Sunes veckokommuniké
Så vänner och läsare, helg är det nu och nu finner jag någon form av ro att dela med mig av några saker som hänt under veckan. Det har tyvärr blivit så att jobba heltid på lager med en hel del fyskiskt arbete gör hjärnan en aningens slö och då blir mitt skrivande på detta forum lidande, bara så ni vet. Dagens första och sista ursäkt fick ni där och vad vill ni veta nu då?
Har läst önskemål från min exil-bloggvän att det ska skrivas om Morrissey och U21-landslaget. Simons ord är min lag så varför inte:
Morrissey spelade som sagt var på Hovet här i Stockholm i onsdags. Jag gick dit med Olivia för hon hade gett mig en biljett i julklapp samt en till sig själv. Efter lite matematikövningar insåg jag att senast jag var på en konsert, nu menar jag riktig konsert där man betalar dyra pengar för ett band man vill se och möjligen ett förband man verkligen inte vill se (inte festival, okej?), var Morrissey i Malmö 2006. Vatten har väl hunnit rinna under broarna i mitt liv medan Morrissey var ganska likadan vad jag minns. Enda skillnaden var väl att basisten i hans kompband bytts ut och Boz Boorer såg lite trevlig ut som alltid. Vad som menas är att Morrissey viftar med mikrofonsladdan, utstöter konstiga ljud, sjunger formidabla låtar och trakasserar Sveriges stora schlagerintresse. Rösten på karln var inte helt okej och i vissa partier satt inte alla höga toner på plats, men jag förlåter och går vidare. Fyra skjortor hann han avverka varav en åkte ut i publiken och mindre tumult utbröt i vanlig ordning, allt enligt mall 1.a. Låtvalen på Morrissey-spelningar går alltid att diskutera och önska men man vet ändå vad som kommer bjudas på: Fem-sex Smiths-låtar, några gamla Moz-favoriter, minst en obskyr låt och rätt mycket material från senaste skivan, inget undantag denna gång. Höjdpunkterna var väl Smiths-låtarna i vanlig ordning och jobbiast var när bandet fick för mycket eget spelrum.
Vi kan även tala om publiken som antagligen hade den högsta medelåldern på någon spelning jag varit, samt att stämningen blev därefter. Vissa stunder kändes det mer som gudstjänst för redan frälsta än en rockkonsert (Morrissey gör pop, men bandet spelar likväl rock). Avsaknaden av påskliljor var även den väldigt påtalig så jag kände mig inte riktigt tillfreds med spelningen. Men hellre Moz än andra rockelefanter som Springsteen, Stones och allt vad de heter.
Sverige har även gått i spinn på ett gäng fotbollsspelare med mycket lite kroppshår under veckorna som varit. Även för min del har det varit en resa med djupa dalar och höga toppar. Mathcen i tisdags blev lite för enkel kändes det som medan gårdagens batalj hade allt att erbjuda på känsloskalan. Jag kan ärligt erkänna att det inte är ofta jag sitter och skriker framför teven i total ensamhet när det är fotboll men igår jävlar var det liv i att. Under straffläggningen när Sverige skickade fram två mittbackar för att skjuta varsin straff högg det till i hjärtat och tanken sa bara, neeeeeeej. Allt det är Olof Mellbergs fel. Som tur var verkar det blåsa nya vindar bland de svenska mittbackarna och bägge straffarna var hur kyligt och välslagna som helst. Givetvis var det ett av årets större antiklimax, mycket större än Söderlings Paris-förlust mot Federer, men junisarna ska ha all heder med sig för en möcke, möcke, möcke bra insats.
Simon undrade även varför U21-fotbollen är roligare än den vanliga A-landslagsbollen och svaret är rätt enkelt. Killarna är yngre, vill gärna visa upp sig, är inte lika hårt taktiskt drillade utan lämnar ibland förbestämda ramar vilket kan både främja och stjälpa det hela. För Sveriges del beror det på att då U21 har två oerhört karismatiska och trevliga ledare med ett lag som faktiskt har kapacitet att anfalla och de får tillåtelse av ledarna att anfall. Vad a-landslaget har där vet vi alla, världens mest gråa människa som ledare med ett spel där två defensiva mittfältare ska sköta offensiven (möjligtvis en förvirrad Kongo-Kim) och där alla springer runt och tror att Zlatan ska fixa allt och Zlatan kan inte fixa allt för inkompetensen runt omkring honom gör det alldeles för svårt. Jag hoppas vi min Gud att spelare som Danne Sidled och Taco Svensson gjort sitt i A-laget och låter lite yngre förmågar komma till, och även att Lasse Grå får sparken, riktigt illa jävla kvickt.
Ikväll ska det nog grillar vid Skanstull och med det lämnar jag över bloggen till Simon igen!
/Sune
Har läst önskemål från min exil-bloggvän att det ska skrivas om Morrissey och U21-landslaget. Simons ord är min lag så varför inte:
Morrissey spelade som sagt var på Hovet här i Stockholm i onsdags. Jag gick dit med Olivia för hon hade gett mig en biljett i julklapp samt en till sig själv. Efter lite matematikövningar insåg jag att senast jag var på en konsert, nu menar jag riktig konsert där man betalar dyra pengar för ett band man vill se och möjligen ett förband man verkligen inte vill se (inte festival, okej?), var Morrissey i Malmö 2006. Vatten har väl hunnit rinna under broarna i mitt liv medan Morrissey var ganska likadan vad jag minns. Enda skillnaden var väl att basisten i hans kompband bytts ut och Boz Boorer såg lite trevlig ut som alltid. Vad som menas är att Morrissey viftar med mikrofonsladdan, utstöter konstiga ljud, sjunger formidabla låtar och trakasserar Sveriges stora schlagerintresse. Rösten på karln var inte helt okej och i vissa partier satt inte alla höga toner på plats, men jag förlåter och går vidare. Fyra skjortor hann han avverka varav en åkte ut i publiken och mindre tumult utbröt i vanlig ordning, allt enligt mall 1.a. Låtvalen på Morrissey-spelningar går alltid att diskutera och önska men man vet ändå vad som kommer bjudas på: Fem-sex Smiths-låtar, några gamla Moz-favoriter, minst en obskyr låt och rätt mycket material från senaste skivan, inget undantag denna gång. Höjdpunkterna var väl Smiths-låtarna i vanlig ordning och jobbiast var när bandet fick för mycket eget spelrum.
