegor kommer säkert orera om kvällens spelning och säga hur fantastiskt det var. Men, som sagt, lagerarbetare är lagerarbetare.

/Sune

Som jag tidigare nämnt har den har dagen inte varit av den bättre sorten. Och när jag väl skulle få börja jobba blev en stackars dam överkörd av ett X2000-tåg vid Älvsjö vilket ledde till att mitt pendeltåg samt alla andra tåg blev inställda under en timmes tidsrymd. Så lagom försenade till jobbet kom vi och väl på jobbet var det strul med datorer, bla bla bla. Nu känns det bara skönt att dagen är över och att jag får krypa ner under det enorma täcket, enda smolket i bägaren är att det saknas en fin flickvän under samma täcke, buhu.

Imorgon tar vi nya tag, möjligen att vi presenterar en liten expansion av den här uthängningen av våra arma liv.

Det är under arbetstimmarna som de ondaste idéerna föds. I dag kom vi på ytterligare en.
Säg att man får ansvaret som Dj en kväll på en bögklubb. Mellan Army of Lovers och Pet Shop Boys smyger man in följande låt.
 


Hettan på Patricias dansgolv lär sjunka några grader när man hör refrängen "Boom bye bye in the batty-boy head. Rude bwoy no promote no nasty man. Dem haffi dead"
Jamaica och Buju Banton är inte kända för att vara särskilt regnbågsfärgade. Men trender kan inte hjälpas. S-P förutspår att under 2009 är det homofobisk danchall som gäller. Kanske kommer Café starta en bögskjutarblogg? I världens ängsligaste stad kan vad som helst hända. 
 
/Svarte-Petter

Idag kom så andra delen av den fine dansken Carsten Jensens del om hans senaste besök i Afghanistan. Och likväl som det är väl skrivet är det en rätt skrämmande bild som målas upp. Exemplet att poliserna där inte har någon utbildning utan istället består av unga pojkar, höga på heroin (folkets opium i dess sanna mening), som sätter upp vägspärrar enbart med syftet att ta pengar från medborgarna. Jag drar genast paraleller till Maciej Zarembas skildring av Kosovo för några år sedan. Där var bilden liknande med ett genomkorrumperat rättssystem med mera. För er som har något intresse om hur läget står till utanför vårat lilla land är bägge dessa journalisters verk obligatorisk läsning. Kan behövas mitt i allt tjafs om Stockholms lilla modevecka som pågår.

/Sune

Den lillgamle 22 åringen på Café är faktiskt något jag också har upptäckt. Jag vet inte hur det är i Malmö, Göteborg, Lund, Värnamo, Borås, Örebro eller Boston men här i Stockholm är dessa unga gubbar idag ett vanligt inslag i stadsbilden.
Senast jag såg en var faktiskt idag.
Jag och min klasskamrat Billy var i skolan och gjorde färdigt en uppgift. Sen beslöt vi oss för att dra ut på stan och shoppa upp löningen. T-banevagnarna ledde oss än hit, än dit. Tll slut hamnade vi vid Zinkensdamm och knallade in på gubbhipsternas moderskepp. Herr Judits. Billy beslöt sig för att köpa en slips och ställde sig i kön. Före i kön står en pojk i stickad tröja, Kennedy-frisyr, kängor och tandställning. Bakom honom står en sällsynt färggrann påse med en vapensköld på.
- Den där var väldigt fin, säger pojken till mannen i kassan.
- Ja, vi har två i andra färger också. Men den där är helt klart finast. Du ska inte ha den?
- Ja, egentligen. Men nä, jag väntar nog lite. Det är bäst att ingen kommer och tar den bara.

Varpå jag börjar fingra på väskan. killen ger mig långa blickar. Samtidigt som jag börjar leta efter prislappen ångrar han sig och roffar raskt åt sig väskan. Herr Judits borde ge mig betalt för att jag hetsar kunderna.

/Simon

Den här dagen har hittills utvecklat sig till end ag då min tumme har varit alldeles fastkörd i min röv. Vad jag än tänker hamnar jag som cementerad framför datorn med det där tidsförödande slösurfande på skit jag inte har någon nytta av. Egentligen borde jag syssla med att ragga folk till en lite längre radiointervju men bekväm och dum i huvvet som jag är har det inte blivit något utav det utan istället tänker jag "eh, det kan jag göra imorgon". Så nu har jag lämnat över mitt hopp till morgondagen istället. Inte så smart gjort.

Jag och Olivia var som sagt på IKEA i fredags och där köpte vi bland annat ett 2,40 meter brett täcke. Så nu är det slut på att ligga i sängen och slåss om täcket, enda nackdelen är väl att det var lite för skönt vilket leder till att stiga upp ur sängen blir något som liknar tortyr.

Redan nu inser jag att kommande månader kommer att bjuda på filmer om några av pop-Sveriges kanske allra mest sargade själar. Förra veckan gick "En film om Olle Ljungström" upp på Folkets bio (filmen kommer även sändas på SVT så småingom) och lite senare i vår kommer filmen som nog kommer markera ett definitivt slut från Broder Daniel. Olle Ljungström har följt med mig under en längre tid. Första gången var hemma på pojkrummet i Rydaholm då, tro det eller ej, ungdomspastorn lånade ut några Olle-plattor till mig. Då förstod jag inte riktigt det stora, kanske inte gör det nu heller. Men varje gång jag hör en sång från Olle Ljungström berör den. För att få det bekräftat Youtubade jag Olle Ljungström igår och fick upp ungefär fem sånger från hans digra låtskatt där varje låt inte hade mer än tusen visningar. Det om något är ett tecken på hur underskattat han är. Så därav bjuder jag på en sång här. Den är fan riktigt bra, stor popmusik mina vänner.



/Sune

Jag kikar runt lite på Cafés hemsida och hittar en ny blogg som skrivs av en 22 årig tjomme som kallar sig för en gentleman. I bloggen handlar det mest om saker som en gentleman bör tänka på, med detta innebär en stor övervikt åt gubbkläder, gamla mossiga cigarrer och etikettregler. Mest undrar jag om pojkvalpen är utskiten direkt från Oxford eller om någon försöker reinkarnera gubbtrenden som väl var inne någongång under 2007, i en ytterst smal krets. Nej, sådant där lillgammalt trams behövs inte och därför tänker jag inte ens länka bloggen. Men om ni känner ett behov av att läsa den 22-årige mannens smörjelser så är ni kompetenta nog att hitta dit själva.

Det här inlägget är inte ett skämt, det är mer av karaktären ren ondska. Idag på jobbet kom vi fram till en mycket elak sak att göra om man har en kompis som gifter sig med en korpulent partner. Om man då skulle kapa skivspelaren och sätta på nedanstående låt finns det risk för att bröllopet kan få en väldigt dålig stämning. Detta är som Billy skulle sagt det: Inte PK



/Svarte-Petter

Om nu fallet vore så att journalistskrået inte bjuder på några jobb i framtiden fick jag en ny karriärsmöjlighet presenterad för mig i lördags. Vi stod längst fram i kön till Debaser Slussen och väntade på att få komma in. Då kommer det fram en tjej och frågar mig "Får man ta med sig sin dricka ut när man röker?". Lite häpen över frågan svarade jag samtidigt som jag pekade på den riktiga ordningsvakten "Fråga han istället". Men tydligen har jag ett bra vaktutseende i alla fall. Så det tåls att funderas på.

