Lite sköna apor
Äh vafan, det är fredag. Japaner är för övrigt bra på allt.
/Simon
Älskade Johan
Idag var det ett väldigt bra nummer av DN Kultur. Strage skriver bra om både Thomas Quick och håller i en lång intervju med Olle Ljungström. Men allra bäst var Johan Cronemans tv-krönika. Jag har mer och mer börjat älska den här äldre herren som varje fredag kommer med långa, genomarbetade och framför allt, roliga krönikor. Ämnerna handlar inte alls så ofta om helgens tv-program utan om samhällsfrågor, nobelmiddagar, munkar i TIbet, och alltid med en koppling till något teve- eller youtubeklipp.
I dag tipsar Johan det här klippet som ett av de roligaste just nu. Cronemans krönika avslutas med en analys utav presskonferensen, att det var stelt och läst innan till, fram tills slutet av klippet.
"En enda sak berörde mig under hela den här dagen. Det var när Victoria sade: Jag vill tacka pappa och mamma. En enda gång fördes hela denna pseudohändelse ner till något enda litet begripligt: Mamma, pappa. En ganska liten tjej också.
Det rörde nästan till något, djupt där inne i mitt elaka, stålhårda republikanska hjärta."
Jag önskar att det var jag som hade skrivit det.
/Simon
Fel tonläge
För en journaliststudent är musikalitet en viktig egenskap. Även om journalister inte sjunger eller spelar instrument så är det livsviktigt att inte hamna i fel tonläge. Men hur professionell man är så blir det otakt ibland. En av Sveriges största intervjuare, Carin Hjulström, sjunger som en strupen katt i det här filmklippet.
Jonas Hassen Khemiri och Jan Eliasson diskuterar språk på Carin 21:30
Ok, det här var ett intressant klipp.och det tar återigen upp diskussionen om vilka ord som är ok och inte. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Folk som är med i facebookgruppen "bevara negerbollen" är seriöst dumma i huvudet.
Även om Carin Hjulström själv inte tycker att man kan kalla saker för vad som helst, så intar hon en onödigt vinkel som intervjuare. Ho tar sida för att provocera fram svar från Khemiri. Ett anklagande. Som tur är sitter diplomaten emellan.
Jobbigast stämning blir det när Carin säger följande:
- Då kanske det är du som ska hitta på ett nytt ord till negerboll.
Hennes skratt visar att hon inte alls tar diskussionen på allvar. Hon hamnar i fel tonläge. Både Eliasson och Khemiri inser att det här är en seriös fråga, att ord har en mycket större kraft än att förklara saker. Eller snarare: att ord förklarar saker ger dem kraft.
Den trevliga, men ointressanta avrundningen när Khemiri ska välja tre favoritord blir konstig. Takhöjden förändras för snabbt.
Vi hade för några veckor sedan skräckexemplet på intervju när Nyhetsmorgon intervjuade Nordpolen. I Svt blir det också väldigt jobbigt och felet begås helt och hållet av journalisten. Och inte kommer något vettigt svar fram, bara en obehaglig känsla av fel ordval. När intervjun kunde bli mycket mer intressant. Så onödigt.
/Simon
Jonas Hassen Khemiri och Jan Eliasson diskuterar språk på Carin 21:30
Ok, det här var ett intressant klipp.och det tar återigen upp diskussionen om vilka ord som är ok och inte. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Folk som är med i facebookgruppen "bevara negerbollen" är seriöst dumma i huvudet.
Även om Carin Hjulström själv inte tycker att man kan kalla saker för vad som helst, så intar hon en onödigt vinkel som intervjuare. Ho tar sida för att provocera fram svar från Khemiri. Ett anklagande. Som tur är sitter diplomaten emellan.
Jobbigast stämning blir det när Carin säger följande:
- Då kanske det är du som ska hitta på ett nytt ord till negerboll.
Hennes skratt visar att hon inte alls tar diskussionen på allvar. Hon hamnar i fel tonläge. Både Eliasson och Khemiri inser att det här är en seriös fråga, att ord har en mycket större kraft än att förklara saker. Eller snarare: att ord förklarar saker ger dem kraft.
Den trevliga, men ointressanta avrundningen när Khemiri ska välja tre favoritord blir konstig. Takhöjden förändras för snabbt.
Vi hade för några veckor sedan skräckexemplet på intervju när Nyhetsmorgon intervjuade Nordpolen. I Svt blir det också väldigt jobbigt och felet begås helt och hållet av journalisten. Och inte kommer något vettigt svar fram, bara en obehaglig känsla av fel ordval. När intervjun kunde bli mycket mer intressant. Så onödigt.
/Simon
What's with this homies, dissing my girl
Buddy Holly 1936-1959
Helgen har gått i ett vertikalt läge. Igår med salt'n'vinegarchips framför lite melodifestival innan jag kollade om Tropa De Elite. Sen bekämpade jag terrorismen med Rainbow Six-killarna. De bästa tv-spelen görs av republikaner.
Har fortfarande inte hämtat mig från den ekonomiska kris som mitt borttappade SL-kort innebär. Känner mig som en bilfabrik i Trollhättan.
