Svarte-Petter

Den här lilla nätta artikeln sprang jag på under gårdagens flyktförsök från min hemtenta. Det handlar kort och gott om en man, i Nigeria, som efter förlusten i onsdags inte mådde så bra. Ute i sin minibuss på vägarna får han syn på en stor grupp Barcelona-fans som firar segern. Här någonstans antar jag att en Anger Management-kurs hade varit på sin plats men mannen, kan jag förmoda, tappar konceptet i detta ögonblick, gör en u-sväng och rammar klungan med Barca-fans. Resultatet blir fyra döda och tio skadade. Jag vet att fotboll gör ont, men att köra ihjäl supportrar av motståndarlag har jag aldrig riktigt tänkt på att göra.

/Sune

Idag funderade ena delen av Svarte-Petter på när Trädgården ska öppna för i år och vilka som ska köra klubbar ni vet, etc etc. Rådvill efter svar frågar han sin vän, den andra delen av Svarte-Petter, om han vet något om Trädgården. Något chockartat blir det när svaret är att det blir inget Trädgården i sommar. Jag upprepar, DET BLIR INGET TRÄDGÅRDEN I SOMMAR!. Det känns lite som om herren gav mig en sjuhelskotta pungspark. Växjö-redaktionen skrattar dock skadeglatt ty han hade aldrig fått gå på Trädgården ändå. Vi läste tillsammans en artikel i DN:s På Stan om vad som ska bli av stället. Istället ska det heta Oasen och deras ägare säger så här om den nya inriktningen:

"– Ingen annan satsar på den stora massan. Vissa vill bara komma in, dricka drinkar och hitta ett ragg. Vi ska ha hög raggfaktor för det vill folk ha, säger han.

Vad gäller musiken kommer Oasen inte att ha någon resident-dj utan i stället olika gäster. På uteserveringen ska det spelas beach house och sommarhits, på klubbgolvet blir det klubbmusik fast av det mer kommersiella slaget. Dessutom kommer det att finnas ett så kallat "rallygolv" där det spelas schlager och oldies."

För oss låter beskrivningen som att ägarna av Harry's i Värnamo har bestämt sig för att öppna en uteservering på Kungsholmen. Så kort och gott betyder det att det enda som gjort det värt besväret att besöka innerstadens skymf, Kungsholmen, har försvunnit.

 

Nu fortsätter vi lyssna på Grymlings!

 

/Svarte-Petter

Igår var det torsdag. Väderguden ägnade större delen av dagen åt att bringa ner helvetesfloder av vatten mot Stockholm. I alla fall under förmiddagen och kvällen. Samma kväll spelade Hammarby derby mot Gnaget, en match som vi redan innan visste förmodligen skulle sluta med sorg. För att slippa pissa ner på min omgivning valde jag att i ensamt gemak ta mig till en trygg bar, krypa upp på en barstol och stillsamt se matchen med en öl inte längre än en halvmeter från munnen. Första halvlek var allt annat en vacker sedd med grönvita ögon. Sen kom målet från Gnaget sjutton sekunder innan domaren blåste av för halvtid. Även om det redan ösregnade på Råsunda så var det ingenting mot den psykiska kalldusch det innebar. Andra halvlek blev således en fruktlös jakt på kvittering, visst var en kvittering inne men en en längd motsvarande en linjal stod ivägen och målet blåstes av för offside. När väl slutsignalen gick var det med tom blick jag svepte det sista av ölen, gick ut från krogen och möttes av den värsta regnskuren på månader, det symboliska regnet som fick symbolisera det gångna dygnets alla personliga förluster. Nu har den internationella fotbollen uppehåll, så även allsvenskan. Semester för hjärtat att vila upp sig och förbereda sig för sommarens och höstens stålbad för Hammarby. Men trots förlusten och regnet kunde jag inte låta bli att nynna lite tyst några Bajen-ramsor på vägen ner för den rinnande Götgatsbacken.

Jag måste säga att det lilla minikrig som blossat upp mellan svenska och norska medier på grund av Markus Larsson fina lustmord av schlagervinnaren vad han nu heter roar mig å det väldiga. Redan innan idag när jag läste recensionen bara för att rubriken lockade in mig så fattade man att det skulle bli rabalder. I recensionen kallar Larsson norrbaggen för "fiolhob", bara det ett mycket bra namn tycker jag, och jämför musiken med Smurfhits, kvalitétsmusik det med. Sen rasar norska medier över det här och fiolhoben själv säger att Markus Larsson kommer få sparken. Tyvärr har väl fiolhoben inte riktigt hängt med i Marky-Marks karriär där hans största bidrag till världshistorien var att ge Stones spelning (2007 tror jag) en tvåa varpå Keith Richards är rasande och skriver öppna brev och hotar med sönderslagna knäskålar etc, etc. Så jag tror nog att fiolhoben får ta och dra på sig lusekoftan och spela sin fiol, Marky-Mark kommer föra en fortsatt borttynande tillvaro som musikrecensent, ett jobb vars status har sjunkit i paritet med Newcastle United.