Vi kan även tala om publiken som antagligen hade den högsta medelåldern på någon spelning jag varit, samt att stämningen blev därefter. Vissa stunder kändes det mer som gudstjänst för redan frälsta än en rockkonsert (Morrissey gör pop, men bandet spelar likväl rock). Avsaknaden av påskliljor var även den väldigt påtalig så jag kände mig inte riktigt tillfreds med spelningen. Men hellre Moz än andra rockelefanter som Springsteen, Stones och allt vad de heter.
Sverige har även gått i spinn på ett gäng fotbollsspelare med mycket lite kroppshår under veckorna som varit. Även för min del har det varit en resa med djupa dalar och höga toppar. Mathcen i tisdags blev lite för enkel kändes det som medan gårdagens batalj hade allt att erbjuda på känsloskalan. Jag kan ärligt erkänna att det inte är ofta jag sitter och skriker framför teven i total ensamhet när det är fotboll men igår jävlar var det liv i att. Under straffläggningen när Sverige skickade fram två mittbackar för att skjuta varsin straff högg det till i hjärtat och tanken sa bara, neeeeeeej. Allt det är Olof Mellbergs fel. Som tur var verkar det blåsa nya vindar bland de svenska mittbackarna och bägge straffarna var hur kyligt och välslagna som helst. Givetvis var det ett av årets större antiklimax, mycket större än Söderlings Paris-förlust mot Federer, men junisarna ska ha all heder med sig för en möcke, möcke, möcke bra insats.
Simon undrade även varför U21-fotbollen är roligare än den vanliga A-landslagsbollen och svaret är rätt enkelt. Killarna är yngre, vill gärna visa upp sig, är inte lika hårt taktiskt drillade utan lämnar ibland förbestämda ramar vilket kan både främja och stjälpa det hela. För Sveriges del beror det på att då U21 har två oerhört karismatiska och trevliga ledare med ett lag som faktiskt har kapacitet att anfalla och de får tillåtelse av ledarna att anfall. Vad a-landslaget har där vet vi alla, världens mest gråa människa som ledare med ett spel där två defensiva mittfältare ska sköta offensiven (möjligtvis en förvirrad Kongo-Kim) och där alla springer runt och tror att Zlatan ska fixa allt och Zlatan kan inte fixa allt för inkompetensen runt omkring honom gör det alldeles för svårt. Jag hoppas vi min Gud att spelare som Danne Sidled och Taco Svensson gjort sitt i A-laget och låter lite yngre förmågar komma till, och även att Lasse Grå får sparken, riktigt illa jävla kvickt.
Ikväll ska det nog grillar vid Skanstull och med det lämnar jag över bloggen till Simon igen!
/Sune
Afro-amerikaners svar på Stefan & Krister
Ikväll ska jag efter två års frånvaro göra den stora återkomsten på Harrys Värnamo. Jag är redan nu nervös. För att känna mig lite mer ghetto religion hängde jag i Araby och lyssnade på Wyclef Jean. Köpte en pizza och läsken som bagaren kallade för "ful-cola". Den var fem kronor billigare än Coca-Cola®.
/Simon
Det som inte dödar, det härdar
Sovmorgon är kung pung! Har stigit upp klockan 05:20 två dagar i rad, vilket inte har varit det roligaste jag har gjort i mitt liv. Men nu kliver jag på kvällspasset i två dagar. Lyckas på något sätt alltid undvika 9-17 jobben. Kanske för att Dolly Parton är kommunist som klagar över att hon bara jobbar åtta timmar om dan. Ja, menar. Vi andra får inte betalt för lunchen.
Den som inte arbetar skola ej heller äta.
Kan passa på att berätta om min värsta sommarjobb. Maskinoperatör på Horda gummi 2006. Körde moped sju kilometer varje morgon. Stämplade in klockan 06.03, tre minuter för sent. Stod vid en stor gummipress och gjöt ihop delar av lastbilsmotorer. Det såg lite ut som när man bakar bullar. In med en gjutjärnsform i pressen. Vrida om reglagen så maskinen stängde sig. Sen pressades rågummit in och smältes in i formarna. Öppna maskin. Ta skyddshandskar, bära ut 10 kilosplåten (som vid det här laget var skållhett). Lägga de färdiga bitarna i en låda. In med plåten igen. Proceduren upprepas.
Kaffe fick man ta två gånger om dagen, vid en fem minuters rast. Det kostade en spänn som man stoppade in i Selectamaskinen. Röra om i kaffet med bläckpennan. Dricka upp rävpisset. Under sommaren insåg jag att tjänstemännens kaffemaskin på kontoret gjorde bättre kaffe. Slutade besöka de kollektivanställdas kaffemaskin, och hängde på kontoret på rasterna.
Kom hem hålögd med brännsår på armarna från den varma plåten. Men, som vi alla vet: Det som inte dödar, det härdar.
Nu saknar jag ett inlägg av Sune här. Gör inte ni det? En recension av Morrissey enligt Svennis-skalan vore på sin plats. Alternativt något om hur mycket roligare U21 är än seniorlaget.
Eder
Simon Hjälmefjord
Den som inte arbetar skola ej heller äta.
Kan passa på att berätta om min värsta sommarjobb. Maskinoperatör på Horda gummi 2006. Körde moped sju kilometer varje morgon. Stämplade in klockan 06.03, tre minuter för sent. Stod vid en stor gummipress och gjöt ihop delar av lastbilsmotorer. Det såg lite ut som när man bakar bullar. In med en gjutjärnsform i pressen. Vrida om reglagen så maskinen stängde sig. Sen pressades rågummit in och smältes in i formarna. Öppna maskin. Ta skyddshandskar, bära ut 10 kilosplåten (som vid det här laget var skållhett). Lägga de färdiga bitarna i en låda. In med plåten igen. Proceduren upprepas.
Kaffe fick man ta två gånger om dagen, vid en fem minuters rast. Det kostade en spänn som man stoppade in i Selectamaskinen. Röra om i kaffet med bläckpennan. Dricka upp rävpisset. Under sommaren insåg jag att tjänstemännens kaffemaskin på kontoret gjorde bättre kaffe. Slutade besöka de kollektivanställdas kaffemaskin, och hängde på kontoret på rasterna.
Kom hem hålögd med brännsår på armarna från den varma plåten. Men, som vi alla vet: Det som inte dödar, det härdar.
Nu saknar jag ett inlägg av Sune här. Gör inte ni det? En recension av Morrissey enligt Svennis-skalan vore på sin plats. Alternativt något om hur mycket roligare U21 är än seniorlaget.