Tillsammans med min eminenta flickvän var vi nere på kvartersbiografen och tittade på Moodyssons senaste verk, Mammut. Och det var sannerligen en film som grep tag i en och ruskade om tillvaron för några timmar. Utanför biosalongen var jag fortfarande helt skakig och först efter två cigg började kroppen kännas normal. I vissa delar av filmen var det mycket hemskt men det gick ibland lite väl långsamt fram. Men om Lukas Moodysson ville få ut ett budskap så tycker jag att han lyckades mycket väl. För igenom stora delar av filmen var jag förbannad över hur världen ser ut och hann med att omvärdera livet både en och två gånger innan eftertexterna rullade igång. Om ni vill se en gripande film så är det ett utmärkt val, vill ni ha feel-good, titta inte på den.

Ska nu krypa ner under vårt nya, jättebreda och udnerbara täcke och titta på Nip/Tuck. Jag trivs redan alldeles förträffligt ihop med min flickvän, synd bara att hon åker hem imorrn. Fast om en och en halv vecka blir det på riktigt. Så bra kommer det bli. Godnatt vänner

/Sune

Inne

IKEA: Svenska folkhemmets byggarbetsplats i all dess prakt. Utan Ikea hade livet för oss svenskar varit betydligt sämre. Den tacksamhet vi borde bekänna till Ingvar Kamprad är stor. En staty på Sergels torg tänker vi oss, gärna med en bokhylla av modellen Billy.

Anna Järvinen - Äppelöga: Den väna stämman Anna Järvinen utkommer med ett nytt album om någon månad. Ett litet smakprov i form av låten "Äppelöga" finner ni här. Kvinnan bakom en av år 2007 bästa skivor har stora förväntningar på sig, om ni inte hört hennes skiva "Jag fick feeling" så har ni hemläxa.

Simon tar ett steg ut ur garderoben: Världens näst ondaste man, Jerry Seinfeld, har fått en kopia i form av Simon (notera även att under alkoholpåverkan förvandlas Simon till världens ondaste man, Cartman) som här igenom vill meddela att han numera stolt kallar sig bisexuell. Med andra ord gör han en klassisk Magnus Betnér.

Carsten Jensen: Dansk författare och journalist, det enda goda som kommit från Danmark sen Tuborg. Hans sjöfartsepos "Vi, de drunknade" är stor läsning och rekommenderas varmt. Nu har han inlett en tredelat artikelserie om Afghanistan där han följer danska soldater genom ett trasigt land. Vi känner redan nu att den gode Zaremba har fått konkurrens.

A Bit of a Blur: Den ostfarmande basisten från britpopens bästa band, Blur, har slagit sig tillrätta ute i den engelska vischan med sitt ostmejeri. Nykter, iklädd manchesterjeans och skjorta skriver han om de vilda åren under nittiotalet. Som han själv beskriver det: "Livet som den näst fullaste medlemmen i världens fullaste band." För anglofiler som oss påminner läsningen mer om onani.

Inte

McDonalds Slussen: Att efter en natt på stan avrunda kvällen med en burgare på Slussens donc är som att få alla fula delar av den svenska folksjälen uppspydd i ansiktet på en. S-P kan inte mer än tycka synd om de stackare som tvingas jobba nattpassen och omges av fyllehjon. Arbetsmiljöverket borde ingripa.

Jobb: I fredags kom löneglädjen, två dagar senare jobbångesten. Kaos på jobbet innebär att kommande vecka blir ett hades med jobb, skola, jobb, skola och micromat. Inte alls roligt, inte förrens den 25 februari i alla fall.

Sverige: Vi lämnar över ordet till Johan Glans som förklarar det hela mycket ingående och bra.

Snart kommer en ny inne/ute-lista här på S-P. Många (några) har hört av sig att de saknar våran gamla fördomspanel. Ja, det gör vi också. Men inne/ute-lista är helt enkelt lättare att göra, om än inte roligare. VI har också lite slut på ämnen efter magasin och cigarettmärken. Vad kan man mer grunda fördomar i? Mataffär? Webbläsare? Ras? Hockeylag?

Helgen har varit intensiv och den nyinflyttade lantisen Baggen sov över hos mig den här lördagen också. Igår var vi på Debaser slussen i två timmar eftersom vi inte kom ut förrän klockan ett.
I dag har jag haft lite vanligt självförakt och kåtma. Har veckohandlat, lagat korv stroganoff och läst Alex James memoarer. Damon Albarn var verkligen sjukt snyggt på nittiotalet. Det får mig att tveka på min sexualitet ibland. Tanken har slagit mig många gånger att ändra min Facebook-status till "interested in men & women". Det skulle få mig att framstå som lite mer intressant.

Veckan som kommer betyder mycket programmering på dagarna och jobb på kvällarna. Kroppen är helt slut, jag vill åka på semester. Jag behöver ingen Thailandsresa. Nej, i stället har jag funderat på att stänga av mobilen en vecka, hyra en stuga 3 mil norr om Örebro. Sen bara sitta där och skriva boken som ska göra mig rik och berömd. Den ska handla om Kronofogdar.

Till sist. Begreppsförklaring:

1.  Att göra en Magnus Betnér: Komma ut ur garderoben fast det är uppenbart att det bara är en pose.

1. Att göra en Plura: Flytta ut på landet, laga fiskrätter och inte återvända till människobyn förrän Bröderna Karamazov är färdigskriven.

1. Elda för kråkorna: En meningslös ansträngning. Besläktat med uttrycket "kasta pärlor åt svin." 

Klockan är inte ens åtta och här sitter jag, eder trogna korrespondent från det hårda livet, och hetsdricker kaffe för att få alla möjliga kroppsdelar att vakna till liv. Mest är det väl tarmsystemet som vaknar upp, lika bra det säg. Min lilla frånvaro på bloggen beror mest på att min flickvän är uppe på besök och det har varit fullt sjå med det ett slag. Igår var vi på Ikea och köpte prylar till den habila summan på 1999 kronor, ack så trevligt. Annars inte mycket att rapportera under solen, jag mår bra, lite sliten av alla tidiga morgnar den här veckan. Uppgång vid sju vid fyra dagar hittills är inte det optimala för mig. åtta klär mig betydligt mycket bättre. Nu är det så att arbetet kallar på mig, så vi hörs en annan gång. Ta hand om er. Puss

Det har dröjt säkert åtta år vid det här laget. Men nu har jag gjort något jag inte har gjort sen Bill Clinton var president: knackat html-koder.
Mycket vatten har flytit under broarna sen sist jag och html sågs. Audio Galaxy och Napster är sen länge döda. DC kom in i bilden, senare Soulseek, torrents, fram till dagens Spottan. Även html har förändrats och vuxit under Bush:s mandatperiod. Numera har den bytt namn till Xhtml och är lite striktare i sitt språk. Men ändå är det likt. Jag skulle vilja jämföra html och Xhtml med danska och svenska, där den första är Dansken.
Svensken förlorade slaget om Kroatien i dag. Den enögda publiken skrek och backade upp sitt lag. Staffan Olsson överröstade dem med ord som: "Inga jävla hängbjörkar nu, gubbar!" Det var roligt, nu ska jag sova, hej då.

