Svarte-Petter

Idag har jag under samtal med min ärade klasskamrat och västkustens sista utpost i Stockholm, Leibratt kan vi kalla honom, kommit fram till att jag är en rätt sorlig figur för tillfället. I vanlig ordning har det allt som oftast med skolan att göra. Under hela min skolgång har jag alltid sätt till att göra klart allting i tid, dessutom gjort många saker väldigt bra. Men tiden på högskolan har satt sina spår och jag har fastnat i en ond spiral där ord som rester, missade kurser och deadlines bara ses som något uttryck i periferin. Dessa ord som innan gav mig ångest innan de inträffade har under det senaste året mer gått över till att vara något som ger mig små, kalla kårar ibland, efter att de inträffat. Från att ha varit nästan en exemplarisk student från första terminen har jag sjunkit ner till att bli en av de mer depraverande personerna i klassen. Numera är jag ett bottenlöst hål av bitterhet, hat och drar mig aldrig från att uttrycka dåliga ord om min utbildning. Man kan säga att jag dagligen utbrister i en kaskad av spyor mot JMM. Jag känner att det inte riktigt klär mig som person, visst kan jag vara hatisk och bitter många gånger men detta ursinne har jag nog aldrig varit med om innan.

Därför offentligör jag idag att efter vårterminens slut är jag och JMM-programmet en avslutad historia. Kärleken som uppstod i början har bytts ut mot rent hat. Vi klarar knappt av att vistas i samma rum utan att det blir oljud i skällan. Någon av oss måste lämna skutan och då JMM-programmet envist harvar på i sin blindhet mot vad de tror är journalistik så får jag agera vuxen och avsluta relationen innan det återstår ruiner av oss. Varför det blir ett avhopp har många anledningar, den enkla och mest vattentäta är att för att kunna läsa nästa termin får man inte ha några rester från de första tre terminerna. Där har jag bland annat en hel kurs i Flash jag inte känner något som helst sug efter att läsa om. Sen mår jag inte bra på utbildningen heller. Bara vetskapen att jag ska svettas där i tio veckor till får nackhåren att resa på sig. Till och med min mamma som jag pratar med alldeles för sällan har märkt att jag inte trivs på skolan och har faktiskt rått mig till att byta bana.

Så nu återstår bara att staka ut denna bana och jag antar att det är det jag ska ägna mitt krut åt de närmsta veckorna, synd bara att jag har skolarbete jag inte vill göra men måste om inte CSN och bostadsbolag ska skjuta skarpt mot mig i höst.

Inom kort kommer säkerligen något journalist-bashande inlägg, men det dröjer lite det.

/Sune

Disco! Det är disco som är dealen. Under lördagens Slow Bow kom jag och Sune fram till att vi vill framställa oss som lite mer disco. Igår pratade jag med min far på telefon och nämnde att vi skulle spela skivor igen.
- Vad spelar ni för något? frågar far.
- Ja, vi ska försöka spela rätt ostiga saker.
- Ostiga?
- Ja, det kommer av engelskans "cheesy". Vi vill låta ungefär som Mr. Bean ser ut.

Dagens låt från min sida blir (eftersom skivbolaget har tagit bort Prince- 7) en ostig, brittisk, gayromantisk, högtrycksdänga.
 



The Style Council- Long Hot Summer

/Simon

Jag: Skulle du vilja se att Sverige vann till kostnad av att Ronaldo får en knäskada och inte kan spela på ett halvår?
Sune: Nej, självklart inte.
Jag: Men om, säg Sverige mötte Manchester United. Vilka hejar du på?
Sune: (fnys) Manchester United.
Jag: Men om Man Utd mötte Hammarby?
Sune: Fortfarande Man Utd.
Jag: Om, på något oförklarligt sätt, Modo skulle möta United?

Konstpaus.
Sune: Ja, om Modo på något konstigt sätt skulle möta United, exempelvis i dragkamp, då skulle jag hålla på Modo.

Inne:

Slow Bow: En gång i månaden ställer Stefan Thungren och RWB-Henke till med galej i Marie Laveaus mörka, svettiga källare. Män med kondom-mössor, kvinnor utan kondom tar varandra i hand och dansar bort vintern i takt till två blekfeta britters disco-set. Slow Bow är disco/G-funk/techno/deep house/balearica-klubben som får en att glömma sattyg som popklubbar vid Stureplan.

Anna Järvinen:  Under veckan som gått har en mängd nya album släppts och S-P har slängt sina klåfingriga händer på olika piratsidor. Allra mest har vi sökt efter Man Var Bland Molnen, en skiva som kan liknas vid årets första vitsippa i dikeskanten.

Svarte-Petter Soundsystem: The Second Cuming. 25 april, notera i almanackan. Mer info kommer senare, när info producerats.

Konsumtion: Nu är det äntligen löningshelg, och då ska vi sätta sprätt på varenda peng. Då finns det ingen som tar en. Man är kung, kung, kung i badkaren. Sune har sprättat iväg pengarna på NK, samt funderar på ny TV. Simon brände allt på ett kort och beställde hem en soffa, hemmets viktigaste möbel.

HV71: Efter att ha piskat Götlaborgsstjärt i ett par omgångar, gav indianerna upp till slut, hissade vit flagg, böjde sig över och drog ned byxorna. Den blåa tjuren rusar vidare mot ett SM-Guld. 

Inte:

Lars "Gris-Lars" Lagerbäck: När vi bjudits på högkvalitativ fotboll i flera veckor med både fina draggningar i Premier League och Champions League var det något av ett antiklimax att se det svenska landslaget igår. Tråkfotboll när det är som värst och med Sveriges tråkigaste person som ledare för laget blir det bara värre. 0-0-maskinen tuffar vidare och ärligt talat hoppas vi på SP att Sverige misslyckas i kvalet så någon på fotbollsförbundet tar och sparkar Lagerbäck tillbaka till stenåldern.

Domedags-Wolodarski: Söndagskrönikan av Ekdal i DN brukade alltid vara en ren njutning. Initierat, bra och ofta rätt roligt. Nu har han ersatts av Peter Wolodarski, som vi faktiskt tycker är rätt bra, som har ägnat sina senaste söndagar åt att varna för att domedagen snart är kommen. Inte riktigt den läsningen man vill ha en bakfull söndag med våren som knackar bakom dörren.

Ipred: Vi på SP sällar oss sällan in i de så kallade bloggskreden mot diverse lagförslag som inkräktar på vår integritet. Men när nu IPRED-lagen kickar in så börjar det kännas vemodigt att skivbolagsparasiterna ska sitta och jaga en på nätet. Skivbolag är ju egentligen en kvarlevnad från 1900-talet, vi liknar det vid ett företag som tillverkar ånglok som gör allt för att förhindra företag som tillverkar, bättre, snabbare och miljövänligare eldrivna lok. Att de inte lyckats inse att den skivmarknad som en gång existerade aldrig kommer komma tillbaka och försöka göra något smart av det hela är bedrövligt. Nu kommer de börja betala folk som jagar nätpirater. Någon brist på resurser verkar de ju tydligen inte ha.

