Svarte-Petter

Vi ber om ursäkt för en någon försenad lista för att sammanfatta den gångna veckan. Vi skyller detta på Sunes exilfrånvaro i Göteborg. Men bättre sent än aldrig är mottot som lyder för denna lista.

Inne:

Skivhösten: Efter en sommar med en skivutgivning som gjort att Statiol gått om Pet Sounds som skivmecka, drar vi alla en lättnadens suck. Under veckan som gått har besöken på diverse torrentsidor gått i skytteltrafik. Vi jollrar allra högst för Nordpolen, Hello Saferide och "Andra sjunger Olle Ljungström".

Pengar på kontot: Två-tre veckors oroliga besök på internetbanken tog äntligen slut. Ett välfrisserat tusental kronor trillade in på våra utarmade konton och sparkontot drog en lättnadens suck. Pengar som vi spenderat på böcker, cigaretter, karuseller, magasin, snusstockar, krogrundor, trisslotter och tågresor.

Finanskrisen: Äntligen kommer depressionen över världen. Wall Street-vampyrerna fick äntligen smaka på den salte och borta var deras miljonbonusar och snart hoppas vi fogden börjar raida deras sommarhus i The Hamptons och Cape Cod. Vi sitter med spänning och väntar på fler skyskrapedyk från ruinerade pengautsugare. Plus att Barack kan tjäna extrapoäng i valkampanjen nu när ekonomin står på tapeten och det uppenbaras att John McCain endast har krig på hjärnan.

Elin Kling: Som Alex Schulman säger om Elin Kling i senaste numret av Café, "Inte den mest betydelsefulla modebloggaren, men den mest typiska". Andra citat som som Klingan pruttar ur sig är "Jag kan längta efter att gifta mig. Men det vore nästan ännu härligare att vara 25 och redan skild. Som att ha skilsmässan som en snygg accessoar." En cynisk syn på livet som Svarte-Petter gör vågen åt. Till Simons stora förtret är hon tillsammans med någon svensk New York-hotshot.

Broder Daniel: Trots att bandet officiellt nu är nerlagt lever arvet kvar. Nordpolens kolsvarta texter om utanförskapet går som en rak linje från BD:s stora livsfilosofier. Verkar även som BD:s musik influerat band från utlandet. Senast är det skottarna i Glasvegas, vars musik låter som om Broder Daniel haft ett våldsamt samlag med Glasgow Rangers supporterklubb.

Ute

Unga män: Vad är det för fel på våran egna generation unga män. I Finland verkar de ha som huvudsysselsättning att göra skolmassakrer och i Sverige slår de ihjäl sina sambos. Vi saknar våra riktiga män som bara knyter näven i fickan och går hem och gråter vid diskbänken istället för att göra andra illa. Som tur var kommer det rapporter om att det föds mer flickor än pojkar, ett gott tecken tycker vi.

Hammarby: Det svider i våra hjärtan att skriva det här. Känns som vi skriver med vårat eget blod. Men de senaste månaderna har inte varit grönvita utan kolsvarta. Två poäng på sex matcher är inte okej någonstans. 0-0 hemma mot Trellehåla finns inte på världskartan. Men rear man iväg lagets stora stjärna, lånar ut den andra till Rohpong FF bör man i alla fall ha någon reservplan. Något som verkar saknas i Tony Tigers annars så välplanerade fasad. Något besök på Söderstadion i höst ser vi inte på agendan för tillfället.

GP:s konsertsecensenter: Sparka allihopa. Anställ oss för i helvete.

/Svarte-Petter

Nu är Sune här på besök på vaktmästarkontoret. Tanken var väl att han skulle pimpla upp mitt kaffe och hjälpa mig med mitt repotage. I stället sitter jag vid laptopen och spelar Morrissey och Jay-Z medans Sune dreglar över Elin Kling i nya Café. Elin Kling är by the way en av mina favoritmodebloggare. Snygg är hon också. Men nu ska jag försöka tänka på skolarbete, inte på välsvarvade ben.

Mina repotageidéer:

Älgjakten: tänkte mig en vinkel av att först beskriva denna märkliga hobby som ett gäng blodtörstiga män som försvinner från civilisationen för att döda. En spillra av genuin ondska i ögonoblicket när avtryckaren trycks av.
Problem: Älgjakten drar igång två dagar innan deadline. Så det blir det inget med.

Internationella barndagen 6/10: Hade en tanke om att uppmärksamma barn i samhället. Sen tänkte jag skriva något om att Vägverket tydligen är den myndighet som bäst av alla har ett barnperspektiv i sitt arbete.
Problem: Lite pretto, för abstrakt. Strykt!

Så tillbaka på ruta ett igen. Får återkomma till älgjakten vid ett senare tillfälle. Så länge tar jag väl och skriver om klubbar, musik och alkohol eller något annat trevligt.

En tågresa och ett farväl senare. Nu sitter jag här i mitt egna lilla residens i mitt eget sällskap och lyssnar på Hello Saferide. Musiken klappar min sinnesstämning medhårs. Att komma hem är aldrig en schlager på de här resorna. Bara fyllt med ångest över skolan, livet och saknaden är väl kanske den som svider allra mest. Dagarna med Olivia går så fort så fort. De tar X2000 all over och här i Stockholm är livet mer som ett försenat Intercity-tåg. Hemma ser jag att det varit någon slags tillställning här i helgen. På golvet står två påsar tomma ölflaskor och burkar. I vasken ligger ett krossat vinglas som jag säkert aldrig kommer få se ett nytt. Kylskåpet ekar härligt tomt och det känns mindre bra att behöva vakna upp imorgon utan mat att äta till frukost. Ska väl frottera mig i vånda tillsammans med den andra delen av Svarte-Petter imorgon. Vi ska diskutera livet, krypa ner under filten och omfamna all olycka vi kan tänkas uppbringa. Nio dagar kvar att vandra i ensamhetens dal. För övrigt vet ni väl att det finns en by i Norrland som heter just "Ensamheten". Byn är som mest känd för att skola bra armbrytare och kan stoltsera med att ha världens bästa kvinnliga armbrytare, Heidi Andersson tror jag hon heter.

Höstluften var lite extra kylig idag på morgonen. Men det bekom mig inte det minsta. Skönt att det är höst igen Inte för attt modet blir bättre (hade stått ut med billabongshorts om det varit varmt), inte heller för att jag vill hoppa i lövhögar eller dricka te (jag dricker inte te). Nej, den största behållningen är att folk äntligen har börjat arbeta igen. Mest tacksam är jag att Usa:s samlade manusförfattare slutat strejka och insett att i finanskristider så  gäller det att jobba på utav bara helvete.

True Blood utspelar sig i en liten håla någonstans bland de bredaste dialekternas sydstater. Och jädrar i min lilla låda var bra det var! Det var inte Buffy- the Vampire Slayer direkt. Mer likt Blade, fast uan actionscenerna och mer åt hillbilly-romantik.

Första intrycket av True Blood var att det är väldigt svårt att inte se vampyrernas jämförelse med homosexuella i det homogena Usa. Redan i seriens intro skymtas väldigt snabbt en skylt med texten "God hates fanges." Utanförskap i en liten amerikansk skithåla verkar vara den rena vinkeln. Visst, det är spetsiga tänder, blod och en tjej som kan läsa tankar. Men för mig som inte ens klarar av att se Heroes så är det här ett stort steg för mig att acceptera det övernaturliga.
True Blood, tillsammans med nya svenska filmer som Vampyrer och Låt Den Rätte Komma In ger alla en hint om höstens trend. Det är vampyrer som är det nya modet. Och modet blir alltid bättre framåt hösten.

/Simon

Då var väskan uppackad, dagens tv-serier genomtittade, Filter halvt utläst och Herren såg att det var gott. En längre berättelse om helgen kommer (kanske) imorgon när jag hunnit med att dra några timmerstockar.
En liten teaser om vad helgen innehöll:
Vakna kl. 04:30
Långa chefens volvo och köra genom Stockholm city och söderort på väg till jobbet.
Köra tillbaka efter jobbet, hämta upp chefen, IT-chefen och marknadschefen och sen köra ut alla bossarna till Vaxholm.
Åka motorbåt genom skärgården.
Köra Boda Borg/Fångarna på fortet-tävling. Mitt lag vann.
Käka middag, dricka tre sorters vin.
Fira vinsten med Fernet i baren.
Hotellrums-efterfest, jag och Dirty brottades. Brottningen startade på grund av att jag sjöng Hammarbylåtar och Dirtan är gnagare och utmanade mig på en ärlig fajt. Resultatet blev oavgjort kom vi fram till.
Sova en stund, käka frukost vid nio.
Åka buss hem, vi köper varsin trisslott och skrapar en ruta för varje station. Alla var nitlotter.
Komma hem, raka av håret för att slippa tänka på frisyrer ett tag.
Sålla ut de bästa av alla 100 korten jag tog under helgen. Funderar på att lägga upp varenda en på Facebook.

Så här i efterhand bestämmer jag mig nog för att texten ovan får räcka som info om helgen. Vi säger så.


Vinnarlaget Vaxholm 08.

Med den rubriken går det alldeles utmärkt att sammanfatta min helg. Således har jag varit på Liseberg två kvällar i rad. Beblandat mig med vanlig svensk jantekultur. Flottig mat, skrikiga barn, ungdomar med Lisebergskaninöson och suckande föräldrar. Och visst kan det vara vemodigt vackert att se, undra om man själv en dag kommer återvända dit med egna barn och andra funderingar av det slaget. Men dessa tankar lämnar vi och konstaterar samtidigt att Liseberg är en bra instutition för billig, samtida populärkultur. Denna helgen bjöd på två fina konserter till priset kring en hundralapp. I Stockholm hade samma sak gått på minst det femdubbla. I fredags stod stadens store son Håkan Hellström turnépremiär på stora scenen och igårkväll gjorde Anna Järvinen med band sitt sista stopp på turnén på den mindre Taubescenen. På den förstnämnda spelningen var publiken cirka 100 gånger större än den sistnämnda. Låt oss fundera över spelningarna var för sig en liten stund.

Håkan Hellström: Att med ord beskriva vad Håkan genom åren betytt för mig som person är svårt. Därav blir en spelning med denne man alltid lite extra komplex. Många enskilda låtar har så många minnen, så många känslor att kopplas till. Konserten blev något av en dusch i gåshud. Från det att de första pianotonerna till "Tro & Tvivel" till de sista gitarrackorden på gamla favoriten "Vi två, 17 år" kom gåshuden tillbaka i tid och otid. I lokalpressen dagen efter basunderades det ut högsta betyg och döda återuppstod under konserten. Riktigt så bra var det inte. Helt ärligt var det den sämsta av de sex Håkanspelningar jag varit med om. Inte för att det är dåligt utan att de andra var ohygglgit mycket bättre. För min del ville spelningen aldrig riktigt lyfta upp till skyarna. Den låg och puttrade för avfärd men inte ens under "Känn ingen sorg för mig Göteborg" ville raketen dra iväg. För många andra gjorde den säkert det men för min egen del gjorde den inte det. Låtvalet var även det av sviktande kvalité. Håkan har ju nu ett digert låtarkiv att välja ur vilket gör spelningarna mindre förutsägbara. Just idag saknades väl lite väl många av mina egna personliga favoriter för att jag skulle vara riktigt nöjd. Jag hade sett framemot att få stå och lipa till "Hurricane Gilbert", men det fick jag inte. För riktiga män gråter bara till "Hurricane Gilbert" och "Broken Promised Land". Och ett annat moment som störde mig var att den eviga saxofonen kom in och brölade i vareviga låt. Håkan kanske kände att nu när Ulf Lundell börjar sjunga på sista refrängen ska Moneybrother få en kamp om epitet "Sveriges Springsteen". Men visst var det vackert när Håkan innan "Gårdakvarnar & Skit" sa "1:a september, Nya Ullevi, Gais-IFK, 1-0". Och att han avslutade med "Vi två, 17 år" var en resa tillbaka till ungdomens år med turnéerna kring "Det är så jag säger det"-tiden. Någon femplussare var det inte, men väl en svag fyraplusrökare.

