Svarte-Petter

Jag är inne på dag två av aktivitet ingenting. Var i skolan i fyra timmar. Träffade läraren, åt en fralla och sen var jag helt matt. Har legat i min soffa sen dess och sett om the wire, tackat nej till jobb. Om jag inte visste bättre skulle jag säga att jag har sprungit in i väggen med ett moln av terrakottafärgat kakel omkring mig. Minns inte sist som jag kunnat sitta hemma i flera dagar med i princip inget att göra på schemat. I snart ett år har det varit fullt ös hela tiden, skola på veckorna, vaktmästarjobb en del kvällar och jobb på lagret nästan varje helg. 150 procents fart. Jag har lite för svårt för att säga nej.
Det känns som om jag inte trampar på för fullt med ben och armar så sjunker jag under vattenlinjen. En orolig känsla av att allt kan gå åt helvete precis när som helst. Stereotypen av 80-talisten som hela tiden sätter press på sig själv. Men nu är det lugna gatan ett tag fram över, kroppen har protesterat. Bara en sån sak som att gå och handla mat får  mig helt utmattad. Ska sluta oroa mig för saker som kan gå fel och sluta trampa motströms mot problem som inte finns. Fånga dagen. Hakuna Matata.