Igår kom de goda nyheterna. Svarte-Petter Soundsystem är bokade för ännu en dj-spelning på den Le Guide Michelin stjärnbeklädda resturangen/baren Leijonbaren. Till råga på allt nästa löningshelg, 25 april. Så även om priserna är lite över det normala så lovar vi att ordna ett slickt förkrök till alla kompisar som kommer. Ni har till och med fått pengar så det är bara att infinna sig. Välkomna!

/MC Imon och Dj Soggy Sune.

De senaste veckorna har varit rätt hårda i mitt liv. Det har absolut ingenting att göra med att Olivia flyttade in här vill jag bara påpeka innan jag ens börjar. Visst har det betytt att mitt liv har förändrats radikalt, men efter den här dagen som jag tillbringat i total isolation önskar jag att hon varit här över allt annat. Ett tecken på att allt inte står rätt till är att jag har försummat den här bloggen för jag funderat på andra saker och att blogga har sjunkt i prioritet. Under dessa veckor har det väl mer och mer uppenbarat sig att jag har gjort ett felaktigt val här i livet med att gå den utbildning som jag faktiskt läser. Och att nå en sådan insikt är väldigt svårt. Det har tagit tid att upptäcka, och jag har väl egentligen försökt förneka det för mig själv och många andra. Istället har det tagit uttryck i att jag försummat studierna och varit rätt förbannad på större delen av min klass. Först under den senaste veckan har det väl börjat komma till klarhet var problemet ligger, för jag har känt under en lång tid att något inte är rätt.

I början av veckan läste jag i Metro om KY-utbildningar. För er som inte vet vad det är så är det utbildningar som är inriktade på att ge jobb. Min utbildning är inte på någorlunda sätt skapad för att ge jobb, i alla fall inte min klass. Vi börjar från början med det här. Journalistik är inte speciellt avancerat egentligen. För 50 år sedan krävdes det knappt än gymnasieexamen för att få jobb som journalist. Om man bara kunde språket hyfsat var det bara att köra. Och egentligen har väl inte journalistikens grundregler ändrats så mycket sedan dess. Visst har plattformarna ändrats och mångfaldigats, men det praktiskta hantverket ser rätt likadant ut, om vi bortser från att en journalist i dagens situation har betydligt fler hjälpmedel men betydligt mindre tid. I Sverige finns det en uppsjö utbildningar för att bli journalist, det bjuds på högskoleutbildningar, folkhögskoleutbildningar och andra skolor så som Poppius och gud vet vad alla heter. Marknaden är stenhård för att få jobb. Detta visste jag redan innan jag hoppade på men trodde att min utbildning som så stolt skröt om att deras färdigutexaminerade journalister behärskar mycket mer än att skriva. Vad som inte framgick var att det vi lär oss behärska är på skrattretande låg nivå. Under veckan som gått spelade vi in ett tv-program i en studio, själva studioarbetet gick rätt bra trots att det var första gången och de två som var programledare var väldigt duktiga. Tyvärr var de inslagen i samma program inte av samma spjutspetskvalité. Till exempel var ljudet i inslagen av väldigt svajande kvalité, ibland var det så lågt att man inte hörde eller så var ljudnivåerna på olika delar av inslaget så skiftande att ena stunden fick man höja ljudet och i andra sänka det för att inte spränga bort trumhinnorna. Ofta känns det som vi är ett gänga glada hobbyjournalister som får skrapa på ytan på kunskapsområden, men duktiga, det är dumt att säga att vi blir.

Nu seglar det iväg här och jag ska försöka komma till kärnan vad jag har kommit på. Den består av att journalistik inte ska läsas på högskola. Främst för att bli journalist behöver vi inte allt teoretiskt tjafs vi tvingas göra för att utbildningen ska räknas som akademisk. Måste jag skriva en tenta om journalistikens historia för att vara journalist? För att bli en nyhetsjournalist behöver du lära dig hur du skriver en artikel, börjar med det viktigaste först, veta vilka källor du bör och kan använda, veta lite om tryckfrihetsordning, meddelarskydd, offentlighetsprinciper och dylikt, sen är det bara att träna och skriv, misslyckas, gör det igen, misslyckas igen och göra igen. På min skola har vi fått skriva kanske fyra nyhetsartiklar, fem om jag tänker efter. Sen ska vi klara av det, vilket jag faktiskt tror att jag skulle kunna göra. All den kunskap jag fick under första året hade kunnat bantas ner till tre månader möjligtvis om jag gått en effektiv utbildning. Men högskolan är inte speciellt effektiv utan vi ska läsa böcker om hur man gör saker när det man egentligen behöver är att göra de saker man läser om i praktiken. För journalistik är ett praktiskt ämne, inte teoretiskt, hur mycket än vissa av våra lärare vill säga och andra vill ändra på och få mer praktiska övningar (oftast de lärare som har fattat grejen) men då saknas det inte oväntat nog resurser.

Sen kommer vi till arbetslivet, 25 procent av alla utexaminerade journalister har jobb inom ett år efter examen. Media är en bransch som styrs av kontakter till 99 procent. Vad gör högskolan för att hjälpa sina studenter att få jobb och kontakter? För min kull valde de att ta bort kortpraktiken som de haft åren innan och sen tog tillbaka på nästa kull som nu har lett till att Simon får ett sommarjobb som webbredaktör. Vilket enormt jävla försprång liksom, eller en rak jävla käftsmäll åt oss. Och de hyr in gamla journalister som berättar hur roligt jobbet är och när de började om journalister var det jättelätt att få jobb och väl inne i smeten är det inga större problem att klara sig. Hur man får ett jobb däremot, det talas det väldigt tyst om för det vet de nog inget om. Under senaste kursen har vi varit på två studiebesök, ett på SVT och ett på TV4, bägge företagen har anställningsstopp för närvarande.

Det KY-utbildningar gör bra är att de utbildar folk för att få jobb i branchser som behöver kvalificerad arbetskraft och att utbildningarna sker i tätt samarbete med företag som vill anställa de som pluggar. Dessutom har de fattat grejen med att klippa bort onödigt teoretiskt tjafs vilket man önskar skedde för oss med. Högskolan utbildar inte speciellt effektivt, men jag antar att de tjänar bra stålar på att utbilda ett stort överflöde av journalister än vad som egentligen behövs.

Jag tror väl även att hur man är som person spelar in hur det kommer gå. Är man företagsam och driftig kan man komma kångt det tror jag. Men man kunde ju haft det lite bättre förspänt och jag som person är inte den som drivs så hårt av sig själv. Sen har jag kanske hamnat i en klass där det oftast går ut på att göra så lite så möjligt för att få godkänt. Just i den miljön blir jag väldigt påverkad av att göra samma sak. Om istället alla hade varit fokuserade på att försöka göra så bra grejer så möjligt hade det nog gått betydligt bättre för mig. För att jag ska fungera krävs det en stimulerande miljö och den miljön finns verkligen inte där jag pluggar nu. Därför håller jag nu på med att söka efter nya vägar i livet och att samtidigt försöka läsa en utbildning jag inte vill gå gör inte livet speciellt underbart för tillfället.