Efter att ha läst den här artikeln har Svarte-Petterredaktionen under ett lugnt samtal kommit fram till att miljöombyte våre inte helt fel. Vi tänkte därför lämna våra journaliststudier och börja studera här istället.



Rektor på skolan är denna man



Blivande skolkamrater ser ut så här:



Obligatorisk utrustning som behövs är bland annat en sådan här:



Efter fyra år kan man kvittera ut en magisterexamen i Praktisk Terrorism. Tror ni man kan få CSN för det här projektet?

Sorkdödare: Är ett kast som liknar ett traditionellt bowlingkast men används i sporten handboll istället. Utövas bland annat av fyllebulten, hotellförgöraren och sonen Oskar Carlén. Syntes senast i matchen mot Sydkorea.

Magnus Wislander och Staffan Olsson

Det verkar som om Gökbök vann över Tommy Svensson i Varan-TV:s gamla sketch. "Vem har det fulaste landslaget genom tiderna?"

"Han ser ju ut som den felande länken mellan apa och människa, men mycket bra handbollsspelare" (tänk er att Bengan Johansson säger detta"

Nu har vi alla beskådat ett modernt, historiskt ögonblick. Det var fint, jag rycktes med en aning. Vi må alla hoppas han även lyckas göra det han talar om. För att koppla bort det stora allvarliga livet tänkte jag att vi tar två fina gamla favoriter från Kvarteret Skatan, från parmiddagarna. Så ett skratt eller två bjuder jag på här.

Så var det gjort. En av vår generations viktigaste ögonblick har jag nu sett live. Det är något att berätta för barnbarnen när de läser historia om 40 år. Som våra föräldrar minns månlandningen. USA och antaligen även världen har fått den första presidenten vars favoritartist är Public Enemy. Därför firar vi in presidentinstallationen med det stora hip hop- eposet nedan.

Fight the power-videon är ett manifest för svartas rättigheter och något utav en klassiker. PE delade ut t-shirtar och plakat till en massa kids med tryck på Jesse Jackson, Muhammed Ali, Angela David med flera. Sen tågade alla människor i ett demonstrationståg mot scenen med Malcolm X i bakgrunden. För att ytterligare slå på den stora trumman varvas hela videon med klipp ur tåget för svartas rättigheter 1963 och Martin Luther King Jr:s tal.

Låt oss whiggers få drömma ett tag om en bättre värld, innan Obama bestämmer sig för att skyhöja alla USA:s tullar och plöja ned några miljarder dollar i stadsjeepsindustrin.



Chuck D for president!

/Simon

...trycker igång valfri amerikansk nyhetskanal, lämpligtvis CNN, och så tittar vi alla tillsammans på ceremonin då Obama svärs in som USA:s president, so help me God.

Jag har aldrig gillat Milan speciellt mycket. Särskilt inte efter våren 2007 då de gav United respass i CL. Men att deras Kaka väljer att tacka nej till miljarder från Manchester Citys shejk-ägare fö ratt han inte vill lämna Milan, väcker det stor sympati hos mig. Det är en trygg förvissning om att inte alla spelare är girigbukar som likt legosoldater företräder den klubb som betalar mest. Så om ni undrar vilken brasse jag gillar mest, Robinho eller Kaka, är svaret relativt enkelt.

Nu är det radio!

/Sune

Imorses satt jag och tittade på morgonnyheterna från SVT. De visade bilder från den där grejen inför Obamas tillträde som president i USA. Den där grejen då en blind Stewie Wonder satt med sin synt och såg glad ut, Bruce Springsteen stod med sin akustiska gura, en hel gospelkör och ett underbett som kan liknas vid en pelikan samt fyra irländare varav en med fula solglasögon och en annan med kondommössa på bollen. Trots att jag har svårt för artister som U2 och andra stora elefantband tittade jag på U2:s framträdande på Tuben och tro fan att jag ändå fick gåshud. Alla mina indieådror frös samtidigt till is och undrade vad fanken som höll på och hända med mig. Är det här ett tecken på att jag snart kommer vara en 45-årige rockmurvel med ett par pannor för mycket runt magen och en sjavig kavaj samtidigt som jag delar ut fem bananer till Brucan, trots att han varken kan gå eller sjunga? Jag är lite orolig men tror nog att förklaringen ligger hos hela den här Obama-svängen, hoppas på det.

/Sune

Söndagar är en rätt bedrövlig dag, men biland blir den deprimerande förförisk, en slags söndagskoma, en sista frihetens suck innan en ny vecka med skola, arbete eller vad man nu sysslar med på veckorna börjar. Söndagkvällar kan därför bli rätt melankoliska, på både det ena och andra håller. Igår hade jag en som tog en djupdykningen ner i avgrundens ruiner. Efter alldeles för få timmars sömn blev det måndag. Och vad jag tycker om måndagar kan sägas minst lika bra av Sir Bob Geldof med kompanjoner i The Boomtown Rats, så jag lämnar över ordet till dessa herrar istället.

Efter någon veckas begrundande har S-P tillräckligt med jord under fötterna för att publicera listor. Saker vi kommit fram till under ihärdiga debatter. Resultatet kommer nedan. Först en lista med negationer, men den andra är mer positiv.

Världens ondaste män:
1. Eric Cartman
2. Jerry Seinfeld
3. Adolf Hitler
4. Gary Thuerk (Mannen som uppfann spam)
5. Josef Stalin

De bästa banden/artisterna Värnamo har fött upp:
1. Jonas Thern
2. Jonas Thern
3. The Heffaklumps
4. Friska Viljor
5. The Last of The Famous International Playboys

/Simon

Ikväll är allting avgrundsdjupt. Konstig känsla, en oro i hjärtat, magen gnyr lite lätt och allt, allt, allt känns bara överjävligt. Plus att det skall tas nya tag med allt, fan jag orkar inte. Jävla pissdag, ta slut och lämna mig i fred.

Inne:

Vaktmästaren: Mångt och mycket den bästa kortfilmen som producerats på år och dagar. Simons skådespelarprestation borde belönas med en guldbagge nästa år. Om ni inte tittat så gör det här.

Tidningen Blogg: Efter blod, svett tårar under två veckor framför Indesign i en 32 grader varm datasal är tidningen äntligen färdig. Simons klass skolprojekt som handlar om bloggar. Jag (Simon) har sett resultatet nu i efterhand och måste säga att den har blivit sjukt bra för att vara en skoltdining. Jag är stolt över att få vara med i min klass.

Handbolls-VM: Handboll är den främsta tv-sporten och nu när Sverige har återhämtat sig efter generationsskiftet blir det VM som nyligen börjat äntligen riktigt spännande. EM förra året var en riktig nervkittlare och vi hoppas på något liknande i år. Varje dag utan Arrenius i tv-rutan är en dag för mycket.
Äkta handbollsutseende. Ser ut som ett rävgryte i ansiktet. Mycket bra spelare!

