Svarte-Petter

Okej, jag märker att jag har haft en väldigt hög frånvaro på bloggen de senaste veckorna, kanske månaderna. Jag vill främst tacka min kompanjon på bloggen som har hållit den flytande med näsan knappt ovanför vattenytan. Anledningarna till frånvaron yttrar sig på olika sätt. Främst kanske för att jag går igenom en större identitetskris för tillfället. I sviterna av beslutet att hoppa av min utbildning har denna kris kommit som ett brev på posten. Innan har det alltid varit lätt att säga att "jag ska bli journalist". Nu funkar ju inte riktigt det längre och samtidigt som det varit lite befriande att veta att till hösten kommer jag slippa skiten så har den dagliga ångesten inte försvunnit utan varje dag är en kamp. Så även idag då jag borde göra lite restuppgifter som tar max en timma att göra samt börja spåna på lite nya idéer över kommande projekt. Istället har jag vankat av och an, känt oron i kroppen, läste på branschtidningar att Bladet ska skära bort 50 tjänster på redaktionen och bara mått dåligt. All den här skit har gjort att skriva blogg inte riktigt funnits på dagordningen. Den har lagt sig som en sordin över all form av skrivlust så till den milda grad att jag inte ens försökt. Öppnar aldrig ett dokument för att skriva, gör annat, slösar med tiden och försöker vara en god sambo istället, med blandat resultat. Jag ska försöka bättra mig men det är inget löfte utan ni kanske får fortsätta med att nöja er med Simon, vilket enligt min mening, inte är fy skam. Han levererar kvalité i små men mer än väl godkända mängder.

På tal om identitetskris och allt. Det känns ju som dags nu att som 24-åring försöka staka ut livet igen, göra ett försök att omdefeniera sig själv en aning. Just nu känns mediabranschen oerhärt avlägsen ut. Efter ha längtat och suktat efter den känner jag numera just bara förakt och några uns hat. Har funderat ett tag på att söka en reklamutbildning men även den tanken ger en ytterst fadd eftersmak i gommen för tillfället. Skrev ett kort inlägg på twitter med följande fras: "Funderar starkt på att konvertera till Svennebanan". Ungefär så känner jag nu och det är väl upp till tolkning. Vi kan väl säga som så här att jag och Simon har skaffat en ny idol. Eken kallas han och jobbar på lagret. Han är 28 bast och bor i Skogås i en fin trea med sin sambo och söta lilla dotter. Han verkar så tillfreds och nöjd med livet, det är väl raka motsatsen till vad jag är. Det är väl ändå det som livet går ut på, att trivas och ha det bra. Blir livet så mycket bättre av att skriva krönikor i en tidning eller blogga om mode på Rodeo? Kan man inte bara må bra av att jobba på ett valfritt kontor och lyfta en lagom slant i lön i månaden, kanske ha råd med en bostadsrätt och få betald semester. Någon stans på vägen känner jag att kraven på mitt liv börjar radikaliseras om lite. Jag känner väl ingen större lust med Spy Bar-kort, rabatterad öl på Riche eller vara tjenis med Virtanen. Jag tror istället att jag söker efter någon form av trygghet, jag tror jag börjar bli gammal. Jag kanske borde flytta till Göteborg eller något sånt. Någon förändring i mitt liv behövs och jag vet inte riktigt vad, jag önskar bara att jag slipper plugga på högskola igen.