Eder
Simon Hjälmefjord
Dagens prank tackar vi Rapport för
Bor i ett hus, ett jättestort hus på landet
En smålandsflytt, en midsommarhelg och en första dag på jobbet senare. Det är dags för mig att berätta om min resa ut i skogen, till de småländska skogarna. Tar just nu en kall 'Bud som blivit över sen helgen.Det kändes konstigt efter Sunes redovisning i föregående inlägg att vi aldrig firat midsommar tillsammans. Min midsommar 09 firades hur som helst hos Karin. Vi var ett gäng bestående av sju personer. Det blev ett klassiskt firande. Såg när de reste midsommarstången inne i Värnamo. Stod bredvid min gamle geografilärare, som inte kände igen mig. Sen var det sill, nubbe och visor för hela slanten.
Stinas amerikanske (pojk)vän var på besök. Små grodorna såg så klart konstigt ut i hans ögon, och han vägrade äta av den svenska sushin. Tur för honom att köttkommittén (jag & Thomas) hade gjort sitt jobb. 1,2 kilo gris låg på bordet. Vilket premierades av jänkaren. Till slut var det bara en skämd köttbit kvar på bordet. Amerikanen kollade hungrigt på den innan han sa:
- I see there's a last piece of meat left.
- Do you want it?
- I dunno. Don't think I should take the last piece.
- Ah, c'mon. Take it. You're the guest! sa vi gästvänligt.
Amerikanen, som heter John, tog till slut köttbiten.
- Ah! How rude! skrek jag innan Thomas fortsatte.
- You know, it's just a figure of speech when we said you could take the last piece.
Det var roligt, och var höjdpunkten på min midsommar. Senare spelade vi dunkgömme, något jag inte gjort sen högstadiet. Dagen efter var jag hos mormor och morfar i Möcklehult. Drog igång grästrimmern och utrotade allt ogräs. Det såg ut så här:
"Ausroooteen!" Foto: Annie Hjälmefjord
Nu är jag i Växjö på heltid. Jag bor i gästrummet hos mina föräldrar. Xboxet är instrallerat, macen står på skrivbordet. Det känns lite konstigt. Vandrade igenom storgatan idag och kände inte igen ett ansikte. Folk som kommer från småstäder förstår att detta är konstigt. Men Växjö har aldrig varit min stad. Det kunde lika gärna vara Borlänge, Karlstad eller Borås jag bodde i. Det är fortfarande en rätt trevlig stad. Saknar väl valda delar av Stockholm, och vissa händelser där i slutet var kanske i otakt med flytten. Nog om det. Har sju mil till Värnamo och väntar med skräckblandad förtjusning inför Harrys-premiären.
Har börjat första dagen på mitt nya jobb. Webbredaktörs-kronan är tung att bära. Granska kommentarer, ringa polisen, kolla SOS alarm, jaga nyheter, uppdatera hemsidan, kolla blåljus, TT, lära sig databas-systemet osv. Med andra ord tusen saker att hålla reda på. Känner mig myndig när jag promenerar omkring med min kaffekopp, tjänstemobil och diskuterar pressetik med kollegorna under lunchen.
Skulle faktiskt kunna tänka mig att flytta till Växjö. Om så bara för jobbets skull. Men är rädd att i brist på vänner skulle jag gräva ned mig så djupt i jobbmyllan att jag aldrig kom upp igen.
Har en romantisk syn om att jag i framtiden ska flytta ut långt ut på landet. Köpa en gård, odla skägg och köpa en gammal moped. Kanske skaffa en hund, påta i mitt land med växter av tvivelaktig laglighet. Kanske skriva på min debutroman. Den ska heta "Allt Av Nåd." Och göra bomber.
Lives in a house, a very big house in the country.
Stinas amerikanske (pojk)vän var på besök. Små grodorna såg så klart konstigt ut i hans ögon, och han vägrade äta av den svenska sushin. Tur för honom att köttkommittén (jag & Thomas) hade gjort sitt jobb. 1,2 kilo gris låg på bordet. Vilket premierades av jänkaren. Till slut var det bara en skämd köttbit kvar på bordet. Amerikanen kollade hungrigt på den innan han sa:
- I see there's a last piece of meat left.
- Do you want it?
- I dunno. Don't think I should take the last piece.
- Ah, c'mon. Take it. You're the guest! sa vi gästvänligt.
Amerikanen, som heter John, tog till slut köttbiten.
- Ah! How rude! skrek jag innan Thomas fortsatte.
- You know, it's just a figure of speech when we said you could take the last piece.
Det var roligt, och var höjdpunkten på min midsommar. Senare spelade vi dunkgömme, något jag inte gjort sen högstadiet. Dagen efter var jag hos mormor och morfar i Möcklehult. Drog igång grästrimmern och utrotade allt ogräs. Det såg ut så här:
"Ausroooteen!" Foto: Annie Hjälmefjord
Nu är jag i Växjö på heltid. Jag bor i gästrummet hos mina föräldrar. Xboxet är instrallerat, macen står på skrivbordet. Det känns lite konstigt. Vandrade igenom storgatan idag och kände inte igen ett ansikte. Folk som kommer från småstäder förstår att detta är konstigt. Men Växjö har aldrig varit min stad. Det kunde lika gärna vara Borlänge, Karlstad eller Borås jag bodde i. Det är fortfarande en rätt trevlig stad. Saknar väl valda delar av Stockholm, och vissa händelser där i slutet var kanske i otakt med flytten. Nog om det. Har sju mil till Värnamo och väntar med skräckblandad förtjusning inför Harrys-premiären.
Har börjat första dagen på mitt nya jobb. Webbredaktörs-kronan är tung att bära. Granska kommentarer, ringa polisen, kolla SOS alarm, jaga nyheter, uppdatera hemsidan, kolla blåljus, TT, lära sig databas-systemet osv. Med andra ord tusen saker att hålla reda på. Känner mig myndig när jag promenerar omkring med min kaffekopp, tjänstemobil och diskuterar pressetik med kollegorna under lunchen.
Skulle faktiskt kunna tänka mig att flytta till Växjö. Om så bara för jobbets skull. Men är rädd att i brist på vänner skulle jag gräva ned mig så djupt i jobbmyllan att jag aldrig kom upp igen.
Har en romantisk syn om att jag i framtiden ska flytta ut långt ut på landet. Köpa en gård, odla skägg och köpa en gammal moped. Kanske skaffa en hund, påta i mitt land med växter av tvivelaktig laglighet. Kanske skriva på min debutroman. Den ska heta "Allt Av Nåd." Och göra bomber.