/Sune

Jag och Ola har gjort skolarbete idag. Under lunchen sprang jag på förre chefredaktören för Dagens Nyheter och pratade lite. Nu låter det som om jag är en person med en väldigt taktiskt väl-connectad telefonlista. Historien är enklare än så.
Min kompis Erik är fotograf på en kyrkotidning i Abrahamsberg. Förra året hjälpte jag till att skriva texter och göra enklare reportage om nya församlingsgårdar på Ekerö. Ja, vadå'rå. Tönt tänker ni. Men har ni pratat med en chef för utrikespolitiska institutet och chefredaktör för Dagens Nyheter idag? Nej, just det.

I alla fall. Jag och Ola pratade om barndomens karriärsdrömmar, när man under mellanstadiet fick rita teckningar och presentera vad man skulle bli när man blev stor. Alla killar i min klass ville bli brandmän, poliser och så vidare. Efter ett studiebesök på brandstationen ville jag också bli det. När jag gick i trean var det dags att överge pojkdrömmarna. Hela min klass skulle rita teckningar när vi är på våra framtida drömjobb. Några körde ambulans, andra brandbilar. Ja, köra stora bilar var viktigt för många killar som gick i livets Horda skola. På min teckning satt jag vid ett skrivbord och ritade serier. Serietecknare var målet, och det vill jag nog fortfarande. I min ateljé hade jag ett fönster. Utanför syntes Hollywood- bokstäverna.

Det var inga anspråkslösa drömmar, men det hade inte Ola heller. I mellanstadiet förklarade han för sin klass att han ville bo i en skyskrapa i New York. Möjligen kunde han tänka sig en karriär som sportkommentator. Men helst bo i en skyskrapa i New York.

Båda vi är 80-talist barn som ville jobba med "något med media" och såg USA som ett tecken på framgång.

Saxat ur min statusuppdatering på Facebook.

Simon Hjälmefjord Skrapar trisslott. Kan man inte rappa eller slåss är det enda vägen ur ghettot.

Idag lämnar jag mina lite rödare sympatier åt sidan och på ett högst personligt plan böjer jag mig ner på knä för Fredrik Reinfeldt. Tack vare hans eminenta skattesänkningar får jag tillbaka ett lagom antal tusenlappar lagom till midsommar som annars hade blivit en ytterst skral månad. Så jag tackar borgarna för att jag får uppleva ytterliggare en sommar utan att leva helt på nudlar. Om ni lyckas reda ut finanskrisen med kanske det är dags att byta färg på själen, fast jag vet inte till vilket parti. Folkpartiet: tokiga, Centern: bönder, Kd: Ännu tokigare och Moderaterna: är fortfarande Moderaterna, morfar skulle vända sig i graven om han visste. Vi får se, övertyga mig.

Inne




Inte

JMM: Ett jävla skitprogram, gå inte det. Sök en KY-utbildning och bli nått. På Södertörns högskola som styrs av ett gäng inkomeptenta, latenta jävla as som aldrig har råd med lärare, salar, fungerande utrustning, rätt utrustning, sunda arbetsmiljöförhållanden och en meningsfull tillvaro. Att stiga av pendeltåget i Flemingsberg känns som att bli baddad i urin.

Igårkväll var vi på Ace. För er som inte vet är det en indie/electro-klubb som har blivit något av en långkörare i Stockholms klubbvärld som troget håller igång varje lördag och har gjort så sen början på 2006. Första gången jag var där var våren 2006 och jag hade väldigt roligt den gången. Sen blev det någon av en tradition att alltid gå dit de helger jag var på besök i Stockholm. På den tiden var ju faktiskt Ace något att räkna med. Det var smutsigt, trångt, öl flög genom luften på dansgolvet och besökarna såg allmänt lite lustiga ut. När vi väl blev permanent bosatta i Stockholm hösten 2007 var vi första hösten på Ace minst varannan helg tror jag. Just den hösten kändes det som att Ace peakade, det var alltid fullsmockat, i electrorummet hängde alla klubkids i roliga kreationer till kläder och på indiegolvet fortsatte indieslynglarna att kasta öl på varandra. På toaletterna var det översvämning var och varannan gång och även Virtanen fick ragg liksom. Vi var där så ofta att till slut kom en av resident-dj:sarna fram och kramade om mig på Spy Bar en kulen januariafton. Någonstans där började även Ace stjärna falna. Lokalen renoverades om och gjordes ännu mer "klubbvänlig". Borta var de småsunkiga båsen och den taffliga inredningen. Istället såg det alldeles för polerat ut. För alla vet vi att regel nummer ett för en bra popklubb är att stället ser ut som fan. Inte bara var det inredningen som förändrades utan även klientelet på folk. Borta var alla klubbkids och ersattes av vanliga svennebanan-killar och halvnakna, dekadenta unga kvinnor ersattes av modebloggsläsare av kategorin sämre. Och så såg det ut igår också, killar med rutiga skjortor och fula Jack&Jones-jeans, några stekarynglingar och några medlemmar ur Turbojugend. Hela stället kändes så passé att det gjorde ont i själen och jag var tvungen att orera hela kvällen om hur mycket bättre det var förr. Antagligen var jag alldeles för nykter men det känns som att det kommer dröja bra länge innan jag sätter min fot där inne igen.

Idag har jag för ovanligheternas skull varit ledig på just en lördag. Igår slog det mig att jag nästan har glömt bort vad man gör på lediga lördagar. Det känns som det var ljusår sen jag kunde använda lördagen till att sova länge, läsa tidningen noggrant och dricka fyra koppar kaffe på två timmar. Men jag har väl lyckats rätt hyfsat med att få en lugn och hälsosam lördag hittills. Tack vare en lite lagom bakfylla låg jag däckad till kanske halv ett, blev serverad kaffe på sängen av snälla Barro som var på besök. Stolpade upp och in på systemet vid ett-tiden för att slippa den värsta rusningen och sedan har det rullat på. Läste tidningen i någon timma och när United förlorade fick datorn agera slagpåse och blodvite uppstod. Fotboll och kultur ska göra ont, annars fyller det ingen funktion.

Ikväll ska familjen ut och festa till det. Så vi hörs på det va?

Bert Karlsson är en underbar människa. Han struntar i vad folk tycker om honom, tar inte skit från någon, skrattar högst av alla åt sina egna skämt. Ser ni Berts ansiktsuttryck de sista sekunderna? Det är så man ska se när man drar en fräckis.

Ni har väl köpt?