För söndagen står ingenting på schemat, mer än att bestämma mig för om det är Buddy Hollys fel att den här bloggen finns. Hur som helt har jag bestämt mig att förvalta musikhistorien i dag. Det betyder att jag bara får lyssna på musik från Kalla kriget. Som Buddy Holly, Scott Walker, B-52s och annat från Kennedy-klanens glansdagar.
/Simon
Brittiska elefanter
När Simon väl har slagit in lite anglofili under dagen är det väl bäst jag fortsätter. Visst känns det lite tråkigt att Simon har börjat överge drömmen om heltäckningsmatta på toaletten, romantisera över blekfeta huliganer och pubar där ölen kostar 99 pence. USA har så mycket mer att erbjuda och det förstår jag att det lockar en ung man i sina bästa år. Fri tillgång till vapen, buckets med Chicken Wings dränkta i Hickorysås, 40 oz-bottles, genomkommersiell idrott, Olde English i petflaska med Lil Wayen, en svart president, Jay-Z, galna kristna människor och plussa sedan på det ni läst och tänk extra allt. Med detta tänker jag sluta jämföra de två länderna med stort L och gå över till vad jag egentligen har att säga.
Den senaste veckan som gått gar två av Britanniens stora popelefanter släppt varsin ny skiva. Vi pratar givetvis om Lily Allen och Morrissey. Två skivor jag har lyssnat mycket på den senaste tiden. Vad mig angår har Morrissey alltid varit en stor angelägenhet, vi har följts åt i omgångar de senaste åren, bland annat två väckelsemöten och långa, mörka, ensamma kvällar med Morrisseys mässande röst som enda tröst. Lily Allen däremot är en ung kvinna som jag mestadels sett genom skanadalrubriker hos kvällspressen i min jakt på något av värde och substans att läsa. Hennes debutskiva var ingenting som direkt knockade mig medvetslös och mina förväntningar var relativt låga inför kommande skiva. Jag är fortfarande lika förvånad att den enda skiva som går runt med mig är just Lily Allens "It's not me, it's you". Vi tar sällskap på tunnelbanor, pendeltåg, bussresor och ensamma kvällar. Morrissey däremot väljer jag att inte lyssna lika mycket på längre. Det må alltid vara skönt att höra hans genomcyniska texter men när dessa ackompanjeras av ett allmänt olyssningsbart gitarrmangel blir situationen okontrollerbar. Jag väljer istället att gå runt med Lilys mer tillbakalutade, vardagliga små funderingar som presenteras ihop med en musik som gör det lättare att studsa fram genom den gråa folkmassan en småkall februaridag.
Detta faktum ändrar dock inte att om jag någongång kommer tatuera mig kommer det sannolikt vara en fras ur en valfri låt med text av Mozfather. Nu är jag väldigt emot tatueringar i stort så sannolikheten att det händer är rätt låg, men man ska aldrig säga aldrig.
/Sune
Den senaste veckan som gått gar två av Britanniens stora popelefanter släppt varsin ny skiva. Vi pratar givetvis om Lily Allen och Morrissey. Två skivor jag har lyssnat mycket på den senaste tiden. Vad mig angår har Morrissey alltid varit en stor angelägenhet, vi har följts åt i omgångar de senaste åren, bland annat två väckelsemöten och långa, mörka, ensamma kvällar med Morrisseys mässande röst som enda tröst. Lily Allen däremot är en ung kvinna som jag mestadels sett genom skanadalrubriker hos kvällspressen i min jakt på något av värde och substans att läsa. Hennes debutskiva var ingenting som direkt knockade mig medvetslös och mina förväntningar var relativt låga inför kommande skiva. Jag är fortfarande lika förvånad att den enda skiva som går runt med mig är just Lily Allens "It's not me, it's you". Vi tar sällskap på tunnelbanor, pendeltåg, bussresor och ensamma kvällar. Morrissey däremot väljer jag att inte lyssna lika mycket på längre. Det må alltid vara skönt att höra hans genomcyniska texter men när dessa ackompanjeras av ett allmänt olyssningsbart gitarrmangel blir situationen okontrollerbar. Jag väljer istället att gå runt med Lilys mer tillbakalutade, vardagliga små funderingar som presenteras ihop med en musik som gör det lättare att studsa fram genom den gråa folkmassan en småkall februaridag.
Detta faktum ändrar dock inte att om jag någongång kommer tatuera mig kommer det sannolikt vara en fras ur en valfri låt med text av Mozfather. Nu är jag väldigt emot tatueringar i stort så sannolikheten att det händer är rätt låg, men man ska aldrig säga aldrig.
/Sune
Britter & Björnar
New Order- 60 Miles an Hour
Sitter igen med dessa gamla mossiga britter. Jag måste ge upp England snart, jag har ju bestämt mig för att inte vara anglofil längre. Jag gillar USA mycket mer egentligen.
Nog om det. Gå upp i adressfältet på er webbläsare. Skriv in följande:
- student.ktd.sh.se/~jmmvt08-XX
- XX= numeriska siffror mellan 01-10. Ex: http://student.ktd.sh.se/~jmmvt08-03
- Bläddrar ni igenom sidorna hittar ni min klass olika hemsidor.