Lives in a house, a very big house in the country.
Midsummer revisited
Midsommar står för dörren, eller dörren är väl redan insparkad på vid gavel. Ute på stan här i Stockholm börjar apokalyps-känslan sprida sig mer och mer. De flesta affärer håller stängt eller är på god väg att packa ihop sina butiker. De invånare som har möjligheten flyr stan i bil, buss, tåg eller flyg. "Ut till landet" heter det på stockholmska och ska jag vara ärlig hade jag också gärna haft ett landställe att tuta ut till med ett sjok goda vänner och en satans massa alkohol. För alkohol, det dricker vi. Snaps och en kall Pripps blå, mer midsommar blir det väl inte. Givetvis vurmar vi för sillen också, ett påfund jag inte riktigt förstått mig på men sådan är tradition. Snapsen är inte heller min favoritgren, dock har jag köpt en liten flaska som antagligen kommer stå halvfull i något år innan den sups upp av någon kompis som i desperat läge ber om den. Vad den svenska midsommaren går ut på vet nog alla läsare och det brukar väl peaka när vi dansar små grodorna, lite lagom småpackade på eftermiddagen runt en enorm fallos-symbol. För egen del har jag sällan deltagit i traditionella midsommarfiranden, endast en gång tror jag det hänt. Varför inte köra en resumé över mitt livs alla midsomrar för att titta efter:
1985-2004: Då jag är född och uppväxt i en familj med kristendomen som ledstjärna firades mina första tjugo midsomrar på ett gäng stora åkrar några mil utanför Örebro, på den så kallade Närkeslätten. På de där åkrarna var det en så kallad midsommarkonferangs, kallad Torpkonferangsen, som betydde en satans massa gudstjänster, kvällsmöten, nattmöten, ungdomssamlingar, barntält, även konserter och boende i husvagn. Kan inte påstå att det var så illa, brukade mest hänga med mina kusiner och i senare år hade jag även skaffat andra vänner jag umgicks med på ett mycket kristet sätt. När så väl rebellen rev tag i mig fick det bli stopp. Min sista Torp-vistesle var sommaren 2004 då jag fick ett slut på det hela. Till det lite mer motsägelsefulla hörde det till att de tre veckorna innan Torp kanske var de mest tre hedonistiska veckorna jag hunnit med i mitt liv. Det var studentresa till Ayia Napa (mycket sprit), jag tog studenten (mera sprit) och till slut var jag på Hultsfred (många, många öl). Så det blev en rätt stor krock mellan två världar där, jag kallade det för rehab. Sista kvällen träffade jag även en tjej som under några månader efteråt kallades min flickvän, men det är en annan historia.
2005: Midsommar 2005 kan väl gå till historien som det största antiklimaxet någonsin. Ingenting kan bli värre än 2005, inte ens att sitta själv med en flaska OP och kolla på TV3 en hel midsommarafton. Jag låg nämligen inne i lumpen som vaktsoldat i en hemlig bergsanläggning någonstans i södra Sverige. Så jag fick fira midsommar oerhört nyktert med sju lumparkompisar, två befäl och möjligtvis en mattant som såg till oss lite då och då. Ni förstår att den midsommar helgen inte var speciellt skrattretande men som tur var regnade det vilket fick oss att känna ett litet uns av skadeglädje, den enda glädjen den helgen.
2006: Inte heller 2006 blev något speciellt. Vad jag minns var vi ute i Bor i gamle Calle Steens hus ett gäng goda vänner och drack, möjligen grillade vi mat också. Minnesbilderna är hyfsat fragmatiska och antar att det var som det var. Vi försökte peaka kvällen med någon form av nakenlöpning genom Bors samhälle, ett förslag som dock ej värkställdes. Antar att kvällen peakade när Offe eldade upp Micke Westins skor med motivering att "de är ju för jävla fula".
2007: Detta års midsommar får väl kvalas in som en av de mer traditionsenliga midsommarfiranden jag hunnit med. Jag hade jobbhelg och jobbade midsommarafton, slutade jobbet vid halv sex. Jag och Frida hade inga planer alls kring midsommar och samma dag så bjöd en av mina chefer in oss till att fira midsommar ute i skogen med henne och hennes familj samt en drös vänner som jag inte hade en aning om ivlka det var för människor. Fick låna min chefs gamla Golf som jag fortfarande förundras över att den är körduglig och tillsammans med Frida tutade vi ut på skogsvägar och lyckades hitta fram till slut. Och ingen hederlig midsommar utan regn, så även denna kväll då regnet pissade när, men tur nog hade arrangörerna ett stort partytält med väggar så det gick bra ändå. Det sjöngs snapsvisor, dracks snaps och min chefs man, Depeche Mode-maniacen Fredrik, bjöd mig konstans på grogg genom under kvällens gång och senare på afton ägnade jag mig åt att rätt bra dragen busa med en massa barn och skrämma slag på dessa. En av mina chefs barn kallade mig för "rökgubbe" och det var väl i mångt och mycket väldigt trevligt.
2008: Förra sommaren var jag hemma i Värnamo och hade i vanlig ordning jobbhelg, så när alla vänner drog ner till Båstad för att fira i Karins stuga och hela min familj var på Torpkonferangsen fick jag låta fantasin flöda. Som tur var hade min chef återigen lånat ut sin Golf till mig så efter ett helvetespass på torsdagskvällen, slutade jobbet kring halv två, åkte jag hem, duschade och packade lite grejer, hoppade in i bilen, kopplade fast laptopen i passagerarsätet (Golfen har givetvis ingen bilstereo) och brände iväg mot Västkusten sådär en klockan halv tre på natten. Vid fem-tiden på morgonen smög jag in Olivias rum i huset i Frillesås och sov väl länge dagen efter. Själva midsommaraftonen tillbringades i någon av Olivias vänners hur i Kungsbacka där jag mest satt på en filt, drack några öl (inte ör många för jag skulle köra hem till Vmo dagen efter och börja jobbet klockan tre på eftermiddagen). Så det blev en rätt lugn midsommar ändå.
2009: ?, men antagligen någon form av mat- och dryckesförtäring hemma i Skrapan med ett fåtal mycket goda vänner.
