Svarte-Petter

Det har ju de senaste årtioenden diskuterats om jämställdhet inom olika segement av samhället. Vi på Svarte-Petter gillar ju klubbar så därför gör jag (Sune) ett litet neddyk i kampen mot ett jämställt samhälle. F12 Terrassen har nu presenterat sitt program för sommaren. För er som inte vet vad det är kand et kort beskrivas som Stockholmvärldens kreddigaste klubb under sommarmånaderna. Med deras pressrelease följde även denna bild med alla de som ska driva klubbar där under sommarens, alla dagar i veckan.



Med lite enkel matematik kan vi se hur jämställdheten mår inom klubbvärlden. På bilden finns det sex kvinnor och 38 män, vilket ger oss fördelningen 86 procent män och 14 procent kvinnor. Med dessa siffror behövs ingen längre utläggning utan mest ett konsterande med fadd eftersmak, kvinnor är nog inte hippa, tuffa och duktuga nog att arrangera klubb inom hippokretsen, tyvärr.

/Sune

Idag har jag för ovanligheternas skull varit ledig på just en lördag. Igår slog det mig att jag nästan har glömt bort vad man gör på lediga lördagar. Det känns som det var ljusår sen jag kunde använda lördagen till att sova länge, läsa tidningen noggrant och dricka fyra koppar kaffe på två timmar. Men jag har väl lyckats rätt hyfsat med att få en lugn och hälsosam lördag hittills. Tack vare en lite lagom bakfylla låg jag däckad till kanske halv ett, blev serverad kaffe på sängen av snälla Barro som var på besök. Stolpade upp och in på systemet vid ett-tiden för att slippa den värsta rusningen och sedan har det rullat på. Läste tidningen i någon timma och när United förlorade fick datorn agera slagpåse och blodvite uppstod. Fotboll och kultur ska göra ont, annars fyller det ingen funktion.

Ikväll ska familjen ut och festa till det. Så vi hörs på det va?

Tillbaka i Sverige igen, och pulsen är nere på 40 slag. Sune är nog fortfarande kvar på Hasseluddens spa några mil ut i Nacka. För mig var det mitt första spa-besök. Det hela var mycket konstigt. En galen miljonär har byggt 23 000 kvadratmeter spa med japansk inredning mitt ute i ingenstans. Under tiden på spat måste alla gå runt i s. k Kimonos, morgonrockar, med tillhörande tofflor. När vi kom till anläggningen igår kändes det som en sektgård.
Det var omöjligt att ta några större steg med Kimonon och tofflorna. All mat, varma källor och behandlingar gav folk ett evigt leende på läpparna. Det som mötte oss var alltså en massa leende tanter och farbröder som gick jättesakta i likadana kläder.
När skulle vi öva stormningen av Pearl Harbor? var min tanke. Aldrig var svaret. Inte ens nunchackus eller kaststjärnor fick man.
Men, vi fick sake och pooler. Tanken var att det skulle bryta ned oss och bygga upp oss igen som alla andra besökre. Funkade gjorde det också. Till slut vaggade ett helt vitvaruföretag omkring med Hans Scheike i täten.

/Simon

Igår på jobbet hängde jag vid datorn en stund. Vi har skaffat Spotify och tävlar med varandra om vem som gör den bästa lager-tapen. New guy Andreas som annars inte gör mycket väsen av sig, kommer fram och drar på Petters gamla låt Storstadsidyll. Blev golvad, hade glömt bort att den fanns. Sist måste vara 3-4 år sedan, då ZTV var en stor del av mitt liv. Här kommer låten med remix av Kayaal. Solen skiner och våren är på väg! 

/Simon

Nu skriver jag också på det heliga dokumentet, det stora testamentet med en namnlista på alla vi som vet att SL är världens ondaste företag- genom tiderna.

