Sunes veckokommuniké
Så vänner och läsare, helg är det nu och nu finner jag någon form av ro att dela med mig av några saker som hänt under veckan. Det har tyvärr blivit så att jobba heltid på lager med en hel del fyskiskt arbete gör hjärnan en aningens slö och då blir mitt skrivande på detta forum lidande, bara så ni vet. Dagens första och sista ursäkt fick ni där och vad vill ni veta nu då?
Har läst önskemål från min exil-bloggvän att det ska skrivas om Morrissey och U21-landslaget. Simons ord är min lag så varför inte:
Morrissey spelade som sagt var på Hovet här i Stockholm i onsdags. Jag gick dit med Olivia för hon hade gett mig en biljett i julklapp samt en till sig själv. Efter lite matematikövningar insåg jag att senast jag var på en konsert, nu menar jag riktig konsert där man betalar dyra pengar för ett band man vill se och möjligen ett förband man verkligen inte vill se (inte festival, okej?), var Morrissey i Malmö 2006. Vatten har väl hunnit rinna under broarna i mitt liv medan Morrissey var ganska likadan vad jag minns. Enda skillnaden var väl att basisten i hans kompband bytts ut och Boz Boorer såg lite trevlig ut som alltid. Vad som menas är att Morrissey viftar med mikrofonsladdan, utstöter konstiga ljud, sjunger formidabla låtar och trakasserar Sveriges stora schlagerintresse. Rösten på karln var inte helt okej och i vissa partier satt inte alla höga toner på plats, men jag förlåter och går vidare. Fyra skjortor hann han avverka varav en åkte ut i publiken och mindre tumult utbröt i vanlig ordning, allt enligt mall 1.a. Låtvalen på Morrissey-spelningar går alltid att diskutera och önska men man vet ändå vad som kommer bjudas på: Fem-sex Smiths-låtar, några gamla Moz-favoriter, minst en obskyr låt och rätt mycket material från senaste skivan, inget undantag denna gång. Höjdpunkterna var väl Smiths-låtarna i vanlig ordning och jobbiast var när bandet fick för mycket eget spelrum.
Vi kan även tala om publiken som antagligen hade den högsta medelåldern på någon spelning jag varit, samt att stämningen blev därefter. Vissa stunder kändes det mer som gudstjänst för redan frälsta än en rockkonsert (Morrissey gör pop, men bandet spelar likväl rock). Avsaknaden av påskliljor var även den väldigt påtalig så jag kände mig inte riktigt tillfreds med spelningen. Men hellre Moz än andra rockelefanter som Springsteen, Stones och allt vad de heter.
Sverige har även gått i spinn på ett gäng fotbollsspelare med mycket lite kroppshår under veckorna som varit. Även för min del har det varit en resa med djupa dalar och höga toppar. Mathcen i tisdags blev lite för enkel kändes det som medan gårdagens batalj hade allt att erbjuda på känsloskalan. Jag kan ärligt erkänna att det inte är ofta jag sitter och skriker framför teven i total ensamhet när det är fotboll men igår jävlar var det liv i att. Under straffläggningen när Sverige skickade fram två mittbackar för att skjuta varsin straff högg det till i hjärtat och tanken sa bara, neeeeeeej. Allt det är Olof Mellbergs fel. Som tur var verkar det blåsa nya vindar bland de svenska mittbackarna och bägge straffarna var hur kyligt och välslagna som helst. Givetvis var det ett av årets större antiklimax, mycket större än Söderlings Paris-förlust mot Federer, men junisarna ska ha all heder med sig för en möcke, möcke, möcke bra insats.
Simon undrade även varför U21-fotbollen är roligare än den vanliga A-landslagsbollen och svaret är rätt enkelt. Killarna är yngre, vill gärna visa upp sig, är inte lika hårt taktiskt drillade utan lämnar ibland förbestämda ramar vilket kan både främja och stjälpa det hela. För Sveriges del beror det på att då U21 har två oerhört karismatiska och trevliga ledare med ett lag som faktiskt har kapacitet att anfalla och de får tillåtelse av ledarna att anfall. Vad a-landslaget har där vet vi alla, världens mest gråa människa som ledare med ett spel där två defensiva mittfältare ska sköta offensiven (möjligtvis en förvirrad Kongo-Kim) och där alla springer runt och tror att Zlatan ska fixa allt och Zlatan kan inte fixa allt för inkompetensen runt omkring honom gör det alldeles för svårt. Jag hoppas vi min Gud att spelare som Danne Sidled och Taco Svensson gjort sitt i A-laget och låter lite yngre förmågar komma till, och även att Lasse Grå får sparken, riktigt illa jävla kvickt.