/Sune

Det är när jag läser sådana här artiklar jag starkt funderar på att flytta till det norrländska inlandet, kapa alla förbindelser med omvärlden och börja producera ost. Men tyvärr kommer väl den modebloggsläsande kvinnokretsen mellan 15-25 styra medierna ett bra tag till, det här är nog bara början. Snart kommer väl Blondinbellas debutroman också, i sin egna genre "chit-lit" (sant, hon skrev så på sin blogg, jag länkar inte för jag vill inte stödja sådan kommers).

/Sune

Så var det klart. Det blev en bitter och salt smak av kvällen. Jag kan gissa att all min goda karma gick åt igår. Junajjted-Katalonien 0-2. Hur många könsord och andra okvädningar som sades under matchen låter vi vara osagt. Men efter 1-0-målet var det som luften gick ur mina röda djävlar. Men som uppfostrad Modoit har jag känt på smällar som heter duga. Jag nämner årtalen 1994 och 1999 så får ni googla resten. Jag är inte den som är den och erkänner att en förlust mot Barca är en förlust jag kan ta. Barcelona är ändå ett duktigt och mycket spelkickligt lag som förtjänar all cred för att de försöker spela vacker fotboll och faktiskt lyckas med det. Om vi säger såhär så var förlusten i semifinalen mot Milan 2007 betydligt bittrare än den här. Humöret är ändå väldigt lågt och imorgon kommer det inte vara mycket bättre. Jag får försöka glädjas åt de tre titlar vi tog i år, men det är svårt i denna stund men jag har det i alla fall bättre än alla Gooners och Scousers där ute, ja jävlar, haha.

En sak som var positiv var att min lilla intervju stund blev väldigt trevlig i alla fall. Om ni vill höra hon jag intervjuade så kan ni lyssna på "Stil i P1" på fredagar där hon medverkar. Möcke, möcke, möcke trevlig kvinna!

Ikväll vet ni som bryr er det minsta om fotboll att det är CL-final i Rom. Där möter mitt kära Junajjted finlirarna från Katalonien, även kallade för Barcelona. Som ni förstår är det läge för total upphetsning till den gräns att hjärtat snart bör sluta slå. Jag läser massa artiklar i olika tidningar, känner att pulsen går upp några snäpp för varje ord jag läser. Redan nu skakar kroppen på ett obehagligt vis och så här kan det givetvis inte fortsätta för då kommer jag vara helt slut när matchen väl drar igång. Då blir det ju alldeles lämpligt att klämma in en intervju med en gammal radiostudent från Dramatiska Institutet vid klockan sju ikväll, lagom med knappa två timmar innan avspark för att diversifiera tankarna en aning. Nu är min enda farhåga att tankarna kring matchen kommer få intervjun att bli total pannkaka, men det hoppas jag verkligen inte. Bara den inte tar längre än en timma så är jag extremt nöjd. Fram tills dess blir det ångest och piss, som vanligt.

Imorgon ska Nedda och Olivia ut och shoppa. De ska dricka vin och handla kläder för hela lönen. Blev tillfrågad om jag ville vara med. Tackade först nej, eftersom jag mest köper förbrukningsvaror som mat, medicin och alkohol. Men saker dykte upp på vägen, och kom på att jag också behövde en del grejer. Har till och med gjort en inköpslista. Nedda och Olivia, tyvärr kommer vi nog inte att vara i samma butiker. Men ring om ni är i stan och vill äta glass. 

Min shoppinglista:

Lysrör 40W
Glödlampor 60W
Energisparlampor 15 och 25W
Krukväxter
Blomlåde-växter
Borr
Spackel
Algtvätt
Superlim
Stålhandtag 7,5 mm långt.
Askfat
Falukorv
Gullök (borde vara ett enda ord)
Handklovar
Polisbricka
Om möjligt: en polisuniform storlek större.

/Simon

Sveriges enligt mig bästa fotbollsblogg, Bank&Niva som numera endast skrivs av Simon Bank (innan med Erik Niva som tagit pappaledigt), har återigen levererat dagens filmklipp. Maskotar i fotbollsvärlden har ju ofta varit inblandade i slagsmål med varandra och andra ohyfs, men det här lilla klippet visar en maskot som inte gillar att streakare förstör sina matcher och ger sig ut på bästa rubgy-tacklingsmanér för att få stopp för ofoget.