 
Top fem saknade mobilfunktioner:
1. Rökmaskin
2. Megafon
3. Tecknad mun
4. Spotify streams 24-7
5. Night vision googles

Mike Tyson- en förebild

Boxning! Jag har äntligen kommit på vilken sport jag vill utöva. Tänk efter själva, man lär sig slåss, blir biffig, och slipper töntstämpeln som många andra individuella sporter har. Jag är skitdålig på sporter jag önskar att jag var bra på (läs: lagsport). Har under åren försökt mig på soloutflykter som:

Segling: Tiill en början hade jag en väldigt romantiskt syn om vad segling handlade om. Jag gick på seglarskola under en resa i Barbados, med drömmen om blicken mot horisonten, Fleetwood Mac i lurarna och polo-pikén på. Drömmen krasades rätt fort.
Man får ont i händerna av alla rep. Kallsupar. Stor investeringskostnad, och lite för blå politisk stämpel för att jag ska trivas. Min skuta den gick, men blev omblåst av alla ölkillar i motorbåtar som pekade och skrattade åt mig. Veckan efter min seglarskola slutade jag lyssna på Fleetwood Mac och satte på Beach Boys i stället.

Surfning: Mycket jobbigare och roligare än segling. Tyvärr bor vi i Sverige där det inte går att vistas i vatten utomhus en enda dag på året.

Simning: Rätt ok sport. Huden blir lite torr, och klorsmaken längst bak i tungan sitter i resten av dagen. Tråkigt om man är ensam, ett par längder i total tystnad går an. Sen blir det för tråkigt och man drar hem 800 meter senare och 60 kronor fattigare.

Jogging: Bara för musiken. Nu har mecenat ett erbjudande där man får en massa häftiga, digitala iPod-grejer som man kopplar ihop med ett par Nikelöparskor. Man vill springa med stil, inte i fuktiga mjukisbyxor. Om häftiga prylar är den stora fördelen med jogging är de nödvändiga prylarna den jobbiga nackdelen. Jogging är för omständigt för sitt eget bästa. Det kräver så mycket självdisciplin så att det gör ont när man ska ta beslutet att ge sig ut. Reflexväst, långkalsonger, jacka, tröja, ollonmössa, nycklar, sladdar och så vidare.

Boxning däremot. Inte bara har en massa hjältar utövat sporten (Hemmingway, Ingo, Muhammed Ali) men det är billigt också. I alla fall för ett grön-vitt hjärta. Hammarby boxning har inte bara en dålig hemsida. Mån, ons och fredagar har de newbies-night i en liten källare i söder. Medlemsavgift+terminsavgift= 600 kronor.
Det bästa med boxning är kanske viktklasserna. TIll skillnad från en massa andra sporter blir det mer rättvist när man möter en kille som väger 60 i stället för 86 kilo. Med andra ord nybörjarvänligt.
Alltså? Finns det någon hake? Så länge jag inte varit på boxning vet jag inte om det bara är testosteron och ungtuppar där. Min mer nördiga framhållning kommer bli överkörd snabbare än knock-out.

Ska snart börja på en kvällskurs i programmering och webbpublicering, samma kvällar som nybörjarkvällarna på Hammarby boxning. Om jag inte övertygade er om att jag var nörd innan så vet ni det nu. Antagligen blir det reflexväst och löparskor ett tag till. Men jag kan i alla fall göra en snygg hemsida. Förslagsvis Hammarby boxnings.

/Simon

Idag har varit full rulle-bulle på jobbet. Money talks och jag sitter på porren och letar efter soffor och bokhyllor. Min nuvarande soffa håller tyvärr inte måttet. Den är vit, eller den var vit en gång i tiden. Nu är den mer DDR-grå. På en kudde trotsar en liten brun fläck, den har jag fått av EP när han bodde hos mig i somras. En liten, brun fläck från en Göteborgs Rapé. Till det har jag fem tusen solkiga kuddar som på något sätt alltid ligger i vägen och samlar damm. Vad är dealen med kuddar? Jag kan inte komma på en enda kudde i mitt hem som fyller någon funktion förutom huvudkudden. Kuddarna kom med som en ursäkt. För att soffan själv är för hård och inte duger. Nej, jag vill ha en soffa som kan stå för sig själv. Som inte behöver hjälp av hala, astmaframkallande bomullsmonster.

/Simon

Idag vann jag två biljetter till SVTs sorgebarn Popcirkus. Nägon som vill gå? Kleerup, Adam Tensta och något mer ska uppträda. Det är lätt att förstå att programmet inte alls har lyckats locka tittare. För smala artister för den breda publiken, och vice versa med den smala publiken. Ett renodlat underhållningsprogram som ska samla alla framför soffan är svårt att göra, speciellt med bara JC/Växjö-rock. Eller något. Ni fattar vad jag menar.
Men nu har jag fått två biljetter, trots allt värda 300 kronor tillsammans. Vän av ordning och snål smålänning har alltså bara ett alternativ. Annars förlorar jag 300 pix, trots att jag hellre skulle vilja stanna hemma och uppdatera RSS:en på bloggar. Fan också.

/Simon

Inne:

Svarte-Petter Soundsystem: Nu är vi inte rätt personer att recensera lördagskvällens spelning. Men Krister Henrikssons (Kurt Wallander) 3 timmar långa närvaro gav en hint om att vi inte är helt tappade i friggeboa. Kvällen avslutades med en krautstänkare på vinyl, ett fast handslag samt ett "bra jobbat killar."

Melodifestivalen: Inte för att det varit bra utan det faktum att det äntligen är över. Via ryktesvägar har vi hört att en galen operalåt vann hela skiten, stämmer detta?

Baggens studentlägenhet: Vår utsände i Åkersberga projects har äntligen fått en lägenhet inom t-banenätet vilket innebär att vi i Svarte-Petter inte längre behöver husera en berusad Bagge varje helg.

Plusgrader: Skönt att kunna gå utanför dörren utan att det gör fysiskt ont. Våren är påväg och humöret hos Svarte-Petter börjar stiga några hack på skalan.

Far & Son: Deras musik är inget vi bryr oss om. Men det här klippet är värt all credd. Vi tackar Perry för denna fem minuter långa skrattfest.

Inte:

Debaser: Lördagar på Debaser ser ut som ett Stockholmskt svar på Harrys. Lite mera indie men fortfarande lika bedrövligt. Oftast dålig musik, packade hjon och diskant på volymsteg elva. Enda fördelen är att man får röka och dricka samtidigt utomhus. Men det förlåter inte ovan nämnda synder.

Rodeos nya design: Att hipsterzinet numero uno i Sverige har haft en eftersatt hemsida har väl inte undgått någon. När de nu "hottar" sin sida var det en besvikelse. Avsaknaden av redaktionellt material lyser fortfarande med sin frånvaro och hela sidan byggs upp på i största del undermåliga bloggare. Som Stureplan.se fast för hipsters, vart är världen på väg?

Facebooks nya utförande: Facebook känner tydligen av tidens vindar och har kopierat mikrobloggsstuket. Tyvärr känns det lite surt att man redan har Twitter för kvalitetsmikrobloggningen. Inte fan vill man läsa vad ens indolenta vänner från skogen sysslar med i ur och skur. Det är ju fan bilderna som är Facebook. Kanske läge att starta en protestgrupp mot detta på Facebook?