I förrgår var det firmafest som avslutades med taxi till Stureplan. Det finns en del att säga kanske. Representanter för tillverkare av vitvaror bjuder gärna på drinkar men är innerst inne svin. På det hela var det som ett avsnitt av the Office. För fler intryck återger Blondbella sin version av kvällen på Collage, "Stockholms bästa nattklubb".

Nu är mitt SL-kort spårlöst försvunnet och jag hade tänkt åka på det i fyra månader till. Ja, en stor del har jag bara mig själv att skylla på. Men allt är helt igenom inte mitt fel.
Ett SL-kort är ett litet, litet plaskort som är värt runt 2 000 kronor. Det här lilla kortet ska man hålla reda på i ett halvår, annars är man döden död. Det är ungefär lika viktigt som båda lungorna.
Och det går inte att spärra kortet och få ett nytt mot att visa upp kvittot. Som man för övrigt kan göra med alla andra kort och de flesta värdehandlingar.
Och bara så att ni vet, SL. De där pengarna jag nu måste köpa ett nytt kort för hade jag tänkt använda för att bygga 20 nya brunnar till folket i Burma. Nu får burmeserna gå törstiga i stället.

/Simon

Hepp, hepp! Nu åker partyskjortan på. På kalendern står det Firmafest i stors röda bokstäver. David Batra kommer köra lite muggig stand-up, det ska bli kul. Komiker ska inte upplevas i komediklubbar i New Yorks judiska kvarter, utan på företagsgig. Det är i alla fall då situationen är som mest komisk.

Härmed invigs helgen med följande låt:


Kenneth & the Knutters- Det är fredag, vi ska parta.

/Simon

• Var klipper man sig i Stockholm? Frisörsalonger med god smak är inte något som frodas i mitt hood. Råd: klipp dig aldrig hos frisörer som ser ut som Babbsan i håret.

• Var hittar man tavlor? Snygga, billiga tavlor. Inga 3 000 kronorsgrejer och ej heller Ikeas tavla på byggnadsarbetare som tar lunch i New York. Jag har en karta över Afrika och någon konstig Bengt Böckman-tavla. Och säg inte "du kan måla dem själv."

/Simon

Vad är det första man möts av när man kommer ut från Södra station efter en halv dag i skolan och en halv dag på jobbet, jo, en piketbuss. Igår när jag gick nerför Götgatan påväg hem möts jag av tre polisbilar med blåljus som svänger in på Medborgarplatsen för att tio sekunder senare höra flappet från en polishelikopter. Ännu en dag i smutsen.

/Sune

Kom hem efter en hård dag i skolan och vad möts man av? Ambulans och polisbilar utanför huset och två cops i trappuppgången framför grannens uppbrutna port. Another day in the ghetto... 

/Simon

Är tillbaka från min Dantesfärd i centralområdet. Har handlat julklappar till mina nära och kära. Det liknade faktiskt Den Gudomliga Komedin väldigt mycket. Började i de yttre ringarna kring hötorget för att sakta vandra in mot epicentrum och Hin Håles boning: Åhléns.
Barn överallt som man får kliva över, skrikiga tonåringar som går i zick-zack, några av min egen sort som stirrar ned i marken och går rakt fram, och tanter som av någon anledning använder de sista ljuva åren till att stå vid kassan och prata med personalen. Nigga please! Du är ju pensionär och har all tid i världen. Gå ut kl. 10.00 på en vardag om du vet att du kommer ta god tid på dig i ditt handlande.
Det värsta är ändå alla, förlåt, bonnläppar som ställer sig på vänster sida i rulltrappan. Därför gick handeln i barnvagnsfart medan migränen rusade fram i X2000- hastighet, hela vägen hem igen.

Väl hemma upptäckte jag något fint i min mail. Min gode vän och klasskamrat Mark Malmström bjöd in mig till Spotify. Därför ska han ha dagens stora hyllning! Jag ska låta gravera in Markbook på min dator efter detta!

/Simon

Fan.
...tastiskt.

Ja, inte sitter dom och dricker sprit samtidigt som de arbetar fram ett manus i alla fall.