På Svennis-skalan blir det: Möcke, möcke bra

/Sune

Idag blev jag en avatar av Forrest Gump. Det började i eftermiddags när jag läst klart DN efter två timmars intensiv läsning, Olivia hade gett sig ut för att fika med en kompis och RSS-läsaren var tömd på läsning. Kände att nu när solen skiner så kan väl en liten promenad vara på sin plats. Tänkte först att jag tar en runda på Söder, kanske gå ner till Hammarbykanalen och titta på båtar som jag brukar göra när jag behöver ro i själen. Laddade in lite nya podcasts i iPoden och snörade på Conversen. Ner på Skånegatan och gick bort till Nytorget, alldeles för mycket folk så jag tog Nytorgsgatan norrut, varför vet jag inte? Kom bort till Stadsgårdsleden och följde den till Slussen. Slussen måste vara en av Stockholms fulaste platser men genom Gula Gången gick jag och hade inte blivit förvånad om Kenta eller Stoffe dykt upp borta vid Kolingsborg. Väl genom tunneln möttes jag inför nästa val. Gå igenom Gamla Stan och trängas med turister i smala gänder eller ta Söder Mälarstrand. Inte speciellt svårt val utan det blev en promenad med båtspaning och räkning av antalet löpande Stockholmare, minst ett hundratal. När väl Mälarstranden kommit bort till Långholmen och Västerbron tornade upp sig var jag bara tvungen att gå över brojäveln. Det var läskigt med tanke på alla som hoppat där och med vetskapen att bara ett skutt över räcket skulle avsluta livet. Således blev det jävligt raska steg över bron för att sätta ner min fot på totalt okänd mark borta i Rålis.

En sak jag dock undrar över är varför räckena längs med Västerbron i de båda ändarna är försedda med extra högt galler för att förhindra hopp. I mitten av bron där det är som högst finns inget sådan skydd utan bara det vanliga räcket på strax över en meter. Är det för att lura potentiella hoppare att tro att det är högt räcke hela vägen och få de på andra tankar eller vad är dealen? Som lekmannapsykolog är det min enda rimliga förklaring men jag vet då rakt inte.

Väl över bron och över på Kungsholmen, som för mig är lika outforskat som Antarktis, fanns inga riktmärken. Gick några gator upp från norr Mälarstrand, tog sikte mot Stadshuset och hamnade på Kungsholms torg där en 16-årig pojke blev ihjälslagen för något år sen. Ingen bra känsla utan rast vidare. Lyssnade på Stil i P1 som handlade om en fransk modeskapare vars namn jag glömt men gillade plast och andra mindre vanliga material till kläder. Stadshuset var inte så mäktigt så jag gick ner till en kanal och följde den vidare tills jag kom bort till Kungsbron. Fick en smärre chock då jag ser alla nya byggnader som kommit till där sen förra försommaren då vi vandrade bron över för att komma till Trädgården. Över bron och farligt nära Storstadspulsen kring centralen och Kungsgatan. Valde att svänga raskt vänster, knäböja utanför LO-borgen och ta Upplandsgatan uppåt. Väl på den gatan tog mina podcasts slut vilket innebar att jag promenerat i över två timmar samt med det faktum att jag varit kissnödig sen någonstans i mitten av Söder Mälarstrand. Ringer min vän och medbloggare Simon som bor tio minuter ifrån min position. Gick över till Hagagatan och lättade på trycket. När jag berättade om min resa genom Stockholm utbrister Simon: "Du blev ju som Forrest Gump, bara drog iväg sådär". Ända skillnaden var väl att Forrest sprang, jag gick.

Tillsammans gick vi till McDonalds Sveavägen för lite kaffe och glass. Satte oss utanför med Observatorielunden intill oss och tittade på unga män som åkte skateboard. Skådade bland annat några vita män med dreads varav Simon säger dagens första visdomsord: "Lita aldrig på en vit man i dreads". Jag är beredd att hålla med. Sen började vi prata om annat och gled in på det faktum att folk ligger med kollegor på personalfester och dylikt varav Simon ger oss dagens andra visdomsord: "Skit inte där du äter". Med dessa ord åkte jag hem med tunnelbanan den här gången och beställde sex böcker från Adlibris.