Måndagar har väl sällan varit någon lyckodag. Inte heller denna har hittills varit av lyckosam karaktär. En sväng i skolan som mest beydde grav ångest och en tågresa hem med Herr Ågren som ende vän. Väl hemma fick jag reda på att min hemtenta jag utkämpade ett större psykiskt världskrig med att få klar var underkänd. Så vi kan väl konstatera att glädjeutropen kommer få vänta några dagar. Till min glädje får jag arbeta några dagar här i veckan som kommer. Att jag blir glad över det är förstås enbart av ekonomiska skäl. Ser väl inte direkt fram emot att stiga upp klockan svinotta, men sånt är livet. I veckan ska vi dessutom få besök i lyan av två tjejer från Västkusten som ska se på Anthony & the Johnsons.

Ikväll kommer listan som ni kanske väntat på och även en ny fräckis. Sen vill vi även påminna om att Ballar av stål har premiär på femman ikväll, 21.55. Mina höga förhoppningar på programmet kommer antagligen krossas men något skratt hoppas jag få i alla fall. Så länge det är bättre än "Grillad" så är jag rätt nöjd.

Sista andetaget innan råtthjulet drar igång imorrn igen. Söndag är vilodag, tillika Herrens dag. Därför kommer inte några osmakliga fräckisar att publiceras idag. Vem vet, ni kanske inte är så ledsna över det?
Mina ambitioner med söndagen var att bli mer kultuverad. Det började bra med att läsa DN i 2 timmar. Sen käkade jag snabbmakaroner och ville åka till Moderna Museet. Sune orkade inte, han ville gå på bandy. I tron om att kulturen bor på västkusten ringde jag Stursk.
Hamnade till slut på Stockholm stadsmuseums filmutställning tillsammans med några boråsare. Antalet Kenny Starfighterprylar tog ned kulturpoängen. Söndagen slutade med Burger King, xbox och en titt på sportbladet. Imorrn ska jag raka polisonger och köpa truckerkeps. Nu blir det sängen för kulturskymningen. One love.

/Simon

Debuten igår gick väl rätt okej tycker jag. Några få ynka missöden med tystnad som följd, fast det hände i början av kvällen. Märkte att ju mer öl som slank ner i kroppen, desto bättre gick skivspelandet, enligt mitt tycke i alla fall. Största händelsen var väl att Kurt Wallander (Krister Henriksson) satt i ett hörn under två-tre timmars tid. Givetvis tackar vi alla våra vänner som dök upp till slut. Det var hemskt trevligt och det är väl inte omöjligt att det blir en fortsättning. Synd bara att priset på drickat var lite väl i överkant.

Nu ska vi iväg och riva hela haket, eller kanske vi river oss själva. Tack och hej, det var trevligt att lära känna er alla, vi syns i Nangialia och spelar fotboll.

Lördag, äntligen fucking jävla lördag. Hela veckan har varit en enda lång väntan på att det ska bli lördag. För ikväll är dt som vi kanske nämnt någon gång innan dj-premiär för era älskade bloggare. Själv vandrar jag runt lite på spik nu. Klockan går fruktansvärt långsamt. Men först är det middag med familjen. Vitlöksmarinerad fläskfilé med rostade rotfrukter, jo ja tackar jag!

Vi tänkte försöka leverera en fräckis om dagen här på bloggen i en veckas tid. Sagt och gjort så bjuder Simon på den första som vi tycker passar alldeles utmärkt för att inleda helgen med:

Så var veckans stissande fram och tillbaka över. Har hunnit arbeta två heldagar, intervjua ett konstnärskollektiv, fått en grundkurs i skivspelande, byggt om garderober, tittat på fotboll och känt mig fasligt stressad. Därför ska jag ut på stan med min flickvän, så fort hon har bestämt vilka kläder som ska bäras, och låta Visa-kortet säga sitt. Hej och välkommen finanskrisen!

Nu har Svarte-Petter Soundsystem haft en liten brännarkonferangs i Skrapan. Vi lyckades åstadkomma sju skivor med grymma låtar som spelas för er på lördagkväll. Innan idag fick vi följa med Master Wicklén till brottsplatsen för Grundkurs 1 i skivspelande. Tyvärr blir det inga crossfades den här gången, det ingick inte i kursen. Men det kommer det med så småningom. Vid en hyfsad succé blir det nämligen en fortsättning för SPSS på Leijonbaren.

I övrigt är det kulturskymning hemma och så där. Men det kommer bättre tider, det gör det.

Om ni tycker att jag skriver lite lite här så beror det väl mest på att jag ägnar mig mer åt Twitter. Lovar bättring och bot. Funderar på att börja lägga in en fräckis om dagen under en veckas period.

Livebloggning från SPSS:s skapande av lördagens playlist.

17:47: Det tre magiska kent-siffrorna. Dock så kommer ingen Kent-låt med. Sune har hittat gammal punkfunk á la The Rapture.

17:58: Genomgång av Simons playlist. Mycket Balaerica.

18:28: Nere i arkivet på Simons bärbara hårddisk. Vi har hittat Grandaddy och Logh.

18:54: Skivbränningen är i full gång. Guillemots, kommer någon ihåg dem? Guillemots är på tåget till Brasilien.

19:13: Florence Valentins nya singel "Spring Ricco" kommer!
- Lite bob hund måste vi ha, säger Sune.
Vi funderar på någon av Olle Ljungströms nya låtar. "Svenskt Stål"?
Simon lägger in "Shonnar Vet" med TLK.

20:31: Paus för pizza och mobil-need for speed. Men nu kör vi igång igen. Ingen Ulf Lundell Baggmas. Tyvärr.

Godmorgon igen. Livet på Hagagatan flyter på rätt bra. Har brytit mig in i mina grannars lägenheter med biffen och bananen hela morgonen. Vi har mätt storlek för balkongdörrar, till sommaren blir det balkonger. Av förklarliga skäl ska jag själv inte ha någon balle (bor på bottenvåning). Men det är bra nyheter. Dels får jag hela innergården för mig själv, 100 kvadrat med utemöbler. Nu ska jag bara övertyga Musse att montera en basketkorg på sitt balkongräcke.

Annars så är det redigering på schemat. Vi ska kopiera valfri tidnings layout och göra två uppslag. Så nu sitter jag och letar typsnittet som Jefferson Hacks Dazed & Confused har på sina rubriker. Om någon mot all förmodan vet något så tveka inte att höra av er.



Typsnittet längst ned till höger, då'rå.