- Gissa vilken jag har varit med och gjort.
Att dö hjältedöden
Grabbkväll. Sune är på besök och lånar mitt Xbox. Just nu lirar han GTA IV och ställer en av livets stora frågor:
– Varför är det så kul att skjuta snuten?
Samtidigt fyrade han av ett skott med hagelbrakaren i huvudet på Liberty City's finest. På 3 meters avstånd.
För att förstå svaret på den frågan måste man veta att det handlar det bara om om en sak. Skiter-i-Livet. När man ger upp allt hopp och bara skiter i livet. Inget ansvar, inga räkningar, skola, indolent familj som väntar på en i slutet av helgen när man ska se Let's Dance tillsammans. Nej. I stället är GTA verklighetsflykt. Bara leva för sekunden med en Ak-47:a i handen. Bom, bom! Nästa ögonblick är man död. Helst av allt ska man dö hjältedöden.
Att dö hjältedöden är avslutet på en urban sport som borde kommit med i Ballar av Stål. Det är en sport som varit med i alla GTA-spel som någonsin givits ut. För enkelhetens skull kallar vi den "Scarface".
Den går ut på att ha sönder så mycket som möjligt, köra över så många som möjligt- helst poliser- innan du dör. Hjältedöden kommer i slutet när du står längs med väggen. En sceniskt komponerad strålkastare från polishelikoptern på dig, och ett hav av blåljus och SWAT-trupper runt omkring.
Då ska man som i Scarface's slutscen ta med dig så många i fallet som möjligt. Helst slänga ut granater och blåsa iväg både dig och halva poliskåren till månen.
Det är vad GTA i grund och botten handlar om.
Nu handlar inte alla mina tv-spel om att skjuta poliser. Jag har också ett där man själv är polis och ska skjuta latinamerikanska terrorister. Ett annat där man ska skjuta araber och ryska terrorister. Okej, jag insåg det samtidigt som jag skrev ned det. Min spelsamling är ett rop på hjälp.
/Simon
– Varför är det så kul att skjuta snuten?
Samtidigt fyrade han av ett skott med hagelbrakaren i huvudet på Liberty City's finest. På 3 meters avstånd.
För att förstå svaret på den frågan måste man veta att det handlar det bara om om en sak. Skiter-i-Livet. När man ger upp allt hopp och bara skiter i livet. Inget ansvar, inga räkningar, skola, indolent familj som väntar på en i slutet av helgen när man ska se Let's Dance tillsammans. Nej. I stället är GTA verklighetsflykt. Bara leva för sekunden med en Ak-47:a i handen. Bom, bom! Nästa ögonblick är man död. Helst av allt ska man dö hjältedöden.
Att dö hjältedöden är avslutet på en urban sport som borde kommit med i Ballar av Stål. Det är en sport som varit med i alla GTA-spel som någonsin givits ut. För enkelhetens skull kallar vi den "Scarface".
Den går ut på att ha sönder så mycket som möjligt, köra över så många som möjligt- helst poliser- innan du dör. Hjältedöden kommer i slutet när du står längs med väggen. En sceniskt komponerad strålkastare från polishelikoptern på dig, och ett hav av blåljus och SWAT-trupper runt omkring.
Då ska man som i Scarface's slutscen ta med dig så många i fallet som möjligt. Helst slänga ut granater och blåsa iväg både dig och halva poliskåren till månen.
Det är vad GTA i grund och botten handlar om.
Nu handlar inte alla mina tv-spel om att skjuta poliser. Jag har också ett där man själv är polis och ska skjuta latinamerikanska terrorister. Ett annat där man ska skjuta araber och ryska terrorister. Okej, jag insåg det samtidigt som jag skrev ned det. Min spelsamling är ett rop på hjälp.
/Simon
Svarte-Petter vässar motorsågen
Ikväll hade SVT Dramas senaste satsning, 183 Dagar, premiär. Och som allt för ofta när det kommer till svenska dramasatsningar var besvikelsen över den bortkastade timmen stor. För det första är ämnet dokusåpor ett ämne som vi svenskar lagt bakom oss. När Big Brother las ner 2006 slogs den sista spiken i dokusåpaformatets kista och begravdes i jorden. Visst satsar TV4 på en ny säsong av Robinson men det bevisar mest bara att idétorkan på den kanalen kan liknas vid Saharaöknen. Tillbaka till 183 dagar då som kändes redan från start väldigt förutsägbar. Det krävs ingen större fantasi att det kommer gå åt helvete för de flesta, ja alla tror jag, karaktärer, på ett eller annat sätt. Vinnaren Emma är den som är svårast att förutspå utgången för, mer än att det kommer gå åt helvete. Rikemanssonen Sebbe kommer defenitivt åka på barturné signerat en Brinkenstjärna-look-a-like, bli beroende av droger och potentiellt rejält misshandlad av de han är skyldig pengar. Mandy, vars tro på sin egen talang var lite för stor, kommer bli ifattsprungen av verkligen, hon kommer dumpa sin kille och deka ner sig helt. Morsan Laura kommer bli lämnad av sin man och förkrossad när ungen inte ens minns henne som mamma. Och aktivisten, Tarek (hette han va?), kommer flippa helt mot samhället, potentiellt självmordsförsök kan jag tro. Så då är det avklarat och ingen behöver ägna fler måndagkvällar åt att se på serien mer.
