Svarte-Petter

Igår var det som några vet avgörande semifinal i CL mellan Arsenal och Junajjted. En match jag trodde skulle ge hjärtat en påfrestning liknande vid ett marathonlopp. Tur för hjärtat att det avgjordes rätt snabbt och smärtfritt för min del, värre var det för andra. Tillsammans med Baggström och Simon skulle vi bevittna matchen på Papagallo (en lokal sylta på puckeln med en mycket lynnig moldavisk ägare, tillika en av Stockholms mer underhållande krogägare). Precis innan matchstart kommer en annan vän inrusande, vi kan kalla honom för Oscar, då hela Comhem-nätet släcktes i Stockholm lagom till matchen. Oscar är hardcore-Gunner, jag är Junajjted. Vi visste att någon skulle gå hem med stor sorg, den andre sjungandes. Efter elva minuter satt Oscar med huvudet i nävarna, svor över sitt lag och antagligen hela livet. Och jag, jag kände att det inte var riktigt passande att börja sjunga United-sånger och andra glädjeyttringar. Jag gillar fotboll, men jag gillar att respektera andra som håller på motsatt sida än jag. Jag skulle vilja definera mig som en hyfsat ödmjuk fotbollssupporter, så jag försökte kontrollera den bubblande glädjen inom mig så mycket det bara gick i respekt för Oscars sorg, han mådde tillräckligt dåligt och jag hade antagligen reagerat på liknande sätt om resultatet var det omvända. Han gick sedan hem i halvtid men beskrev sina känslor väldigt träffande innan sin sorti:

"Tänk att du har vetat i flera veckor innan vad du ska få i julklapp, något som du önskat dig väldigt länge. Och på julafton står det ett stort paket som du vet innehåller det du önskat dig. Sen när du glad i hågen öppnar paketet så ligger det en stor bajskorv i paketet, inget annat. Så känner jag nu"

Men sådan är fotbollen och sporten i stort. I mångt och mycket går det ut på att lära sig konsten att förlora. Det kunde likaväl varit jag som öppnat bajspaketet och tro mig att det har jag fått göra ett otal gånger genom livet som mild sportfanatiker.