En helg, ett nöjesfält och två konserter
Med den rubriken går det alldeles utmärkt att sammanfatta min helg. Således har jag varit på Liseberg två kvällar i rad. Beblandat mig med vanlig svensk jantekultur. Flottig mat, skrikiga barn, ungdomar med Lisebergskaninöson och suckande föräldrar. Och visst kan det vara vemodigt vackert att se, undra om man själv en dag kommer återvända dit med egna barn och andra funderingar av det slaget. Men dessa tankar lämnar vi och konstaterar samtidigt att Liseberg är en bra instutition för billig, samtida populärkultur. Denna helgen bjöd på två fina konserter till priset kring en hundralapp. I Stockholm hade samma sak gått på minst det femdubbla. I fredags stod stadens store son Håkan Hellström turnépremiär på stora scenen och igårkväll gjorde Anna Järvinen med band sitt sista stopp på turnén på den mindre Taubescenen. På den förstnämnda spelningen var publiken cirka 100 gånger större än den sistnämnda. Låt oss fundera över spelningarna var för sig en liten stund.
Håkan Hellström: Att med ord beskriva vad Håkan genom åren betytt för mig som person är svårt. Därav blir en spelning med denne man alltid lite extra komplex. Många enskilda låtar har så många minnen, så många känslor att kopplas till. Konserten blev något av en dusch i gåshud. Från det att de första pianotonerna till "Tro & Tvivel" till de sista gitarrackorden på gamla favoriten "Vi två, 17 år" kom gåshuden tillbaka i tid och otid. I lokalpressen dagen efter basunderades det ut högsta betyg och döda återuppstod under konserten. Riktigt så bra var det inte. Helt ärligt var det den sämsta av de sex Håkanspelningar jag varit med om. Inte för att det är dåligt utan att de andra var ohygglgit mycket bättre. För min del ville spelningen aldrig riktigt lyfta upp till skyarna. Den låg och puttrade för avfärd men inte ens under "Känn ingen sorg för mig Göteborg" ville raketen dra iväg. För många andra gjorde den säkert det men för min egen del gjorde den inte det. Låtvalet var även det av sviktande kvalité. Håkan har ju nu ett digert låtarkiv att välja ur vilket gör spelningarna mindre förutsägbara. Just idag saknades väl lite väl många av mina egna personliga favoriter för att jag skulle vara riktigt nöjd. Jag hade sett framemot att få stå och lipa till "Hurricane Gilbert", men det fick jag inte. För riktiga män gråter bara till "Hurricane Gilbert" och "Broken Promised Land". Och ett annat moment som störde mig var att den eviga saxofonen kom in och brölade i vareviga låt. Håkan kanske kände att nu när Ulf Lundell börjar sjunga på sista refrängen ska Moneybrother få en kamp om epitet "Sveriges Springsteen". Men visst var det vackert när Håkan innan "Gårdakvarnar & Skit" sa "1:a september, Nya Ullevi, Gais-IFK, 1-0". Och att han avslutade med "Vi två, 17 år" var en resa tillbaka till ungdomens år med turnéerna kring "Det är så jag säger det"-tiden. Någon femplussare var det inte, men väl en svag fyraplusrökare.
Så igår var det Anna Järvinens tur att spela. Inför max 200 sittande själar bjöds vi på de flesta av låtarna från hennes debutalbum. En skiva min flickvän älskar och jag har liksom hört alla låtarna utan att riktigt få någon förankring i låtarna. Med sig på scenen hade hon ett band där flera såg ut att vara kvarlevor från Jefferson Airplane eller annat valfritt band ur eran slutet på 60-talet, början på 70-talet. Men spela kunde de och de gjorde det jävligt bra också. På piano satt även Dungen himself och rev loss en och annan fet pianomacka. Med ett begränsat låtval fick vi vad som förväntats och de leverarades i en stadig treplussare. Som bonus fick vi en cover på Ingentings "Sluta ge mig råd" och en akustisk "Always On My Mind" som final. I dagens GP får konserten endast två fyrar och en Göteborgsrecensent som verkar hysa agg mot det mesta som kommer från storstaden Stockholm och var tvungen att vitsa till det med att kalla Anna för "Anna Kärvinen". Bara en sådan grej får mig att vilja ta med nämne recensent och ta en tur till hamnen för en rejäl kölhalning av dumfan.