Så igår var det Anna Järvinens tur att spela. Inför max 200 sittande själar bjöds vi på de flesta av låtarna från hennes debutalbum. En skiva min flickvän älskar och jag har liksom hört alla låtarna utan att riktigt få någon förankring i låtarna. Med sig på scenen hade hon ett band där flera såg ut att vara kvarlevor från Jefferson Airplane eller annat valfritt band ur eran slutet på 60-talet, början på 70-talet. Men spela kunde de och de gjorde det jävligt bra också. På piano satt även Dungen himself och rev loss en och annan fet pianomacka. Med ett begränsat låtval fick vi vad som förväntats och de leverarades i en stadig treplussare. Som bonus fick vi en cover på Ingentings "Sluta ge mig råd" och en akustisk "Always On My Mind" som final. I dagens GP får konserten endast två fyrar och en Göteborgsrecensent som verkar hysa agg mot det mesta som kommer från storstaden Stockholm och var tvungen att vitsa till det med att kalla Anna för "Anna Kärvinen". Bara en sådan grej får mig att vilja ta med nämne recensent och ta en tur till hamnen för en rejäl kölhalning av dumfan.

I övrigt har jag sprungit på en hel del gamla bekanta ansikten från Småland under helgen. Mestadels trevligt att få återse folk och se att de är vid liv. Inatt ringde Simon och Dragan från deras personalfest och var rätt fulla. Så Simon kommer nog inte skriva här än på ett tag i alla fall.

/Sune

Och vad gör jag upp nu?, undrar ni.
Ja.
Inte har jag varit på stureplan och jagat kickar i alla fall. Nej, jag ska komma med en förklaring:
Låt mig citera Dolly Parton (Sedär, en mening folk skriver alldeles för sällan): Working nine to five, what a way to make a living.
Dolly Parton börjar själv inte förrän klockan 09 och hon kan tydligen räkna in sin lunchtid i sin arbetsdag, eller så jobbar hon bara 7,5 timmar. Det där är något jag har tänkt på mycket, den Dolly Parton-sången. Att hon gnäller över sina arbetstider.
Men sen så är jag uppe nu också. Och kan stämma in i sången Working five to nine, what a way...

Livets dans tar en tango vidare genom västkusten. Gårdagens lilla dryckesodyssé var en hemskt trevlig upplevelse. Först billig öl på något mindre fashionabelt ställe i någon timme, fyra snabba och sen vidare genom byn. Kom in till Jazzhuset och drack mera öl. Träffade på lite lösa gamla bekantskaper ackompanjerat av popmusik och dans. Henrik Berggren var som vanligt där och det kändes väldigt mycket Göteborg från sin bästa sida. Inte mycket av den bajsnödighet som skådas i Stockholm lite då och då. Natten avslutades med en långsam promenad genom Göteborgs tomma gator. Sen sov jag resan hem och var i säng lite efter sex på morgonen.

Vaknar vid ett-tiden med lite frukost för att sedan tillbringa eftermiddagen i liggande läge med lite Six Feet Under och det där. Hämtthaimat och nu ska vi iväg till Liseberg för att se stans store son göra ett performance. Simon dricker nog sprit och borrar i cement för er som undrar.

Aaah, Simon den större romantikern söker kärleken på höstkanten, det är fint. Simon är en fin man, än utav de bästa. Om jag vore kvinna och under 165 cm lång hade jag lagt in en stöt. Det enda problemet är väl att om man blir ihop med Simon får man mig på köpet, det är inte en lika lysande idé, fast jag kan vara rätt trevlig om jag lägger manken till.

Annars då frågar ni? Jo, det är rätt bra. Jag sitter i en säng fullastad med människroppar, vita macbooks, kläder, påsar, ipods, skor, kameror, bankdosor, räkningar och läkemedel. Idag tog vi bilen en runda in till Göteborg, inte till bokmässan utan jag lät min flickvän få shoppa av sig lite. Själv gick jag mest och muttrade med en cigg i mungipan. Gårdagens resa var väl mindre lyckad. Tack vare ett enormt jävla signalfel stod trafiken på centralen i Stockholm stilla i en halvtimma typ. Så mitt tåg blev gravt försenat så jag missade sista bussen till Frillesås. Så Olivia med far fick hämta mig i Göteborg. På tåget var det jag och 500 bibliotikarer som pimplade rödtjut eller stickade koftor. Även journalisten och författaren till "Byt namn", Klas Ekman (tidigare Erikson) skymtades på tåget med sitt ståtliga skägg. Annars hände inget spännande, lyssnade en massa på Nordpolen och så.

Ikväll ska vi på popklubb och bli askalas, fira att CSN-pengarna har kommit te maj. Återkommer imorgon. Puss puss bloggen

Jag är lite trött på mitt ungkarlsliv och min snålhet. Igår åt jag micrade köttbullar och makaroner i linne och kollade på Sopranos. idag blev det en riktig fängelsefrukost bestående av vatten och bröd. Måste skaffa mig en kvinna snart tror jag, ett förhållande är nog vad som saknas i livet. Looking for that special someone.

Men just nu är det fint. Solen skiner och det är närmre 20 grader i luften. Lönen har anlänt, jag ska iväg till prisxtra och fylla på kylen några ton, jag ska lyssna på Hello Saferide och Lil'wayne på vägen dit. I skolan har jag precis fått tre veckor ledigt för att skriva ett repotage på lika många sidor. Det går bra nu, kompis.

Idag var det mycket skivor som behövdes gå igenom. Mycket pop den här veckan. Hello Saferide, Tv On the Radio (ska ge den någon chans till, den är rätt trött), Nordpolen och Andra Sjunger Olle Ljungström. Här kan man lyssna på låtarna. Jag gillar mest Jocke Bergs version av Nåt För Dom Som Väntar.
Olle Ljungström måste vara det här landets mest förbisedda artist.

/Simon

Saxat ur Studio Virtanens blogg:





Vem denne Mattias är har jag ingen aning om.

Hjälm säger: nu kom din kvinna in
Granaten! säger: ja, såg det:
Hjälm säger: annie hette hon va? hemskt trevlig tjej.
Hjälm säger: jag har badat naken med henne, sug på den!
Granaten! säger: jaaa, annie heter hon. just det ja.
Granaten! säger: haha, jag tänker inte ens bemöda mig med att kontra dig där!

Det är mitt tåg som ska leda mig till kärleken ikväll. Det här tåget har jag åkt minst tio gånger det senaste året så jag vet hur det kommer se ut. Tåget avgår klockan 17.07 från centralen från spår 7. Jag reser alltid i vagn 12, förutom under en period i våras då SJ tyckte folk skulle betala 100 kronor för bokad sittplats, som är placerad som vagnen näst längst fram. Vagn 11 är först och vagn 16 är sist. Mellan vagn 13 och 14 ligger tågets bistrovagn där kaffet kostar tio kronor och är det enda föremål i bistron som inte utsatts för monopolmässiga överpriser. Vagnarna 15 och 16 är således obokade vagnar där pendlarlirararna från Arboga, Enköping, Västerås, Köping och Örebro hänger.
    Ganska exakt en timme efter avgång anländer tåget till Västerås där det kan bli några minuters väntan, dock ej så långt att det är värt att gå ut och ta en cigarett. Nej, cigarettrökningen sparar vi till Örebro Central där tåget (om det följer tidtabellen) rullar in prick 19.00 för att avgå 19.10 igen vilket gör Örebro till resans enda rökpaus där man inte behöver stressa. Kanske hälften av gångerna har tåget dock varit försenat till Örebro så rökpausen utgår, särskilt i våras var det katastrofalt. Sen kommer en radda Närkestopp med Örebro södra, Kumla, Hallsberg och Laxå.
    Inne i Västergötland har oftast batterit till laptopen tagit slut så där ägnas tiden antingen med läsning, musiklyssning eller glå ut genom fönstret. Sista stoppet innan ankomst till Göteborg är Alingsås och detta bör ske cirka en halvtimma innan beräknad ankomsttid i Göteborg. Tidtabellsmässigt ska tåg 183 rulla in på Göteborgs Central 21.57, så den totala restiden blir alltså 4 timmar och 50 minuter.
    För mig som ska vidare ut till Frillesås väntar en kvarts väntan tills pendeltåget mot Kungsbacka avgår från spår 14, 15 eller 16. Väntetiden kan användas åt att fylla på nikotinförråden både själsligt och materialistiskt plus inköp av hundrakort. 25 minuter senare är tåget framme i Kungsbacka, så här sent på kvällen ofta några minuter snabbare och 22.45 avgår buss 732 från läge C på Kungsbacka resecentrum mot Frillesås. Den bussturen brukar ta kring 40 minuter att utföra, sen framme och förhoppningsvis står någon vid busshållplatsen och välkomnar med en stor, varm kram och möjligen en liten puss på det.

Just nu känns det lite trist att sömnen sviker mig. Ska upp om fem timmar och har verkligen inte tid med att sömnproblemen kickar in just nu.

Sååååå, kvällen övergick äntligen till natt. Natten är dygnets bästa tid enligt mig själv. Om jag gick önska en sak skulle det vara att jag fick vara upp längre på nätterna. Det är tyst och lugnt, ingenting händer och äntligen kan man försöka ställa in fokus här i livet. Dagen kan mestadels sammanfattas med ett större misslyckande. Mina planer på att utföra en större del av veckans skolarbete lades på is och det är väl mestadels just det som svider lite. Annars har den väl varit okej, men skolan drar alltid ner betyget, så äre. Kvällen peakde väl någon gång under aftonens Seinfeld-avsnitt som bara var sådär brilljant som Seinfeld kan vara. Fick upp humöret lite och gjorde en runda i Piratviken. Kom hem med Hello Saferide och Dungen. Om natten fick vara lite längre hade jag hunnit lyssna igenom bägge, nu skrapar jag lite på Hello Saferide ytan bara. Vad som återstår är dagens sista rök och att ta stegen upp för att vika in hovarna för dagen.

