Svarte-Petter

Idag var jag och fyra andra klasskamrater vid Public Service-högborgen belägen på Gärdet för att följa med Babel-gänget vid en eftermiddag med inspelning. Mycket spännande att se jobbet bakom en tv-produktion och framförallt hur jävla proffsiga alla var där. Egentligen var besöket till för att vi skulle se och lära lite inför min klass egna tv-program som ska spelas in om tre veckor lite drygt. Men att koncentrera sig på sådana ting var sudd på omöjligt när jag såg vilka gäster som skulle medverka. Alex Schulman och Hanna Hellqvist, två personer jag gillar men störst var ändå att Olle Ljungström, ja just den Olle vi tjatat i flera veckor. Så när vi stod i fikarummet innan programmet skulle spelas in står Hanna Hellqvist och pratar värmländska med en av kamerakvinnorna som verkar ha samma dialekt. Alex Schulman kommer inte lite senare och tar en kaffe och verkar känna ungefär alla som jobbade där innan han började prata med Hanna H. Efte rnågra minuter kommer så Olle inne i rummet. Han tittar lite förvirrat omkring sig, spanar efter någon att prata med men inser snabbt att han inte har någon att prata med. Så han går förbi mig, kanske en halvmeter eller så ifrån, och det känns lite som att Gud precis gick förbi. Med min svenska blyghet vågar jag inte säga något heller. Olle slår sig ner i ett hörn och strax kommer en av redaktörerna fram och pratar med honom, världens ensammaste man. Intervjuerna med Alex och Hanna gick väldigt bra men programledaren Daniel tog över intervjun med Olle, sorgligt att se. Mest av allt ville jag bara ge Olle en kram, men jag beundrade honom på avstånd. Han var väldigt vacker i all sin trasighet. Så hur arbetet med att göra tv vet jag inte mycket mer om, men det gör fan ingenting.