Saker som känns lite uttjatat:

Ni får gärna kalla mig cynisk men det börjar bli lite, lite tröttsamt att alla popkulturella höjdarkrönikörer har ägnat veckans krönika åt att hylla den döde Lennart Persson. Mig har Lennart Persson aldrig berört mer än att han gav brukade skriva något ibland spännande, ibland rätt tråkigt i slutet på Sonic under den period jag läste den tidningen (2002-2005) under vinjetten Retro. Men vad jag missat är tydligen att han är svensk musikjournalistiks frälsare och största andliga vägledare som har lärt alla andra musikskribenter hur det ska gå till. Visst är det synd att han är död, men jag har lite svårt för postuma hyllningar.

Jag har även börjat störa mig på folk på twitter som håller på och skriver om hur de dissar andra twittrare genom att sluta följa dessa. Främst är det Alex Schulman som ägnar sig åt detta för det mesta utom när han kommenterar sin gravida flickväns navel eller skriver något om Filip & Fredriks Söndagsparty i realtid. Synd bara att han fått en efterföljare i Eric Rosén, en kille jag såg något lovande i innan han började som sportchef på den mindre fantastiska Nyheter24. Tråkigt det där.

Nu har ni fått lite och läsa, hoppas jag tråkade ut er ordenligt. Nu kommer en vecka av hemtentaångest så räkna inte med fler texter från mig.

/Sune

Bra nummer av DN idag. Framför allt kulturdelen lyser starkast. Intervju med Jari Haapalainen, längre recension av Erik Nivas bok "Den Nya Världsfotbollen" samt längre texter om Berlinmurens fall i samband med att förbundsrepubliken Tyskland fylller 60 år. Men det var inte detta jag ville berätta om. Utan om Jonas Hassen Khemiris novell "Försök Till Kärnfysik". Cynisk, bitter men framför allt rolig. Den tar ett tag att läsa, men är värd tiden.

/Simon

Man måste älska en så ostig idé som att låta ett skotskt indiepopband som heter Orange juice att uppträda i en apelsinjuice-fabrik. 80-talet, var tog du vägen? 

Dagens mest bisarra läsning hittar ni här! En mycket spännande artikel om en hermafrodit som ägnar sig åt damtennis, men nu har andra spelares tränare börjat ifrågasätta om hon är tillräckligt mycket kvinna för att spela just damtennis. Hon har noggrant undersökts av WTA och jag frågar mig bara, hur förnedrande är inte det här på en skala 1-10?

/Sune

Sitter och knepar på en vetenskaplig uppsats. Vanligtvis i högskolevärlden skriver man flera tusen tecken i månaden i uppsatsspråk, med syfte, analys, krav på akribi osv. Själv har jag inte skrivit en uppsats på hela min utbildning. Det leder till en del problem. Per automatik börjar jag tänka ut roliga rubriker, ser ingressen komma. Börjar skriva ned det. NEJ! Hejda mig. Det här är en uppsats. Jag återhämtar mig och tar till mig Martin Luuks vision. "jag drömmer om en torr estnisk prosa."
Men min nya baltiskt inspirerade frisyr, som jag kallar Juha, ska jag nu skriva ned en knastertorr analys. Det är inte lätt.

/Simon

Apple och Adobe var på vår skola idag och pratade om mediebranschens framtid. Apple-gubben ska precis börja en timmas lång föreläsning om hur fantastiskt Apple är. Innan han börjar säger han lite skämtsamt:
- Är det någon som klämt på en Mac någon gång?
Varav jag säger lite tyst till Mark.
- I've hold a Mac 11.

Det här hade varit mycket roligare om vi hade varit på Baltimore West High och inte Södertörns högskola. Då hade killen från Apple kommit in och varit nervös inför trettio street-smarta förortskids. Nu var vi glåmiga mediestudenter med lite för vassa axlar och blek hy.

/Simon

Vita amerikaner kan vara jordens äckligaste människor. Bara kolla den här sidan. För er som inte vet är det en hemsida som säljer kyskhetsringar- en amerikansk, i grunden religiös, rörelse där tonåringar och unga vuxna bär en ring för att säga att de väntar med sex tills äktenskapet. Fine! Det köper jag. Men det jag inte köper är hur man gör religion till Mammon.När tro används för att tjäna pengar.

Ett av de stora reklampelarna och tonårsidolerna för kyskhetsringar är rockbandet Jonas Brothers. Här kommer en satir av Liquid Generation.