Dimitar Berbatov: Han ser ut som en gräshoppa, är rätt lat i det defensiva arbetet. Men när han nickar in 1-0 i åttinionde minuten är det mesta förlåtet. Dimitar blir jämte Nemanja veckans röda hjälte.

Boggspot: En liten intern blogg om lagerarbete. De senaste inläggen är från fredagens lagermöte i Skogås. En kväll av bordshockey, singstar, Pro Evolution Soccer och äckliga häxdrinkar bestående av Fernet och remouladsås. Bloggen går att hitta här. Lagret som består av nio killar med medelåldern 24 och har gemensamma intressen som sport (åskådare, ej utövare) och populärkultur.

Inte:

Bandy-VM: Kan inte alla nationer förutom Sverige och Ryssland har ett eget mästerskap utanför tv-sändningarna? Eller bara anordna finalen direkt mellan Svensken och Ivar. Särskilt spännande är bandy-VM inte när man på förhand kan se vilken av två nationer som kommer att vinna.

Lumpenbilder på Facebook: Jag (Simon) ska inte säga att jag är pacifist. Men vi 80 procent killar som fick frisedel är helt oförstående inför USA-vapengalenskaperna som alla 18-åriga muppar lägger upp bland sina foton. Nu är vi trötta på machobilder när de skjuter sönder ett stackars träd med stora kukar till kanoner.
För att citera Thåström: "Jag ska totalvägra!"

Guldbaggegalan: Sveriges egna Oscarsgala renderade minst tio nya ansökningar om medlemskap i Al-Quaida.

Med de här referenserna kan det bara sluta med guldbaggar, filmfestivaler och skumpa.

Ryktet har föregått er. En film med vår alldeles egna Simon Hjälmefjord i huvudrollen har producerats och finns numera tillgängligt för er att beskåda.

I morgon ryktas det om en liten filmpremiär här på Svarte-Petter. Det är stort. Under bloggens första månader tog vi små babysteps och la upp penis/kukmansdiskussioner och matlagningsfredagar. Sen har det varit tyst. Men imorrn är det filmtajm igen. Jag spelar både huvud- och enda roll. "Vaktmästaren" heter filmen. Jag mår dåligt när jag ser den. Vet inte om det beror på att det är hemskt att se mig själv i TV, eller för att den faktiskt är rätt ohygglig. 

Det som jag tror att jag får avslöja:
- Jag berättar historien om min uppstoppade uggla.
- Träd kommer slängas.
- Ni får reda på vem jag är kär i.

Då har vi en hajp va?

/Simon

Väntar ivrigt på att Frankes skiva ska läcka, osäkert om den gör det då Franke sällan kan räknas som ett band av större fanskaror. TIll råge på allt läser jag i diverse recensioner att de har ändrat sound och tagit in vissa rockabilly-influenser, munspel och reverb. Vafan lär det liksom! Här hade jag väntat mig en, om möjligt, hårdare skiva en föregångaren. Oväsen och ångest ska det vara, inget jävla rockabilly-tjafs. Jag blir toooooooooookig.

Får nöja mig med transsexuell symponipop istället.

/Sune

Ja, efter att avnjutit någon timmas pillande med slutversionen av filmen om Simon i skolan och 4,5 timmars arbete väntar jag på att klockan ska slå nio. Man Utd-Wigan står på menyn och allt annat än kross med extra allt är en besvikelse. Inom mig säger dock mina röster att det kommer sluta 1-0, det viktigaste är seger i matchen, inget annat. Seger ska det bli. Vet inte om jag har bett om ursäkt för att det utlovade bildreportaget från lördagens fest uteblev, jag ber i alla fall om ursäkt för detta och skyller på bristande fotomotivation. För att kompensera detta funderar jag att ta med kameran iväg på fredag då det vankas lagerarbetarfest ute i Skogås. Gissar mig till att ni läsare som aldrig jobbat på lager vill se hur det går till när 6-8 stycken lagermän dricker ofantliga mängder öl tillsammans. Så vi kör nog på det istället.

Köpte en ny bok igår, Carsten Jensens "Vi, de drunknade". Sen har även min gode klasskamrat Wicklén lovat utlåning av diverse högkvalitativ litteratur i fortsättning. Jag tackar och bockar för detta initiativ. Inom ett år kanske jag skriver på ovan nämnde gosses litteratursida, Nittonde Stolen, som han driver ihop med ett gäng kamrater.

Vill ni ha tokigheter kan ni gå in på Aftonbladet, där finns så mycket korkat så jag nästan mår lite illa. Dagens bild är den då Aftonbladets fotograf fångat ögonblicket då Mojje får hjärtattack, poesi i den bilden.

Vad är det första man möts av när man kommer ut från Södra station efter en halv dag i skolan och en halv dag på jobbet, jo, en piketbuss. Igår när jag gick nerför Götgatan påväg hem möts jag av tre polisbilar med blåljus som svänger in på Medborgarplatsen för att tio sekunder senare höra flappet från en polishelikopter. Ännu en dag i smutsen.

/Sune

Kom hem efter en hård dag i skolan och vad möts man av? Ambulans och polisbilar utanför huset och två cops i trappuppgången framför grannens uppbrutna port. Another day in the ghetto... 

/Simon

Efter vissa påtryckningar och uppmuntrande hejjarop gick jag tillsammans med Simon, Vedeler och Baggen ner på Victoria för att titta på "Gomorra", filmatiseringen av förra årets mest omtalade bok med samma namn. För det första tyckte jag lite synd om Baggen som inte hade läst boken innan och rimligtivis hade hyfsat svårt att hänga med då filmen enligt mitt tycke inte riktigt kunde stå på egna ben. För det andra så är valet av bok att filmatisera inte det optimala. Då boken mer är en dokumentär och filmen ett försök att göra drama av dokumentären inte blir helt lyckat. Det skulle bli lite av samma grej om någon svensk filmskapare fick för sig att göra en film med "Svensk Maffia" som förlaga. Kvalitéerna i filmen var ändå att devisade upp några av de skrämmande sidor som camorran har, men inte speciellt utförligt och utan att ha läst boken innan lär man inte hajjat speciellt mycket av det. Till exempel med skräddaren som syr kläder åt de stora modehusen i Italien som har auktioner till små syfabriker, inhysta i små lokaler i Neapel-trakten, som under mindre bra förhållanden syr dessa kläder som levereras till bland annat filmstjärnor, i boken Angelina Jolie och i filmen Scarlett Johansson. Så om ni ska se filmen och vill få hela upplevelsen med er, läs boken före!!!

Var fan var Glenn Hysén?

/Suno

...kallar sig inte inte norra Polen utan Nordpolen.



/Simon

Så var man tillbaka i den vanliga balunsen igen. Ja, det är en helt vanlig vardag precis som ni dödliga också har. Ska skriva om ett artikelserie, omfattningen b-uppsats, som jag inte rört vid med tång på en månad. Svinkul. Tyvärr finns ingen tidspress än, och tummen är fastsydd i röven. Läsa serier, bloggar, dricka kaffe och klara Mirrors Edge är vad jag har gjort under dagens första halvlek.

/Simon

P.S. Weird Science har en bra och koncis utvärdering av guldbaggegalan här. D.S.

