Svarte-Petter

En tågresa och ett farväl senare. Nu sitter jag här i mitt egna lilla residens i mitt eget sällskap och lyssnar på Hello Saferide. Musiken klappar min sinnesstämning medhårs. Att komma hem är aldrig en schlager på de här resorna. Bara fyllt med ångest över skolan, livet och saknaden är väl kanske den som svider allra mest. Dagarna med Olivia går så fort så fort. De tar X2000 all over och här i Stockholm är livet mer som ett försenat Intercity-tåg. Hemma ser jag att det varit någon slags tillställning här i helgen. På golvet står två påsar tomma ölflaskor och burkar. I vasken ligger ett krossat vinglas som jag säkert aldrig kommer få se ett nytt. Kylskåpet ekar härligt tomt och det känns mindre bra att behöva vakna upp imorgon utan mat att äta till frukost. Ska väl frottera mig i vånda tillsammans med den andra delen av Svarte-Petter imorgon. Vi ska diskutera livet, krypa ner under filten och omfamna all olycka vi kan tänkas uppbringa. Nio dagar kvar att vandra i ensamhetens dal. För övrigt vet ni väl att det finns en by i Norrland som heter just "Ensamheten". Byn är som mest känd för att skola bra armbrytare och kan stoltsera med att ha världens bästa kvinnliga armbrytare, Heidi Andersson tror jag hon heter.