1985-2004: Då jag är född och uppväxt i en familj med kristendomen som ledstjärna firades mina första tjugo midsomrar på ett gäng stora åkrar några mil utanför Örebro, på den så kallade Närkeslätten. På de där åkrarna var det en så kallad midsommarkonferangs, kallad Torpkonferangsen, som betydde en satans massa gudstjänster, kvällsmöten, nattmöten, ungdomssamlingar, barntält, även konserter och boende i husvagn. Kan inte påstå att det var så illa, brukade mest hänga med mina kusiner och i senare år hade jag även skaffat andra vänner jag umgicks med på ett mycket kristet sätt. När så väl rebellen rev tag i mig fick det bli stopp. Min sista Torp-vistesle var sommaren 2004 då jag fick ett slut på det hela. Till det lite mer motsägelsefulla hörde det till att de tre veckorna innan Torp kanske var de mest tre hedonistiska veckorna jag hunnit med i mitt liv. Det var studentresa till Ayia Napa (mycket sprit), jag tog studenten (mera sprit) och till slut var jag på Hultsfred (många, många öl). Så det blev en rätt stor krock mellan två världar där, jag kallade det för rehab. Sista kvällen träffade jag även en tjej som under några månader efteråt kallades min flickvän, men det är en annan historia.
2005: Midsommar 2005 kan väl gå till historien som det största antiklimaxet någonsin. Ingenting kan bli värre än 2005, inte ens att sitta själv med en flaska OP och kolla på TV3 en hel midsommarafton. Jag låg nämligen inne i lumpen som vaktsoldat i en hemlig bergsanläggning någonstans i södra Sverige. Så jag fick fira midsommar oerhört nyktert med sju lumparkompisar, två befäl och möjligtvis en mattant som såg till oss lite då och då. Ni förstår att den midsommar helgen inte var speciellt skrattretande men som tur var regnade det vilket fick oss att känna ett litet uns av skadeglädje, den enda glädjen den helgen.
2006: Inte heller 2006 blev något speciellt. Vad jag minns var vi ute i Bor i gamle Calle Steens hus ett gäng goda vänner och drack, möjligen grillade vi mat också. Minnesbilderna är hyfsat fragmatiska och antar att det var som det var. Vi försökte peaka kvällen med någon form av nakenlöpning genom Bors samhälle, ett förslag som dock ej värkställdes. Antar att kvällen peakade när Offe eldade upp Micke Westins skor med motivering att "de är ju för jävla fula".
2007: Detta års midsommar får väl kvalas in som en av de mer traditionsenliga midsommarfiranden jag hunnit med. Jag hade jobbhelg och jobbade midsommarafton, slutade jobbet vid halv sex. Jag och Frida hade inga planer alls kring midsommar och samma dag så bjöd en av mina chefer in oss till att fira midsommar ute i skogen med henne och hennes familj samt en drös vänner som jag inte hade en aning om ivlka det var för människor. Fick låna min chefs gamla Golf som jag fortfarande förundras över att den är körduglig och tillsammans med Frida tutade vi ut på skogsvägar och lyckades hitta fram till slut. Och ingen hederlig midsommar utan regn, så även denna kväll då regnet pissade när, men tur nog hade arrangörerna ett stort partytält med väggar så det gick bra ändå. Det sjöngs snapsvisor, dracks snaps och min chefs man, Depeche Mode-maniacen Fredrik, bjöd mig konstans på grogg genom under kvällens gång och senare på afton ägnade jag mig åt att rätt bra dragen busa med en massa barn och skrämma slag på dessa. En av mina chefs barn kallade mig för "rökgubbe" och det var väl i mångt och mycket väldigt trevligt.
2008: Förra sommaren var jag hemma i Värnamo och hade i vanlig ordning jobbhelg, så när alla vänner drog ner till Båstad för att fira i Karins stuga och hela min familj var på Torpkonferangsen fick jag låta fantasin flöda. Som tur var hade min chef återigen lånat ut sin Golf till mig så efter ett helvetespass på torsdagskvällen, slutade jobbet kring halv två, åkte jag hem, duschade och packade lite grejer, hoppade in i bilen, kopplade fast laptopen i passagerarsätet (Golfen har givetvis ingen bilstereo) och brände iväg mot Västkusten sådär en klockan halv tre på natten. Vid fem-tiden på morgonen smög jag in Olivias rum i huset i Frillesås och sov väl länge dagen efter. Själva midsommaraftonen tillbringades i någon av Olivias vänners hur i Kungsbacka där jag mest satt på en filt, drack några öl (inte ör många för jag skulle köra hem till Vmo dagen efter och börja jobbet klockan tre på eftermiddagen). Så det blev en rätt lugn midsommar ändå.
2009: ?, men antagligen någon form av mat- och dryckesförtäring hemma i Skrapan med ett fåtal mycket goda vänner.
Medieugglan
- Jag har faktiskt skjutit den själv.
citat: jag själv från filmen Vaktmästaren. Jag pratar om min uppstoppade uggla. Egentligen är det pappas uppstoppade uggla men runt 1997 tyckte mamma att den var för äcklig och ville slänga det döda djuret. Så jag tog över ugglan på vilkoret att den skulle stanna i mitt pojkrum.
Nu har ugglan medverkat i sin andra film, en musikvideo till Dragans band The Stereo In Iris. Här skymtar ugglan till mellan träden. Låten heter The Thief och är förbannat bra.
/Simon
citat: jag själv från filmen Vaktmästaren. Jag pratar om min uppstoppade uggla. Egentligen är det pappas uppstoppade uggla men runt 1997 tyckte mamma att den var för äcklig och ville slänga det döda djuret. Så jag tog över ugglan på vilkoret att den skulle stanna i mitt pojkrum.
Nu har ugglan medverkat i sin andra film, en musikvideo till Dragans band The Stereo In Iris. Här skymtar ugglan till mellan träden. Låten heter The Thief och är förbannat bra.
/Simon
Farväl Stockholm, stad i ljus
I Stockholm såg vi Anna Järvinen för någon helg sen. Ghostface, Meth och Redman kom till stan efterföljande helger. Berns hade invigning för Terassen nyligen, F12 kör klubb varje dag. I Humlegården håller både Spymlan och Dumlan hov sommarnätterna igenom.
Pratar med min kompis Ida nu. Hon berättar vad som händer i Värnamo i sommar. Målle Lindberg kommer till stan.
Pratar med min kompis Ida nu. Hon berättar vad som händer i Värnamo i sommar. Målle Lindberg kommer till stan.