Ett av mina nyårslöften inför 2009 var att börja läsa mera böcker (kurslitteratur räknas inte). Sagt och gjort, jag har som sagt en del att ta igen med mitt läsande. När jag var yngre, tänk i mellan- och högstadieåldern, läste jag rätt mycket. Det var väl inga större litterära verk som slukades, mestadels deckare med mera, men ändå, jag läste på regelbunden basis. Någon gång under gymnasiet slutade jag helt med läsningen, annat började dyka upp. Till exempel gick flera kvällar i veckan åt att repa med mitt band, på helgerna arbetade jag och när ledig tid fanns över fastnade jag allt för ofta framför datorn. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och under tiden här i Stockholm har jag hittills fortfarande varit sjukt låst vid min dator. Under julledigheten hos mina föräldrar började insikten om att det var ju jävligt mycket onödig tid jag satt uppkopplad och egentligen inte gjorde någonting. Så jag började plocka upp lite böcker, bland annat "Gomorra". När tiden var slagen för att återvända till Stockholm fanns helt plötsligt väldigt mycket tid över insåg jag. Plockade ner "Lasermannen"-boken jag fått låna av Simon och läste ut på två dagar, fantastisk bok det där. Dagen efter kändes det återigen tomt och hopplöst, vilken tur att jag har Akademibokhandeln i huset, så ner gick jag och inhandlade "Svensk Maffia" av DN-favoriten Lasse Wierup, en bok jag velat läsa väldigt länge men aldrig kommit till skott. Även den boken är väldigt spännande och intressant. Inatt låg jag och försökte sova men namnet Denho Acar dök upp hela tiden. Varför? Jo, innan jag släckte lyset hade jag precis läst kapitletet om OG, Original Gangsters, vars ledare heter just Denho Acar. Genom mitt tv-seriemissbruk har intresset för organiserad brottslighet stigit i graderna och då passar just "Svensk Maffia" in bra. Problemet är nu att den boken börjar närma sig sitt slut. Så vad ska jag läsa härnäst? Wicklén, min litterära vän, vad säger du? Har ni andra något tips, var inte blyga utan dela med er.

Noterar även i likhet med Simon det faktum att den där Maria Larssons eviga ögonblick vann till allas vår bestörtning. Andra tecken på att Sverige är ett dåligt land är att Arn vann publikens pris med 52 procent av rösterna. Vilket som är värst, att både experterna och folket har fel, är svårt att välja?

Andra anmärkningar är att Sveriges skådespelarkår borde fundera över varför två av de fyra skådespelarpriserna gick till folk som inte är från Sverige, en dansk och en finska. Tycker det var riktigt dåligt att ingen av ungarna i "Låt den rätte komma in" var nominerade, barndiskiminering kallar jag det.

Johan Glans skötte insatsen som programledare rätt okej. Filmgalan är väl inget humorprogram så man får ta det för vad det är, men vissa roliga saker klämde han in. Smygdissar till Lena Endre, Nils-Petter Sundgren och Mikael Persbrant, plus några till, vissa riktigt bra.

/Sune

Maria Larssons Eviga Ögonblick? Bästa film 2008?

Satt i soffan i godan ro och såg på Guldbaggegalan. De nominerade till bästa film 2008 var:
Låt Den Rätte Komma In
De Ofrivilliga
Maria Larssons Eviga Ögonblick.
Minns att jag för bara en minut sedan hoppades att Thomas Alfredssons mästerverk skulle vinna. Men att jag samtidigt inte skulle bli ledsen om De Ofrivilliga vann, men att det måste bli Låt Den Rätte eftersom den är en sån unik film.
Jag mässade samtidigt med i prisutdelarens inledande "årets bästa film är..." Sen skar det sig.
Direkt efter sa jag ordagrant: "...Låt Den Räääääee..." innnan jag rusade till datorn för att blogga om min förvåning, avsky och känsla av uppgivenhet. Dagens i-landsproblem, mycket möjligt. Guldbaggegalan är inget annat än Tordyvel- Oscars från ett slaskigt dansbandsland.

/Simon 

Mycket här i livet kretsar för tillfället kring film. I skolan är det film och på tv ikväll är det "Filmgalan" som jag faktiskt hade tänkt att titta på. Vad jag förstått har i princip alla nomineringar gått till samma tre filmer. Läste på den numera sporadiskt uppdaterade bloggen "Weird Science" att en programledare hade frågat Svenska Filminstitutets chef, Cissi Elwin, varför det varje år görs cirka fyra filmer som klassas som väldigt bra, ett betydligt större antal som är hyfsade samt cirka fyra som är riktigt dåliga (tänk Göta kanal 2). Denna tes bevisas starkt inför filmgalan och jag tittar väl mest och längtar nostalgiskt tillbaka till året då Lukas Moodysson härjade som värst med sina björnöron.

Kan även ge en uppdatering att arbetet med filmen om Simon har gått väldigt bra. Vi har under dagen provvisat filmen för tre personer. Våran lärare skrattat gott några gånger och undrade efter filmen om det var "på riktigt". En tjejkompis till mina kollegor refererade till Torsk på Tallin och huvudrollsinnehavaren i egen hög person gav utlåtandet efter filmen "jag ville bara resa mig upp och gå under hela filmen". Ni får själva avgöra på torsdag då filmen kommer publiceras här.

Annars firar jag sjutton månader med Olivia idag med att läsa "Svensk Maffia" i total avskildhet.

/Sune

Inne

Lediga kvällar: Vi skribenter har fortfarande vissa problem att anpassa oss till post-jullivet. Innan jul gick varje vardagskväll åt till att arbeta och helt plötsligt så är det inte så längre. Vi blir lika överraskade varje kväll vi är lediga och svamlar runt på kvällarna med fraser om jos-Elvis, Cylinda-Elvis och epilator-Elvis. Ett annat symptom är rastlöshet. Vad gör man med all denna lediga tid? Vi har nämligen glömt bort det.

Victor Hedman: Killen är arton år, har redan lyckats med konststycket att bli utbuad av 20 000 kanadensare. Bara genom att med ett enkelt handgrepp brotta ner en korkad kanadensisk hockeyspelare som rammat Sveriges målvakt. Om tio år kommer lillkillen vara NHL:s bäste back. Om Sverige någon gång avskaffar monarkin ligger Svarte-Petters röst på Victor Hedman, om nu inte Zlatan ställer upp.

Animal Collective: Djurkollektivet från västerlandet har släppt vad vi hittills kan sträcka oss till årets skiva. Baltimore har inte bara gett oss bra tv-serier och Wale utan även ett gäng sanna popkonstnärer.

Nemanja Vidic: I Värnamo hade jag (Sune) många bekanta som härstammar från Bosnien. Av vissa anledningar har serber alltid varit ett hatat folkslag hos bosnierna, även något som indoktrinerats i mig. Så jag ursäktar alla mina bosniska vänner och säger att jag är kär i en serb. Nemanja heter han, har väldigt lite hår, väldigt kalla ögon och ben av stål. Att han dessutom gör mål nuförtiden har fått mig att fundera över lämpliga tatueringsmotiv på ovan nämnde man.