Vana trogen följer jag även andra tyckares åsikter om vad som är fel med saker. Från kvällstidningshåll grymtas det om att deras arbete inte alls går till på det viset (inga kommentarer). En annan blogg vars skribent har arbetat med dokusåpor hävdar att det inte alls är på det här sättet man producerar dessa program (inga kommentarer). Jag kan bara nämna att just de karaktärerna, programmets producent och kvällstidningsreportern, framställs väldigt klichéartat. Hans Rosenfeldt som torde vara en duktig kille med mycket erfarenhet har skapat dessa karaktärer väldigt slentrianmässigt och sänker kvalitén ännu mer än vad som var nödvändigt. Bara det att producenten ser väldigt sliskig ut får gäspattackerna att lösa av varandra.
Jag kan erkänna att jag hade vissa förhoppningar om att det på något sätt skulle kunna vara någorlunda bra, det här programmet. Jag hade helt fel, så fort de visade klipp från huset där deras såpa utspelar sig kom flashbacksen från början av 00-talet tillbaka. För Big Brother, Paradise Hotel, Baren och gud vet vad allt hette, det var ju inte bra, bara en fin närstudie på mänsklig förfall. Nog för att dokusåpor var stora på landsbygden, där jag bodde i alla fall. Ett tag kring åren 03-05 var det alltid fullt på Harrys då något Big Brother-gäng, Paradise Hotel-par eller Emma & Mille från Robinson var på besök, de var landsbygdens rockstjärnor. Det var då och nu är nu, så att kalla det ett samtidsdokument är fel, det är förhoppningsvis ett bokslut där hela dokusåpatrenden ska få sona för sina brott. En trend som faktiskt det goda och hjältemodiga SVT en gång startade med Robinson.
Summan av kardemumman blir att Sverige må ligga långt framme i mycket, men när det kommer till tv-serier är Sverige fortfarande ett u-land (sagt av en man som drogat alldeles för mycket HBO-serier, reds anm.)
/Sune
Vana trogen följer jag även andra tyckares åsikter om vad som är fel med saker. Från kvällstidningshåll grymtas det om att deras arbete inte alls går till på det viset (inga kommentarer). En annan blogg vars skribent har arbetat med dokusåpor hävdar att det inte alls är på det här sättet man producerar dessa program (inga kommentarer). Jag kan bara nämna att just de karaktärerna, programmets producent och kvällstidningsreportern, framställs väldigt klichéartat. Hans Rosenfeldt som torde vara en duktig kille med mycket erfarenhet har skapat dessa karaktärer väldigt slentrianmässigt och sänker kvalitén ännu mer än vad som var nödvändigt. Bara det att producenten ser väldigt sliskig ut får gäspattackerna att lösa av varandra.
Jag kan erkänna att jag hade vissa förhoppningar om att det på något sätt skulle kunna vara någorlunda bra, det här programmet. Jag hade helt fel, så fort de visade klipp från huset där deras såpa utspelar sig kom flashbacksen från början av 00-talet tillbaka. För Big Brother, Paradise Hotel, Baren och gud vet vad allt hette, det var ju inte bra, bara en fin närstudie på mänsklig förfall. Nog för att dokusåpor var stora på landsbygden, där jag bodde i alla fall. Ett tag kring åren 03-05 var det alltid fullt på Harrys då något Big Brother-gäng, Paradise Hotel-par eller Emma & Mille från Robinson var på besök, de var landsbygdens rockstjärnor. Det var då och nu är nu, så att kalla det ett samtidsdokument är fel, det är förhoppningsvis ett bokslut där hela dokusåpatrenden ska få sona för sina brott. En trend som faktiskt det goda och hjältemodiga SVT en gång startade med Robinson.
Summan av kardemumman blir att Sverige må ligga långt framme i mycket, men när det kommer till tv-serier är Sverige fortfarande ett u-land (sagt av en man som drogat alldeles för mycket HBO-serier, reds anm.)
/Sune
Konstfucked
Gud vad dreven går nuförtiden. Först har vi avverkat den svenska poliskåren och nu kommer den ädla skolan Konstfack att få utstå mycket kritik. De senaste veckorna har väl mer eller mindre varenda kvinna och man med åsikter tyckt till om Anna Odells "konstverk" där hon blev omhändertagen av polis och inlagd på psykvård när hon försökte hoppa från en bro i Stockholm. I helgen uppdagades nästa Konstfacksskandal då en annan elev i sitt examensarbete vandaliserade en tunnelbanevagn och station på film framför folk mitt på ljusa dan. Vad säger man? Konstfack verkar vara en mycket isolerad och lite vrickad skola. Om någon fick för sig att skjuta heroin på film och visa upp hur man mår som examensarbete hade säkert skolans rektorer glatt skänkt pengar till både heroin och film, för det är väl nyskapande och konstnärligt att tänja på gränserna? Det måste vara så de tänker där borta, att det är konstnärligt, hur gör man annars för att försvara sina handlingar? Eller lever alla i Konstfack så isolerat att de står över lagen? Ja, så är det nog, konsten försvarar mot alla brott. Enligt rykten kommer en elev spränga en värdetransport i luften och sen säga att "det är konst! det är mitt examensarbete ju!", samt få medhåll av sina rektorer på alla debattsidor som Sverige har.