Min lyckligaste tid på veckan
I dag tog det 1,5 timma att läsa tidningen. Att läsa söndagstidningen är ett hårt arbete, men det måste göras. Framför allt är min frukost/brunch/maraton med DN på söndagarna min lyckligaste tid på hela veckan. Ledarsidorna har blivit lite tråkigare sen Niklas Ekdal slutade. Wolodarski i all ära, men varenda söndagsledare har handlat om svensk blockpolitik eller den ekonomiska krisen. Ekdal hade också en kärlek för att skriva om Nya Moderaterna och att han inte litade på Mona Sahlin. Men han skrev också om andra världskriget, konflikter i världen, forskning, rasism, etc. De bästa ledarsidorna är de när DN:s liberala åsikter syns som minst.
Nåväl, söndagsbilagan var trevlig. Precis så som en söndagsbilaga ska vara. Trevlig. Petter berättade om en surfresa i Frankrike, och en Piratpartist blir intervjuad. Kanske skulle frågorna vara mer kritiska, eller i alla fall mer problematiserande.
Mera Sport var en besvikelse. Jag har åsikten attt saker och ting ska heta vad saker och ting är. Hur kan då en bilaga som heter "Mera Sport" vara tunnare än vardagssportbilagan? "Mindre Sport" hade varit ett bättre namn.
Kulturdelen hade intressanta rubriker. Men för jobbiga och för långa texter. Generellt så är K-delens texter mycket längre än de andra bilagorna. Och mer illustrationer Malena Rydell skrev om Where The Action Is. Hennes vinkel var att festivalen var en renodlad Rock-festival med stort R. Inte metal, hårdrock, krautrock eller något annat. Bara vanlig rock. Hade varit trevligt att vara där, men tyvärr var line-up:en rätt mossig. Neil Young, Pixies, Perssons Pack, Noice Conspiracy. Inte så många nya artister, eller roligare bokningar.
Något mer oväntad hade varit kul. Ögade igenom artistutbudet i våras och konstaterade att jag sett 80 procent minst en gång. Men vem försöker jag lura? Hade jag inte fått en oväntad gasräkning hade jag också gått. Och ångrat mig när regnet pissade ned över Stora Skuggan.
Nu gjorde jag inte det. I stället höll jag låda hos mig igår kväll. Några nära och kära var på besök. Sulivia (tänk Brangelina så förstår ni vilka det är), Yaldan!, Joss, paret Ruthström/Broström och Simon Petersson. Hade förberett min Pubrockslista på Spotify som jag spelade för dem. Här hittar ni Simons Pubrockslista.
Vi pratade lite om sommaren, jobb, EU-valet och lite annat löst mellan himmel och jord. Det var prat om att gå ut. Eller nej, det var det inte. Vi diskuterade om att vi inte skulle gå ut, vilket vi inte heller gjorde. Förutom Jossan, hon skulle träffa några klasskompisar på Friday's (tätorts-Harrys). Vi andra stannade inne. Temat för min Get-Together var Hej Jossan/Hej då Simon. För på torsdag så tar Jossan över min lägenhet, mitt vaktmästarjobb och mina vänner. Hon ska sommarjobba i Stockholm, jag börjar på måndag på Smålandsposten. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ska flytta hem och bo med mina föräldrar för första gången på fyra år. Tänk vad tiden går. Men jag ser väldigt mycket fram emot mitt sommarjobb på Smp.se. Framför allt är det kul att det inte är som mina vanliga lager-sommarjobb. Hemsidan har 72 500 besök varje vecka, och är större än 1000apor (KIA-index). Det är skönt att det rullar på, och Gud vet att jag behöver erfarenheten om jag ska klara mig som journalist. Detta förbannade yrke. Var i veckan inne på hemsidan för Harrys Värnamo och kollade på mingelbilderna. Kände igen 1 av 100 ansikten. Hoppas att det inte kommer vara så i sommar. Det som alltid var bra med Småland var att man kände folk där. Men nu verkar 90-talet tagit över stans uteliv, enda gången jag kommer bli igenkänd är om någon -91:a känner igen mig som deras scoutledare, alternativt lärar-praktikant. Fine om man är 30 år. Men inte om man bara är 22 år lastgammal.
Nu har jag orerat tillräckligt mycket för att väga upp de senaste dagarnas inläggstystnad. Vi har gått igenom dagens DN, gårdagskvällen, sommarjobb och konsten att återvända hem. Tackar för er medverkan under denna söndagsläsning. Nu ska jag ringa mor och far samt kolla på The Corner.
/Simon
Nåväl, söndagsbilagan var trevlig. Precis så som en söndagsbilaga ska vara. Trevlig. Petter berättade om en surfresa i Frankrike, och en Piratpartist blir intervjuad. Kanske skulle frågorna vara mer kritiska, eller i alla fall mer problematiserande.
Mera Sport var en besvikelse. Jag har åsikten attt saker och ting ska heta vad saker och ting är. Hur kan då en bilaga som heter "Mera Sport" vara tunnare än vardagssportbilagan? "Mindre Sport" hade varit ett bättre namn.
Kulturdelen hade intressanta rubriker. Men för jobbiga och för långa texter. Generellt så är K-delens texter mycket längre än de andra bilagorna. Och mer illustrationer Malena Rydell skrev om Where The Action Is. Hennes vinkel var att festivalen var en renodlad Rock-festival med stort R. Inte metal, hårdrock, krautrock eller något annat. Bara vanlig rock. Hade varit trevligt att vara där, men tyvärr var line-up:en rätt mossig. Neil Young, Pixies, Perssons Pack, Noice Conspiracy. Inte så många nya artister, eller roligare bokningar.
Något mer oväntad hade varit kul. Ögade igenom artistutbudet i våras och konstaterade att jag sett 80 procent minst en gång. Men vem försöker jag lura? Hade jag inte fått en oväntad gasräkning hade jag också gått. Och ångrat mig när regnet pissade ned över Stora Skuggan.
Nu gjorde jag inte det. I stället höll jag låda hos mig igår kväll. Några nära och kära var på besök. Sulivia (tänk Brangelina så förstår ni vilka det är), Yaldan!, Joss, paret Ruthström/Broström och Simon Petersson. Hade förberett min Pubrockslista på Spotify som jag spelade för dem. Här hittar ni Simons Pubrockslista.