Snön: Eller rättare sagt, bristen på snö är det vi menar. Det är hemskt jobbigt att pulsa runt i snö, samtidigt som nordanvinden blåser och det är, för att citera Johan Glans, kallt som i en jävla isbjörnsröv. Därför är vi glada då Simons innergård numera är helt befriad från snö. Åt helvete med snön.

Ute

Sjukdom: Så fort det vankas ledighet blir man av någon konstig anledning sjuk. Det har drabbat oss båda under gångna veckan med olika resultat. Vi kan dock meddela att våra liv inte är i fara, än.

Kanadas hockeypublik: Återigen jag (Sune) som levererar. Jag är född i Örnsköldsvik där Sveriges mest enögda hockeypublik bor, så jag vet vad jag pratar om. Men kanadensernas uppvisning i enögdhet fick mig att se dubbelt. Förbannad blev jag också och hyser numera endast agg mot kanadensare. Jag tycker väldigt synd om min storebror som ska tillbringa fyra månader i den där avkroken norr om USA.

Let's Dance: Låt oss gemensamt ta och sparka in ladugårdsdörrar. Bred underhållning = dålig underhållning, undantaget På Spåret. Varför sköt inte lasermannen ihjäl tv-producenter istället för invandrare? Något har gått väldigt snett i det här landet. Vi har även skickat ansökningar till Al-Qaida och ska åka på träningsläger i Afghanistan om tre månader för att kämpa mot den sönderkommersialiserade västvärlden. INSALLAH!!!

3-0, tre fucking noll. Jag suger i mig resultatet som den godaste karamell jag ätit. Och resultatet speglar dessutom matchen rätt bra. Chelsea var inget vidare till motstånd och jag räknade till cirka ett skott på mål för de blåe, vilket är under all kritik. Scolaris huvud sitter nog snart på Romans piltavla skulle jag tro. Enligt mina avancerade expertiskunskaper får Chelsea åka hem till London och träna på att försvara sig på fasta situationer och inlägg från kanterna då Uniteds alla tre mål kom på sådana situationer. Särskilt glad blev jag när Nemanja Vidic fick nicka in det extremt viktiga 1-0-målet i slutet på första halvlek. Sedan blev andra halvlek mest en defilering mot målet. United kontrollerade matchen med prickfritt försvarsspel, inte ens Baby Boy Johnny Evans gjorde bort sig. Och målen trillade ju in utan större problem. Att två av målen sparkades in, cirka tre meter från Petr Cech är väl rätt slående. Det blir inget guld till Chelsea i år om de fortsätter så här. Däremot kämpar våra röda hjältar vidare mot titeln. Åtta matcher utan insläppta mål, det är fan bra det.

Listan kommer om någon timma, ska bara laga mat och ta mig till Simon först.

/Sune, eder röda djävel.

Söndag och jag går med nerverna utanpå kroppen. Finner ingen ro utan river i med hår, kliar min skäggstubb och försöker lugna ned mig med dammsugning, diskning, rökning och tidningsläsning. Går inget vidare bra något utav det. Provar på och kommunicera med föräldrar, en timma kvar till matchstart. Skriva på bloggen, går sådär. Lyssnar på Eugene McGuinness och tycker det är rätt okej ändå. Men 17.00 bränner det iväg. Om du inte är en röd djävel så kan det vara svårt att förstå. Läget inför dagens batalj är rätt gynnsamt. Pool åkte på en poängförlust igår och tabellen som haltar något ser ändå positiv ut. På andra sidan idag, det blåa tsarlaget från London. Hemmamatch och allt som räknas är seger. Det är dags att visa att onsdagens cupförlust mot Derby egentligen var en träningsmatch. Nu är det banne mig dags att visa att det är vi som ska stå med bucklan i luften i maj. Höstens möten med de andra i "de fyra stora" gav endast en poäng, med sådana resultat blir det inga mästerskap. Om ni inte hajjat än så är jag bara jävligt nervös, och då menar jag på ett väldigt osympatiskt sätt. Skönt att jag är själv för tillfället.

Annat i sportvärlden är att Hammarby till 49 procent ägs av en homofobisk amerikan. Känns väl inte helt angenämnt att få det ingnidet i fejjan en bakfull söndagmorgon. Vad ska man göra med den informationen? Får väl gilla läget, men vad fan, det är inte okej, det är det inte.

Noterar med hjälp av diverse reportage att holländarna antagligen är världens mest ekonomiskt framgångsrika fotbollsland. De investerar i hyfsat billigt, utvecklar spelaren till stjärna och säljer sedan vidare, allt som oftast med en vinst som överstiger 300 procent. Klurigt folk de där gamla haschrökarna.

Nu är det dags att gå in i kokongen, vråla "Glory, glory Man United" och hoppas på frälsaren, jag säger 2-0 till oss, Ronaldo gör ett straffmål och Berbatov det andra.

/Sune

PS: Inne och utelistan kommer senare i afton, håll ut kamrater. DS

Åhléns har oroväckande skivreklam på tunnelbanan. Av nio nya skivor är fyra av dem dansbandsskivor. Dansband ska köpas i kassettformat på Statoil ute i landsbygden av pensionärer och sverigedemokrater. Inte mitt inne i stan. Tacka Peter Settman för detta!

/Simon

Idag var det en stor läsfest i DN. Först ledarsidorna, med Niklas Ekdal som hade en smart jämförelse av de senaste fem presidenterna i USA. Tacksamt nog målade Ekdal återigen upp en djävulsbild av George W Bush. Annat minnesvärt var vetenskapssidorna om evolutionen, huvudnyheten att Svenska kyrkan vek sig och slopat begreppet äktenskap för att ersätta det med det lite fegare make/maka. Inte så jättestor nyhet egentligen, men söndagstidningen ska inte innehålla huvuddelen nyheter, utan längre reportage. Söndagen är den morgon på hela veckan då jag faktiskt har tid att läsa tidningen.

Men jag har inte kommit till den bästa biten än. Hemma hos- reportaget i Usain Bolts föräldrahem.



Jag älskar framgångshistorier. Från den lilla bergsbyn i Jamaica där Bolt växte upp, där hans föräldrar fortfarande bor kvar, förklarar mamma Bolt att hemligheten i Usains framgångar ligger i hennes hemmagjorda jams.
Trots att Usain är dollarmiljonär arbetar hans pappa fortfarande i sin mataffär och hans mamma med att sy skoluniformer på verandan. Väldigt anspråkslösa människor som lär oss att pengar inte är allt.

Reportaget är bra för att man kommer nära människorna, även Usain själv som berättar att han köpt ett trumset och vill spela reggae- och hip hop. Långt från den genomkommersiella planekonomi som krävdes för att bygga upp OS i Kina. Men fortfarande är det under OS dramat peakade, då Usain sprang de där 100 metrarna på 9,69 sekunder. Det bevisar att framgång inte borde handla om rikedom eller var man föddes. Till skillnad från Blondinbella eller kungafamiljen. Usain Bolt är sin egen lyckas smed, som genom tur och hård träning lyckas gå till historien. Men samtidigt har inte pengarna förändrat så mycket. Det är helt fantastiskt att hans föräldrar har sina dayjobs och är nöjda med det. Att nöja sig med det man har är en underskattad egenskap.

