Rocktorsdag
Folk som känner oss på S-P lite bättre vet att vi skyr rocken som pesten. Men det finns undantag. På kvällarna har jag kommit på mig själv med att lyssna på Guns'N'Roses, något som går emot alla mina principer.
När jag drog det till sin spets så gick det flera månader utan att jag lyssnat på rock överhuvudtaget. Jag grävde ned mig i allt annat. Svulstiga ballader, dancehall, r'n'b, ska, indiepop, FM-pop och så vidare. Men på senare tid så har jag börjat uppskatta rock igen. Rannsakade mig själv, och ser nu varför jag undvek rocken. Vad är det för principer jag pratar om ovan? Jag tror faktiskt att alldeles för mycket rock innehåller:
Gitarrsolon.
Det finns ett bra gitarrsolon, Nick Valensis i The Modern Age av The Strokes. Se 2.03 i klippet nedan. Resten är skit. För min del är gitarrsolon bara en transportsträcka, det ger mig ingenting av att lyssna på ett vinande ljud. Jag skulle också påstå att gitarrsolon bara finns för att musikern ska visa hur skicklig han är på sitt instrument. Yrkesstolthet säger ni. Självgodhet säger jag. När en musiker har det roligare på scenen än vad publiken har nedanför är det dags att lägga av. Kanske kommer den här inställningen från Sverker Olofsson. Kunden har alltid rätt. Låtarna ska finnas där för lyssnaren, inte för att artisten ska ha roligt på scen. De enda lyssnare som på riktigt kan uppskatta ett skickligt gitarrsolo är andra gitarrister. En klubb för inbördes beundran.
Tror inte att Yngwie Malmsteen hade hållt med om att det är ett gitarrsolo. Det är nog därför det är bra. Nick öser på disten och slår på en öppen E-sträng samtidigt som han trycker ned på B-strängen. Blurrigt. Har tagit baby steps nu, och börjar faktiskt uppskatta en del rock, mer än ironiskt alltså. Exempelvis så är On A Rope med Rocket From the Crypt inget annat än rå rock.
Nu ska jag sopa ett trapphus och lyssna på Rancid. Men så länge nålskräcken sitter kvar kommer jag aldrig skaffa en tatuering. På gott och ont.
/Simon
Uppdatering: Ska väl tillägga var mitt musikerförakt kommer ifrån. Jag är uppvuxen i en kristen gemenskap. Alla unga vuxna i församlingen skulle hjälpa till med något arbete i kyrkan. Ballast var man om man spelade instrument till lovsångerna. Helst gitarr. Då fick man alla snygga Gnosjö-tjejer. Gjorde en kort karriär som basist, men fick stå på scen och skämmas. Det avslöjades rätt fort att jag inte hade någon taktkänsla. När jag spelade instrument kunde inte jag jazza loss och befinna mig i musiken. Jag fick i stället räkna ut och memorera takterna och ackorden. alla andra i bandet höll på med estetisk verksamhet. Jag med matte.
Summa summarum: Killarna som spelade instrument i kyrkan fick alla tjejer. Jag bytte karriär till ljudkille. Mer logistik än kreativitet. Satt vid ljudbordet längst bak i kyrkan och såg till att de balla killarnas gitarrsolos hördes tydligt.
När jag drog det till sin spets så gick det flera månader utan att jag lyssnat på rock överhuvudtaget. Jag grävde ned mig i allt annat. Svulstiga ballader, dancehall, r'n'b, ska, indiepop, FM-pop och så vidare. Men på senare tid så har jag börjat uppskatta rock igen. Rannsakade mig själv, och ser nu varför jag undvek rocken. Vad är det för principer jag pratar om ovan? Jag tror faktiskt att alldeles för mycket rock innehåller:
Gitarrsolon.
Det finns ett bra gitarrsolon, Nick Valensis i The Modern Age av The Strokes. Se 2.03 i klippet nedan. Resten är skit. För min del är gitarrsolon bara en transportsträcka, det ger mig ingenting av att lyssna på ett vinande ljud. Jag skulle också påstå att gitarrsolon bara finns för att musikern ska visa hur skicklig han är på sitt instrument. Yrkesstolthet säger ni. Självgodhet säger jag. När en musiker har det roligare på scenen än vad publiken har nedanför är det dags att lägga av. Kanske kommer den här inställningen från Sverker Olofsson. Kunden har alltid rätt. Låtarna ska finnas där för lyssnaren, inte för att artisten ska ha roligt på scen. De enda lyssnare som på riktigt kan uppskatta ett skickligt gitarrsolo är andra gitarrister. En klubb för inbördes beundran.
Tror inte att Yngwie Malmsteen hade hållt med om att det är ett gitarrsolo. Det är nog därför det är bra. Nick öser på disten och slår på en öppen E-sträng samtidigt som han trycker ned på B-strängen. Blurrigt. Har tagit baby steps nu, och börjar faktiskt uppskatta en del rock, mer än ironiskt alltså. Exempelvis så är On A Rope med Rocket From the Crypt inget annat än rå rock.
Nu ska jag sopa ett trapphus och lyssna på Rancid. Men så länge nålskräcken sitter kvar kommer jag aldrig skaffa en tatuering. På gott och ont.
/Simon
Uppdatering: Ska väl tillägga var mitt musikerförakt kommer ifrån. Jag är uppvuxen i en kristen gemenskap. Alla unga vuxna i församlingen skulle hjälpa till med något arbete i kyrkan. Ballast var man om man spelade instrument till lovsångerna. Helst gitarr. Då fick man alla snygga Gnosjö-tjejer. Gjorde en kort karriär som basist, men fick stå på scen och skämmas. Det avslöjades rätt fort att jag inte hade någon taktkänsla. När jag spelade instrument kunde inte jag jazza loss och befinna mig i musiken. Jag fick i stället räkna ut och memorera takterna och ackorden. alla andra i bandet höll på med estetisk verksamhet. Jag med matte.
Summa summarum: Killarna som spelade instrument i kyrkan fick alla tjejer. Jag bytte karriär till ljudkille. Mer logistik än kreativitet. Satt vid ljudbordet längst bak i kyrkan och såg till att de balla killarnas gitarrsolos hördes tydligt.
Kommentarer
Trackback