Kopplingen till Republikanerna på slutet är väldigt rolig. Eller, nja, väldigt otäck i all sin rolighet. Just nu är jag på de sista sidorna i Jeremy Schaills bok "Blackwater- Världens mäktigaste privatarmé". Det är slag under bältet att jag drar parareller från oskyldiga Disney-popband till legoknektar i Irak. Missförstå mig rätt nu, men mönstret går att se. Under Bushs tid som president är Irakkriget historiens mest privatiserade krig, där företag som Blackwater tjänat miljarder dollar på kriget, och fått de feta kontrakten med den amerikanska regeringen tack vare svågerpolitik.
I september 2007 skjöt Blackwater-trupper ihjäl 17 människor på ett torg i Bagdad. Enligt konstens alla regler när staten har våldsmonopolet borde en utredning tillkommit och en militär domstol fällt de ansvariga soldaterna. Men eftersom skyttarna var privatanställda med kontrakt till utrikesdepartementet gällde inte militärlagstiftnig (endast om kontrakt till försvarsdept.= krigsrätt) och i Irak var de immuna mot åtal. Inte en skytt fälldes trots att 17 personer dog.
Erik Prince, högerextrem ägare till Blackwater och stor bidragsgivare till Bush, är i dag dollarmiljardär. Men också mångårig bidragsgivare till många högerkristna organisationer och det republikanska partiet. Blackwater och Bush har diskuterats i medier som moderna korsriddare, där privatiseringar, tro och krig används för att tjäna pengar.

Återigen till kyskhetsringarna. Inte för att det är fel att tjäna pengar. Men precis som det är omoraliskt att tjänga pengar på cigaretter, vapen, knark så är det omoraliskt att göra det på religion. Och framför allt krig.
Vita amerikaner är bland det äckligaste som finns. No doubt. Jesus, en rätt frisk gestalt i kristendomen, sparkade själv ut köpmännen från templet och menade att tro och pengar inte har något med varandra att göra.

/Simon

I lördags var det grillpremiär hemma hos mig, tänkte att jag skulle spara ihop ett gäng bilder och visa er. Men Nedda har redan gjort det, och det såg ut så här. Kika där, eller på facebook. Annars så har helgen varit fin. SPSS spelade hits i en källare i Gamla Stan. Svetten sitter nog fortfarande kvar på källarväggarna. När jag öppnade min dator i går såg jag att Broder Daniel- Underground var den allra sista låten. Väntar på att någon ska ladda upp bilder från galejet, så jag hade något att visa er. Så blir det inte. Dundrar upp en bild på mig i laptopläge istället.

 

Ska jag raka av allt utom mustaschen? (Använd pek- och långfinger och täck över resten av skägget på datorskärmen.)

Som duo och dj:s har grundarna av den här bloggen, under namnet Svarte-Petter Soundsystem, fört ett digert krig mot hela schlagerkarusellen. Till exempel så när den svenska melodifestivalen körde sin final tog era tappra riddare fram sina skivväskor på Leijonbaren för att med lockande toner få folk att ge fan i den där skiten. Så även ikväll då hela schabraket ska avgöras med öststatslirare i lustiga kläder och musik som inte skulle göra E-Type det minsta avundsjuk. För ikväll kryper SPSS ner i en källare i Gamla Stan, vässar öronen och ska väl spränga ett eller två öra. Hur det kommer gå i kriget vet vi inte. Förra gången vann vi på teknisk knockout, ikväll blir det max två ronder.

Väl mött!

/SPSS

Det har väl knappt undgått någon att Fibes Oh, Fibes! är på väg att släppa nytt album. Som vanligt så är nya singeln Love Child något som både jag och Mix Megapol gillar, hur konstigt det än låter.

Videon till Love Child hittar ni här. Den är gjord av Marcus Söderlund som tidigare har vackra videos med ariska, göteborgsband som TTA, Embassy, Jonas Game osv, på sitt samvete. Johan Wirfält på Rodeo är den största profeten inför Fibes, Oh Fibes! albumsläpp och på sin musikblogg Mind On the Run kommer här ett smakprov på ett av spåren på nya skivan. Tanka ned, lyssna och öppna ett tetrapak med rosévin.

Det vad var ni behöver i musikväg för den här fredagen.

/Simon 

Jag är inne på dag två av aktivitet ingenting. Var i skolan i fyra timmar. Träffade läraren, åt en fralla och sen var jag helt matt. Har legat i min soffa sen dess och sett om the wire, tackat nej till jobb. Om jag inte visste bättre skulle jag säga att jag har sprungit in i väggen med ett moln av terrakottafärgat kakel omkring mig. Minns inte sist som jag kunnat sitta hemma i flera dagar med i princip inget att göra på schemat. I snart ett år har det varit fullt ös hela tiden, skola på veckorna, vaktmästarjobb en del kvällar och jobb på lagret nästan varje helg. 150 procents fart. Jag har lite för svårt för att säga nej.
Det känns som om jag inte trampar på för fullt med ben och armar så sjunker jag under vattenlinjen. En orolig känsla av att allt kan gå åt helvete precis när som helst. Stereotypen av 80-talisten som hela tiden sätter press på sig själv. Men nu är det lugna gatan ett tag fram över, kroppen har protesterat. Bara en sån sak som att gå och handla mat får  mig helt utmattad. Ska sluta oroa mig för saker som kan gå fel och sluta trampa motströms mot problem som inte finns. Fånga dagen. Hakuna Matata.