I övrigt har jag sprungit på en hel del gamla bekanta ansikten från Småland under helgen. Mestadels trevligt att få återse folk och se att de är vid liv. Inatt ringde Simon och Dragan från deras personalfest och var rätt fulla. Så Simon kommer nog inte skriva här än på ett tag i alla fall.
/Sune
Håkan Hellström: Att med ord beskriva vad Håkan genom åren betytt för mig som person är svårt. Därav blir en spelning med denne man alltid lite extra komplex. Många enskilda låtar har så många minnen, så många känslor att kopplas till. Konserten blev något av en dusch i gåshud. Från det att de första pianotonerna till "Tro & Tvivel" till de sista gitarrackorden på gamla favoriten "Vi två, 17 år" kom gåshuden tillbaka i tid och otid. I lokalpressen dagen efter basunderades det ut högsta betyg och döda återuppstod under konserten. Riktigt så bra var det inte. Helt ärligt var det den sämsta av de sex Håkanspelningar jag varit med om. Inte för att det är dåligt utan att de andra var ohygglgit mycket bättre. För min del ville spelningen aldrig riktigt lyfta upp till skyarna. Den låg och puttrade för avfärd men inte ens under "Känn ingen sorg för mig Göteborg" ville raketen dra iväg. För många andra gjorde den säkert det men för min egen del gjorde den inte det. Låtvalet var även det av sviktande kvalité. Håkan har ju nu ett digert låtarkiv att välja ur vilket gör spelningarna mindre förutsägbara. Just idag saknades väl lite väl många av mina egna personliga favoriter för att jag skulle vara riktigt nöjd. Jag hade sett framemot att få stå och lipa till "Hurricane Gilbert", men det fick jag inte. För riktiga män gråter bara till "Hurricane Gilbert" och "Broken Promised Land". Och ett annat moment som störde mig var att den eviga saxofonen kom in och brölade i vareviga låt. Håkan kanske kände att nu när Ulf Lundell börjar sjunga på sista refrängen ska Moneybrother få en kamp om epitet "Sveriges Springsteen". Men visst var det vackert när Håkan innan "Gårdakvarnar & Skit" sa "1:a september, Nya Ullevi, Gais-IFK, 1-0". Och att han avslutade med "Vi två, 17 år" var en resa tillbaka till ungdomens år med turnéerna kring "Det är så jag säger det"-tiden. Någon femplussare var det inte, men väl en svag fyraplusrökare.
Så igår var det Anna Järvinens tur att spela. Inför max 200 sittande själar bjöds vi på de flesta av låtarna från hennes debutalbum. En skiva min flickvän älskar och jag har liksom hört alla låtarna utan att riktigt få någon förankring i låtarna. Med sig på scenen hade hon ett band där flera såg ut att vara kvarlevor från Jefferson Airplane eller annat valfritt band ur eran slutet på 60-talet, början på 70-talet. Men spela kunde de och de gjorde det jävligt bra också. På piano satt även Dungen himself och rev loss en och annan fet pianomacka. Med ett begränsat låtval fick vi vad som förväntats och de leverarades i en stadig treplussare. Som bonus fick vi en cover på Ingentings "Sluta ge mig råd" och en akustisk "Always On My Mind" som final. I dagens GP får konserten endast två fyrar och en Göteborgsrecensent som verkar hysa agg mot det mesta som kommer från storstaden Stockholm och var tvungen att vitsa till det med att kalla Anna för "Anna Kärvinen". Bara en sådan grej får mig att vilja ta med nämne recensent och ta en tur till hamnen för en rejäl kölhalning av dumfan.
I övrigt har jag sprungit på en hel del gamla bekanta ansikten från Småland under helgen. Mestadels trevligt att få återse folk och se att de är vid liv. Inatt ringde Simon och Dragan från deras personalfest och var rätt fulla. Så Simon kommer nog inte skriva här än på ett tag i alla fall.
/Sune
Kommentarer
Trackback
