Svarte-Petter

Idag har jag under samtal med min ärade klasskamrat och västkustens sista utpost i Stockholm, Leibratt kan vi kalla honom, kommit fram till att jag är en rätt sorlig figur för tillfället. I vanlig ordning har det allt som oftast med skolan att göra. Under hela min skolgång har jag alltid sätt till att göra klart allting i tid, dessutom gjort många saker väldigt bra. Men tiden på högskolan har satt sina spår och jag har fastnat i en ond spiral där ord som rester, missade kurser och deadlines bara ses som något uttryck i periferin. Dessa ord som innan gav mig ångest innan de inträffade har under det senaste året mer gått över till att vara något som ger mig små, kalla kårar ibland, efter att de inträffat. Från att ha varit nästan en exemplarisk student från första terminen har jag sjunkit ner till att bli en av de mer depraverande personerna i klassen. Numera är jag ett bottenlöst hål av bitterhet, hat och drar mig aldrig från att uttrycka dåliga ord om min utbildning. Man kan säga att jag dagligen utbrister i en kaskad av spyor mot JMM. Jag känner att det inte riktigt klär mig som person, visst kan jag vara hatisk och bitter många gånger men detta ursinne har jag nog aldrig varit med om innan.

Därför offentligör jag idag att efter vårterminens slut är jag och JMM-programmet en avslutad historia. Kärleken som uppstod i början har bytts ut mot rent hat. Vi klarar knappt av att vistas i samma rum utan att det blir oljud i skällan. Någon av oss måste lämna skutan och då JMM-programmet envist harvar på i sin blindhet mot vad de tror är journalistik så får jag agera vuxen och avsluta relationen innan det återstår ruiner av oss. Varför det blir ett avhopp har många anledningar, den enkla och mest vattentäta är att för att kunna läsa nästa termin får man inte ha några rester från de första tre terminerna. Där har jag bland annat en hel kurs i Flash jag inte känner något som helst sug efter att läsa om. Sen mår jag inte bra på utbildningen heller. Bara vetskapen att jag ska svettas där i tio veckor till får nackhåren att resa på sig. Till och med min mamma som jag pratar med alldeles för sällan har märkt att jag inte trivs på skolan och har faktiskt rått mig till att byta bana.

Så nu återstår bara att staka ut denna bana och jag antar att det är det jag ska ägna mitt krut åt de närmsta veckorna, synd bara att jag har skolarbete jag inte vill göra men måste om inte CSN och bostadsbolag ska skjuta skarpt mot mig i höst.

Inom kort kommer säkerligen något journalist-bashande inlägg, men det dröjer lite det.

/Sune