Den här bloggen kan faktiskt vara en av de roligare jag sett på länge. Inte så mycket läsa, utan bara skratt.

Under helgerna som gått har jag fått tag i fasansfull information. Egentligen är den för explicit för att skrivas ned, men vi har redan visat filmer på en transa som äter hundbajs. Med den höjden på ribban så det är bara att ösa vidare.
Det började för några veckor sen. Vi var en samling goda vänner som hängde på en hemmafest. Vi drack lite öl och snackade skit. Jag drog den gamla skrönan om killen som sa till sina vänner: "jag lovar att 80 procent av alla killar har smakat på sin egen sagg".
I historien skulle ingen av hans vänner gjort det, förutom killen bakom påståendet som nu var avslöjad.
Sen kom den konstiga reaktionen när många av vännerna som jag berättade historien för svarade: "Ja, vadå'rå? Det är väl klart man har gjort."
Hela min värld är upp och ned. Det är som om du står vid toan redo att spola. Hela badrummet är varmt och kvavt efter klossningen. Sen tvekar du och tittar ned i toastolen. Du funderar på om det verkligen är så äckligt och socialt oacceptabelt- eller om det kanske rent utav vore gott. Till slut blir du för nyfiken. "Nej, jag testar. Det kan inte vara så farligt." En bit papper för att plocka upp, och sen skjuts in med kletet i munnen. Mmmm.

Allt som kommer ut ur kroppen är äckligt. Nu måste jag borsta tänderna.

Det har ju de senaste årtioenden diskuterats om jämställdhet inom olika segement av samhället. Vi på Svarte-Petter gillar ju klubbar så därför gör jag (Sune) ett litet neddyk i kampen mot ett jämställt samhälle. F12 Terrassen har nu presenterat sitt program för sommaren. För er som inte vet vad det är kand et kort beskrivas som Stockholmvärldens kreddigaste klubb under sommarmånaderna. Med deras pressrelease följde även denna bild med alla de som ska driva klubbar där under sommarens, alla dagar i veckan.



Med lite enkel matematik kan vi se hur jämställdheten mår inom klubbvärlden. På bilden finns det sex kvinnor och 38 män, vilket ger oss fördelningen 86 procent män och 14 procent kvinnor. Med dessa siffror behövs ingen längre utläggning utan mest ett konsterande med fadd eftersmak, kvinnor är nog inte hippa, tuffa och duktuga nog att arrangera klubb inom hippokretsen, tyvärr.

/Sune

Då jag precis kom hem från jobbet, och ska upp dit i morgon bitti så blir det inte så mycket i textformat här. Har ett par idéer till blogg-inlägg. Dessvärre kommer bloggandet i skymundan av lönearbetet. Blogg-arbete ger, som bekant, väldigt lite pengar till väldigt många människor och mycket pengar till få.

Så länge får ni hålla er till godo med dagens oavlönade skolarbete.

Det är skillnad på studenter och studenter.
Hårt är det att studera juridik.
Andra skriver tentor.
Vissa har mycket praktik.
Men vad är ett lätt seminarie,
när man slutar som sjuksystervikarie?

Men sen finns det dem som läser på JMM.
Då får man slänga ihop en talkshow på en halvdag, sen hem och lyssna på Eminem.



/Simon

För min del har onsdagen varit en mellandag. Har försökt sova ut så länge jag kunde, nu när jag till råga på allt blivit förkyld. Drog i mig en ipren och besökte Vasamuseet med Baggen. Folk var bra dumma förr i tiden. Man vet hur segelbåtar ser ut och man ser hur djupt vattenlinjen måste gå för att inte båten ska tippa. Vasaskeppet hade 4,8 meters vattendjup men resten av skrovet sträckte sig mer än 20 meter upp. Hela skeppet var belamrat med statyer, målningar och utsmyckningar som upphöjde romerska gudar, Vasa-ätten och sist men inte minst, kung Gustaf II Adolf.