Godnatt

Idag har Svarte-Petter swimteam varit i farten igen. Vi ökade på förra veckans fyrtio längder till femtio. Sen höll vi oss stenhårt till det. I början av simmandet försökte jag kohandla med Sune om vi verkligen skulle köra hela femtio längder (1250 meter) men där fick jag bara ett fnysande "har vi sagt femtio ska vi fan köra femtio" till svar.
Under marotonsimningen var det någon unge i simglasögon som hade bestämt sig för att inte följa den högertrafik alla vi andra hade i motionsbassägen. Tog själv och satte civilkuraget till handling och körde chickenrace mot ungen några gånger, slog i honom lite extra hårt på benet den sista gången, bara för att han skulle fatta att han får följa samma regler som alla vi andra. Idiot.
Under ärevarven började moralen vackla hos min längre hälft och det var Sunes tur att förhandla fram ett förkortat pass. Icke sa nicke och vi körde våra rundor till punkt och pricka. Inte en meter över eller under vad vi kom överrens om.
/Simon

Sune lägger in extra skrönor om simturen: Den unge pojken med simglasögon fick snabbt smeknamnet "ägget". När så ägget kommer farandes på fel håll förstås hör jag hur Simon väser "nu ska jag blockera ägget" och lägger sig snabbt rakt i kollisionskurs med ägget som i sista stund lyckas parera en krock medan Simon slänger blickar som säger "nästa gång tar vi med cementblocket!". /Sune

Ja, vad är dealen med att alla deltagare i "Vem kan slå Filip & Fredrik" är så jävla grymt osköna människor. Visserligen såg jag inte förra veckans omgång men veckans nya deltagare är ännu värre än den förste som var med. En kvinnlig betongarbetare med ett självförtroende större än Kim Jung Ils hår och bara framkallar illamående med sin självgoda uppsyn. Kul att det var huvudräkning med då hon fick sina enda poäng när Fredrik svarade fel, no pun intended. Filip & Fredrik kan ju verkligen inte vara helt nöjda med sina motståndare i alla fall. Om den här kvinnan vinner kommer jag må riktigt dåligt. Som tur var vet jag att jag slipper se de två kommande avsnitten då jag imorgon sitter på ett tåg och på torsdag är ute i Göteborgsnatten med öl och dans.

/Sune

Idag är det en pissdag, en mellandag där huvudet inte vill hänga med i livets tango och sätter sig på tvären. Ägnat de senaste fyra timmarna åt att planlöst och utan mening surfa runt på internet med det enda syftet att få tidfan och gå. Mest önskar jag att det blev eftermiddag imorgon så jag får sätta mig på slötåget mot västkusten och den finaste flickan. Istället blir det mest att jag försummar mitt skolarbete och allt annat av sunt vett. Nu har jag rökt för mycket, druckit fyra koppar kaffe, sorterat post, diskat, läst på Flashback och en massa annan onödig skit. För att sona mina brott ska jag ta ett reningsbad i afton med Simon. Ska simma så långt så att kroppen till slut sjunker till botten.

Borde väl kommentera något om det senaste som hänt i Finland. Men orden räcker inte riktigt till. Att samma sak händer igen måste vara djupt traumatiskt för vårat grannland. Det sjukaste är att polisen hade inne den misstänkte för förhör senast igår men beslutade att låta mannen ha kvar sin vapenlicens och pistol. Jag undrar hur de poliser som fattade det beslutet mår idag? Hemskt är bara förnamnet.

PS. En liten efterlysning bara. Om någon i min klass läser det här och råkar ha bilderna till övning 1 tillgängliga så får ni gärna maila de till [email protected]. Det skulle göra mitt liv betydligt bättre så jag slipper en ondödig resa till Flempan imorgon. DS.

En sak som jag funderar över under mina senare år som tv-junkie är en krönika Martin Gelin skrev i, den tidning som har mycket annat att önska, King om förhållandet mellan kvalité på tv-serier och stil på kläder. Tesen var den att ju bättre tv-serie, desto värre ställt var det med smaken på kläderna. Notera att detta resonemang förs ur en manlig synvinkel. Tillåt mig att ge några exmpel på denna tes.

Seinfeld: Den bästa komediserien någonsin men när vi fäster blicken på Jerry med vänners klädsmak blir eftersmaken en aningen fadd. 90-talskläder när det var som värst. Fula jeans, ännu värre gympadojjor och frisyrer som rena skämt. Men ack så bra det var.

Sopranos: En annan division, utsedd av Svarte-Petter som den bästa dramaserien i världshistorien. I klädväg bjuds vi på ballongchinos, stora bowlingskjortor, skinnjackor av modell sämre sittande och stora, vulgära smycken. Större smaklöshet har sällan skådats. I Sverige skulle klädstilen gå under klassen "juggemaffiautstyrseln".

The Wire: Mera HBO där kläderna får stå åt sidan. Nu utspelar sig storyn i B-more, en av de fattigaste städerna i USA så det är ju helt försvarbart för trovärdighetens skull att de klär sig därefter.

Entourage: Serien som kallats för männens motsvarighet till Sex & The City. Möjligen i vinkeln att det motsatta könet används som förströelse än att Vince med entourage sitter och diskuterar Lanvins senaste kollektion och berömmer varandra val av jeans. Nej, ur stilvinkeln är serien under all kritik. Trötta jeans, boots, lite trista skjortor och t-shirts. Den ende som har någorlunda koll är väl Turtle. Noterar dock att han är deep down med streetwear, vilket på Svarte-Petter inte faller i god jord.

Där har ni fyra enormt framgångsrika serier som går strålande trots ett stilsinne som en nyrik ryss. Finns även serier som går åt andra hållet. De klär sig bra men allt annat som kan räknas som god och underhållande tv saknas. För att dra ett exempel så nämner jag "Gossip Girl". Där sportar Chuck Bass snygga outfits avsnitt till ända men i övrigt är serien urusel och rent utsagt omöjlig att titta på. Amerikansk tv när den är som sämst.

På senare dagar har jag dock börjat få bevis på att denna tes inte riktigt stämmer till 100 procent. Framförallt syftar jag på den lilla kanalen AMC:s dramaserie "Mad Men", som handlar om livet på en reklambyrå i början på 1960-talet mitt på Manhattan. Här är frisyrerna tidstypiskt välkammade, kostymerna är fläckfria på alla punkter och väl hemma från kontoret åker kavajen och slipsen av för att ersättas av stilriktiga två knappar uppknäppta på skjortan samtidigt som man leker med ungarna. Ur den kvalitétsmässiga synpunkten har jag än så länge inte mycket att anmärka, det är mycket mörker och intriger. Otrohet och mörkt förflutet är några av de faktorer som hittills håller spänningen vid liv. Plus att de röker överallt vilket får skribenten själv i fråga att drömma om svunna tider.

Så, kära läsare, har ni någonting ni vill tillföra så gör gärna det. Är öppen för debatt

/Eder Mattias Sunesson

Sista veckan på kursen nu, och till skillnad från många andra har jag inte en tenta att plugga på. Ingen kurslitteratur alls, det gillar jag. I stället har jag under kursen intervjuat Musse, tagit fem foton på Tretti.se, spelat in en radiointervju med Roy samt haft ett muntligt förhör på 200 sidor ur repotageböcker.

Kanske skulle säga ett ord om helgen också. Gratissprit.

Lite förklaring: Jag och Sune norpade åt oss ett gäng biljetter till Vice 4 års fest på Wennergrens center. Sen salade vi ihop ett gött gäng bestående utav ovan nämnda och nedan fotograferade Micke, Billy boy, Billys kompis Mathias, Sunesson och jag själv. Förfesten bestod av att bänka hela församlingen framför min tv och turas om att köra polis-kamikaze på Gta.
Själva kalaset var kul när vi fick ölbiljetter. Mindre kul var att det kändes som ett högstadiedisco med en massa folkklungor som stod och sög på sina ölflaskor och blängde på de andra klungorna. Vi stod själva i vår egen klunga tills självhatet blev för stort och vi drog till Mcdonalds.

Det verkar vara Snålänningens månad då nästa helg också ska gå i gratisdrickats tecken. Då bjuder Bosch på firmafest med åka motorbåt, gratismat och dricka och övernattning någonstans ute på Vaxholm.

"Vet inte om jag vill
vakna en gång till
så jag håller mig vaken"

Textfras tagen ur Nordpolens dystopiska "Vem har sagt". Och det var länge sedan en textfras på det sättet lyckas sammanfatta det jag känner. Söndagsångest all over, två papper med olika termer från grafisk design och typygrafi som ska förklaras till imorgon. Är lite mer en halvklar men har kört fast. Ute är det mörkt och lite småkyligt. Rätt tyst är det också, bara så tyst det kan vara en sen söndagsafton. Snart börjar en ny vecka, början känns trist men från och med onsdagkväll tror jag det kommer bli ett fenomenalt crescendo. Lite kort vad som händer i veckan så ni vet!

Måndag: Skola 9-16, sedan Entourage och skolarbete
Tisdag: Skola på förmiddagen, egt arbete på eftermiddagen, kvällen simning med Simon
Onsdag: Göra klart skolarbetet. Klockan 17.06 går tåget till Göteborg, framme i Frillesås vid 23.25
Torsdag: Gå på Svanen (popklubb på Jazzhuset, efterföljare till legendariska Gump)
Fredag: Håkan Hellström på Liseberg
Lördag: Anna Järvinen på Liseberg (Nordpolen spelar på Storan, sugen på det med)
Söndag: Vila

Ska pilla lite mer med mina ord och sen knopfen. Godnatt och tack för den här veckan.

Ett nytt format på bloggen börjar vi med nu. Det blir en hederlig inne/utelista för att på smidigast möjliga sätt sammanfatta veckans händelser.

Inne:

Dissa Annah Björk: Veckans mest omdiskuterade krönika var den där tidningsvärldens svar på Daniel Andersson sprang offside och kopplade ihop en våldtäktsanklagad hiphopartist med att skylla det på den dåliga synen på kvinnor inom hiphopen. Varenda bloggare och krönikör med självaktning har tagit fram motorsågen ur garderoben och klyvt Annah Björk till småflis under veckans gång. Annah Björks värld har lika många dimensioner på livet som Linus på linjen.

Kalmar FF: Smålänningarna med den fulaste dialekten håller på och sätter skräck i holländska storlag. Vilket har fått sporttyckare att skita i brallan av lycka att ett svenskt lag äntligen lyckas piska stjärt i Europa. Trots Svarte-Petters grönvita färger ger vi stående ovationer!

Californication: Våran favoritdekade författare gör comeback och ingen blir besviken. Trots ett stadgat liv och ett gott hjärta går det ändå åt helvete. Ännu mera sex och vita linor i år.

Nordpolen: Efter en hel sommar i vandringen i Kleerups dal har äntligen en svensk musiker gjort låtar som får nackhåret att stå. Nordpolens debutskiva släpps på onsdag. Vi på Svarte-Petter sittdansar hela vägen till Pirate Bay.

Nya Facebook: I en värld av bakåtsträvare och belackare där allt var bättre förr står Svarte-Petter iklädd Sydväst och pekar finger. Vi gillar det nya utseendet på Facebook. Äntligen lite struktur och vi slipper scrolla fem mil för att komma åt det vi vill ha. Ni som fortfarande går med i grupper vid namn "New Facebook sucks" kommer numera automatiskt raderas som våra vänner.