Vi pratade lite om sommaren, jobb, EU-valet och lite annat löst mellan himmel och jord. Det var prat om att gå ut. Eller nej, det var det inte. Vi diskuterade om att vi inte skulle gå ut, vilket vi inte heller gjorde. Förutom Jossan, hon skulle träffa några klasskompisar på Friday's (tätorts-Harrys). Vi andra stannade inne. Temat för min Get-Together var Hej Jossan/Hej då Simon. För på torsdag så tar Jossan över min lägenhet, mitt vaktmästarjobb och mina vänner. Hon ska sommarjobba i Stockholm, jag börjar på måndag på Smålandsposten. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ska flytta hem och bo med mina föräldrar för första gången på fyra år. Tänk vad tiden går. Men jag ser väldigt mycket fram emot mitt sommarjobb på Smp.se. Framför allt är det kul att det inte är som mina vanliga lager-sommarjobb. Hemsidan har 72 500 besök varje vecka, och är större än 1000apor (KIA-index). Det är skönt att det rullar på, och Gud vet att jag behöver erfarenheten om jag ska klara mig som journalist. Detta förbannade yrke. Var i veckan inne på hemsidan för Harrys Värnamo och kollade på mingelbilderna. Kände igen 1 av 100 ansikten. Hoppas att det inte kommer vara så i sommar. Det som alltid var bra med Småland var att man kände folk där. Men nu verkar 90-talet tagit över stans uteliv, enda gången jag kommer bli igenkänd är om någon -91:a känner igen mig som deras scoutledare, alternativt lärar-praktikant. Fine om man är 30 år. Men inte om man bara är 22 år lastgammal.
Nu har jag orerat tillräckligt mycket för att väga upp de senaste dagarnas inläggstystnad. Vi har gått igenom dagens DN, gårdagskvällen, sommarjobb och konsten att återvända hem. Tackar för er medverkan under denna söndagsläsning. Nu ska jag ringa mor och far samt kolla på The Corner.
/Simon
Rocktorsdag
Folk som känner oss på S-P lite bättre vet att vi skyr rocken som pesten. Men det finns undantag. På kvällarna har jag kommit på mig själv med att lyssna på Guns'N'Roses, något som går emot alla mina principer.
När jag drog det till sin spets så gick det flera månader utan att jag lyssnat på rock överhuvudtaget. Jag grävde ned mig i allt annat. Svulstiga ballader, dancehall, r'n'b, ska, indiepop, FM-pop och så vidare. Men på senare tid så har jag börjat uppskatta rock igen. Rannsakade mig själv, och ser nu varför jag undvek rocken. Vad är det för principer jag pratar om ovan? Jag tror faktiskt att alldeles för mycket rock innehåller:
Gitarrsolon.
Det finns ett bra gitarrsolon, Nick Valensis i The Modern Age av The Strokes. Se 2.03 i klippet nedan. Resten är skit. För min del är gitarrsolon bara en transportsträcka, det ger mig ingenting av att lyssna på ett vinande ljud. Jag skulle också påstå att gitarrsolon bara finns för att musikern ska visa hur skicklig han är på sitt instrument. Yrkesstolthet säger ni. Självgodhet säger jag. När en musiker har det roligare på scenen än vad publiken har nedanför är det dags att lägga av. Kanske kommer den här inställningen från Sverker Olofsson. Kunden har alltid rätt. Låtarna ska finnas där för lyssnaren, inte för att artisten ska ha roligt på scen. De enda lyssnare som på riktigt kan uppskatta ett skickligt gitarrsolo är andra gitarrister. En klubb för inbördes beundran.
Tror inte att Yngwie Malmsteen hade hållt med om att det är ett gitarrsolo. Det är nog därför det är bra. Nick öser på disten och slår på en öppen E-sträng samtidigt som han trycker ned på B-strängen. Blurrigt. Har tagit baby steps nu, och börjar faktiskt uppskatta en del rock, mer än ironiskt alltså. Exempelvis så är On A Rope med Rocket From the Crypt inget annat än rå rock.
Nu ska jag sopa ett trapphus och lyssna på Rancid. Men så länge nålskräcken sitter kvar kommer jag aldrig skaffa en tatuering. På gott och ont.
/Simon
Uppdatering: Ska väl tillägga var mitt musikerförakt kommer ifrån. Jag är uppvuxen i en kristen gemenskap. Alla unga vuxna i församlingen skulle hjälpa till med något arbete i kyrkan. Ballast var man om man spelade instrument till lovsångerna. Helst gitarr. Då fick man alla snygga Gnosjö-tjejer. Gjorde en kort karriär som basist, men fick stå på scen och skämmas. Det avslöjades rätt fort att jag inte hade någon taktkänsla. När jag spelade instrument kunde inte jag jazza loss och befinna mig i musiken. Jag fick i stället räkna ut och memorera takterna och ackorden. alla andra i bandet höll på med estetisk verksamhet. Jag med matte.
Summa summarum: Killarna som spelade instrument i kyrkan fick alla tjejer. Jag bytte karriär till ljudkille. Mer logistik än kreativitet. Satt vid ljudbordet längst bak i kyrkan och såg till att de balla killarnas gitarrsolos hördes tydligt.
När jag drog det till sin spets så gick det flera månader utan att jag lyssnat på rock överhuvudtaget. Jag grävde ned mig i allt annat. Svulstiga ballader, dancehall, r'n'b, ska, indiepop, FM-pop och så vidare. Men på senare tid så har jag börjat uppskatta rock igen. Rannsakade mig själv, och ser nu varför jag undvek rocken. Vad är det för principer jag pratar om ovan? Jag tror faktiskt att alldeles för mycket rock innehåller:
Gitarrsolon.
Det finns ett bra gitarrsolon, Nick Valensis i The Modern Age av The Strokes. Se 2.03 i klippet nedan. Resten är skit. För min del är gitarrsolon bara en transportsträcka, det ger mig ingenting av att lyssna på ett vinande ljud. Jag skulle också påstå att gitarrsolon bara finns för att musikern ska visa hur skicklig han är på sitt instrument. Yrkesstolthet säger ni. Självgodhet säger jag. När en musiker har det roligare på scenen än vad publiken har nedanför är det dags att lägga av. Kanske kommer den här inställningen från Sverker Olofsson. Kunden har alltid rätt. Låtarna ska finnas där för lyssnaren, inte för att artisten ska ha roligt på scen. De enda lyssnare som på riktigt kan uppskatta ett skickligt gitarrsolo är andra gitarrister. En klubb för inbördes beundran.
Tror inte att Yngwie Malmsteen hade hållt med om att det är ett gitarrsolo. Det är nog därför det är bra. Nick öser på disten och slår på en öppen E-sträng samtidigt som han trycker ned på B-strängen. Blurrigt. Har tagit baby steps nu, och börjar faktiskt uppskatta en del rock, mer än ironiskt alltså. Exempelvis så är On A Rope med Rocket From the Crypt inget annat än rå rock.
