Svarte-Petter

Här sitter jag i all min ensamhet. Har öppnat kontor på stadens enda café som inte känns som Värnamo. Långst upp på stadens huvudgata med ett bord fyllt av espressokoppar, en dator, ciggpaket och ett välfyllt askfat. Större delen av tiden ägnas åt att titta på de få människor som faktiskt vandrar förbi. Ungeför var hundrade ansikte känns igen. Någon gång i timmen dyker det upp någon att säga hej till, ingenting mer. Framför mig sitter ett danskt medelålders par, kvinnan dricker kaffe och röker, mannen dricker öl. De pratar obegripligt och skrattar mycket. Väntar bara på att någon ska dra upp en cylinderhatt med utslaget lock och sätta på skallen sin. Människorna som vandrar förbi ser lagom obekymrade ut, inga större funderingar över deras livsval. En trio barnvagnar har öppnat en egen barnavårdscentral vid några bänkar 20 meter bort från mig. Männen vallfärdar in till spel- och tobaksbutiken bredvid i förhoppning om att vinna en summa pengar eller tillfredställa sitt nikotinbegär. Känslan av att inte riktigt passa in slår till. Jag borde inte vara här, men ändå sitter jag här och skriver. Tänder en sista cigarett och referar till stroferna i "Fulla för kärlekens skull" där Plura sjunger om de som stannade kvar och bär de döda till sin grav. Den känslan stämmer väldigt bra in över Värnamo. Här passerar ens liv förbi utan att något speciellt händer. Du föds, går i skolan, får din första fylla under högstadiet, tar studenten, får jobb på en industri, gifter dig, får barn, köper villa och sen fortgår livet tills du dör. Känslorna är tudelade kring det faktumet. Jag känner avund för att alla verkar så tillfreds med livet, de nöjer sig med det de har. Inte som jag som söker vidare på andra ställen i en orolig jakt efter att finna lugnet, tryggheten. Å andra sidan är det rent förakt, ett förakt grundat i att de verkar vara så tråkiga människor. Att jag själv skulle gått under i vardagens trista rytm här i staden. Det monotona trummandet skulle banka min skalle i bitar. I de här tankebanorna fortsätter jag tänka, men nu är cigaretterna slut och jag funderar på att ge mig ut, gå en liten sväng i dödens stad och titta på gravbärarna. Så må det bli.