Stockholmsnatt: Serien som ligger oss lika varmt om hjärtat som Rocky har utkommit i bokform. Vi kan inte mer än buga och bocka för detta initiativ. För övrigt såg vi ena mannen bakom serien sitta i ett hörn på PSB och dricka öl i tisdagskväll kring midnatt.

Ute:

Daniel Andersson: Fotbollsvärldens svar på Annah Björk har på något sätt lyckats tuta i Lasse Liten att han bör ha en plats i landslagets startelva. Hur fan det går ihop är för oss obegripligt och har börjat en insamling för att köpa en orange vägkon som kan agera Daniel Andersson i fortsättningen.

City: Gratistidningarnas svar på Daniel Andersson fortsätter med sina sidledspassningar och senast i raden går chefredaktören och världsförbättraren Mikael Nestius slår bollen i eget mål genom att försvara sin stjärnkrönikör Annah Björks klavertramp. Dessutom är deras nya satsning med tredagarsutgivning helt åt skogen. Förhoppningsvis är detta ett tecken på att hela jävla tidningen snart försvinner.

Kate Moss pattar: De påminner om Simons fast utan hår. Vi har sett dom många gånger förr men senast i raden är Rodeo med att trycka upp hennes pattar på första sidan. Modeller är till för att visa kläder, nakna bröst lämnar vi åt publikationer som Slitz och Moore. För speciellt konstnärligt är det väl ändå inte att vissa upp ett par bröst?

/Redaktionen

Det är skönt med skola ibland. Speciellt nu när vi fick lediga dagar till att styra ihop ett fotorepotage på valfri arbetsplats. Valde såklart då att dokumentera min egen. Så idag har jag gjort skolarbete och fått typ helgOB-tusenlappen för det, haha. Här kommer ett urval:


Jag själv som vitvaruarbetare. Lägg märke till paparazzi-vändningen på kepsen.


Micke-På-Jobbet och Nils-Thomas in action.


Jordbro industriområde en vacker lördagsmorgon


Ännu en dag på jobbet till ända. Nils-Thomas lättar lite på stämningen med att ta av sig byxorna.

När varken ekonomin eller lusten till att gå ut en fredagkväll och bränna pengar på lust, dekadens och dricka finns. Då är jag extra tacksam när väckarklockan ringer klockan 10.00 på lördagen. Istället för symptom som uttorkad mun, huvudvärk och illamående möts jag bara av en liten lätt suckan över att gå upp. Väl uppe med morgonrocken på och med en hyfsat stadig frukost samt en kopp kaffe med en cigg till i blodomloppet känns livet förvånansvärt underbart. Plockar in Dagens Nyheter och sätter mig till rätta. Ägnar god tid åt att läsa huvuddelens flesta nyheter. Idag har jag ingen press eller tid att passa, det enda som stör mig lite är att kaffet kallnar i koppen. Noterar att det ägnas mycket tid åt att skriva Gordon Browns dödsruna, Littorin (DN:s Londonkorre) pratar som vanligt med en "folklig" representant (säkert hans granne, som han brukar). Väl över till ekonomidelen där de ägnar ungefär hela delen åt att diskutera krisen som igår förbyttes till ett enormt glädjeskutt. Orkar inte med alla finanstermer och således struntar i den delen. Sporten är lite intressant, långt reportage om bröderna Jönssons morsa (rätt bra) och en sida om svensk handbolls bekymmer och de fördelar att alla bra svenska spelare drar till proffsligor på kontinenten. Kulturen är i vanlig ordning en fest för bokmalar, vilket inte innefattar mig själv. Läser om biografin som behandlar Ulrike Meinhof, blir lite sugen på att läsa, kommer inte göra det men ändå. DN Motor har aldrig intresserat mig så den blir det pappersinsamlingen på. Dricker upp den sista av morgonens tre kaffekoppar och åker ner för en cigarett. Ger mig ut på byn för lite ärenden. Skrapans ettårsjubileum verkar dra tills ig folk, har aldrig skådat så mycket folk i gallerian som idag. Småspringer ut ur byggnaden, plöjer genom trängseln på Götgatan, kryssar mellan barnvagnar och pensionärer. Ett snabbt stopp på Sleven för mera cigg och vidare ner till bolaget. Viktigt att gå på bolaget innan halv två, då är det överfullt med folk därinne, nu var det inte speciellt många. Sen tillbaka hem och fundera vidare över dagens sysslor.

Ikväll står det hipsterfest på schemat. Komma in kan bli knivigt så någon reservplan kanske bör utarbetas. Jaja. Det löser sig alltid. Återkommer senare med mer analys av samtiden!

Ikväll har redaktionen förtärt parmaskinkainlindad kyckling med en fin bearnaise och lite pasta till det. Till detta har vi avnjutit en röd chilenare vars namn vi glömde redan innan vi kommit ut ur Systembolagets inbjudande lokaler. Just nu är vi i det tillståndet då vi känner oss oövervinnliga och tror vi är bäst i världen. Simon står naken och skriker från femtonde våningen "Jag är Björn Borg!". Hybrisen är total och eftersom vi just nu är bäst i världen måste vi tipsa om lite saker. Så idag blir det bloggar vi gillar:

Från Värnamo kommer denna stora samtidsskildrare med känsla för takt och ton. Högerställda texter är det nya svarta och snart kommer vi inte läsa en enda vänsterställd text någonstans. Kom ihåg var ni läste det först. Här kommer länken, läs, förkovra er och njut av de fina bilderna, http://emeliesandstrom.blogg.se.

Från Stockholms allra sydligaste hörn sitter en ung man framför sin dator och skriver texter för dig och mig. Eller åtminnstonde om du titulerar dig "oberoende demokrat", så kommer du gilla det. Den store soul- och discomannen Wicklén som senast dissade Annah Björk och helyllegossarna Coldplay (som tydligen är hycklarnas hycklare). Bloggen läser ni här på http://wallstreetradio.blogspot.com.

Vi som är mediewannabies måste bara älska den här bloggen. Tv-producenten Johan Lindqvist kan inneha den bästa svenska bloggen med minst tecken i världshistorien. En hantverkare som hanterar sin blogg lika vackert som en träslöjdslärare vårdar sin bandsåg. Om blogg någon gång blev kärlek hade Johans blogg varit herr Casanova alla dagar i veckan (allra bäst de bakfulla). Om ni blir intresserade så gå in och läs http://johanlindqvist.blogspot.com. Ett exempel av brilljans från denne man följer här nedan.

Jag läste om denne unge herre i dagens DN. Namnet har sådär skymtat förbi i mina långa löprundor i internets kanter. Allt jag läst har verkat lovande, TTA proddar och bara det är ju ett gott omen nog. Men tid att kolla upp vad som står på har aldrig blivit av förrens idag. Och vad säger jag? Tro fan jag väntar tills på onsdag då fullängdaren släpps. Gå in på Nordpolens Myspace och lyssna på det lilla som finns. "Vem har sagt" är bäst.

/Sune

Okej, nu har Coldplay-hysterin äntligen lagt sig igen och folk kan bli som vanliga igen. För min del har Coldplays Sverigebesök lett till att i onsdagsnatt sov det tre, för mig okända, människor i min lägenhet och att jag har fått träffat min minsta lillebror lite under dagarna som gått. Ur recensionerna jag sett gav Markus Larsson Coldplay en trea medan Citys Annah Björk saftar på med en femma. Vem vi litar mest på är givetvis Bladets Larsson som har störst trovärdighet. Jag är inte speciellt bitter över att jag inte var på någon av spelningarna. För nästa fredag ska jag till Liseberg och se Göteborgs största son inleda sin höstturné. Tre år utan varandra blev för mycket så nu är det dags att plocka fram sjömanskostymen och matroshatten längst in i garderoben under alla glasögonbågar, smala slipsar och trasiga converse-skor. Jag får be att få återkomma lite senare idag då skolplikten kallar (har inte varit där på en vecka nu). Men god morgon och snart är det helg, amen!

Ja, precis som en sådan unge känner jag mig nu. Det bara spritter i hela kroppen av ren och skär förväntan. Varför detta undrar ni? Två nyläckta avsnitt av Californication säger jag. Let the fun begin

Idag har jag köpt ett par nya jeans. Det var inte så jättespännande, köpte ett likadant par som jag redan haft en gång, men det kändes som att komma hem att gå in i Nudieaffären.
Bra, stabila grejer, samarbetar med Amnesty, produktionen i Italien, betalar skatt till svenska staten och till vår, gemensamma offentliga sektor. Det bästa var också att jag kunde alla modeller utantill och sa den vanliga beställningen "Thinn Finn, otvättad, 28 i midjan". Det var alltså knappt att jag behövde gå in i provrummet för att testa. Prislappen landade till slut på 999 kronor, vilket är en krona under det högsta priset ett par jeans borde kosta. Över tusenlappen senare vandrar man bara närmre och närmre D&G-blaffet.

Idag är det torsdag och då bjuder vi på en höst-mixtape till våra läsare. Lite bloggelectro, lite bredbent rock, lite svår indie och så Torkel Rasmusson på det. Låter bra va?




/Simon och Sune.

Svarte-Petter överlevde simturen också. Simon simmade vidare till Carmen medan jag tog några snabba simtag till tv-soffan. Bevittnade lite CL-fotboll och till min besvikelse lyckades vi inte spräcka Villareals nolla denna gången heller. Satte hjärtat i halsen ett par gånger, värst när Villareal duttade bollen i stolpen. Härligt dock att se våran gamle hjälte Eguren spela. För ett år sedan stod vi på Råsunda och skanderade "det finns bara en Sebastian Eguren". Nu spelar han mot europas bästa lag istället, livet har oväntade vägar ibland. Till min glädje var det inte långt borta att Arsenal fick spö mot något nogräknat ukrainskt lag, det slutade tyvärr 1-1.

I övrigt inte mycket på kontoret. Sitter och försummar skolarbetet typ. På Jimmys rum sitter tre okänningar (vänner till Jimmy) som ska sova här inatt. Ska nog gå och lägga mig nu tror jag allt. Imorgon tar vi nya frisk tag. Ska fixa skolarbete, laga mat till mina bröder och försöka hustla lite biljetter till Vice-festen på lördag. Så vi slutar i vanlig ordning med en liten cigarett och sedan sängen.

Godnatt

Efter att under ett års tid av fysisk träning i form av ölhävning, vinpimpling, whiskyprovning, kedjeräkning, tentasnusande och hissåkande ska redaktionen för Svarte-Petter idag utföra fysisk träning av det lite mera grundligare slaget. Efter att ha konsulterat våran personliga tränare bestämdes det efter ett kort redaktionsmöte att en simtur vore inte fel. Därav kommer kvällens arbete att bli försenat en aning då redaktionen lämpligen kommer befinna sig i Eriksdalsbadets bubbelpool. Slut på meddelande

Huh, får lite grav ångest över inlägget Simon skrev om mig igår. Men en miljard pengar är så hemskt mycket pengar. Tur att det hela rör sig på ett väldigt teoretiskt plan i alla fall. Mest illamående blev jag över mammas hund, det hade varit väldigt svårt att utföra såhär i efterhand. Men Simon skulle i alla fall ha sex med en man för en miljard, bara så ni vet det. Nu lämnar vi denna spekulation och lägger till handlingarna långt inne i arkivet.