Folkhemsskalderna Kenneth & the Knutters.

I somras när jag jobbade på lager hade vi en fin tradition varje fredag. Sista timman innan stängning brukade vi fika uppe i lunchrummet. Samtidigt kom Posten och hämtade dagens utleverans av vitvaror och lossade in dem i lastbilen. Det brukar ta minst 40 minuter.
Någon kom på den briljanta idén att plåga postens anställda med att sätta på den så kallade Fredagslåten på repeat, vrida upp volymen till max och låsa gallerdörren till lagret så att Posten bara kan vara på lastbryggan. Det betyder att de inte har någon möjlighet att komma åt stereon och stänga av låten. Som kördes på repeat, högsta volym, varje fredag. Själva slapp vi detta eftersom vi fikade i lunchrummet en våning upp.
För att ni ska få en inblick i arbetssituationen för posten går det att lyssna på detta rock-epos, denna samtidisskildring till poplåt nedan:


Kenneth & the Knutters- Det är fredag, vi ska parta

/Simon

Inne på Whyreds utförsäljning springer Simon runt som en tok och utbrister flera gånger, högt och tydligt:
- Det är ju som på Ullared.
Och sen sprang han vidare och köpte en bombarjacka han aldrig kommer använda. Själv fyndade jag ett par hemskt trevliga jeans för ynka 300 spänn, det är fanimig Smålandspriser det.

/Sune

Som utlovat. Matlagnings-lördag i filmer.

Ah, vad jag älskar Trädgården. När vännerna i småland kan fika med varandra varje dag, badar och åker på festivaler och familjen firar semester ute på släktens gård i Möcklehult kan jag bli avundsjuk när jag går upp i ottan och tar det där pendeltåget långt ut i söderförort för att jobba.

Men igår var jag på Trädgården och jag påmindes än en gång om hur mycket jag älskar storstäder. Jag älskar utbudet av saker att göra, även om man inte hittar på så mycket ändå och mest sitter vid datorn, precis som jag gjorde i småstädernas småstad Värnamo. Jag älskar att det finns uteställen som Trädgården, Snottys och Ace och inte bara trötta fejk-irländska barer med dandsbandsinspirerade namn.

Efter en födelsedagsfest hemma hos den gode Dragan så begav vi oss in till centralen och vandrade till kön i den fuktiga sommarnatten. Taxibilar ven förbi tillsammans med alla tusen och åter tusen människor som firar helgen, upplysta av neonljusen till ljudet av housebeats.
Vi dansade och träffade nya ansikten att prata med. Kvällen verkade aldrig vilja ta slut, och på vägen hem skippade jag och David den sista tunnelbanan för att äta en bit mat vid Sveriges farligaste plats. Mcdonalds på Vasagatan. Mycket riktigt så stod två rödklädda vakter och två blåklädda poliser och tryckte ned en sönderslagen och blodig killen mot asfalten. Det var baksidan utav stadslivet och staden blev lite fulare.
Söndagen påbörjades med en morgonpromenad hem vid fyra tiden och 26 timmar kvar tills måndagsmorgonens uppgång.
Väl hemma visade kontosaldot att jag hade 40 kronor kvar. Men det var det lätt värt.

/Simon

Dagens stora rip-off är Dagens nyheters huvudledare som i vissa argument är misstänkt lik min Svarte-Petter ledare för några veckor sedan. Känns fint att Niklas Ekdal, Barbro Hedvall, Peter Wolodarski tillhör den lilla skara läsare vi plockar på oss här. Å andra sida så var min ledare en spin-off på en tv-krönika av Johan Croneman, publicerad i Dagens nyheter. Inspirationen snurrade runt sin egen axel.