Människor som har allt men kommer från ingenstans.
Jag är en sucker för framgångshistorier. När Usain återvänder hem från OS och köper datorer och betalar lärarlöner i sin gamla skola, då smälter hjärtat. Det är snällt, ofarligt men väldigt träffande. I Disneytfilmen Remember The Titans kämpar ett American Football-lag mot rasismen inom laget, som består av både svarta och vita spelare. Till slut överkommer de sina fördomar och fokuserar på det viktiga: att vinna. The Titans vinner också flera delstatsbucklor. Det är en Disneysaga där prinsessorna är utbytta mot idrottsmän. Och huvudbudskapet är inte få evig kärlek och besegra ondska. Men väldigt likt: För att vinna krävs hård träning och uppoffringar. Att vinna är också självändamålet, inte karriär, pengar eller något annat.

/Simons söndagspredikan.

Klockan ringde lagom vid sju-snoken idag. Uppgång med en frukost och sen zappade jag igenom DN utan att finna mer än krig och elände, allt som vanligt helt enkelt. Packa ihop sig själv och möta unge Hjälmefjord på 08.22-pendeln mot arbetarparadiset Jordbro. Sen jobbade vi våra fem timmar och stres in på systemet, köa ett jävla tag för åtta arma öl och handla mat. Har mer eller mindre gått i skytteltrafik mellan Skrapan och Skanstull, tur att promenaden bara tar fem minuter. Under tiden vi arbetade körde vi som vanligt en jävla massa gamla, fina Franke-dängor. Under tiden upptäcker vi tillsammans att, de släpper ju fan skiva på onsdag och stämningen höjdes avsevärt. Skivan heter "Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster" och detta känns väldigt Franke. Det mörkaste vi har i popväg inom Sveriges gränser. Jag tror att Franke klär mig och Simon rätt bra, tror inte ni det? Fram tills på onsdag får jag helt enkelt nöja mig med Morrissey och Animal Collective.

I afton är det inflyttningsbaluns ute i den förnäma förorten Hagsätra, där unge, långe Slick Rick ska ha husesyn i sin trea. Att ha en egen trea är ju alldeles fantastiskt. Nu när Simon gått och förkylat ner sig ordentligt tänkte jag ta med kameran för att dokumentera festen för alla efterlevande. Väldigt typiskt mig att köpa en kamera för typ femtusen och sen typ aldrig använda den, det ska bli ändring. Lyckas planerna blir det möjligen ett fotoreportage på bloggen imorgon och även en liten inne/utelista.

/Sune

Under hösten skapade jag och några klasskompisar en facebookgrupp där vi planerade en gemensam semesterresa. När vi startade gruppen var Egypten det tänkta resmålet. Efter att pengarna vi sparat ätits upp av julklappar, kläder, öl och uteluncher gav vi upp drömmen om Egypten och slutade gå in på gruppen.

Tre månader senare besöker någon av oss igen vår gamla grupp och upptäcker att medlemsantalet har fördubblats. Från 5 till 10 personer. Jag mitt nöt som är admin hade inte stängt gruppen.
En av främlingarna skrev inlägget längst ned på wallen, se nedan.
Eftersom mina klasskompisar är både charmiga och socialt kompetenta gentlemän ger de svar på tal:

Det tog fyra hela dagar innan cirkusen var tillbaka i stan. Får jag tag i den person som sålde Singstar till min granne så lovar jag- dyrt och heligt- att ge ett ärligt försök att strypa ihjäl denne.
Sist jag läste i föreningens stadgar stod det att efter klockan 22 ska det vara tyst!
Jag hade kunnat ta att ljudet är högt. Men jag klarar inte av de tunga baskaggarna som får porslinet att skallra. Eller Celine Dion låtarna. När jag tänker efter så hade jag nog trivts bättre i talibanernas Afghanistan. Inga förustelser och inga kanadensiska sångerskor. Speciellt inte Celine Dion. Anstränger jag mig kan jag komma på minst fem killar jag hellre skulle vilja ligga med än Celine Dion.

Nu kommer den: "My heaaaart will go on"
Blame Canada.

Idag kom det tecken jag väntat på så länge. Plusgrader! Nu är våren här! Nu är våren här! Nu är våren här!
Givetvis är jag helt tokförkyld. Hela kroppen är avdomnad och det känns som om människan Simon sitter på insidan av huden och tittar ut. Allt smakar mindre, känns mindre och ser ut som om det är längre bort.

Ikväll ska jag och Sune laga mat, jag har varit och handlat dyrt vin för detta tillfälle. Själv är han iväg och jobbar just nu, och jag har min slaskiga trappa att städa. Får se hur det går, efter gårdagens klassöl. Vi spelade TP på min mobil, pratade sex och hemska saker man skulle göra för pengar. En personlig höjdpunkt var när jag frågade min klasskamrat Oscar följande:
- Jadu, Kioskar. Har du jobbat på någon kiosk på sistone?

Det hade han inte. Med de orden slutar mitt kåseri. Nu ska jag fika med en annan Simon från Småland.

Filmen om Simon har idag tagit ett stort steg framåt. Vi har helt enkelt filmat den. Klar tror ni att den är. Det är den inte kan jag upplysa er läsare om. Nu börjar det svåra arbetet, filmen ska klippas, redigeras, ljudläggas och all annan möjlig krafs ska göra. Till vår hjälp har vi skolans super-macar med två skärmar och lite sånt göttigt. Men en vecka säger jag, då ska den vara klar. Arbetsnamnet är "Vaktmästaren - En film om ett liv i periferin". Vad säger ni om det?

Ville endast meddela detta. Simon förlustar sig i alkohol och klasskamrater ikväll, jag i brottslighet.

För en månad sedan köpte jag ett nytt xbox-spel. Mirrors edge heter spelet. En stor del av dagen har jag sprungit mellan väggar, åkt linbana, hoppat mellan olika ramper, hängt i flygande helikoptrars landningsställ samt glidtacklat snutar.
Det har varit sjukt kul. Sjuk är förresten något jag misstänker att jag håller på att bli. Men tankarna har varit långt borta från feberfrossan i min insjunkna soffa. När jag åkte tunnelbana idag kvävde jag en reflex i ryggmärgen. En röst i huvudet beodrade mig att springa mot spärrana, förbi vakterna och glida nedför räcket på rulltrappan.



Här är en trailer från spelläget i Mirrors edge. Visst känns det i ryggmärgen? Spel brukar annars inte kunna påverka kroppen mer än att pulsen höjs. Ibland får jag till och med svindel. Någon som är sugen att börja med Le Parkour- den sport som spelet är inspirerat av? Närmsta jag har kommit är det beryktade viadukthoppet på fyra meter i Värnamo. Djävulen inuti jagar fortfarande kickar. Om så en febrig kväll framför tv:n.

/Simon

Vårat planeringsmöte inför torsdagen och fredagens filmande gick fort och väldigt bra. Det ledde till att jag helt plötsligt stod med en hel eftermiddag samt kväll att fylla med aktiviteter. Min dator är tom på tv-serier i väntan på att nya grejer ska komma. Efter lite planlöst surfande sprang jag lite hipp som happ på Mozfathers nya album "Years Of Refusal", så helt plötsligt var dagen räddad.