Ikväll ska det nog grillar vid Skanstull och med det lämnar jag över bloggen till Simon igen!
/Sune
Har läst önskemål från min exil-bloggvän att det ska skrivas om Morrissey och U21-landslaget. Simons ord är min lag så varför inte:
Morrissey spelade som sagt var på Hovet här i Stockholm i onsdags. Jag gick dit med Olivia för hon hade gett mig en biljett i julklapp samt en till sig själv. Efter lite matematikövningar insåg jag att senast jag var på en konsert, nu menar jag riktig konsert där man betalar dyra pengar för ett band man vill se och möjligen ett förband man verkligen inte vill se (inte festival, okej?), var Morrissey i Malmö 2006. Vatten har väl hunnit rinna under broarna i mitt liv medan Morrissey var ganska likadan vad jag minns. Enda skillnaden var väl att basisten i hans kompband bytts ut och Boz Boorer såg lite trevlig ut som alltid. Vad som menas är att Morrissey viftar med mikrofonsladdan, utstöter konstiga ljud, sjunger formidabla låtar och trakasserar Sveriges stora schlagerintresse. Rösten på karln var inte helt okej och i vissa partier satt inte alla höga toner på plats, men jag förlåter och går vidare. Fyra skjortor hann han avverka varav en åkte ut i publiken och mindre tumult utbröt i vanlig ordning, allt enligt mall 1.a. Låtvalen på Morrissey-spelningar går alltid att diskutera och önska men man vet ändå vad som kommer bjudas på: Fem-sex Smiths-låtar, några gamla Moz-favoriter, minst en obskyr låt och rätt mycket material från senaste skivan, inget undantag denna gång. Höjdpunkterna var väl Smiths-låtarna i vanlig ordning och jobbiast var när bandet fick för mycket eget spelrum.
Vi kan även tala om publiken som antagligen hade den högsta medelåldern på någon spelning jag varit, samt att stämningen blev därefter. Vissa stunder kändes det mer som gudstjänst för redan frälsta än en rockkonsert (Morrissey gör pop, men bandet spelar likväl rock). Avsaknaden av påskliljor var även den väldigt påtalig så jag kände mig inte riktigt tillfreds med spelningen. Men hellre Moz än andra rockelefanter som Springsteen, Stones och allt vad de heter.
Sverige har även gått i spinn på ett gäng fotbollsspelare med mycket lite kroppshår under veckorna som varit. Även för min del har det varit en resa med djupa dalar och höga toppar. Mathcen i tisdags blev lite för enkel kändes det som medan gårdagens batalj hade allt att erbjuda på känsloskalan. Jag kan ärligt erkänna att det inte är ofta jag sitter och skriker framför teven i total ensamhet när det är fotboll men igår jävlar var det liv i att. Under straffläggningen när Sverige skickade fram två mittbackar för att skjuta varsin straff högg det till i hjärtat och tanken sa bara, neeeeeeej. Allt det är Olof Mellbergs fel. Som tur var verkar det blåsa nya vindar bland de svenska mittbackarna och bägge straffarna var hur kyligt och välslagna som helst. Givetvis var det ett av årets större antiklimax, mycket större än Söderlings Paris-förlust mot Federer, men junisarna ska ha all heder med sig för en möcke, möcke, möcke bra insats.
Simon undrade även varför U21-fotbollen är roligare än den vanliga A-landslagsbollen och svaret är rätt enkelt. Killarna är yngre, vill gärna visa upp sig, är inte lika hårt taktiskt drillade utan lämnar ibland förbestämda ramar vilket kan både främja och stjälpa det hela. För Sveriges del beror det på att då U21 har två oerhört karismatiska och trevliga ledare med ett lag som faktiskt har kapacitet att anfalla och de får tillåtelse av ledarna att anfall. Vad a-landslaget har där vet vi alla, världens mest gråa människa som ledare med ett spel där två defensiva mittfältare ska sköta offensiven (möjligtvis en förvirrad Kongo-Kim) och där alla springer runt och tror att Zlatan ska fixa allt och Zlatan kan inte fixa allt för inkompetensen runt omkring honom gör det alldeles för svårt. Jag hoppas vi min Gud att spelare som Danne Sidled och Taco Svensson gjort sitt i A-laget och låter lite yngre förmågar komma till, och även att Lasse Grå får sparken, riktigt illa jävla kvickt.
Ikväll ska det nog grillar vid Skanstull och med det lämnar jag över bloggen till Simon igen!
/Sune
Kommentarer
Trackback
