Svarte-Petter

Vem sa att korpfotboll var en dans på rosor? Så äro icke fallet för min del. Vaknade med blåmärken och värk i båda benen. Den första halvtimmen haltade jag runt i lägenheten som en skadeskjuten kråka och ojade mig själv. Först efter tre koppar korpsvart kaffe och tre cigaretter börjar kroppen så smått återhämta sig själv. Hur matchen gick kanske någon enstaka själ undrar. Jo, det ska jag säga er. Mitt lag, Press-Understöd (vi är journaliststudenter), har en förmåga att totalt dominera matcher, bomma tjugo klara målchanser och dra hem oavgjorda resultat trots massivt spelövertag. Igår var det totala motsatsen. Ett Press-Understöd, märkbart störda av sjukdomar och skador, kom till start och lät motståndarna föra matchen. Men en sådan effektivitet från vår sida har aldrig skådats under säsongen. Av totalt möjligen fem målchanser satt fyra utav de i mål. Motståndarna med ett markant spelövertag aldrig kom riktigt nära målet sysslade mest med att dynga skott från långt håll, vilket på en sjumannaplan är rätt festligt för målvakten (läs jag). Så mer än att styra undan långskott var det inte mer än att jag fick vittja nätet två gånger, men desto fler räddningar. I slutet av matchen blev irritationen på planen, framförallt från motståndarnas sida, större efter diverse tveksamma domslut. Det hela slutade i något gult kort, många hårda ord, hot och allmän otrevlig stämning. Lite trist men med tre poäng på väg hem kändes det ändå rätt okej.

Nu är mina cigaretter slut så jag drar till skolan, ska lämna in något jox och lite sådant. Vi hörs senare

/Sune