Nu ska jag sopa ett trapphus och lyssna på Rancid. Men så länge nålskräcken sitter kvar kommer jag aldrig skaffa en tatuering. På gott och ont.
/Simon
Uppdatering: Ska väl tillägga var mitt musikerförakt kommer ifrån. Jag är uppvuxen i en kristen gemenskap. Alla unga vuxna i församlingen skulle hjälpa till med något arbete i kyrkan. Ballast var man om man spelade instrument till lovsångerna. Helst gitarr. Då fick man alla snygga Gnosjö-tjejer. Gjorde en kort karriär som basist, men fick stå på scen och skämmas. Det avslöjades rätt fort att jag inte hade någon taktkänsla. När jag spelade instrument kunde inte jag jazza loss och befinna mig i musiken. Jag fick i stället räkna ut och memorera takterna och ackorden. alla andra i bandet höll på med estetisk verksamhet. Jag med matte.
Summa summarum: Killarna som spelade instrument i kyrkan fick alla tjejer. Jag bytte karriär till ljudkille. Mer logistik än kreativitet. Satt vid ljudbordet längst bak i kyrkan och såg till att de balla killarnas gitarrsolos hördes tydligt.
Bakvägen in till S-P
Vårat eminenta övervakningsverktyg vi använder för att regelbundet kontrollera våra besökare har under natten åter gjort sitt jobb. På morgonen upptäcker jag att vi haft en besökare från en mellansvensk stad vars största signum är ett band med ett väldigt vanligt svenskt namn. Med hjälp av verktyget kan vi även se hur folket trillar in på den här sidan. Just den här besökaren har glidit in via sökmotorn google, oerhärt populär i Danmark, med några sökord vars kombination är svår att se något samband i. Så om ni har en aning om vad människan är ute efter när den gör en följande sökning så får ni gärna hojta till. Följande ord leder in till Svarte-Petter på google:
sista anal bild
Kan ni förstå att jag är en aningens brydd?
sista anal bild
Kan ni förstå att jag är en aningens brydd?
En teaser om vad som komma skall
Pratade med min gode vän Sune idag. Vi var överens om att den här bloggen gapat tomt ett bra tag. Så nu ska vi åtgärda detta. Men i stället för en massa sporadiska texter om EU-valet, Berns Terassen-invigningen eller Passion Pit ska vi göra något annat. Vi ska skriva. Vi ska skriva ett stort epos (fantastiskt ord) som kommer inom en snar framtid.
För några månader sen träffade jag Annika, en gammal vän från Värnamo. Ställde frågan hur hon uppfattar mig och Sune genom att läsa bloggen.
- Som två, pretentiösa journaliststudenter, sa hon.
Och det ska vi leva upp till. Vi har trots allt en svaghet för att blåsa upp stora luftslott, använda de mest dramatiska gesterna. Det här är alltså en teaser till ett längre inlägg som kommer snart.
Förra året kom Värnamo Nyheter med en löpsedel som pekar åt vad texten kommer handla om.
/Simon
För några månader sen träffade jag Annika, en gammal vän från Värnamo. Ställde frågan hur hon uppfattar mig och Sune genom att läsa bloggen.
- Som två, pretentiösa journaliststudenter, sa hon.
Och det ska vi leva upp till. Vi har trots allt en svaghet för att blåsa upp stora luftslott, använda de mest dramatiska gesterna. Det här är alltså en teaser till ett längre inlägg som kommer snart.
Förra året kom Värnamo Nyheter med en löpsedel som pekar åt vad texten kommer handla om.
/Simon
Dagens Yaldan
Nedda frågar:
- Vad röstade du på Simon?
- Jag la en ironisk röst på Sverigedemokraterna.
- Va?! Gjorde du!
- Ja.
- NEJ?!
- Jo. Med citationstecken på valsedeln. "Sverigedemokraterna."
- Vad röstade du på Simon?
- Jag la en ironisk röst på Sverigedemokraterna.
- Va?! Gjorde du!
- Ja.
- NEJ?!
- Jo. Med citationstecken på valsedeln. "Sverigedemokraterna."
Strandtomts-ska
Jag hade faktiskt för avsikt att skriva något här. Men det tänker jag inte göra. Är fullt upptagen med att komponera ihop en playlist på Spotify. Rubriken jag satt är "Pubrock".
Bjuder så länge på lite skön strandtomts-ska med tillhörande saxofonsolo. Det är trots allt sommarlov. Och landskamp på min ära!
/Simon
Madness- Dust Devil
Bjuder så länge på lite skön strandtomts-ska med tillhörande saxofonsolo. Det är trots allt sommarlov. Och landskamp på min ära!
/Simon
Madness- Dust Devil
Gift med jobbet och gift man får i sig med jobbet
På fredag slutar skolan. Då ska jag och större delen av mina vänner fira detta med firmafest på Gröna lund. Eftersom jag gillar både pengar och mitt jobb har jag försökt strömlinjeforma privatlivet. Detta gjorde jag genom att fixa jobb till tre av mina närmaste vänner, och på så sätt kunna umgås med dem på veckorna och varje helg under lördagsskiftet. Därför blir firmafesterna också något utöver det vanliga. Collage med blondinbella och en Gorenje-representant som gärna bjöd på drinkar till oss low-lifes på lagret (I hans dimmiga ögon gick företagskortet säkert till en säljaravdelning eller något). Sen har vi också den klassiska kvällen hemma hos Eken där jag fick dricka Fernet med Remouladsås. Eller den gången på Hasseludden där bartendern serverade vatten i alla glas utom Johans.
På fredag blir det Gröna lund och femkamp, och lite senare i juni ska vi klättra på tak i Gamla stan. Det ska bli kul. Nästa vecka börjar min semester. Mitt problem med att ha bjudit iväg alla mina vänner till jobbet är att de...ja. Jobbar då. Risken är stor att semestern blir inställd och jag drar iväg till det enda sociala umgänge jag känner till. Jobba.
/Simon
På fredag blir det Gröna lund och femkamp, och lite senare i juni ska vi klättra på tak i Gamla stan. Det ska bli kul. Nästa vecka börjar min semester. Mitt problem med att ha bjudit iväg alla mina vänner till jobbet är att de...ja. Jobbar då. Risken är stor att semestern blir inställd och jag drar iväg till det enda sociala umgänge jag känner till. Jobba.
/Simon