Min tystnad under helgen beror mestadels på att jag varit upptagen med annat. Eller i torsdags fick jag ett hemskt sug efter att få träffa min flickvän. Sagt och gjort, efter tentan köpte jag en sista minuten biljett till Gbg och på lördagmorgonen tåg jag femtimmars-tåget till Västkusten. Roligast var att min flickvän inte hade en aning om att jag skulle komma. Så hon fick sig allt en glad överraskning när hon kom hem från jobbet och fann mig på sitt rum. Bara det ansiktsuttycket var värt hela resan. Stannade kvar i några dagar och hann med en inflyttningsfest, nya Dexter-avsnittet, lite gamla Six Feet Under-favoriter och en bilresa till Halmstad.

Hemma igen med en massa saker att ta igen i skolan, vilket jag ska ta tag i nu. Om ni vill ha lite mer antirepublikanläsning så läs Göran Rosenbergs ledare i DN idag. Gud vad bra jag mår av att läsa sådana här texter. Hoppas bara att amerikanerna fattar också.

Annars är jag fattig och redan inne på sparkontot och ränner rundor. Idag står simning, Champions League och möta lillebror på schemat.

Efter en sommar och något VM-kval av trött, svensk fotboll så har äntligen det riktiga spelet dragit igång nu. Jag och Sune har glott på Panathinaikos- Inter ikväll. Sune satt mest tyst under matchen medans jag ställde en massa jobbiga frågor till pojken.
Min favorit var "Hade du gjort X för Y kronor?"-frågorna. Som "hade du stampat ihjäl en kattunge för tusen kronor?", vilket Sune svarade ett solklart Ja på. Han hade inte stampat ihjäl sin mammas gullvovve Chanel för tio tusen kronor, men däremot för en miljard (och köpt en likadan hund och hoppats på att ingen märker någon skillnad).
En miljard är en magisk siffra, det är väldigt lite folk inte gör för en miljard. Det värsta Sune sa att han skulle göra var att hjälpa någon med aktiv dödshjälp och dra ut sladden till respiratorn. Han hade kunnat skjuta en luffare sa han också, men jag vet inte om han var ironisk eller inte. Började nästan bli lite rädd för honom i slutet av mina frågor.

Här sitter jag och lyssnar på Glasvegas låt Flowers and Football Tops samtidigt som jag ser en bild på Alex Schulmans gudbarn Signe. Så himla gullig unge. Jag märker allt mer och mer hur mitt hjärta smälter när jag ser gulliga bilder på barn. Tror att det är den biologiska klockan som plingar.
Ännu mer växte föräldra-känslorna när jag läste att låten Flowers and Football Tops handlar om en mamma i Glasgow och hennes känslor efter hon fick veta att hennes tonårige son hittats knivhuggen och bränd till döds av någon psykopat.

Igår kväll när jag diskade tänkte jag på hur det skulle kännas att överleva sina barn.
Någonting inom mig sprack och jag började att lipa.
Blev helt ställd av att mitt vanligvis rätt så cyniska Jag fick så starka känslor. Det känns bra, hata cynism. Världen behöver fler människor som lipar vid diskhon och känner empati med andra människor.
Fick lite värme i hjärtat när jag sen pratade med min egen mamma i en timma och hon fick bekräftelsen att jag via telefonsamtalet inte kändes lika långt borta som de där 450 kilometrarna som skiljer oss åt.

I lördags träffade jag Annika på debban som var på långväga besök från Falun. Vi kom in på den här bloggen under samtalet.
Passade då såklart på att fråga hur jag och Sune framstår genom våra inlägg här. "Som två pretantiösa journaliststudenter." En precis beskrivning av oss. Så länge vi inte framstår som cyniska är jag nöjd.

Glasvegas- Flowers and Football Tops



"Baby Why you not home yet
Baby it's getting late I wish you would be home by now.

Door bell rings
Who could it be at this time
Police on my left and right
My son's not coming home tonight

Baby, they don't need to show It's over, I know, I know Baby,
they don't need to show Flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?

No sweeping exits
No Hollywood endings
Flowers and football tops
Don't mean a thing.

My baby is six feet under
Just another number
My daughter without her brother
Baby, they don't need to show It's over, I know
Baby, they don't need to show Flowers and football tops, I know
My baby is gone... (You are my sunshine My only sunshine
You make me happy When skies are grey I hope you noticed
How much I loved you How could they take my sunshine away)"

Svarte-Petter gav sig ut för att fira att veckan är slut. För Simons del innebär helg att han kör truck ute i Jordbro och dricker på lördagskvällen till klockan tio då han somnar. För min del vet jag inte var det kommer sluta. Ikväll tog vi en runda hem så att säga, det var Snottys förstås. Vår älskade lilla bar nere på Skånegatan. Allt var som vanligt, bara en ny bartender jag inte kände igen. Annars var det trångt, rätt högljutt och god öl till hyfsat humana priser. Under tiden vi stod med våra näsor tryckta mot väggen räknade vi igenom antalet barer och krogar vi besökt i Stockholm. Simon tog hem priset med 30-26 och mer var det inte med det. Sen gick vi upp en sväng till mig och tittade på Studio Virtanen. Och vem får vi itne se i rutan drickandes på en öl, jo, lille Simon. Som tur var ligger han lite i lä när det kommer till att vara med i tv. Mitt första besök i rikstelevisionen var när ZTV gick runt på campingen en lördageftemiddag 2003 och intervjuade min vän och jag satt bredvid och sa något mindre lämpligt. Fast värst är dock när Smålandsnytt dök upp på Emmaboda 2006 och frågade mig, en vän och en vän till min vän vad vi tyckte om att Magic Numbers inte kunde spela på grund av inställda flyg som var inställda aefter terroristhot mot Englands flygplatser. Dialogen blev som följande:

Vän till vän (kvinna): Fniss fniss, jag vet inte vilka Magic Numbers är!
Jag: Jo, men det är ju dom där tjocka britterna.
Vän till mig (man): Ja, dom är asdåliga.

Detta är ingenting jag minns och under klippet hade jag på mig ett par stora, gula solglasögon också. Det är fan en fem-etta alltså.

Penna check
Suddgummi check
Stift check
Körkort check
Vatten check
Snus CHECK
Ångest check

Som ni kanske inte vet men för nikotinberoende människor som jag är det viktigast på en tenta att ha med snuset. En gång har jag skrivit utan snus och det var den gången jag misslyckades. Ett misstag jag således inte tänker göra om. För visst är det fint att sitta i ett ständigt nikotinrus och skita ur sig alla kunskaper. Simon vet vad jag menar, men det är dock under tentor och endast då som jag snusar (och vid viss alkoholberusning kan det hända). Nu bär det av söderut, hejdå!

Hmm, jag noterar i mitt block att den unge Simon varit ute och förlustat sig på Spy Bar igen. Det enda stället i stan där man blir utslängd fler gånger än vad man kommer in. Själv har jag suttit hemma och tittat i en bok samtidigt som tv:n växlat mellan amerikansk fotboll och Filip & Fredriks nya gameshow. Som tur var vann F & F och tur säger jag på grund av att han de tävlade mot gav mig sura uppstötningar av självgodhet. Men jag är inte bitter för att jag inte var på Spyan utan har skrattat åt det här videoklippet hela kvällen. Som den store Johan Lindqvist säger, högmod går före fall (ljudet fungerar inte på filmen).

Nu äro det sovodags inför morgondagens stora prövningar. Godnatt.

Det är nu som ni kan kalla mig vuxen. Klockan är inte ens slagen midnatt och jag redan är hemma. Kvällen har varit väldigt spontan och väldigt myket softare än vad jag trodde. Stod inte på gästlistan men blev invinkad av Carl M, fick ölbiljetter, sittplats och American apparel t-shirt från Rodeo. Tänk vad det kan hjälpa av ha Sthlm-Kenny med sig. "Kenny" är nog förresten världens roligaste namn. Det kan jag passa på att skriva efter att jag efter viss geografisk kartläggning av er läsare kommit fram till att varken Kenny eller Sthlms-Kenny läser den här bloggen. Vissa förespråkare kommer nu såklart hävda att Styrbjörn är världens roligaste namn. Åklagarens slutplädering faller helt med meningen "Oh my God, they killed Kenny."

Annat nämnvärt under kvällen var att den roligaste av gästerna i Virtanen med sällskap var Niklas Ekdal. Mycket roligare än Alexandra Dahlgren och Eva Röse. På frågan om vad de vanligtvis gör en fredagkväll svarar Ekdal något i stil med att han bor i Hornstull och därför oftast går på någon sunkig bar, eller dricker vin hemma framför tv:n och sen somnar i badkaret.
På måndagsmorgonarna går Eva Röse upp klockan fem på morgonen, Alexandra Dahlgren skiftar i sina tider men är uppe i rätt god tid ändå. Niklas Ekdal lutar sig tillbaka i tv-soffan och svarar att han "går upp vid tio, softar lite, åker taxi till jobbet vid halv elva."
Jag vet inte om han var ironiskt men det var i alla fall roligt med tanke på att tjejerna arbetar som skådespelare och Ekdal som politiskt chef över ledarredaktionen på Dagens nyheter.

Hela artikeln läser du här!

/Sune

Idag var äntligen var personporträttet som jag arbetat med i två veckor inlämnat. Det har varit fina två veckor med effektiv arbetstid kanske tio-tolv timmar. Därför har jag lyckats glo igenom hela Generation Kill och sett om andra Sopranos-säsongen. Nästan lika mycket tv-serie junkie i mig som hos Sune.

Några ord om Generation Kill kanske? Först trodde jag att det skulle vara som Band of Brothers fast i ökenmiljö. Så var det inte.
7,5 timmar tv-serie om några killar som sitter i en jeep. Alexander Skarsgård tittar ut i öknen, de andra drar fräckisar. Sen var det lite pang-pang emellanåt också, men övervägande del var Generation Kill en serie fylld av fräckisar. Jag tänker inte våga mig på ett försök att analysera realismen i kriget då min mönstring var ett två minuter långt möte med psykologen.
Blir i alla fall hemskt sugen på att raka av mig mitt hår efter varje avsnitt, men nu har jag bestämt mig för att låta det växa till något lite trevligare. Kanske en Kennedyquiff? Kanske en Lisberth Palme-page? Vad vet jag?

Vidare till en miljö där jag känner mig mer hemma än krigsmiljöer. Ikväll ska jag och Sthlms-Kenny göra ett gästspel i publiken på Virtanen med sällskap live från Spyan. Det ska bli rätt trevligt, men bara en öl. För imorgon är det obligatorisk föreläsning klockan 10.00.