Ett annat faktum är dessutom att den där tunnelbaneskadegörelsen inte var speciellt nyskapande. Filmer på ungdomar som klottrar och slår sönder tunnelbanevagnar har ju funnits sen 90-talet, så jag tänkte väl mest "hallå eller?!".
Ett annat faktum är dessutom att den där tunnelbaneskadegörelsen inte var speciellt nyskapande. Filmer på ungdomar som klottrar och slår sönder tunnelbanevagnar har ju funnits sen 90-talet, så jag tänkte väl mest "hallå eller?!".
BOPE
För att få mig att gå utanför mina vanliga ramar krävs oftast en rejäl stimulanstorka för att något ska hända. Ikväll var en sådan afton. Efter att ha tittat klart på senaste avsnittet av 24 (jävligt spännande, en riktig cliffhanger-fabrik det där) satt jag och slog ut med armarna inombords utan en minsta tillstymmelse till hopp om något att göra under aftonen. Antingen kunde jag valt att sitta och uppdatera RSS-läsaren var femte minut eller göra något med lite högr kulturellt värde. Alternativet jag valde blev det andra och med detta läste jag ut andra halvan av boken "Fotboll förklarar världen", en bok av den amerikanske journalisten och, hör & häpna, fotbollsfantasten Franklin Foer. En bok jag faktiskt uppskattat väldigt mycket, men det som låg boken i fatet var att den kom för drygt fem år sedan och i fotbollsvärlden kan man säga att det runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Trots sin inaktualitet var många kapitel väldigt läsvärda och när jag lite senare under kvällen valde en film att titta på märkte jag att det fanns ett visst samband mellan boken och filmen, som blev "Tropa de Elite".
I boken skriver nämligen Franklin Foer om hur det brasilianska fotbollsvärldens största bekymmer, nämligen korruptionen bland härskarna inom den brasilianska fotbollsvärlden. I Tropa de Elite handlar det i mångt och mycket om korruptionen inom det brasilianska polisväsendet, som givetvis har en betydligt större och negativ inverkan på brasilianarnas liv. Filmens huvudpersoner verkar inom BOPE, en specialstyrka som får SWAT att likna dagispoliser. De som arbetar inom BOPE hatar korrupta poliser lika mycket som de hatar knarklangare och andra kriminella som styr favelorna i Rio. Hur mycket i filmen som är sant om polisernas korruption vet jag inte, men är det ens sant till hälften är det illa nog. Vad som slår en mest är, som i likhet med Mammut, att det är hela samhällsstrukturen som leder till ondska, död och lidande. Så dagens dos av samvetskval har väl äntligen dykt upp igen. Här i Sverige bryr sig knappast de människor som använder droger för att liva till festandet lite på hur mycket blod och skit som ligger bakom den där vita linan pulver på toalettlocket. Summa summarum ska jag nog titta på en Judd Apatow-komedi nästa gång jag väljer en film, för snart kommer jag bli aktivist om jag inte lägger av med det här.
/Sune
I boken skriver nämligen Franklin Foer om hur det brasilianska fotbollsvärldens största bekymmer, nämligen korruptionen bland härskarna inom den brasilianska fotbollsvärlden. I Tropa de Elite handlar det i mångt och mycket om korruptionen inom det brasilianska polisväsendet, som givetvis har en betydligt större och negativ inverkan på brasilianarnas liv. Filmens huvudpersoner verkar inom BOPE, en specialstyrka som får SWAT att likna dagispoliser. De som arbetar inom BOPE hatar korrupta poliser lika mycket som de hatar knarklangare och andra kriminella som styr favelorna i Rio. Hur mycket i filmen som är sant om polisernas korruption vet jag inte, men är det ens sant till hälften är det illa nog. Vad som slår en mest är, som i likhet med Mammut, att det är hela samhällsstrukturen som leder till ondska, död och lidande. Så dagens dos av samvetskval har väl äntligen dykt upp igen. Här i Sverige bryr sig knappast de människor som använder droger för att liva till festandet lite på hur mycket blod och skit som ligger bakom den där vita linan pulver på toalettlocket. Summa summarum ska jag nog titta på en Judd Apatow-komedi nästa gång jag väljer en film, för snart kommer jag bli aktivist om jag inte lägger av med det här.
/Sune
Cirkusen har kommit till stan
Slappnade av och såg Popcirkus på tvåan. Det är kul att Svt satsar på ett renodlat musikprogram igen. Fast jag vet att Per Sinding-Larsen och Kristian Luuk kan bättre än så här. Den ene låg bakom ett av svensk tv-historias bästa program och den andre har en väldigt bra, kul blogg om musik. Jag trodde att det skulle bli helt genialiskt när båda dessa herrar slog sina kloka skallar tillsammans.