Min gamla mobil valde att någon gång under helgen att begå ett långsamt självmord. Detta visade sig i form att skärmen blev svart, men vid omstart brukade den fungera igen. Men någon gång under gårdagen valde den att göra slut på det lilla liv som fanns kvar. Rådvill som jag var löpte jag in på The Phonehouse som ligger i Skrapan och tog en rätt fräsig mobil om jag får säga det själv. Det är liksom första gången jag faktiskt skaffar en mobil som inte ligger i lågprisklassen. Givetvis en SonyEricsson, något annat går verkligen inte för sig. Ingen jävla iPhone eller Nokia. Kan inte helt mac-koncepta mitt liv så en SonyEricsson W902 är nu i mina ägor.

Nackdelen är då den att alla min telefonnummer som fanns på den gamla mobilen är borta, så jag ber ni vänner som har mitt nummer om en tjänst. Nämligen skicka ert nummer till mig, gärna med namn så jag vet vem det är. Om ni har Halebop är det en fördel, för så kan jag ringa er gratis sen, fast jag ringer inte så mycket, men ändå! Tack på förhand.

/Sune

Hemma från kneget och inväntar att min slacker-kväll ska börja. Så fort Quatro runt hörnet är färdiga med min pizza ska jag spendera kvällen i min soffa framför 30 rock och Six feet under.

Snön föll tungt över Stockholm och Jordbro i dag, och det påminde mig om mitt handikapp. Snart är det påsklov och hela faderullan. Som det ser ut nu fortsätter jag en stolt påsklovstradition jag har. Att jobba. Mina klasskompisar som jag ska göra projektarbete med samma vecka ska hyra en stuga i Åre.
Min familj har aldrig sysslat med vintersporter, och jag vill minnas att jag aldrig varit längre norrut än Uppsala. Alltså är jag helt clueless i allt som är mer avancerat än Snowracer. Ge mig ett par skidor och jag ger dig en grekisk ordbok.
Hade jag följt med vet jag hur det hade blivit. På morgonen äter hela gänget gröt i stugan. Sen vinkar jag av mina klasskompisar när de tar liften upp till toppen av berget. Jag styltar iväg med pjäxorna och blir omkörd av mina 5-åriga kursare på skidskolan.
När mina klasskompisar kommer tillbaka på kvällen från berget, glada och rödbrusiga, finner de mig i baren. Där har jag varit sen lunchtid. Det var då jag blev utstlängd från skidskolan efter att ha slängt grus på barnen av ren avundsjuka.

Så för att alla barn ska må bra stannar Grinschen hemma. 30 Rock blir inte sett av sig självt. Det är ett hårt kall det här.

När det kommer till fotbollssånger har Sverige en hel del lik i garderoben att gräva fram. Så fort det vankas mästerskap dras gamla "folkkära" artister sig fram ur mörkret och levererar någon form av usel sång. Vi har väl haft människor som folkhemsskalden Magnus Uggla, sömnpillret Tomas Ledin, nationalclownen Markoolio och gamle Staffan Hellstrand, detta bara under 2000-talet. I England däremot, popen och fotbollens hemland, vet däremot hur mästerskapssånger ska göras. Vem kommer inte ihåg New Orders "World In Motion" till VM 1990. Men detta inlägg handlar om Fat Les, med medlemmar från bland annat Blur som gjorde den fantastiska "Vindaloo" som oofficiell låt till VM 1998. Så därför startar vi morgonen med att titta på denna video, vilken video de gör parodi på hoppas jag det inte tar mer än tre sekunder att lista ut.

Sådär, då var min korta karriär som hemmafixare slut. Förra veckan var min far här och vi skruvade upp en tavellist, en spegel och ett hyllplan på väggen. Det gick rätt bra, tack vare att min far var med. Själv är jag väldigt handikappad med allt som kan kallas hammare, borrmaskin och sådana ting. Jag kan på min höjd skruva ihop en enkel Ikeamöbel, men mer är det inte. Så idag skulle vi slå in en tavelkrok i en vägg och under tiden jag hamrar hör jag ett väldigt brak från andra rummet. Då har givetvis hyllplanet vi skruvade upp förra veckan rasat ner. Det kunde gått värre, inte så mycket grejer gick sönder trots att det stod en hel del värdefulla saker på en låg hylla under. Istället blev det några fula märken i den undre hyllan och några tomma hål i väggen. Nu bestämmer jag mig för att aldrig mer leka hemmafixare, no more.

/Sune

Inne

Svarte-Petter Soundsystem: Ord är för litet för det här. Leijonbaren, 14 mars, 21-01. Be There Or Be Dansk.

Olivias matlagningskonster: När ens kära sambo svänger ihop en helt magnifik söndagsmiddag är det bara till att kapitulera och ta disken. Men en god middag kan verkligen rädda en från början väldigt såsig dag.

Kimono: Japanerna är allt uppfinningsrika, de förvarar plönböcker i ärmarna, allting är väldigt lågt och de gör sköna tofflor. Men bäst är kimonon, detta enkla men ack så funktionella tygstycke har vi gått runt i hela helgen och varje steg i jeans känns som ett ofullbordat steg.

Frank Hoffmman: Röker framför gravida, anser att kvinnor endast är ett mått för framgång, är närmre tre än två meter lång och har gjort allt du gjort fast två gånger.

Simon Norrsveden: Värnamos största son som under veckan som gått släppt sin fantastiska debutskiva som har fått hyllningar från pressen, en fyra av Dan Backman (SvD) är inte illa. Nu ska han dessutom spela på Hultsfredsfestivalen och vi tror inte att det blir den enda festivalen vi får äran att åtnjuta hans vackra stämma.

Inte

Twitter-hybrisen: Kom igen, tror ni på allvar att Twitter kommer ersätta hela bloggosfären och bygga om medielandskapet helt? Visst är det en kul grej att läsa att Andres Lokko äter fårtestiklar eller att Kjell Häglund inte tittar på tv för en gångs skull och så vidare. Men mer är det inte, och hur ska modebloggarna kunna twittra?

Kundtjänst: Rätt skum klädsmak, väldigt oärliga i sina påhitt och inte speciellt kreativa. Det är på lagret där krutet sitter.

Kompmusiker: I torsdags var Simon på konsert för att få höra en av världens vackraste röster live. Colin Blunstones gosslika stämma förstördes med jämna mellanrum av en gitarrist i skinnväst som tog över spelningen i tid och otid med sin onani till gitarrsolon. Det har sagts innan och det blir sagt igen: Gitarrsolon är de obegåvades sista utväg. Ingen blir glad av ett gitarrsolo förutom andra musiker. En klubb för inbördes beundran. Vi andra fyller Kimonon med kaststjärnor till nästa konsert.

