Livets dans
Livet är inte alltid en dans att dansa sig igenom. Bevis på det har jag fått i mängder under den senaste tiden. Jag tillbringar större delen av min tid åt ett jobb jag inte gillar och resterande tid går åt till att sova, social umgängen och att sakna min flickvän. Helgen som passerat innebar bland annat snudd på fyrtio timmars arbete. Var någonstans är det normalt? För de flesta människor finns det nog inte ens på världskartan. För mig är det inget speciellt, det har hänt så många gånger att jag knappt ens reagerar över det faktumet längre. Förvånas fortfarande över att jag inte ramlar ihop på söndagen och aldrig mer reser mig upp. Min smärtgräns för jobb är så onormalt hög att hälften fanimig är skrämmande.
Jag kan dessutom bjuda på två olika slags ögonblickskänslor som drabbat mig under de senaste dagarna.
Gästgivaregården lördag klockan 01.00
En dag som bestod av tolv timmars arbete övergick till en liten grillfest med några vänner på kvällen. Nio öl senare sitter jag i en fotölj på Gästis och dricker ur den sista klunken öl ur glaset mitt. Under hela kvällen har jag jagat bort tanken på det faktum att jag ska jobba tidigt på morgonen efter. Men till slut går det inte och hålla emot. Allt självhat som går att uppbringa sköljer över mig som en tsunamivåg. Så mycket som jag förbannade mig själv i det ögonblicket går inte att beskriva med ord. Det är självdestruktivitet på hög nivå. Att lura sig själv till något trevligt när konskevenserna blir förödande för mig själv. Trots detta höll jag masken och tackade Gud att jag överlevde resan på Tottos pakethållare till Gästis. Den resan må ha väckt halva Värnamo med mitt dödsföraktade skrik.
Parkeringsplats på väg 27 mellan Horda och Bor, måndag 17.40
Mitt hem i Värnamo har förvandlats till en släktgård. Mammas alla syskon med familjer har helt plötsligt sammanstrålat här. Bakgården påminner om en amerikansk trailerpark och det vimlar av folk i huset. Oftast pratas det om hundar, något jag finner oerhört tråkigt. När det är en massa släkt här försvåras dessutom momentet tjuvrökning till nivån omöjligt vilket lett till att mitt nikotinintag sjunkit till noll. Så efter att ha ätit middag med släkten tar jag bilen och bränner iväg in mot Värnamo. När jag kommit utanför Rydaholm med en mils avstånd ungefär kände jag mig trygg och svängde in på första, bästa parkeringplats. Hoppade ur bilen och på nolltid stod jag med en rykande cigarett i näven. Efter någon minut kom så tillfredsställelsen och en nikotinkick som på beställning. Just där var livet så bra och underbart i ruset av tobaksröken. Var tvungen att sitta still i bilen några minuter för att dämpa nickokicken innan jag vågade köra vidare. Sådana enkla nöjen gör vardagen lite bättre.
På schemat står nu tre dagars kvällsjobb vilket innebär att min redan dåliga sociala status försämras till något som kan liknas nollnivå. Må så vara för på fredag kommer Olivia hit och jag känner på mig att det kommer bli mycket bra. Om inte snudd på underbart. Jag önskar så att jag kunde ha henne nära jämt...
Jag kan dessutom bjuda på två olika slags ögonblickskänslor som drabbat mig under de senaste dagarna.
Gästgivaregården lördag klockan 01.00
En dag som bestod av tolv timmars arbete övergick till en liten grillfest med några vänner på kvällen. Nio öl senare sitter jag i en fotölj på Gästis och dricker ur den sista klunken öl ur glaset mitt. Under hela kvällen har jag jagat bort tanken på det faktum att jag ska jobba tidigt på morgonen efter. Men till slut går det inte och hålla emot. Allt självhat som går att uppbringa sköljer över mig som en tsunamivåg. Så mycket som jag förbannade mig själv i det ögonblicket går inte att beskriva med ord. Det är självdestruktivitet på hög nivå. Att lura sig själv till något trevligt när konskevenserna blir förödande för mig själv. Trots detta höll jag masken och tackade Gud att jag överlevde resan på Tottos pakethållare till Gästis. Den resan må ha väckt halva Värnamo med mitt dödsföraktade skrik.
Parkeringsplats på väg 27 mellan Horda och Bor, måndag 17.40
Mitt hem i Värnamo har förvandlats till en släktgård. Mammas alla syskon med familjer har helt plötsligt sammanstrålat här. Bakgården påminner om en amerikansk trailerpark och det vimlar av folk i huset. Oftast pratas det om hundar, något jag finner oerhört tråkigt. När det är en massa släkt här försvåras dessutom momentet tjuvrökning till nivån omöjligt vilket lett till att mitt nikotinintag sjunkit till noll. Så efter att ha ätit middag med släkten tar jag bilen och bränner iväg in mot Värnamo. När jag kommit utanför Rydaholm med en mils avstånd ungefär kände jag mig trygg och svängde in på första, bästa parkeringplats. Hoppade ur bilen och på nolltid stod jag med en rykande cigarett i näven. Efter någon minut kom så tillfredsställelsen och en nikotinkick som på beställning. Just där var livet så bra och underbart i ruset av tobaksröken. Var tvungen att sitta still i bilen några minuter för att dämpa nickokicken innan jag vågade köra vidare. Sådana enkla nöjen gör vardagen lite bättre.
På schemat står nu tre dagars kvällsjobb vilket innebär att min redan dåliga sociala status försämras till något som kan liknas nollnivå. Må så vara för på fredag kommer Olivia hit och jag känner på mig att det kommer bli mycket bra. Om inte snudd på underbart. Jag önskar så att jag kunde ha henne nära jämt...
Kommentarer
Trackback
