Brittiska elefanter
När Simon väl har slagit in lite anglofili under dagen är det väl bäst jag fortsätter. Visst känns det lite tråkigt att Simon har börjat överge drömmen om heltäckningsmatta på toaletten, romantisera över blekfeta huliganer och pubar där ölen kostar 99 pence. USA har så mycket mer att erbjuda och det förstår jag att det lockar en ung man i sina bästa år. Fri tillgång till vapen, buckets med Chicken Wings dränkta i Hickorysås, 40 oz-bottles, genomkommersiell idrott, Olde English i petflaska med Lil Wayen, en svart president, Jay-Z, galna kristna människor och plussa sedan på det ni läst och tänk extra allt. Med detta tänker jag sluta jämföra de två länderna med stort L och gå över till vad jag egentligen har att säga.
Den senaste veckan som gått gar två av Britanniens stora popelefanter släppt varsin ny skiva. Vi pratar givetvis om Lily Allen och Morrissey. Två skivor jag har lyssnat mycket på den senaste tiden. Vad mig angår har Morrissey alltid varit en stor angelägenhet, vi har följts åt i omgångar de senaste åren, bland annat två väckelsemöten och långa, mörka, ensamma kvällar med Morrisseys mässande röst som enda tröst. Lily Allen däremot är en ung kvinna som jag mestadels sett genom skanadalrubriker hos kvällspressen i min jakt på något av värde och substans att läsa. Hennes debutskiva var ingenting som direkt knockade mig medvetslös och mina förväntningar var relativt låga inför kommande skiva. Jag är fortfarande lika förvånad att den enda skiva som går runt med mig är just Lily Allens "It's not me, it's you". Vi tar sällskap på tunnelbanor, pendeltåg, bussresor och ensamma kvällar. Morrissey däremot väljer jag att inte lyssna lika mycket på längre. Det må alltid vara skönt att höra hans genomcyniska texter men när dessa ackompanjeras av ett allmänt olyssningsbart gitarrmangel blir situationen okontrollerbar. Jag väljer istället att gå runt med Lilys mer tillbakalutade, vardagliga små funderingar som presenteras ihop med en musik som gör det lättare att studsa fram genom den gråa folkmassan en småkall februaridag.
Detta faktum ändrar dock inte att om jag någongång kommer tatuera mig kommer det sannolikt vara en fras ur en valfri låt med text av Mozfather. Nu är jag väldigt emot tatueringar i stort så sannolikheten att det händer är rätt låg, men man ska aldrig säga aldrig.
/Sune
Den senaste veckan som gått gar två av Britanniens stora popelefanter släppt varsin ny skiva. Vi pratar givetvis om Lily Allen och Morrissey. Två skivor jag har lyssnat mycket på den senaste tiden. Vad mig angår har Morrissey alltid varit en stor angelägenhet, vi har följts åt i omgångar de senaste åren, bland annat två väckelsemöten och långa, mörka, ensamma kvällar med Morrisseys mässande röst som enda tröst. Lily Allen däremot är en ung kvinna som jag mestadels sett genom skanadalrubriker hos kvällspressen i min jakt på något av värde och substans att läsa. Hennes debutskiva var ingenting som direkt knockade mig medvetslös och mina förväntningar var relativt låga inför kommande skiva. Jag är fortfarande lika förvånad att den enda skiva som går runt med mig är just Lily Allens "It's not me, it's you". Vi tar sällskap på tunnelbanor, pendeltåg, bussresor och ensamma kvällar. Morrissey däremot väljer jag att inte lyssna lika mycket på längre. Det må alltid vara skönt att höra hans genomcyniska texter men när dessa ackompanjeras av ett allmänt olyssningsbart gitarrmangel blir situationen okontrollerbar. Jag väljer istället att gå runt med Lilys mer tillbakalutade, vardagliga små funderingar som presenteras ihop med en musik som gör det lättare att studsa fram genom den gråa folkmassan en småkall februaridag.
Detta faktum ändrar dock inte att om jag någongång kommer tatuera mig kommer det sannolikt vara en fras ur en valfri låt med text av Mozfather. Nu är jag väldigt emot tatueringar i stort så sannolikheten att det händer är rätt låg, men man ska aldrig säga aldrig.
/Sune
Kommentarer
Trackback
