Svarte-Petter

Igår var det torsdag. Väderguden ägnade större delen av dagen åt att bringa ner helvetesfloder av vatten mot Stockholm. I alla fall under förmiddagen och kvällen. Samma kväll spelade Hammarby derby mot Gnaget, en match som vi redan innan visste förmodligen skulle sluta med sorg. För att slippa pissa ner på min omgivning valde jag att i ensamt gemak ta mig till en trygg bar, krypa upp på en barstol och stillsamt se matchen med en öl inte längre än en halvmeter från munnen. Första halvlek var allt annat en vacker sedd med grönvita ögon. Sen kom målet från Gnaget sjutton sekunder innan domaren blåste av för halvtid. Även om det redan ösregnade på Råsunda så var det ingenting mot den psykiska kalldusch det innebar. Andra halvlek blev således en fruktlös jakt på kvittering, visst var en kvittering inne men en en längd motsvarande en linjal stod ivägen och målet blåstes av för offside. När väl slutsignalen gick var det med tom blick jag svepte det sista av ölen, gick ut från krogen och möttes av den värsta regnskuren på månader, det symboliska regnet som fick symbolisera det gångna dygnets alla personliga förluster. Nu har den internationella fotbollen uppehåll, så även allsvenskan. Semester för hjärtat att vila upp sig och förbereda sig för sommarens och höstens stålbad för Hammarby. Men trots förlusten och regnet kunde jag inte låta bli att nynna lite tyst några Bajen-ramsor på vägen ner för den rinnande Götgatsbacken.