Tillbaka i Sverige igen, och pulsen är nere på 40 slag. Sune är nog fortfarande kvar på Hasseluddens spa några mil ut i Nacka. För mig var det mitt första spa-besök. Det hela var mycket konstigt. En galen miljonär har byggt 23 000 kvadratmeter spa med japansk inredning mitt ute i ingenstans. Under tiden på spat måste alla gå runt i s. k Kimonos, morgonrockar, med tillhörande tofflor. När vi kom till anläggningen igår kändes det som en sektgård.
Det var omöjligt att ta några större steg med Kimonon och tofflorna. All mat, varma källor och behandlingar gav folk ett evigt leende på läpparna. Det som mötte oss var alltså en massa leende tanter och farbröder som gick jättesakta i likadana kläder.
När skulle vi öva stormningen av Pearl Harbor? var min tanke. Aldrig var svaret. Inte ens nunchackus eller kaststjärnor fick man.
Men, vi fick sake och pooler. Tanken var att det skulle bryta ned oss och bygga upp oss igen som alla andra besökre. Funkade gjorde det också. Till slut vaggade ett helt vitvaruföretag omkring med Hans Scheike i täten.

/Simon

Idag åker Svarte-Petter på konferangs, Hasseludden it is.

Idag var jag och fyra andra klasskamrater vid Public Service-högborgen belägen på Gärdet för att följa med Babel-gänget vid en eftermiddag med inspelning. Mycket spännande att se jobbet bakom en tv-produktion och framförallt hur jävla proffsiga alla var där. Egentligen var besöket till för att vi skulle se och lära lite inför min klass egna tv-program som ska spelas in om tre veckor lite drygt. Men att koncentrera sig på sådana ting var sudd på omöjligt när jag såg vilka gäster som skulle medverka. Alex Schulman och Hanna Hellqvist, två personer jag gillar men störst var ändå att Olle Ljungström, ja just den Olle vi tjatat i flera veckor. Så när vi stod i fikarummet innan programmet skulle spelas in står Hanna Hellqvist och pratar värmländska med en av kamerakvinnorna som verkar ha samma dialekt. Alex Schulman kommer inte lite senare och tar en kaffe och verkar känna ungefär alla som jobbade där innan han började prata med Hanna H. Efte rnågra minuter kommer så Olle inne i rummet. Han tittar lite förvirrat omkring sig, spanar efter någon att prata med men inser snabbt att han inte har någon att prata med. Så han går förbi mig, kanske en halvmeter eller så ifrån, och det känns lite som att Gud precis gick förbi. Med min svenska blyghet vågar jag inte säga något heller. Olle slår sig ner i ett hörn och strax kommer en av redaktörerna fram och pratar med honom, världens ensammaste man. Intervjuerna med Alex och Hanna gick väldigt bra men programledaren Daniel tog över intervjun med Olle, sorgligt att se. Mest av allt ville jag bara ge Olle en kram, men jag beundrade honom på avstånd. Han var väldigt vacker i all sin trasighet. Så hur arbetet med att göra tv vet jag inte mycket mer om, men det gör fan ingenting.

Jobbigt läge att vara blind och på det en kraftig bersuning på alkohol samt att inte veta vart man är. Tur att det finns hjälpsamma damer. De hann före, annars hade nog även jag gjort en insats.

Jag och min sambo är riktiga jävla vårivrare alltså. Idag var det äntligen såpass varmt att man faktiskt kunde visstas utomhus utan att frysa ihjäl. Solen sken och värmde en gnutta, det var relativt vindstilla för den delen också. Så väldigt svenskt blev det när vi satt på en bänk nere vid Nytorget och åt lite lunch. Bredvid oss satt några unga män med ett sexpack Newcastle och njöt i solen. Idag är det nog första dagen då det på riktigt känns som våren är på intåg. Det gillas här på våning femton i alla fall. Ikväll ska det borras, väldigt roligt.

Well, i helgen spelas det en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel nere i den svenska provinsen Skåne. Malmös egna utrikespolitiker har beslutat att matchen ska spelas utan publik för att de inte kan garantera säkerheten för både publik och spelare. Lite senare har det dock kommit fram att vissa politiker i Malmös provinsregering ser publikstoppet som en protest mot Israels handlande nere i Gaza. Som vanligt är debatten om politik och idrott hör ihop. Och så verkar tydligen vara fallet, fast bara ibland, så fort det finns en stark opinion mot landet som ska möta Sverige. Israel har genom åren ständigt lyckats röra upp känslor hos svenskarna och nu ska några glada pro-palestinier arrangera en "folkfest" mot Israel i samband med matchen. Arrangörerna av denna folkfest säger att våld inte kommer vara tillåtet och vad AFA säger om det kan vi lista ut utan problem. Vi kan anta att det kommer bli ett gäng sammandrabbningar mellan poliser och aktivister. Idag belyser dock DN:s ibland formidabla ledarsida det från en annan sida. För visst är det lite roligt att när Nordkoreas damlandslag spelade landskamp mot Sverige i Östersund kom det över 3000 för att titta på matchen (vilket är en hög publiksiffra för damfotboll). Vad Nordkorea gjort med sin befolkning finns det inga tvivel, men några bojkotter blev det inte då. Så vi svenskar är tydligen ett jävligt populistiskt folk. Hade inte Gaza-krisen inträffat för några månader sedan hade nog matchen gått som vanligt. Men när Israel är i ropet så ska tiotusentals ut och protestera. Man skäms ju över dessa inkonsekventa jävlar så Svarte-Petter tänkte sala ihop ett gött gäng och åka ner på lördag och kasta gatsten på demonstranterna istället.

Hittar en artikel om att statens utredare kring de svenska alkohollagarna har lämnat in sin utredning kring ändringar i dessa lagar. Ett av förslagen är att alkoholkranarna ute på krogar, klubbar med mera stryps senast vid tre, vilket då innebär att alla klubbar som har öppet till fem får servera Loka och salta pinnar om de nu ska ha öppet. Svarte-Petter reagerar starkt emot detta och undrar vad som är på gång. För något år sen var det tal om att lätta på alkohollagarna men det här, det är ju rena rama bakslaget för oss som gillar att festa tills sent på natten/tidigt på morgonen. Dessutom tror vi inte att det kommer bli bättre av att alla ställen stänger vid tre istället. Det låter lite som att det kan bli lite brittisk stämning då alla krogar där stänger vid samma tidpunkt och folket går ut på gatan och slåss. Tycker redan nu att det brukar vara vansinnigt mycket folk ute vid tre-tiden och när alla fem-ställen stänger finns det inte så mycket till val för folket. Troligen kommer svartklubbar att bli mer vanligt förekommande, men vi antar att det är det som staten vill ha.

Det händer även positiva grejer en rätt trist och beige onsdageftermiddag. Nämligen den att edera favoritbloggare ska göra debut som plattvändare nästa lördag. Hur det kommer sig döljer vi för tillfället men att det ska ske, det vet vi. Platsen är Leijonbaren (Gamla Stan) och tiden är 21-01 (Aight Johan?). Vad som återstår nu är väl att ta fram ett koncept för det hela, det innebär ett namn, val av låtar och skriva en pamflett om hur jävla underbara vi är. Det enda vi kräver av er läsare är att ni efter bästa förmåga dyker upp och supportar. Blir det väldigt lyckosamt kan det möjligen bli en fortsättning.