Utsmyckningarna såg ut som om de hade tagit både tid och pengar att göra. Vasamuseet visade rekonstruktioner på hur skeppet såg ut vid jungfrufärden. Hela skutan med utsmyckningar var färglagt i grälla pastellfärger. Det såg ut som något ur en godisbutik. Vad jag och Baggen också fick reda på var att kungen gick in och avbröt skeppsbygget för att lägga till ändringar och ville få konstruktionen färdig så fort som möjligt. Resultatet blev ett grällt skrytbygge för att förhöja kungen och vissa Sverige på stora täppan inför andra nationer. Speciellt då Vasaskeppet vid den tiden var det största fartyget Sverige hade byggt. En oerfaren båtbyggarnation med en kung med storhetsvansinne fick historien att sluta på ett sätt. Skeppet seglade genom innerstaden och sjönk 4 kilometer från starten. Andra länder måste tänkt "jävla bönder" om Sverige då. Och folk frågar mig varför jag är republikan?

/Simon

Igår var det som några vet avgörande semifinal i CL mellan Arsenal och Junajjted. En match jag trodde skulle ge hjärtat en påfrestning liknande vid ett marathonlopp. Tur för hjärtat att det avgjordes rätt snabbt och smärtfritt för min del, värre var det för andra. Tillsammans med Baggström och Simon skulle vi bevittna matchen på Papagallo (en lokal sylta på puckeln med en mycket lynnig moldavisk ägare, tillika en av Stockholms mer underhållande krogägare). Precis innan matchstart kommer en annan vän inrusande, vi kan kalla honom för Oscar, då hela Comhem-nätet släcktes i Stockholm lagom till matchen. Oscar är hardcore-Gunner, jag är Junajjted. Vi visste att någon skulle gå hem med stor sorg, den andre sjungandes. Efter elva minuter satt Oscar med huvudet i nävarna, svor över sitt lag och antagligen hela livet. Och jag, jag kände att det inte var riktigt passande att börja sjunga United-sånger och andra glädjeyttringar. Jag gillar fotboll, men jag gillar att respektera andra som håller på motsatt sida än jag. Jag skulle vilja definera mig som en hyfsat ödmjuk fotbollssupporter, så jag försökte kontrollera den bubblande glädjen inom mig så mycket det bara gick i respekt för Oscars sorg, han mådde tillräckligt dåligt och jag hade antagligen reagerat på liknande sätt om resultatet var det omvända. Han gick sedan hem i halvtid men beskrev sina känslor väldigt träffande innan sin sorti:

"Tänk att du har vetat i flera veckor innan vad du ska få i julklapp, något som du önskat dig väldigt länge. Och på julafton står det ett stort paket som du vet innehåller det du önskat dig. Sen när du glad i hågen öppnar paketet så ligger det en stor bajskorv i paketet, inget annat. Så känner jag nu"

Men sådan är fotbollen och sporten i stort. I mångt och mycket går det ut på att lära sig konsten att förlora. Det kunde likaväl varit jag som öppnat bajspaketet och tro mig att det har jag fått göra ett otal gånger genom livet som mild sportfanatiker.

Visserligen något år på nacken men en bröllopsvideo är en bröllopsvideo är en bröllopsvideo. Som en varning till potentiella beundrare så önskar jag vid vårt bröllop gå ut till tonerna av UGK- International Player's Anthem. Alternativt hoppas på att faster låter mig spela denna på hennes.

Det har gått tre veckor sen min senaste vistelse i Malmö och jag har precis impulsbokat biljetter till nästa. I september tar jag flyget ned (tåget kostade 2 000 kr) och åker hem igen efter knappt 24 timmar. För mindre än en timma sedan visste jag inget om detta. Men det var vad jag fann på min hallmatta fick mig att fatta beslutet. Där låg ett litet rött kyvert. I kyvertet låg det en inbjudan. Så i september ska jag på bröllop. Min faster Camilla ska gifta sig och jag har inget annat att säga än ett stort grattis! Har inte varit på bröllop sen 1997, men vill minnas att det var en glad tillställning.

Det finns en rocky-strip som förklarar mitt problem just nu. Rockys syster gifter sig och varken Rocky eller hans bror har någon kostym. Så de lånar ihop och köper udda delar av kostymer. Gissar på att jag får göra något liknande om inte den gamla student-kavajen med rödvinsfläckar åker fram.

Har alltid gillat min faster och hon är främsta anledningen till att jag varit i Skåne så mycket som jag varit. När jag växte upp brukade jag och min ett år åldre kusin åka tåg ned en gång om året och besöka henne. Alla vi tre var rätt nördiga och intresserade av det mesta. Vi såg science-fiction filmer på bio eller besökte bibliotek. Under ett besök satt jag och min kusin en hel dag på biblioteket och diskuterade Kalle Anka-tecknaren Don Rosas storhet.
I dag fortsätter jag, min kusin och min faster vår nördighet på varsin front. Camilla jobbar på NE, kusinen pluggar mikrobiologi och jag har läst Rocky-strippar under eftermiddagen. Eh, ja. Det säger väl sig självt vem som utvecklats minst från serieavdelningen på Malmö stadsbibliotek?