Vissa gånger känner jag mig väldigt osund och jävlig. Ofta inträffar det på bakgården bakom Skrapan där jag ofta hänger. givetvis för att ta mig en cigarett, annars är det inte så jävla kul där bakom. Ibland händer det att jag delar hiss med andra boende i huset iklädda träningskläder. Dessa träningsbeklädda människor brukar gå till gymmet som ligger tjugo meter bort. Så medan jag står och röker travar de bort för att svettas in på Friskis & Svettis en stund. Jag röker klart, åker upp och bryr mig inte nämnvärt om det jag sett. När jag en timme senare återigen åker ner för att röka möter jag på de där träningsklädda människorna igen, fast numera betydligt svettigare och med ett nöjd flin på ansiktet. Kvar står jag där med min rykande pinne och den stora ångesten som bankar med släggan rakt i huvvet. Snart är det fan dags att börja röka under köksfläkten på heltid...

Ja, fan och hans moster säger att det är dags nu. Tenta imorgon och då blir humöret dagen innan lite lätt manodepressivt. Som tur var är ingen annan i närheten för mina små utbrott. Jag sysslar med att slänga 400-sidiga böcker om webdesign runt om i lägenheten, vandra runt i morgonrock på mina få kvadrat och klia mig på tredagarsstubben och sen hamnar jag framför datorn. Gör saker som jag vet att jag mår dåligt av bara för att liksom. Tänker mycket på min flickvän som är långt borta och det faktum att det är två veckor kvar tills vi träffar varandra igen, det gör mig jävligt nedstämd. Vad jag önskar? Att vi ställer fram klockan cirka ett dygn till att börja med. En annan avart i mitt beteende under tentadeppen är att jag börjar planera konstiga saker, fast rätt trevliga saker om jag lyckas. Som vanligt slutar det med att jag gör allt för att slippa plugga på tentan. Gissningsvis står jag snart med en dammsugare eller golvmopp i handen, möjligen en toaborste. Helvetes jävla skoljävel, kuken...

Jag är en junkie, jag erkänner det härmed. Jag trodde att sommarens rehabvistelse i Småland med taskig bredbandsuppkoppling och alldeles för mycket jobb, supa och hänga skulle få mig på fötter igen. Men efter tre veckor i huvudstaden börjar gamla mönster och fotspår visa sig i mitt beteende igen. Fundamentala saker som ordentlig sömn och en hyfsat regelbunden tidsrytm får stå tillbaka i min jakt på nya jakter efter kickar. Ett exempel ur mitt liv som junkie. Klockan är elva på kvällen, rätt lagom tid att gå och lägga sig. Tittar in i Finder-fönstret på datorn, ser att jag har tre avsnitt kvar av en säsong. Snabb huvudräkning, det tar tre timmar med någon rökpaus eller två. I säng vid två om jag fullföljer projektet. Helt okej deal säger junkiehjärnan, den vanliga hjärnan säger max ett avsnitt. Som vanligt segrade junkiehjärnan och datorn fälldes igen vid cirka 02.00 inatt. Vad jag tittade på? Första säsongen av Showtimes 1500-talsepos om Kung Henrik VIII, en man som påminner mig om andra, mer moderna, män jag sett i tv-serier. Fast i första säsongen har han inte ballat, inte avrättat en massa människor. Han sysslar mer med att kopulera med drottningens assistenter, slänga saker omkring sig, få utbrott stup i kvarten, kärar ner sig i en av drottningens assistenter och kämpar hårt för att få skiljsmässa från sin fru. Runtomkring kungen är det som vanligt konspirationer till höger och vänster, men jag gillart och efter tentan kommer andra säsongen hem skulle jag tro.

För att få en liten inblick i mitt beroende kommer en liten lista över vilka tv-serier jag såg under föregående läsår:

The Wire (fem säsonger)
Six Feet Under (fem säsonger)
Dexter (två säsonger)
The Shield (två säsonger)
Big Love (två säsonger)
Californication (en säsong)
Sopranos (en säsong)
Tell Me You Love Me (en säsong)
Curb Your Enthusiasm (en säsong)
Gossip Girl (en säsong)

Kanske någon mer som jag inte riktigt kommer ihåg, det var ändå rätt många där. För övrigt skriver äntligen Weird Science om Entourage, tre dagar försent. Borde kontakta Kjell och diskutera det här.

/Sune

Igår kväll blev Fredrik Strage klar med sin årslånga pilgrimsresa mot det perfekta youtubeklippet. Det allra sista blev en suddig, svartvit film från när the Cramps spelar på ett mentalsjukhus i San Francisco. Coolt värre, lite nördigt. Men å andra sidan, det är ju Strage också.

Så kan Strage kan vi också bjuda på lite klipp. Här kommer min youtubelista på lite skotska klassiker.



Glasvegas- Geraldine



the Jesus & Mary Chain- Sometimes Always


Orange Juice- Rip It Up


Josef K- It's Kinda Funny


Lloyd Cole & the Commotions- Perfect Skin


Teenage Fanclub & De La Soul- Fallin (I det här fallet är det TF som kommer från Skottland. Men De La Soul är så bra så klart De La Soul ska vara med)


Belle & Sebastian- the Blues Are Still Blue

/Simon

Här tänkte jag gå in och läsa nyheter på expressen.se men möts av den här rubriken. Känner att det är dags att springa ut och leta i regnet

Vem sa att korpfotboll var en dans på rosor? Så äro icke fallet för min del. Vaknade med blåmärken och värk i båda benen. Den första halvtimmen haltade jag runt i lägenheten som en skadeskjuten kråka och ojade mig själv. Först efter tre koppar korpsvart kaffe och tre cigaretter börjar kroppen så smått återhämta sig själv. Hur matchen gick kanske någon enstaka själ undrar. Jo, det ska jag säga er. Mitt lag, Press-Understöd (vi är journaliststudenter), har en förmåga att totalt dominera matcher, bomma tjugo klara målchanser och dra hem oavgjorda resultat trots massivt spelövertag. Igår var det totala motsatsen. Ett Press-Understöd, märkbart störda av sjukdomar och skador, kom till start och lät motståndarna föra matchen. Men en sådan effektivitet från vår sida har aldrig skådats under säsongen. Av totalt möjligen fem målchanser satt fyra utav de i mål. Motståndarna med ett markant spelövertag aldrig kom riktigt nära målet sysslade mest med att dynga skott från långt håll, vilket på en sjumannaplan är rätt festligt för målvakten (läs jag). Så mer än att styra undan långskott var det inte mer än att jag fick vittja nätet två gånger, men desto fler räddningar. I slutet av matchen blev irritationen på planen, framförallt från motståndarnas sida, större efter diverse tveksamma domslut. Det hela slutade i något gult kort, många hårda ord, hot och allmän otrevlig stämning. Lite trist men med tre poäng på väg hem kändes det ändå rätt okej.

Nu är mina cigaretter slut så jag drar till skolan, ska lämna in något jox och lite sådant. Vi hörs senare

/Sune

Onsdagar är numera den dag då Sveriges samlade tidningar (utom Expressen) kör sina skivrecensioner. Att läsa skivrecensionerna är lite konsumentvägledning, lite tips på saker att torrenta och mest bara en snabb check att man hänger med på ett hyfsat lågt plan i utvecklingen, fattigmansupdaten kan vi kalla den. Roligare brukar istället vara att läsa altmeister Virtanens vägledning genom skivrecensionerna. På hans blogg brukar han för det mesta skriva ett inlägg varje onsdag där han sammanfattar de olika recensenternas åsikter vilket brukar kunna bli rätt underhållande ibland. Endast av den anledningen tycker jag det är någorlunda kul att gå upp en onsdag. Sitter och uppdaterar min RSS:are en gång var femte minut i hopp om att cd-hörnan ska dyka upp, än har inget kommit men ni kan titta själva här.

Några gamla favoriter för ni kan läsa för att förstå.

Interndebitera din stjärt

Håkan Steen är pitten i Greta

Under researchjobbet inför detta inlägg har jag plöjt en massa gamla Virtanen-inlägg och det är fan i mig riktigt bra, det är en bra blogg, han är bloggens gudfader i Sverige. Han är allt vad Schulman och Blondinbella inte är, typ smart.

Vi inleder morgonen med att fortsätta tjata lite om valet i USA. En sak som ger presidentvalet en liten extra krydda är alla personangrepp som de bägge kandidaterna riktar mot varandra. Nu på morgonen fick jag faktiskt se ett mycket fantastiskt sådant dessutom. Borde inte vi ha lite mer sånt härnt i Sverige, eller vad tycker ni? Kolla och se efter

Ett av naturen ej skapat, men ack så säkert, hösttecken är att tv-säsongen börjat på allvar. Efter ett par månader av allsång, snickrande, brittiska mysdeckare och repriser spänner äntligen tv-kanalerna återigen musklerna för att vinna tittare. När det kommer till svensk tv är hösttablån som vanligt rätt mycket axelryckning. Svenskproducerad tv håller ytterst sällan klassen och serierna som köps in har man redan hunnit titta på. Istället vänder jag blicken mot andra sidan Atlanten där tv-serier som faktiskt går att njuta av å det faktum produceras. Igår hade en gammal favorit premiäer, Entourage förstås. För sak skull har jag tittat på avsnittet två gånger för att suga in karamellen och riktigt bita mig fast i det. Under de 25 minuterna avsnittet varade visar det att kommande säsong kommer bli en kamp i motvind efter avslutningen på säsong fyra som var snudd på katastrofal för Vinnies rykte. Ari Gold är fortfarande förbannad, skriker på folk, släng skällsord efter sin assistent och bara är Ari Gold. Om säsongen kommer bli bättre än förra är för tidigt att säga något om, men jag håller tummarna. Dessutom har ju Drama gått och skaffat flickvän i Frankrike, hur fan ska detta gå?

I övrigt har jag svårt att hitta några större, intressanta nya serier att följa. HBO börjar med en vampyrserie, "True Blood", men vampyrserier är inget för mig så där blir det nada. Så istället riktas blicken mot nya säsonger av våran favoritmördare "Dexter" och Hank Moody i "Californication". Alla serier sänds på söndagar i USA, vilket för oss svenskar utrustade med torrents kommer måndagmornarna vara hektiska, "Supermåndag".

Tittade för övrigt på Filip & Fredriks nya påhitt under kvällen. Ärligt talat känns upplägget jävligt jobbigt och krångligt. Bara den saken att en motståndare kommer tävla mot dessa herrar i totalt 4,5 timme känns jävligt mycket overkill. Trots att jag gillar F & F är ändå det lite för mycket för att det ska vara troligt att man orkar följa. Så tyvärr kommer kanal 5 inte få några reklampengar för mig, särskilt inte när programmet kommer krocka med CL-fotbollen som börjar nästa helg. Under programmet fick jag även en glimt av hur resten av hösten på femman kommer se ut. "Musikmaskinen" på lördagar är ett big no no, räckte med att se fem sekunder på trailern för att ta fram varningsflaggan. Magnus Betnér ska ut och slänga sina kängor i ansiktet på de han driver med. Lite spännande upplägg men ändå är det tveksamt där. Annars var det väl mest att 74:e säsongen av valfritt CSI återkommer, nyskapande och härligt.

/Sune

Medan Sune är iväg och spelar korpboll så kan jag passa på att ta de första stapplande stegen mot att förvandla Svarte-Petter till en modeblogg.
Jag kommer att följa en väldigt enkel mall. Först tar jag upp något aktuellts fenomen. Sen kommer jag att räcka ut mitt pekfinger och säga vad som är fel med det. Men till min ursäkt gör jag det bara för att till slut presentera alternativet.