När det kommer till namn finns det ju några enkla utvägar som:

Svarte-Petter Soundsystem
SS
Spritfeta tjejer med svanktatueringar
Last of the unfamous international playboys

Har ni läsare fler förslag var vänliga att lämna i kommentarsfältet

/Svarte-Petter

Jag lider av stora problem för tillfället. Igår i skolan slogs jag av sån panikångest över allt som har med skolan och göra så jag tänkte bara lägga ner allting, ta ett uppehåll och så. Pratade med chefen på jobbet och han sa att jag kan få jobba heltid från och med april och framåt. Men idag har jag börjat tveka, jag känner mig återigen sugen på att ta över världen, jag vill itne sitta på ett lager ute i Jordbro, jag vill komma längre än så. Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen, fan fan fan fan fan fan!!!!! Vad ska jag göra?

Ja, hade jag haft något att säga hade jag antagligen gjort det. Det här är vad jag har att kmma med: Nu är jag på mitt blödigaste humör och laddar upp inför torsdagens gubbkonsert. The Zombies återföreningsspelning. Är väl i regel emot återföreningar, men Colin Blunstones röst är så förbannat vacker. Jag tänkte vara jättepretantiös ikväll med ett glas vitt och Blunstones gosslika stämma i högtalarna.
Vinet smakade tyvärr piss (jag kan ingenting om vin) så det åkte ut i vasken. Men Zombierösten klingar fortfarande mellan väggarna.

Inne

En film om Olle Ljungström: Det är alldeles för långa mellanrum mellan bra rockdokumentärer i Sverige. Olle Ljungström-filmen är det bästa vi sett sen Per Sinding-Larsens "Kräm - Så nära får ingen gå" som kom 2000. Ett vackert och närgånget porträtt av Sveriges mest underskattade artist, alla kategorier. Citat "Är det verkligen så att människor går runt och mår bra? Är det inte så att de bara håller ut? De flesta har ju två barn, ett tredje på väg, avbetalning på huset och en äcklig jävla Saab som står och ruttnar i sin krypta. Det är en fittig värld, det får man lov att säga ...", av Olle Ljungström (inte med i filmen tyvärr).

Bokrean: Denna fantastiska period då boklådorna fullständigt kastar böcker efter oss så fort man går förbi deras små krypin. Man kan komma hem med allt från Hitlers bästa recept till ett hundra jävla Strindbergböcker. Simon erkänner att han varit och fingrat på Pär Nuders biografi, "Stolt men inte nöjd".

Andres Lokko: Äntligen börjar den gamle britten börja hitta hem till Folkets tidning, Aftonbladet, där han numera ska förgylla deras kultursidor som börjar bli mer och mer läsvärda för var dag som går. Mer popkultur åt folket!

Bli sambo: Nu är väntan slut, tågresorna ett minne blott. Nu somnar man brevid sin käresta varje natt och vaknar bredvid densamma på morgonen efter. Bara arbetet med att få färdigt lägenheten kvar, från en spartansk ungkarlslya till något som liknar en mänsklig bostad, det tar tid.

Bli webbredaktör: Från dassiga sommarjobb som industriarbetare, lagerarbetare och golvsopare till webbredaktör på en, aningen provinsiell, men ändå hyfsat stor tidnings hemsida (70 000 unika besökare i veckan) är som resan mellan helvete och himmel. På med glasögonen och murvelkavajen, ut med stålhättor och Fristadsbyxorna.

Inte

Spritfeta tjejer på Harry's: Efter noggrant forskande på diverse mer nogräknade Facebook-profiler gör vi konstaterandet att alla kvinnor över 21 som bor kvar i Värnamo är spritfeta as med smaklösa tatueringar, häxliknande klädsel och frisyrer från helvetet. Att använda ordet måndagsexemplar känns som en grav underdrift. Vi tackar gud för E4:an norr.

Män som hatar kvinnor: Vi på Svarte-Petter ska göra en egen film som heter "Män som hatar män som hatar kvinnor". Efter ett antal månaders tjat om filmen är vi trött på det redan innan premiären. Ni kanske undrar om vi ska se filmen, svaret blir "kanske ladda hem". Nu hoppas vi att det blir tyst om det där spektaklet. Sverige kan inte göra drama, bara dokumentärer.

Skidsport: Efter att med ett halvt öga följt spektaklet som kallades för Skid-VM dömer vi ut skidsporten helt. Efter alla "moderniseringar" av sporten återstår nu av den fina, klassiska femmilen endast en två timmar transportsträcka för att sedan avgöra hela skiten med en 200 meter lång spurt. Så egentligen har man tittat på fem mils skidåkande istället för att korta ner det till 500 meter. Skidsportspamparna kan fara åt helvete, jävla idrottsförstörare.

Numera i skolan håller vi på att göra tv, inget nytt under solen där. I alla fall när det kommer till tv-nyheter där 99% av alla nyhetsinslag utgår efter samma mall. Därför är det inte speciellt inspirerande att syssla med just det, förra veckan fick vi dessutom "öva" vilket alltid slutar med att det blir någon form av enkät vilket är väldigt förnedrande. De kommande veckorna ska vi arbeta med ett tv-program som ska sändas på Öppna kanalen, yes liksom. idag var det möte med klasskamraterna för att bestämma vad programmet skulle handla om. Några började prata om att göra ett barnprogram. Så fort de orden kom frös blodet till is och jag bad till gudarna att låt inte detta ske. Mitt enda inlägg i debatten var att om det ska göras barnprogram gör vi bäst i att skaffa fram en hel del droger. Som tur var blev det inget antiklimax i likhet med fängelsetidningen utan istället blir det ett program om hur kulturen frodas under en lågkonjuktur. Eder man i det hela ska återigen sammarbeta med Wicklén (två tredjedelar av gänget bakom "Vaktmästaren"). Vi ska försöka hitta någon skogstokig konsumtionskritiker, det låter sannerligen som bra tv. Så det kommer mitt liv handla om de närmsta veckorna, amen.

Dimman börjar skingras. Igår landade vi på Konstfacks svartklubb ute vid Telefonplan, köpte billig öl och åt korv som de snälla konstnärerna hade lagat. Både jag och Sune kom överens om att veckans inne/inte-lista inte blir gjord idag. Annars ska jag bara säga att vi lever, mår bra och inväntar veckans alla måsten.

Var ute på stan och köpte ny iPod, den gamla har hängt med sen studenten. Det var en trogen arbetshäst, min vita nano anno 2006. Men nu var det dags för pension (batteritiden var en timma). En sexig, rosa dam ersätter gubben.
Hann med ett besök på bokrean med Baggmas också. Det mesta var utplockat och kvar fanns två tusen Hitlerböcker. Bakom en trave uppslagsverk om tredje riket hittade jag guldkornet. The Progressive Patriot av Billy Bragg. Ska fördjupa mig i hans reflektioner kring nationstillhörighet, kommunism och rock'n'roll, kanske skriva ett längre epos om det. Troligen inte. Nu hissar jag upp den vita flaggan och inväntar måndagen, hejdå.