Svarte-Petter

Till Ida: Nej, vi har inte använt det här april-skämtet innan. Och det var ett rätt bra aprilskämt eftersom vi lyckades lura några till månen.

Till Perry, Billy och Baggmas: April april era jävla sillar!

För att ta död på alla rykterna så dementerar vi alla rykerna att S-P ska läggas ned. Vi kommer lägga ned den dagen Växjö Lakers vinner mot HV 71.
Solen skiner hyseriskt mycket i Stockholm. Det är lätt att vara glad, speciellt eftersom en annan skilsmässa är bokad. Jag pratar om årets stora scenhändelse. Och nej, det är inte U2.


Killinggänget med Reine Brynolfsson och Malin Ek.  Foto: Sören Vilks

Klockan 12.00 i tisdags släpptes biljetterna till Killinggänget på Dramaten. Jag sprang till en dator och norpade genast åt mig biljetter front row.  
Sen några år tillbaka är det känt att Killinggänget inlede ett samarbete med Sveriges nationalscen. Precis som innan så har medlemmarna i gänget inte avslöjat mycket om vad det handlar om. Troligen för att de inte visste själva. Av alla svenska humorgrupper håller jag Killinggänget högst av alla, tätt följt av Varan-TV. Men Killinggänget är något annat, de är kung Midas. Allt de rör vid blir till guld. En gång på 90-talet använde de den urgamla ironin och fick den att verka modern. För en bonnpojk uppvuxen på Stefan & Krister och Galenskaparna tedde sig ett par Lionel Riche-biljetter som något väldigt konstigt. Nilecity var helt fantastiskt, även om det fortfarande var mer folkligt än fortsättningskursen Percy Tårar. Ironin fortsatte och snubblade över i satir på PT. Det skämtades inte om bonndrängar som ramlade i utedasset. TIll och med slapstick-skämten var borta (mannen med världens sämsta simultanförmåga). I Percy Tåtar skämtades det om tidningen Pops redaktion. Om elitister i Stockholm. Och en fantastisk rymdresa som aldrig blir av.

Tidningen Pop där Lokko vad chefredaktör delade upp världen i svart och vitt, i vad som var bra och dåligt. Killinggänget gjorde tvärtom. De suddade ut gränserna. Vad var roligt och vad var allvar? Vi fick alla ta reda på detta under Fyra små filmer, Ensamseglaren, Fyra Nyanser Av Brunt. Gunnar Rehlin kallades för bög, pedofil, Johan Rheborg pratar med döda ting, follkkäre Robert Gustafsson hällde is sin frus fitta och en djuravlivare bränner sönder ansiktet framför sin son.
 
Därför tror jag välidgt mycket på Killinggänget på Dramaten. Pretentionerna har alltid varit där. Nu har jag inte ens raljerat över min kärlek til vad de enskilda medlemmarna har gjort, det är överflödigt också. Lokko förklarade i höstas under ett avsnitt av studio Virtanen vad han trodde pjäsen handlade om. Minns inte ordagrant vad han sa. Men det var något om en grotta i Mexico under andra världskriget. Och pjäsen skulle handla om tennis.
Till biljettsläppet förklarade Henrik Schyffert mer konkret på dramatenbloggen vad han tror deras pjäs handlar om. En skilsmässa:

"Jag skulle säga att den här nya pjäsen handlar om en grupp som nog innerst inne har bestämt sig för att dom ska sluta vara en grupp. Det handlar helt enkelt om en skilsmässa. Varför ska vi fortsätta att vara ihop? Var går smärtgränsen?"

/Simon