Okej, jag märker att jag har haft en väldigt hög frånvaro på bloggen de senaste veckorna, kanske månaderna. Jag vill främst tacka min kompanjon på bloggen som har hållit den flytande med näsan knappt ovanför vattenytan. Anledningarna till frånvaron yttrar sig på olika sätt. Främst kanske för att jag går igenom en större identitetskris för tillfället. I sviterna av beslutet att hoppa av min utbildning har denna kris kommit som ett brev på posten. Innan har det alltid varit lätt att säga att "jag ska bli journalist". Nu funkar ju inte riktigt det längre och samtidigt som det varit lite befriande att veta att till hösten kommer jag slippa skiten så har den dagliga ångesten inte försvunnit utan varje dag är en kamp. Så även idag då jag borde göra lite restuppgifter som tar max en timma att göra samt börja spåna på lite nya idéer över kommande projekt. Istället har jag vankat av och an, känt oron i kroppen, läste på branschtidningar att Bladet ska skära bort 50 tjänster på redaktionen och bara mått dåligt. All den här skit har gjort att skriva blogg inte riktigt funnits på dagordningen. Den har lagt sig som en sordin över all form av skrivlust så till den milda grad att jag inte ens försökt. Öppnar aldrig ett dokument för att skriva, gör annat, slösar med tiden och försöker vara en god sambo istället, med blandat resultat. Jag ska försöka bättra mig men det är inget löfte utan ni kanske får fortsätta med att nöja er med Simon, vilket enligt min mening, inte är fy skam. Han levererar kvalité i små men mer än väl godkända mängder.

På tal om identitetskris och allt. Det känns ju som dags nu att som 24-åring försöka staka ut livet igen, göra ett försök att omdefeniera sig själv en aning. Just nu känns mediabranschen oerhärt avlägsen ut. Efter ha längtat och suktat efter den känner jag numera just bara förakt och några uns hat. Har funderat ett tag på att söka en reklamutbildning men även den tanken ger en ytterst fadd eftersmak i gommen för tillfället. Skrev ett kort inlägg på twitter med följande fras: "Funderar starkt på att konvertera till Svennebanan". Ungefär så känner jag nu och det är väl upp till tolkning. Vi kan väl säga som så här att jag och Simon har skaffat en ny idol. Eken kallas han och jobbar på lagret. Han är 28 bast och bor i Skogås i en fin trea med sin sambo och söta lilla dotter. Han verkar så tillfreds och nöjd med livet, det är väl raka motsatsen till vad jag är. Det är väl ändå det som livet går ut på, att trivas och ha det bra. Blir livet så mycket bättre av att skriva krönikor i en tidning eller blogga om mode på Rodeo? Kan man inte bara må bra av att jobba på ett valfritt kontor och lyfta en lagom slant i lön i månaden, kanske ha råd med en bostadsrätt och få betald semester. Någon stans på vägen känner jag att kraven på mitt liv börjar radikaliseras om lite. Jag känner väl ingen större lust med Spy Bar-kort, rabatterad öl på Riche eller vara tjenis med Virtanen. Jag tror istället att jag söker efter någon form av trygghet, jag tror jag börjar bli gammal. Jag kanske borde flytta till Göteborg eller något sånt. Någon förändring i mitt liv behövs och jag vet inte riktigt vad, jag önskar bara att jag slipper plugga på högskola igen.

Se länk.

Henrik Pontén får säga vad han vill. Men risken är stor att väldigt många ber honom hålla käften efteråt. Att vänta på skivsläpp eller betala 500 (!) spänn för import känns inte konkurrenskraftigt. Det är bara ren idioti eller nazism. Är osäker på vilket.
Nu struntar jag i IPRED och laddar ned en massa r'n'b. Jag och min granne delar lina och vi har lovat att peka på varandra i rättsalen. Båda går fria.

/Simon

- Men du är en av de tröttaste människorna jag träffat Simon. Jag kom ihåg första gången jag träffade dig (för 8 mån sen, reds. amn.) och hade varit på det där lagret och jobbat. Redan då var du trött.
Oscar Broström.

Måste ta det jääääävligt lugnt, för att citera svågern, ett tag framöver med jobb. Jag vill inte dö och bli ihågkommen som "den där trötta killen". Nu ska jag sova. För i morgon ska jag upp och, ja, jobba.