Frågesportgrejen funkar bra på PSL. Tyvärr inte lika bra i TV. Det känns mest flamsigt och att krysset slösar viktig tid från livespelningarna. Artistbokningen skulle behöva sig en skjuts också. I kvällens avsnitt spelade Sebastian Telliér en knippe låtar från sin skiva. Det var kul, om än inte aktuellt. Men våra inhemska artister sen. Varför handlar den svenska musikscenen fortfarande om killar och tjejer som spelar indiepop? Varför får Markus Krunegård och Mando Diao spela?
Under Sen kväll med Luuk lyckades TV4 få allt från Madonna, Bruce Springsteen till Franz Ferdinand spela. Min finaste minne är när Broder Daniel körde Shoreline. En snäll själ rippade ljudet från den spelningen och under 4 år var den rippen det enda nya Broder Daniel släppte.
Musikscenen ser annorlunda ut nu än vad den gjorde kring millennieskiftet. Världsstjärnor åker inte längre land och rike runt för att få publicitet. Kidsen hittar allt på internet ändå. Därför är det svårare att boka internationella artister som samtidigt är aktuella. Men ny svensk musik som ingen annars har hört borde vara lättare att få tag på. Varken Krunegård eller Mando Diao är särskilt aktuella. Dessutom har alla redan hört dem, och deras halvårsgamla P3-hits.
När kommer Öris & Ågren, Franke? Eller mer dansorienterade John's Candy, Dimitriv Fyodorov och mp3-bloggen Discobelle? Sverige är större än ett raggarland iklätt nudiejeans och fendergitarr.
Roligare och mer aktuella svenska artister tack! Mindre P3-rock från glesbygden och mer dansmusik från förort! Men det är så klart bara min personliga smak som säger det. Därför tycker jag nog att Musikbyrån var bättre. Som gjorde dokumentärer om Grime, sydafrikansk rap eller besökte David Sandström i hans stuga mitt ute i den norrländska skogen.
Svt är nog trötta på Musikbyrån-upplägget och vill testa något nytt. Eller så har de återuppfunnit sig själva. Nedan kommer en intervju med Paul Weller från Måndagsbörsen år 1981.
Luuk och Sinding-Larsen är mycket bättre än så här. Det handlar bara om fingertoppskänsla. Låt oss inte få ett nytt Spinn eller Måndagsbörsen. Behandla oss som vuxna människor och sluta med tittartävlingar eller låtar man redan hört. Det klarar TV4 av själva. Pop handlar inte om att slå sig till ro och se i bakspegeln. Jag vill se Popcirkus och höra en låt för första gången.
/Simon
Frågesportgrejen funkar bra på PSL. Tyvärr inte lika bra i TV. Det känns mest flamsigt och att krysset slösar viktig tid från livespelningarna. Artistbokningen skulle behöva sig en skjuts också. I kvällens avsnitt spelade Sebastian Telliér en knippe låtar från sin skiva. Det var kul, om än inte aktuellt. Men våra inhemska artister sen. Varför handlar den svenska musikscenen fortfarande om killar och tjejer som spelar indiepop? Varför får Markus Krunegård och Mando Diao spela?
Under Sen kväll med Luuk lyckades TV4 få allt från Madonna, Bruce Springsteen till Franz Ferdinand spela. Min finaste minne är när Broder Daniel körde Shoreline. En snäll själ rippade ljudet från den spelningen och under 4 år var den rippen det enda nya Broder Daniel släppte.
Musikscenen ser annorlunda ut nu än vad den gjorde kring millennieskiftet. Världsstjärnor åker inte längre land och rike runt för att få publicitet. Kidsen hittar allt på internet ändå. Därför är det svårare att boka internationella artister som samtidigt är aktuella. Men ny svensk musik som ingen annars har hört borde vara lättare att få tag på. Varken Krunegård eller Mando Diao är särskilt aktuella. Dessutom har alla redan hört dem, och deras halvårsgamla P3-hits.
När kommer Öris & Ågren, Franke? Eller mer dansorienterade John's Candy, Dimitriv Fyodorov och mp3-bloggen Discobelle? Sverige är större än ett raggarland iklätt nudiejeans och fendergitarr.
Roligare och mer aktuella svenska artister tack! Mindre P3-rock från glesbygden och mer dansmusik från förort! Men det är så klart bara min personliga smak som säger det. Därför tycker jag nog att Musikbyrån var bättre. Som gjorde dokumentärer om Grime, sydafrikansk rap eller besökte David Sandström i hans stuga mitt ute i den norrländska skogen.
Svt är nog trötta på Musikbyrån-upplägget och vill testa något nytt. Eller så har de återuppfunnit sig själva. Nedan kommer en intervju med Paul Weller från Måndagsbörsen år 1981.
Luuk och Sinding-Larsen är mycket bättre än så här. Det handlar bara om fingertoppskänsla. Låt oss inte få ett nytt Spinn eller Måndagsbörsen. Behandla oss som vuxna människor och sluta med tittartävlingar eller låtar man redan hört. Det klarar TV4 av själva. Pop handlar inte om att slå sig till ro och se i bakspegeln. Jag vill se Popcirkus och höra en låt för första gången.
