Svarte-Petter

Igårkväll var vi på Ace. För er som inte vet är det en indie/electro-klubb som har blivit något av en långkörare i Stockholms klubbvärld som troget håller igång varje lördag och har gjort så sen början på 2006. Första gången jag var där var våren 2006 och jag hade väldigt roligt den gången. Sen blev det någon av en tradition att alltid gå dit de helger jag var på besök i Stockholm. På den tiden var ju faktiskt Ace något att räkna med. Det var smutsigt, trångt, öl flög genom luften på dansgolvet och besökarna såg allmänt lite lustiga ut. När vi väl blev permanent bosatta i Stockholm hösten 2007 var vi första hösten på Ace minst varannan helg tror jag. Just den hösten kändes det som att Ace peakade, det var alltid fullsmockat, i electrorummet hängde alla klubkids i roliga kreationer till kläder och på indiegolvet fortsatte indieslynglarna att kasta öl på varandra. På toaletterna var det översvämning var och varannan gång och även Virtanen fick ragg liksom. Vi var där så ofta att till slut kom en av resident-dj:sarna fram och kramade om mig på Spy Bar en kulen januariafton. Någonstans där började även Ace stjärna falna. Lokalen renoverades om och gjordes ännu mer "klubbvänlig". Borta var de småsunkiga båsen och den taffliga inredningen. Istället såg det alldeles för polerat ut. För alla vet vi att regel nummer ett för en bra popklubb är att stället ser ut som fan. Inte bara var det inredningen som förändrades utan även klientelet på folk. Borta var alla klubbkids och ersattes av vanliga svennebanan-killar och halvnakna, dekadenta unga kvinnor ersattes av modebloggsläsare av kategorin sämre. Och så såg det ut igår också, killar med rutiga skjortor och fula Jack&Jones-jeans, några stekarynglingar och några medlemmar ur Turbojugend. Hela stället kändes så passé att det gjorde ont i själen och jag var tvungen att orera hela kvällen om hur mycket bättre det var förr. Antagligen var jag alldeles för nykter men det känns som att det kommer dröja bra länge innan jag sätter min fot där inne igen.