Det är tidig sommar, juni, och jag är på F12 i Stockholm. Tror att det var premiär för terassen, men är inte riktigt säker. The Embassy spelar och solen lyser dagens sista strålar mot trappen. Åttio procent av de manliga besökarna är iklädda små tokroliga hattar, wayfarers, upprullade beiga chinos och färgglada strumpor. Aldrig har floskeln om det ängsliga Stockholm uppfattas som så sann som då. Vilken uniformitet och fortfarande tjatas det om dessa upprullade chinos och ironiskt stora plastbågar. 
Innan vi går vidare så ska jag nämna att de som vill kan få besöka Cafés blogg för Sveriges bäst klädda vanliga man här.

Nog för att det är bra att mode ska vara kul och att det är lite roligare nu än när halva Stockholm klädde sig helsvart från topp till tå. Minns att jag själv bara för tio månader sen skrev något om att beige var det nya svarta.
En annan grej med mode är att det också ska förändras. Så därför ska jag sia tio månader in i framtiden om vad nästa grej kommer att vara:
Jeans!
Mitt i alla dessa uniformer av chinos och färgglada strumpor så verkar detta byxplagg vara helt bortglömt. Men det finns en egenskap hos jeans som chinos inte har. Jeans har en historia att berätta. Låt mig berätta min.
Jeansen nedanför är ett av tre byxor jag använder. De har blivit tvättade två gånger under de tolv månader jag har haft dem, luftade desto fler. Därför vittnar slitningen om vad som hänt med dem under dessa månader.


De är inte speciellt snygga, ser mest sunkiga ut. Utan att skriva er på näsan så handlar allt här i världen inte om att vara snygg.


Många jeans har mobil och snusdoseslitningar. Men mina berättar om att jag är beroende av lypsyl och bär med mig en sådan överallt.


Mycket sittande har gjort hål i skrevet på dem. Den snygga lagningen till vänster berättar om hur duktig min mamma är på att sy. Det inte lika snygga hålet till höger berättar också att hon kommer att få laga dem igen snart.

Jeans har karaktär. Är du beredd på att lukta lite unket ett tag så kommer dina jeans till slut att bli unika och bara dina berättar din historia. För historieberättandet är en dygd. Det är därför jag har tagit mig tiden att skriva det här inlägget, för att berätta min historia. Om jag så måste skreva inför hela världen för att göra det.

Efter lördagens landslagsantiklimax har vi hört röster som sagt att vi ska skrota det nya systemet. Mest har DN:s Johan Esk brassat på och föreslagit en återgång till det gamla systemet fast med ett annat spelarmaterial. Att Lagerbäck skulle använda sig av de spelarmaterial som Esk vill ha är högst osannolikt. Och innan kampanjen drar igång bör vi ha med i beräkningarna att Albanien pressade självaste Holland och de glada holländarna kom undan med blotta förskräckelsen med ett mål på överitd. Ett Holland som stundtals lekte bort både Frankrike och Italien under EM-slutspelet. Så dels underskattar vi motståndet vi mötte och dels har det gamla systemet visat sig inte räcka längre än till åttondelsfinaler i VM och en kvartsfinal i EM. Därför hoppas jag att Lagerbäck vågar fortsätta prova sig fram med nya 3-5-2 systemet. Givetvis med vissa förändringar så laget verkligen spelar 3-5-2 och inte 6-2-2 som det såg ut i lördags. In med offensivare krafter på kanten. Oskar Wendt höll inte måttet och Mikael Nilsson vete fan, antar att det inte finns bättre att uppbåda. En frisk Chippen hade nog inte varit helt fel (blir förvånad själv över att jag säger det). Som Hammarbyare vill jag givetvis se att Petter får chansen. Tror han skulle kunna fungera ypperligt som både en defensivare mittfältare eller på Kongo-Kims plats. Sen ber jag givetvis till gudarna att Zlatan får vara frisk nu, utan honom är vi inte mycket att hänga i granen.

På tal om fotboll ska jag själv iväg och spela lite, om vi får ihop ett lag vill säga. Division 18, here we go!

/Sune

Idag, tisdag, går återigen DN:s ledarsida till attack mot rådande status i hyresrättshärvan, framförallt den i Stockholm. Ganska exakt samma inlägg kom när rapporten som omnämns i ledaren kom ut i april. Redan då var jag redo att skriva under på DN:s hållning i frågan och min åsikt har inte svängt. Mest underhållande är att se hur Hyresgästsföreningen tar fram stora hagelbrakaren och skjuter sig själv i foten om och om igen. Detta genom att de vill cementera rådande förhållanden där en lägenheten på fin adress i innerstaden kostar lika mycket som en lägenhet i samma storlek långt ute i ytterförorterna. Jag är helt för att på sikt införa hyror som sätts mer beroende på hur attraktivt läge den ligger på än ur en norm som allmännyttan själva tar fram. Att som privat värd bygga ett hus med hyresrätter kommer aldrig ge någon större vinst, därav detta ständiga byggande av bostadsrätter. Men om hyresgästföreningen får som de vill med inga förändringar i hyressättningen kommer varenda hyresrätt i Stockholm snart vara bostadsrätt, så då slipper vi idioterna här i alla fall.

Är bland annat att när min flickvän skickar filer via mejl eller för över pengar till mig står det oftast "puss" eller något liknande i ämnesraden, väldigt trevligt och något man mår bra av.
När min bästa vän Simon gör liknande saker står det andra saker i ämnesraden, allt som oftast "kuk" eller "fuck you".

Redaktionen för Svarte-Petter var under kvällen ute och drack en hederlig måndagsöl. Notera att vi bara tog en också, true story, I tell you. Återigen blev det Lyckliga Måndagar på Knast, lagom nära Simons residens i Vasastan och så va. Ölen var även ett sätt att fira bedriften av ett avklarat Halo 3. Trevligt värre, trevligt värre tycker ni tycker jag. Vi pratade om ungdomssynder och funderade över möjligheten att fejka sin egen död för att sedan under begravningen hoppa upp ur kistan, ackompanjerat av fyrverkerier och trollkarlar med kaniner i hatten.

Sedan en resa hem. Åka tunnelbana sent på kvällen är alltid lika melankoliskt. Lite folk, någon som är ensam, full och olycklig, par som sitter och myser. Ni vet hur det är, i alla fall ni som bor i Stockholm. Jag tycker det är fint. Brukar alltid ackompanjera mina resor med någon storslagen melankolipoplåt, Band Of Horses passar alldeles utmärkt till exempel. Klockan är sen, tänkte ta en nattamacka och fundera över morgondagens verksamhet. Tar ledigt från skolan och ägnar mig åt att sova istället. Vi ses imån, då kanske med en reflektion över nya Entourage-avsnittet som verkar ha ignorerats av de flesta skribenter detta år, var är du Kjell Hägglund?

Härmed tycker jag att vi fortsätter och pratar om den här Sarah Palin. För det första så skrämmer hon skiten ur mig. Varje gång jag ser en bild av denna kvinna blir jag livrädd. Om ja går in på Aftonbladet till exempel och ser en stor bild på Sarah Palin reser sig nackhåret på mig och tvångsmässigt scrollar jag nedåt snabbare än vad Usain Bolt hinner le. Någonting med hennes uppsyn får mig att nästan skita ner mig. Varför har jag ingen förklaring, men troligtvis för att hon för min min personliga del står för saker jag har stora problem att acceptera. När nyheten om hennes dotters graviditet dök upp slog den cyniska delen av mig in och jag hoppas innerligt att ett sådant beteende skulle straffas hårt av den råkonservativa kristna högern. Att folk från kyrkor down in the south skulle gå man ur huse och kräva en ny vice presidentkandidat. För sex innan äktenskapet är väl vad jag minns från min kristna uppväxt inte ens att tänka på. Några tendenser av det såg jag tyvärr inte röken av utan istället stod en leende McCain och skakade hand med en artonårig dude från Alaska som på fyllan råkat bli världskändis.

Så någon ny kandidat fick jag inte och det är väl ännu mer skrämmande. För med tanke på McCains ålder kan vi med lite väl mycket otur inom kort ha en 44-åring, med två år som guvernör i en blåshåla till stat som ligger närmare Ryssland än Washington som största bedrift, sittandes med störst makt över världen. Dessutom har denne person inte ens kunskapen att lära sin dotter hur man använder en liten gummibit om det nu går så långt. Att hon är kvinna spelar ingen roll, jag hade gärna sett Hillary som vice president. Nej, att ta in sådan orutin in på världsscenen känns inte alls bra.

Behöver vi förtydliga? Svarte-Petter, oberoende demokrater.

/Sune

"Right now al-Qaida terrorists are planning how  to harm America, when he's worried about who's gonna read up their rights?"



- Sarah Palin om Barack Obama, tätt följt utav att flera tusen människor i cowboyhattar (Jag lovar, de har verkligen cowbowhattar) jublar. Publiken på republikanernas konvent måste vara samma människor som besöker Jerry Springer.
Sarah, hon är inte intresserad av mänskliga rättigheter. Nej, hon ska röka ur terroristerna ur deras grottor, sen krossar hon dem med stilettklackarna, som de smutsiga kackerlackor de är.

Gud, om demokraterna vinner i november så lovar jag att skänka 300 kronor till Rädda barnen.
/Simon

När jag ändå är uppe i varv så kan jag passa på att dela ut en känga också. Nu när jag måste betala för tandvården så har jag inte varit hos vampyrerna på något år. Köpte därför igår den här nya munsköljen Listerine. På baksidan av flaskan så står det att jag ska skölja munnen i 30 sekunder efter att jag har borstat tänderna. Börjar vaska runt med 20ml turkos vätska och det får mitt tandkött att svida och läpparna att skrumpra.

Någon som hört talats om Listerine för ett år sedan? Nej, just det. Det är bluff och båg, 10 000 år av mänsklighet och just 2008 måste man börja skölja munnen med svavelsyra för att tänderna inte ska ruttna. Det är bara något Apoteket försöker skrämma oss med, göra oss rädda för att sen köpa frälsningen i flaska utav dem. Enkel medielogik.

Ok, idag har jag läst den absolut bästa annonsen i mitt liv.
Satt och plöjde plikttroget igenom morgontidningen. Öppnade kulturdelen och började vandra den långa, snåriga vägen genom alla lite för långa och förbannat tråkiga teater-, bok- och konstrecensioner för att komma till Rocky.
Insmugglad förbi min "Ingen reklam tack"-skylt i kulturdelen fanns Pressbyråns annonsbilaga Sid.
En 46 sidor lång annonsbilaga där Berghs typografiansvarige väljer sina favorit-teckensnitt, Filters chefredaktör skriver krönika, de mest nischade magasinen Pressbyrån säljer (Fly tyer, ett magasin om hur du knyter flugor till flygfiske), Hur ett bra omslag inte ska vara och en massa andra jävligt smala nörderier. 

All kredd till Pressbyrån för att de vågar göra så här kul annonser. Riktigt överraskande bra när de istället kunde tryckt upp fem sidor med bilder på tidningar, korvar och kaffe med tillhörande priser.