/Simon
Stora bloggpriset
Efter en gedigen genomgång av internet får jag reda på att ikväll delas Aftonbladets Stora Bloggpris ut. Av någon oförståelig anledning är inte Svarte-Petter nominerade och det är skäl nog att konstatera att det är betydligt mer spännande att följa fotbollens transferfönster som stängs ikväll. Nu ska vi inte lämna Bloggpriset utan kort och gott göra en analys över vem som segra skall i diverse olika kategorier eller andra brott mot mänskligheten som begåtts. Vi tar det hela aktegori för kategori:
Det var alla kategorier och noterar samtidigt att många av "bloggosfärens" giganter inte är nominerade. Då tänker vi Blondinbella, Kenza, Kissie och gud vad alla heter. Gott så då deras bloggar inte är av kvalité utan mest annat som vi på neutrala Svarte-Petter låter vara osagt. Tack för mig.
/Sune
Mode
I kategorin mode finns det för det första två uppenbara problem. Manolo är en väldigt dålig herrmodeblogg och har väl antagligen könskvoterats in på helt felaktiga grunder. Andra felet är att kategorisera Hanna Fridén som modebloggare vilket är något hon själv protesterat mot och detta stämmer. Hanna Fridén är lika mycket modebloggare som, ja typ Blondinbella. Vem som vinner borde rimligtvis bli Elin Kling men reserverar mig för Hotspot och SSS.Nöje & kultur
I Nöje & Kultur-klassen ser jag väl att allt annat än en vinst för Weird Science är ett brott mot mänskligheten. Men när folk röstar vet man aldrig och alla icke belästa människor röstar säkert på Bokhora bara för namnets skull.Sport & fritid
Här noterar vi att ytterliggare brott har begåtts. För det första är inte ens den fantastiska "Europa Calling" nominerad och avsaknaden av den bloggen som är den självklara vinnaren gör denna kategori väldigt ointressant. Det enda som inte får hända är att tomten Birro vinner, helst inte Laul heller men vilket han troligen gör ändå.Livsstil
Livsstil? Jaha, vad handlar den här kategorin om egentligen? Har endast läst två utav dessa bloggar, och har dessutom slutat med detta. Får jag bestämma vinnare får det bli Niotillfem-Sandra, hon är duktig på det hon gör men kan tyvärr ha påverkat en generation flickor att bli helt låsta på 50-talet, men duktig är hon och bör vinna. Den rationella delen av mig säger att Gynning med sin stolpiga svenska kommer ta hem kalaset. Men någon större bloggerska, det tror jag inte.Prylar & teknik
Väldigt svårtippad då jag inte ens har en aning om vad de här bloggarna skriver om. Men Prylfeber kanske vinner? Vad vet jag.Vardag
- Att vara Alex Schulman
- bloggfrossa & Mannen som blev trött…
- Stationsvakt
- the real mymlan
- Tonårsmorsa
Politik & Samhälle
Då min bror är engegerad inom politiken har mitt liv slagit baksida och jag finner politik-bloggar rätt ointressant. Min enda läsning när det kommer till politik är DN:s ledarsidor. Så av rent ointresse säger jag ingenting i denna kategori.Det var alla kategorier och noterar samtidigt att många av "bloggosfärens" giganter inte är nominerade. Då tänker vi Blondinbella, Kenza, Kissie och gud vad alla heter. Gott så då deras bloggar inte är av kvalité utan mest annat som vi på neutrala Svarte-Petter låter vara osagt. Tack för mig.
/Sune
Varför Blur är bättre än Oasis
Missförstå oss rätt. Oasis har släppt två av världens bästa skivor och en väldigt bra b-sidesamling. Problemet är att det var för 15 år sedan. Oasis då har inte mycket mer gemensamt med dagens än namnet. Liam och Noel spenderar mer och mer tid med att bli intervjuade om alla nya brittiska band. Tyvärr sitter de i sina Scottsfrisyrer och snackar skit om unga, pigga människor som vill göra något nytt och kul. S-P däremot. Vi är Blurmänniskor. I stället för att spela in svart-vita rockvideos har t. ex. Damon Albarn skrivit en opera om en kinesisk apa. Under tiden åkte han till Mali i västafrika och producerade Amadou & Mariams nya singel. Det är därför vi älskar Blur mer än Oasis.
Amadou & Mariam- Sabali
/Simon
Rockreliker
Ikväll spelar de gamla rockrelikerna Oasis här i Stockholm. På jobbet vårat har det tjatats om denna spelning sen det blev klart att den skulle gå av stapeln. Jag och Simon har med bestämdhet vägrat att falla för grupptrycket och slösa våra surt förvärvade CSN- och lagerpengar på ett gäng föredettingar som inte gjort något vettigt sen 1995. När sedan Markus Larsson gav Oasis spelning i Göteborg ett minus i betyg känns det som vårat beslut var mycket klokt och riktigt. Nu spelar det ingen roll utan våra kära kollegor kommer säkert orera om kvällens spelning och säga hur fantastiskt det var. Men, som sagt, lagerarbetare är lagerarbetare.
