Ett bortglömt årtionde
På väg hem från jobbet passerade jag Stadsmissionen. "Jag går in och kollar på en köksmatta" tänkte jag. Stolpade ned i källaren och helt plötsligt var där en helt ny avdelning med gamla vinylskivor och musiktidningar. Bakom disken satt en trött Oasis-frisyr som överlevt millennieskiftet. Redan där borde jag fattat att jag skulle vänt tillbaka.
Kom ut från loppisen tvåhundra kronor fattigare och tio nummer av 90-talets stora musiktidning, Pop, rikare.
Bärandes på kassen gick jag helt emot mina principer av att alltid bara köpa konsumtionsvaror. Bläddrade igenom magasinen hemma igen. Färglada frisyrer,Phat funk, bandnamn bestående av bara ett ord. (Pulp, Elastica, Oasis, Blur, Brainpool, Popsicle, Portishead, Prodigy och Gud vet vad), namedropping och Dieselreklam.
När jag kom fram till min lägenhetsport hade jag en page, glasögon och en tre-knäppt sextiotalskostym. Jag kände mig ännu mer som Hardy Nilsson än vad jag borde. Tidningen Pop var bredvid Killinggänget och Expressen Fredag det som ledde den svenska humorn och populärkulturen under 90-talet, sägs det.
Men det minns inte jag något utav. Detta därför att mitt nittiotal inte handlade om pop. Det handlade om regniga raster i Horda, skolmatsalen, Björnes Magasin, Dino Riders och Dr. Bombay. År 2000 fyllde jag tretton år, då jag rakade av mig håret och odlade ut skägg. Det ironiska 90-talet är inte mitt 90-tal.
Därför kan jag inte heller försvara mig med att jag köpte tidningarna av nostalgiska skäl. Det var bara frimärkssamlaren på min vänstra axel iklädd röd mantel och horn som sa det till mig.
Så nu står jag här med tio stycken nummer av en lika många år gammal tidning. Min ståndpunkt är att de enda affärerna man kan besöka är Apoteket, bolaget och Ica. Därför köper jag bara konsumtionsvaror. Underbart är kort och spara på en massa saker som samlar damm är inte min kopp med te.
Kom ut från loppisen tvåhundra kronor fattigare och tio nummer av 90-talets stora musiktidning, Pop, rikare.
Bärandes på kassen gick jag helt emot mina principer av att alltid bara köpa konsumtionsvaror. Bläddrade igenom magasinen hemma igen. Färglada frisyrer,Phat funk, bandnamn bestående av bara ett ord. (Pulp, Elastica, Oasis, Blur, Brainpool, Popsicle, Portishead, Prodigy och Gud vet vad), namedropping och Dieselreklam.
När jag kom fram till min lägenhetsport hade jag en page, glasögon och en tre-knäppt sextiotalskostym. Jag kände mig ännu mer som Hardy Nilsson än vad jag borde. Tidningen Pop var bredvid Killinggänget och Expressen Fredag det som ledde den svenska humorn och populärkulturen under 90-talet, sägs det.
Men det minns inte jag något utav. Detta därför att mitt nittiotal inte handlade om pop. Det handlade om regniga raster i Horda, skolmatsalen, Björnes Magasin, Dino Riders och Dr. Bombay. År 2000 fyllde jag tretton år, då jag rakade av mig håret och odlade ut skägg. Det ironiska 90-talet är inte mitt 90-tal.
Därför kan jag inte heller försvara mig med att jag köpte tidningarna av nostalgiska skäl. Det var bara frimärkssamlaren på min vänstra axel iklädd röd mantel och horn som sa det till mig.
Så nu står jag här med tio stycken nummer av en lika många år gammal tidning. Min ståndpunkt är att de enda affärerna man kan besöka är Apoteket, bolaget och Ica. Därför köper jag bara konsumtionsvaror. Underbart är kort och spara på en massa saker som samlar damm är inte min kopp med te.
Kommentarer
Trackback