/Simon 

På grund av vissa sömnproblem jag lider av har jag ännu inte kunnat somna. Tur var så har jag flyttat in tv:n på mitt rum igen så nattens första timmar har jag ägnat åt lite äkta testosteronsport, amerikansk fotboll. Stora män i fåniga hjälmar som springer runt och pucklar på varandra hejdlöst. Precis vad en liten soffpotatis som jag behöver. Faktiskt riktigt bra underhållning om jag får säga det själv. Sista minuterna var till och med oerhört spännande och upplösningen direkt tagen ur en amerikansk film. Laget som låg under och var nederlagstippade var tvungna att göra en touchdown i matchens absolut sista sekund. Och tro fan att de gör det också, så amerikanskt, så vackert. Så det avslutades med att stora män i fåniga hjälmar springer mit varandra hoppar upp i luften och slår sina bröst mot de andras. Amerikanerna vet då hur man gör sport, ingen jävla cricket här inte.

Nu återstår bara en cigg och sen försöka sova igen. Imorgon skola, fuck me.

Som utlovat. Matlagnings-lördag i filmer.

Men inom några timmar är den äntligen över. Tårar har gråtits, namn har besvurits, manusförfattare hatats och djur har offrats. Snart blir vi på Svarte-Petter äntligen tillfredställda igen. Någon gång under nattens timmar sänds första avsnittet på sösong fem av "Entourage". En serie som skänkt oss många ljusa stunder i vårat bistra liv på den småländska småbygden. Och trots att säsong fyra var den sämsta som gjorts bryr vi oss inte nämnvärt utan skruvar upp förväntningarna till max. Mest av allt väntar vi på att en av tv-historiers största one-liner-leverantör gör comeback, Ari Gold. Som liten uppvämrning tar vi en gammal fin greatist med Ari och vilar på lagrarna. Imorgon, äntligen, nu kan tv-hösten börja på riktigt.

En helg har snart passerat förbi här i Stockholm, och med mina mått mätt en rätt lugn sådan. Fredagen tillbringades hemma hos Simon med ett glas rött och våra ovänner utomjordingarna vars liv blev kortvariga. Var med om att sitta på ett tunnelbanestopp i en kvart. För påväg hem så slutade vagnen att åka vid Hötorget, där fick jag sitta med min iPod bland fulla, mindre fulla och nyktra människor. Väldigt antiklimax då det är snudd på outhärdligt att åka kollektivtrafik nykter en helgkväll. Tackar min iPod och gud att jag så småningom kom hem till min säng.

Lördagen var vilodagen kan vi säga. Vaknade helt klar i skallen utan Saharaöknen i käften. Ägnade ett par timmar åt DN och tittade sedan på lite tv-serier innan Jimmy kom hem och Simon hälsade på. Tillsammans lagade vi en god middag, drack ngåra flaskor rödtjut, smuttade lite bourbon och tittade på en jävla massa Youtube-klipp tills klockan blev alldeles för mycket och sängen kallade sina får hem till bonden.

Idag är det söndag, himlen är grå som aska och lusten att hitta på någonting är inte speciellt stor. Tänker nog ägna kvällen åt "30 Rock", lite mat kanske och lite läsning på det.

Någonstans i arkiven finns även några filmer på hur det såg ut igår under matlagningen. Dessa klipp är hos förvar hemma hos Simon, så om ni vill se detta bör ni tjata på honom, inte på mig. Jag ska nog ringa och tjata snart, tror jag allt.

Att laga mat med en pepparkvarn är så mycket roligare än att peppra direkt med färdigmalen peppar. Bara så ni vet det...

Dagens stora underhållning är att jag har upptäckt att min 12-åriga kusin har börjat svära. Dagens enda underhållning också, för nu är det jobb, jobb, jobb fram tills Sune kommer och vi ska panga utomjordingar för att bli av med aggressionerna. Imorgon blir det mer jobb.

Hohej! Kvällen är sen och har blivit natt igen. Kyligt äro det utomhus. I min enkla lägenhet lyser lampor men särskilt varmt är det inte här heller. På bordet ligger en bok, en film, delar av en Dagens Nyheter, räkningar, försäkringspapper och en smutsig kaffekopp. Den första dagen i ensamhet är avklarad och den har sannerligen varit ensam. Umgicks med människor under förmiddagen men efter lunch har jag bara sett Jimmy och hans flickvän under en fem minuter lång session. Ingen lust att ge mig ut, bara gå ut och köpa cigg & mat är väldigt jobbigt. Väljer att umgås med Jack Kerouacs "På drift" istället. Drömmen om vägen, en dröm jag har men nöjer mig med att läsa så länge. En av få drömmar om något annat, drömmen om vägen, drömmen om en blå Mustang genom Nevada-öknen, drömmen om det förlovade landet. Imorgon vill jag fortsätta mitt asketiska liv. Ingen lust till dricka, ingen lust till dans. Bara mat, cigg, data, bok och tidning. Vad det blir får vi se, bestämmer jag blir det jag, min bästa vän och utrotande av utomjordingar.

Nästa gång jag ska vara i skolan är på torsdag om en vecka. Nu återstår bara att fila på mitt personpoträtt men det verkar som om det får vänta tills i morgon. Idag blir det extrajobb, likaså på lördag. Förväntar mig att jag snart ska springa rakt in i väggen och sen ligga sjukskriven på min soffa ett halvår. Men konstigt nog känns det helt ok, jag är rent utav rätt harmonisk.

Igår var jag och min vän Sthlms-Kenny på bio och såg Tropa de elite. Det var två timmar ren våldsporr. Har inte bestämt mig för om filmen var bra eller dålig. Men det kittlade till i ryggraden och jag vände bort blicken några gånger för att slippa se vad fascisterna till säkerhetspolis gjorde med favelans unga langare. I the Wire hade polisen kunnat sälja sin själ för att få Bope-poliser i hjälp mot knarkhandeln. Så skumt med poliser- alltså statligt anställda- som har emblem som mer liknas Hells angels eller något ur Warhammer 40000 än våra egna Kling och Klangs tre kronor.

 
     Det kanske är bäst i Sverige trots allt?

Det känns som om jag har börjat skriva allt mindre och mindre om mig själv och mer och mer om saker jag är intresserad av. Vet inte än om det är bra eller dåligt, att jag håller på att leka kulturreporter för Svarte-Petters två dussin läsare.

Lägenheten står tom nu. Kvar finns damm på golvet, disk i diskhon, två handdukar i badrummet och skrynkliga lakan. Alltid något som påminner om att du var här i snart en veckas tid. Nu blev det ett avsked på centralen. Inga tårar utvändes men inombords grät jag floder. Tre hela veckor tills nästa gång, halva tiden brukar räcka till för att jag vill stoppa huvudet i sanden. Sitter i fortet i mörkret, glor ut över alla lampor på Söder som lyser upp den mörkaste kvällen på länge, den här låen får ackompanjera mitt stirrande.

För då ska jag och min allra senaste leksak iväg och dokumentera hur en annan liten skäggig man arbetar en vanlig onsdagseftermiddag. Funderade ett tag på om kameran skulle få ett eget namn. Men å andra sidan, namnge döda ting hör till en av mänsklighetens fulare ovanor.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Sune och Olivia kollar på film, misstänker starkt att det är den där blondinen som avleder Sunes tankar från viktigare saker. Som att blogga.

5-1 mot fucking Helsingborg. Inga kommentarer från Svarte-Petter. Antagligen beror det på att Petter Andersson fick gå för ynka 9 miljoner och inte längre var med i troppen. Sune håller på och gräver sin egen grav.

Nu lyssnar vi på Andrea Brocelli- Con te partió och dränker sorgerna i gott rött.

Ja, ångesten verkar snabbt har tröttat ut sig på sin barbackaridning på min rygg. Men det krävdes ett telefonsamtal och ett kamerainköp på 4500 kronor. Har alltså gått och blivit med kamera, en Nikon D40 med standardobjektivet 18-55 mm.
En investering för livet, börjar allt mer och mer identifiera mig som den journalist jag vill vara och inte som den lagerarbetare jag är.



Göran Skytte                    foto:Hammarbykyrkan

Har precis börjat läsa Göran Skyttes självbiografi som jag fick i födelsedagspresent av mormor och morfar. Göran Skytte, idag 63 år gammal, är en svensk journalist. Under 1970-talet och framåt ingick han, Guillou och andra i den svenska skolan av vänsterjournalister. Hans bok handlar om hans hasch-inpyrda ungdom, livet som svensk murvel och hur han vid 50 års ålder 1995 blev troende kristen. Hans kristna tro blev ett stort omväldande i hans liv och många gamla murvelrävar har öppet gått emot hans backstabbande mot den annars rätt ateistiska socialismen.



Hunter S. Thompson                                        foto: Corbis

Nästa bok som ligger och väntar efter Skytte är en annan journalists självbiografi. Journalistkårens svar på Kurt Cobain skulle man kunna säga. Boken är Hunter S. Thompson- Fear & Loathing in Las Vegas.
Thompson var med och startade det som kallas för Gonzo-journalistik under 60-talet. Hunter S. Thompson beskylldes aldrig eller ingick i något som liknade svensk medievänster. I USA existerar som alla vet inte någon egentlig vänster alls. Där vi i Sverige har ett vänsterblock och ett liberalt block så har USA ett liberalt block och ett konservativt block.
Det liberala blocket var väl vad man skulle kunna sätta Thompson i. Alla som har sett Fear & Loathing som film med Johnny Depp i huvudrollen vet hur drogliberal Thompson var.

Två stycken olika journalistöden. Göran Skytte tar på gamla dar och rundar av sin karriär med att lämna medievänstern, bli kristen och skriva ledare för konservativa Svenska Dagbladet. Hunter S. Thompson hade hela tiden kvar den barbacka-ridande ångesten jag hade i förmiddags. 68 år gammal tog han år 2005 och rundade av sin karriär med en pistolkula i skallen.

Coolhetsfaktorn känns väl sådär med Skytte. Pistolen känns väl ännu mindre sådär. Men nu har jag valt att plugga till murvel, och med den snabbt analkande arbetsmarknaden känns det som om något av botemedelerna mot ångesten får duga. Antingen det eller sadla om till lagerarbetare igen.

Om en månad när Fear & Loathing är utläst, så kommer som tur är nästa bok ut.
Byt Namn! - och andra sätt att lyckas som journalist av Klas Ericsson och Anders Rydell. Här nere intervjuade i Svt-bloggen LLC om journalisters kläder.



Måste fixa såna där Moscotbrillor.

/Simon

Den här veckan är en sån där vecka. Artikelvecka. Det betyder att i slutet av veckan ska man har skrivit en artikel, i det här fallet ett större personpoträtt. Nu sitter jag här på min soffa, yrvaken och med pumpande koffeinhjärtslag, och har inte en aning om vad jag ska skriva om.

Det kommer krävas självdisciplin, mod och fantasi för att klara av det. Men nu säger vi så här: Kl. 17:00 ska idén till personpoträttet vara klart. Dags att göra upp en mindmap med andra ord.