/Sune
/Sune
Olle
Redan nu inser jag att kommande månader kommer att bjuda på filmer om några av pop-Sveriges kanske allra mest sargade själar. Förra veckan gick "En film om Olle Ljungström" upp på Folkets bio (filmen kommer även sändas på SVT så småingom) och lite senare i vår kommer filmen som nog kommer markera ett definitivt slut från Broder Daniel. Olle Ljungström har följt med mig under en längre tid. Första gången var hemma på pojkrummet i Rydaholm då, tro det eller ej, ungdomspastorn lånade ut några Olle-plattor till mig. Då förstod jag inte riktigt det stora, kanske inte gör det nu heller. Men varje gång jag hör en sång från Olle Ljungström berör den. För att få det bekräftat Youtubade jag Olle Ljungström igår och fick upp ungefär fem sånger från hans digra låtskatt där varje låt inte hade mer än tusen visningar. Det om något är ett tecken på hur underskattat han är. Så därav bjuder jag på en sång här. Den är fan riktigt bra, stor popmusik mina vänner.
/Sune
/Sune
Konservatism på 2000-talet
Jag kikar runt lite på Cafés hemsida och hittar en ny blogg som skrivs av en 22 årig tjomme som kallar sig för en gentleman. I bloggen handlar det mest om saker som en gentleman bör tänka på, med detta innebär en stor övervikt åt gubbkläder, gamla mossiga cigarrer och etikettregler. Mest undrar jag om pojkvalpen är utskiten direkt från Oxford eller om någon försöker reinkarnera gubbtrenden som väl var inne någongång under 2007, i en ytterst smal krets. Nej, sådant där lillgammalt trams behövs inte och därför tänker jag inte ens länka bloggen. Men om ni känner ett behov av att läsa den 22-årige mannens smörjelser så är ni kompetenta nog att hitta dit själva.
Mammut
Tillsammans med min eminenta flickvän var vi nere på kvartersbiografen och tittade på Moodyssons senaste verk, Mammut. Och det var sannerligen en film som grep tag i en och ruskade om tillvaron för några timmar. Utanför biosalongen var jag fortfarande helt skakig och först efter två cigg började kroppen kännas normal. I vissa delar av filmen var det mycket hemskt men det gick ibland lite väl långsamt fram. Men om Lukas Moodysson ville få ut ett budskap så tycker jag att han lyckades mycket väl. För igenom stora delar av filmen var jag förbannad över hur världen ser ut och hann med att omvärdera livet både en och två gånger innan eftertexterna rullade igång. Om ni vill se en gripande film så är det ett utmärkt val, vill ni ha feel-good, titta inte på den.
Ska nu krypa ner under vårt nya, jättebreda och udnerbara täcke och titta på Nip/Tuck. Jag trivs redan alldeles förträffligt ihop med min flickvän, synd bara att hon åker hem imorrn. Fast om en och en halv vecka blir det på riktigt. Så bra kommer det bli. Godnatt vänner
/Sune
Ska nu krypa ner under vårt nya, jättebreda och udnerbara täcke och titta på Nip/Tuck. Jag trivs redan alldeles förträffligt ihop med min flickvän, synd bara att hon åker hem imorrn. Fast om en och en halv vecka blir det på riktigt. Så bra kommer det bli. Godnatt vänner
/Sune
Lite skämmigt
Imorses satt jag och tittade på morgonnyheterna från SVT. De visade bilder från den där grejen inför Obamas tillträde som president i USA. Den där grejen då en blind Stewie Wonder satt med sin synt och såg glad ut, Bruce Springsteen stod med sin akustiska gura, en hel gospelkör och ett underbett som kan liknas vid en pelikan samt fyra irländare varav en med fula solglasögon och en annan med kondommössa på bollen. Trots att jag har svårt för artister som U2 och andra stora elefantband tittade jag på U2:s framträdande på Tuben och tro fan att jag ändå fick gåshud. Alla mina indieådror frös samtidigt till is och undrade vad fanken som höll på och hända med mig. Är det här ett tecken på att jag snart kommer vara en 45-årige rockmurvel med ett par pannor för mycket runt magen och en sjavig kavaj samtidigt som jag delar ut fem bananer till Brucan, trots att han varken kan gå eller sjunga? Jag är lite orolig men tror nog att förklaringen ligger hos hela den här Obama-svängen, hoppas på det.
/Sune
/Sune
FILMPREMIÄR
Ryktet har föregått er. En film med vår alldeles egna Simon Hjälmefjord i huvudrollen har producerats och finns numera tillgängligt för er att beskåda.
Gå gärna in på Youtube och ge höga betyg, fem stolar är att föredra. Guldbaggen nästa!!!
Besviken innan kakan ens har smakats
Väntar ivrigt på att Frankes skiva ska läcka, osäkert om den gör det då Franke sällan kan räknas som ett band av större fanskaror. TIll råge på allt läser jag i diverse recensioner att de har ändrat sound och tagit in vissa rockabilly-influenser, munspel och reverb. Vafan lär det liksom! Här hade jag väntat mig en, om möjligt, hårdare skiva en föregångaren. Oväsen och ångest ska det vara, inget jävla rockabilly-tjafs. Jag blir toooooooooookig.
Får nöja mig med transsexuell symponipop istället.
/Sune
Får nöja mig med transsexuell symponipop istället.
/Sune
