Att kunna berätta en historia är en dygd
Medan Sune är iväg och spelar korpboll så kan jag passa på att ta de första stapplande stegen mot att förvandla Svarte-Petter till en modeblogg.
Jag kommer att följa en väldigt enkel mall. Först tar jag upp något aktuellts fenomen. Sen kommer jag att räcka ut mitt pekfinger och säga vad som är fel med det. Men till min ursäkt gör jag det bara för att till slut presentera alternativet.
Det är tidig sommar, juni, och jag är på F12 i Stockholm. Tror att det var premiär för terassen, men är inte riktigt säker. The Embassy spelar och solen lyser dagens sista strålar mot trappen. Åttio procent av de manliga besökarna är iklädda små tokroliga hattar, wayfarers, upprullade beiga chinos och färgglada strumpor. Aldrig har floskeln om det ängsliga Stockholm uppfattas som så sann som då. Vilken uniformitet och fortfarande tjatas det om dessa upprullade chinos och ironiskt stora plastbågar.
Innan vi går vidare så ska jag nämna att de som vill kan få besöka Cafés blogg för Sveriges bäst klädda vanliga man här.
Nog för att det är bra att mode ska vara kul och att det är lite roligare nu än när halva Stockholm klädde sig helsvart från topp till tå. Minns att jag själv bara för tio månader sen skrev något om att beige var det nya svarta.
En annan grej med mode är att det också ska förändras. Så därför ska jag sia tio månader in i framtiden om vad nästa grej kommer att vara:
Jeans!
Mitt i alla dessa uniformer av chinos och färgglada strumpor så verkar detta byxplagg vara helt bortglömt. Men det finns en egenskap hos jeans som chinos inte har. Jeans har en historia att berätta. Låt mig berätta min.
Jeansen nedanför är ett av tre byxor jag använder. De har blivit tvättade två gånger under de tolv månader jag har haft dem, luftade desto fler. Därför vittnar slitningen om vad som hänt med dem under dessa månader.
De är inte speciellt snygga, ser mest sunkiga ut. Utan att skriva er på näsan så handlar allt här i världen inte om att vara snygg.
Många jeans har mobil och snusdoseslitningar. Men mina berättar om att jag är beroende av lypsyl och bär med mig en sådan överallt.
Mycket sittande har gjort hål i skrevet på dem. Den snygga lagningen till vänster berättar om hur duktig min mamma är på att sy. Det inte lika snygga hålet till höger berättar också att hon kommer att få laga dem igen snart.
Jeans har karaktär. Är du beredd på att lukta lite unket ett tag så kommer dina jeans till slut att bli unika och bara dina berättar din historia. För historieberättandet är en dygd. Det är därför jag har tagit mig tiden att skriva det här inlägget, för att berätta min historia. Om jag så måste skreva inför hela världen för att göra det.
Jag kommer att följa en väldigt enkel mall. Först tar jag upp något aktuellts fenomen. Sen kommer jag att räcka ut mitt pekfinger och säga vad som är fel med det. Men till min ursäkt gör jag det bara för att till slut presentera alternativet.
Det är tidig sommar, juni, och jag är på F12 i Stockholm. Tror att det var premiär för terassen, men är inte riktigt säker. The Embassy spelar och solen lyser dagens sista strålar mot trappen. Åttio procent av de manliga besökarna är iklädda små tokroliga hattar, wayfarers, upprullade beiga chinos och färgglada strumpor. Aldrig har floskeln om det ängsliga Stockholm uppfattas som så sann som då. Vilken uniformitet och fortfarande tjatas det om dessa upprullade chinos och ironiskt stora plastbågar.
Innan vi går vidare så ska jag nämna att de som vill kan få besöka Cafés blogg för Sveriges bäst klädda vanliga man här.
Nog för att det är bra att mode ska vara kul och att det är lite roligare nu än när halva Stockholm klädde sig helsvart från topp till tå. Minns att jag själv bara för tio månader sen skrev något om att beige var det nya svarta.
En annan grej med mode är att det också ska förändras. Så därför ska jag sia tio månader in i framtiden om vad nästa grej kommer att vara:
Jeans!
Mitt i alla dessa uniformer av chinos och färgglada strumpor så verkar detta byxplagg vara helt bortglömt. Men det finns en egenskap hos jeans som chinos inte har. Jeans har en historia att berätta. Låt mig berätta min.
Jeansen nedanför är ett av tre byxor jag använder. De har blivit tvättade två gånger under de tolv månader jag har haft dem, luftade desto fler. Därför vittnar slitningen om vad som hänt med dem under dessa månader.
De är inte speciellt snygga, ser mest sunkiga ut. Utan att skriva er på näsan så handlar allt här i världen inte om att vara snygg.
Många jeans har mobil och snusdoseslitningar. Men mina berättar om att jag är beroende av lypsyl och bär med mig en sådan överallt.
Mycket sittande har gjort hål i skrevet på dem. Den snygga lagningen till vänster berättar om hur duktig min mamma är på att sy. Det inte lika snygga hålet till höger berättar också att hon kommer att få laga dem igen snart.
Jeans har karaktär. Är du beredd på att lukta lite unket ett tag så kommer dina jeans till slut att bli unika och bara dina berättar din historia. För historieberättandet är en dygd. Det är därför jag har tagit mig tiden att skriva det här inlägget, för att berätta min historia. Om jag så måste skreva inför hela världen för att göra det.
Kommentarer
Trackback
