Svarte-Petter vässar motorsågen
Ikväll hade SVT Dramas senaste satsning, 183 Dagar, premiär. Och som allt för ofta när det kommer till svenska dramasatsningar var besvikelsen över den bortkastade timmen stor. För det första är ämnet dokusåpor ett ämne som vi svenskar lagt bakom oss. När Big Brother las ner 2006 slogs den sista spiken i dokusåpaformatets kista och begravdes i jorden. Visst satsar TV4 på en ny säsong av Robinson men det bevisar mest bara att idétorkan på den kanalen kan liknas vid Saharaöknen. Tillbaka till 183 dagar då som kändes redan från start väldigt förutsägbar. Det krävs ingen större fantasi att det kommer gå åt helvete för de flesta, ja alla tror jag, karaktärer, på ett eller annat sätt. Vinnaren Emma är den som är svårast att förutspå utgången för, mer än att det kommer gå åt helvete. Rikemanssonen Sebbe kommer defenitivt åka på barturné signerat en Brinkenstjärna-look-a-like, bli beroende av droger och potentiellt rejält misshandlad av de han är skyldig pengar. Mandy, vars tro på sin egen talang var lite för stor, kommer bli ifattsprungen av verkligen, hon kommer dumpa sin kille och deka ner sig helt. Morsan Laura kommer bli lämnad av sin man och förkrossad när ungen inte ens minns henne som mamma. Och aktivisten, Tarek (hette han va?), kommer flippa helt mot samhället, potentiellt självmordsförsök kan jag tro. Så då är det avklarat och ingen behöver ägna fler måndagkvällar åt att se på serien mer.
Vana trogen följer jag även andra tyckares åsikter om vad som är fel med saker. Från kvällstidningshåll grymtas det om att deras arbete inte alls går till på det viset (inga kommentarer). En annan blogg vars skribent har arbetat med dokusåpor hävdar att det inte alls är på det här sättet man producerar dessa program (inga kommentarer). Jag kan bara nämna att just de karaktärerna, programmets producent och kvällstidningsreportern, framställs väldigt klichéartat. Hans Rosenfeldt som torde vara en duktig kille med mycket erfarenhet har skapat dessa karaktärer väldigt slentrianmässigt och sänker kvalitén ännu mer än vad som var nödvändigt. Bara det att producenten ser väldigt sliskig ut får gäspattackerna att lösa av varandra.
Jag kan erkänna att jag hade vissa förhoppningar om att det på något sätt skulle kunna vara någorlunda bra, det här programmet. Jag hade helt fel, så fort de visade klipp från huset där deras såpa utspelar sig kom flashbacksen från början av 00-talet tillbaka. För Big Brother, Paradise Hotel, Baren och gud vet vad allt hette, det var ju inte bra, bara en fin närstudie på mänsklig förfall. Nog för att dokusåpor var stora på landsbygden, där jag bodde i alla fall. Ett tag kring åren 03-05 var det alltid fullt på Harrys då något Big Brother-gäng, Paradise Hotel-par eller Emma & Mille från Robinson var på besök, de var landsbygdens rockstjärnor. Det var då och nu är nu, så att kalla det ett samtidsdokument är fel, det är förhoppningsvis ett bokslut där hela dokusåpatrenden ska få sona för sina brott. En trend som faktiskt det goda och hjältemodiga SVT en gång startade med Robinson.
Summan av kardemumman blir att Sverige må ligga långt framme i mycket, men när det kommer till tv-serier är Sverige fortfarande ett u-land (sagt av en man som drogat alldeles för mycket HBO-serier, reds anm.)
/Sune
Vana trogen följer jag även andra tyckares åsikter om vad som är fel med saker. Från kvällstidningshåll grymtas det om att deras arbete inte alls går till på det viset (inga kommentarer). En annan blogg vars skribent har arbetat med dokusåpor hävdar att det inte alls är på det här sättet man producerar dessa program (inga kommentarer). Jag kan bara nämna att just de karaktärerna, programmets producent och kvällstidningsreportern, framställs väldigt klichéartat. Hans Rosenfeldt som torde vara en duktig kille med mycket erfarenhet har skapat dessa karaktärer väldigt slentrianmässigt och sänker kvalitén ännu mer än vad som var nödvändigt. Bara det att producenten ser väldigt sliskig ut får gäspattackerna att lösa av varandra.
Jag kan erkänna att jag hade vissa förhoppningar om att det på något sätt skulle kunna vara någorlunda bra, det här programmet. Jag hade helt fel, så fort de visade klipp från huset där deras såpa utspelar sig kom flashbacksen från början av 00-talet tillbaka. För Big Brother, Paradise Hotel, Baren och gud vet vad allt hette, det var ju inte bra, bara en fin närstudie på mänsklig förfall. Nog för att dokusåpor var stora på landsbygden, där jag bodde i alla fall. Ett tag kring åren 03-05 var det alltid fullt på Harrys då något Big Brother-gäng, Paradise Hotel-par eller Emma & Mille från Robinson var på besök, de var landsbygdens rockstjärnor. Det var då och nu är nu, så att kalla det ett samtidsdokument är fel, det är förhoppningsvis ett bokslut där hela dokusåpatrenden ska få sona för sina brott. En trend som faktiskt det goda och hjältemodiga SVT en gång startade med Robinson.
Summan av kardemumman blir att Sverige må ligga långt framme i mycket, men när det kommer till tv-serier är Sverige fortfarande ett u-land (sagt av en man som drogat alldeles för mycket HBO-serier, reds anm.)
/Sune
Kommentarer
Postat av: Baggmas
Amen.
Trackback