Är det någon som har ett tips på en tv-serie jag borde se?

Idag drar arbetet med filmen om Simon igång på allvar. Resultatet hoppas jag kommer finnas tillgängligt för er inom en horisont på en till två veckor. Det kan bli bra det här, det tror jag...

• Kanadensarna hade en spelare som hette "Subban", viss bondkomik
• Kvällens ögonblick: Victor Hedman lägger ner korkad kanadenserare med vänsterhanden, som en fjäder
• Gillar inte att klaga på domarna, men inatt var det riktigt värdelöst, enögd som jag är
• Kanadensare verkar vara ett ytterst otrevligt hockeysläkte, både spelare som publik. Att bua ut en målvakt som blivit överkörd tre gånger är inte okej.
• Ändå svårt och säga att Sverige var det bättre laget, för det var vi faktiskt inte.
• Victor Hedman, blivande statsminister.

/Eder sportkommentator Sune

Nu åker snart sopkvasten fram. Mina ständiga plågoandar till grannar har bestämt sig för att fira annandagen och ledigheten med ett jädra oväsen. Tallrikarna i köket skallrar när våningen ovanför sjunger med i någon bedrövlig Celine Dion låt. Jag som ville ta en lugn kväll efter en tidig morgon. Så kommer den där förbannade ledigheten. Vips! så ska det ställas till buller och brak. Dessa röda dagar- det är så jag vill rösta på Moderaterna av bara farten.

/Simon, 68 år.

Inför kommande natt har jag ett stort dilemma. Det råkar ju nämligen förefalla sig så att Sveriges juniorhockeylag spelar VM-final under natten som går, matchstart 01.38, och jag funderar över huruvida jag ska stanna uppe och se matchen, sova lite och sen vakna för att titta på matchen eller bara skita i det? Svårt detta, mycket svårt...

Idag känns det lite som officiell start för det nya året med skolan. Hade tänkt att på allvar försöka ta tag i skolarbetet och sluta mjäka mig hela tiden, hålla på och skjuta upp saker och ting till absolut sista stund. Ändå sitter jag här återigen med ett tomt word-dokument och under tiden gör jag en massa annat jag itne behöver göra. Plus att jag ska iväg och jobba inom några timmar. Varför ska det vara så svårt att komma igång med allt?

Inne:

Komma tillbaka till Stockholm: Efter några veckor på resande fot för samtliga redaktionsmedlemmar på S-P var det skönt att äntligen komma hem till sitt eget krypin. Även om maten inte längre görs av sig själv och kylskåpet luktar två år gammal  hummus, så är det i alla fall sin egen skit.

Macbooks: Den vita drömmen. Funkar precis som vita sneakers: snygga i några timmar. Grådassiga och med karaktär efter någon vecka.

Dr. Spaceman: Årets tv-doktor. Ja, det slår Cox. För de som är intresserade, ladda ned 30 Rock med detsamma!

2009: Nyår är alltid skönt. Detta för att man får en ny chans, ett vitt A4:a ark, ett nytt år att börja med.

Baggen: Det är skönt att någon hemifrån byn i Småland inte har köpt göteborgarnas falska löften, eller gått över till danskens sida. Som vägrar kalla Christian- den gode för något annat än Christian Tyrann. Vi välkomnar Baggen upp till Nordens huvudstad, tillika Guds stad.

Ute:

Julen: Äntligen är det över. Tyvärr återkommer den om ett år igen.

Körslaget: Varför tro alla att det är roligt att se folk sjunga i TV? Varenda nysatsning som gjorts de senaste åren har handlat om kändisar som sjunger, dansar, åkter skridskor osv. Sluta upp med alla cirkuskonster. Cirkus kollade folk på under medeltiden. Nu finns det alternativ. Ge oss bra TV!

Släktträffar: För att citera Oscar WIlde: "Släktingar är folk som inte har vett nog att veta när de ska dö"

Även jag, Sune, är sedan i torsdags tillbaka i Stockholm. Har varit fullt upp med både det ena och det andra plus att jag idag drabbades av en blixtfeber som körde skiten ur mig. Framåt sju-tiden var frossattackerna så hårda att jag påminde starkt om Muhammed Ali i mjukisbyxor. För att fördriva tiden har jag knarkat alvedon och sport i massor. En karta alvedon, två FA-cupmatcher, en La Liga-match och som grande finale, Juniorhockey-VM, som var mer nervkittlande än det borde (fy satan vilken usel domare, om det ska diskuteras köpta domare så titta på den matchen, som tur var segrade rättvisan till slut). I övrigt saknar jag som vanligt Olivia och räknar långsamt ner dagarna tills hon flyttar in, mindre än fem veckor kvar nu.
Jag hoppas jag mår bättre imorgon så tar vi itu med det här då. Godnatt

Så här efter jul och nyår är vi många som ser oss om lite djupare i kylen efter överblivna köttbullar, torr skinka eller vattnig janssons. Vad passar bäst att se på medans maten värms i micron?
Jo, Göteborgs starke man Peter Apelgren!



Fantastiskt att han kan göra ett helt tvprogram med mindre budget än min matkassa, och med färre personal än två norska lampbytare.

/Simon

Nu har jag kommit hem till guds utvalda stad. Lägenheten var sig lik sen sist. Dn-travar, en kyl som luktar mögel och några väldigt törstiga blommor vid fönstret. Tågresans nöje var förpassad till hörlurarnas fantastiska värld. Dels tv-serier på datorn och dels iPoden. Och så slapp jag lyssna på skriken från de fem hundra barn i vagnen. Man kunde tro att tåget var på väg till Auschwitz som de skrek.
Hade jag ställt mig och börja gorma så hade folk tittat snett på mig. Men bara för att de är barn får de bete sig som vettlösa galningar. Nog om det, hade trots allt ett sött föräldrapar med en tyst, liten flicka bredvid mig. Om jag ska bli pappa någon gång ska min unge vara tyst, snäll och gilla att läsa böcker.

Årets första dag och det var lika bra att sätta ribban direkt. Sen klockan slog 00:00 och vi fick ett nytt år har jag hunnit med följande:

Druckit skumpa.
Kramat mina vänner.
Somnat 02:30.
Vaknat 08:00 av att Emil startade en handdammsugare två centimeter från mitt öra.'
Städat en villa från gårdagens nyårsfest.
Mått så illa av stanken från en påse ölburkar och matrester att jag spydde vatten. 
Varit på kebabfrukost.
Frågat Emil hur ett glas diarré blandat med Alf Svenssons sperma skulle smaka (Lärt mig från Rocky).
Åkt skridskor och racat med min kusin. Jag vann.
Klivit genom isen med ena foten och blivit dyngsur.
Lagt skorna på tork och gått omkring i inomhustofflor.
Bitit på en chockladbit bara för att upptäcka att den innehöll klibbig likör som sprutade över mina kläder.
Lagt kläderna på tork och gått omkring med en filt över kroppen.
Ätit middag med mormor och morfar.
Fikat med farmor.
Åkt skateboard i mammas och pappas källare.

Fem timmar kvar av dygnet. Räknar inte med att hinna med något mer spektakulärt. Men det har varit en bra start på året, och jag hyser stora förhoppningar om 2009. Väl mött!