Måndag i Stockholm och det finns så sjukt mycket människor jag saknar. Älskar Stockholm, men utan vännerna som gör staden så är allt bara gummi, glas och metall ändå. Har inte kunnat fira farsans födelsedag där hemma, men han var inte här och firade min heller för den delen.
Just nu så har Herren vridit upp alla stormreglagen i vädermaskinen till max. Vinden viner, regnet piskar och åsknallarna ekar mellan Vasastans fasader. Antar att det ändå bara är jag som hör det, då alla är så rika här så de drar utomlands under somrarna på semester.
I helgen har jag hunnit med att umgås med mina nära och kära här uppe. Jag var i lördags och såg Friska Viljor spela på Debaser. Bra band, men jag tycker alltid det är astråkigt att gå på spelningar. Hur kul är det att stå med armarna i kors och kolla på när några hantverkare genomför sina verk. Säg att jag gillar konst och köper tavlor på auktion för flera tusen om året. Då är jag inte det minsta intresserad av att sitta bakom axeln på konstnären och titta på när denne målar sina tavlor.
Dansgolvet efter spelningen var roligare. Drog igång på de gamla pophitsen som satt där de skulle.

Söndagen ägnades helt i vindarnas tecken. Åkte båt hela dagen runt om i stan. TIll stadshuset, runt Kungsholmen och avslut med årets första dopp ute vid Drottningholms slott. Livsglädjen och sommardrömmen kom då och höll i sig ända fram tills väckarklockan ringde 06:20 i dag.

/Simon

...och jag är glad att jag inte gav samma löfte som min klasskompis Erik "G" Backlund. Fick han godkänt på senaste tentan så skulle han skänka 500 kronor till Rädda Barnen. Jag får i stället girigt behålla mina pengar till sämre ändamål. Tjohejsan, godkänt, godkänt, godkänt. Nu kan ni kalla mig Simon G Hjälmefjord.

Borde börja skriva min artikel nu, ett halvt A4:a bara. Men eftersom deadline inte är förräns på fredag eftermiddag så tror jag att den får vila lite. Under praktiken var samma artikel något man skrev ihop under lunchen, för att man hade kniven mot strupen och 90 000 otåliga läsare dagen efter. Författarsjukan skrivkramp finns inte. Nu har jag då tre dagar på mig att skriva den här sketna artikeln och då finns ingen kniv mot strupen, likaså blir det inget jobb gjort.

Jag tänker lite på sommaren här, när alla mina vänner åker hem till Värnamo. Då ska jag sitta själv på min innegård och tänka på er. Festivalerna lyser också med sin frånvaro ser jag i schemat. Ska köra truck hela sommaren med Dragan som boss. Acceleratorfestivalen har tattarna lagt på en tisdag- onsdag, vilket betyder att de bara får hippies utan jobb och ordning i publiken. Vi ordentliga samhällsmedborgare får dricka varannan vatten och säga "det kommer en dag i morgon också". Vilket suger såklart.

Jag repar mod igen. De senaste dagarna har varit en slags melankolisk och deprimerande festival. Men den perioden drack jag farväl av under natten som var. Som belöning vaknade jag framåt halv ett med en rejäl betonghjälm. Lite frukost och kolsvart kaffe gjorde sitt och så var jag människa igen. DN blev en liten läsfest idag, två timmar blankt att läsa ut. Innan funderade jag lite över gårdagens vilda diskussioner kring köksbordet om det mesta. Roligast var att såga min klasskompis musikprojekt utan att ens ha hört det. Minns även citatet "det är sådana som ni som runkar till Toto", någonstans efter det ebbade den diskussionen ut och det blev mera tjat om rättegångar, domar etc. etc. Hamnade i samspråk med en man som kom från Alvik klockan halv fyra i väntan på att nattbussen skulle komma. Han var lite upprörd över att en ung tjej, 19 år, var ute på Kvarnen med sin lärare. När det gick upp att hon kom från Salem fanns inte mycket mer att säga. Det var ljust ute när jag gick och la mig, det kändes sjukt men ändå vackert.

Nu tänkte jag sätta mig och fundera över köksknivar.