Rötterna som aldrig går att tvätta bort
Igår tog min storebror med mig på en hockeymatch. Efter en resa med pendeltåg och buss stod vi utanför ett gammalt hockeytempel som efter renoveringar och namnbyte nu kallas för Axa Sports Center. Södertälje, Sveriges egna New jersey och staden gud glömde. Vad vi gjorde där kan ni gärna få undra? Svaret blir rätt kort men kommer få en längre förklaring. Vi var där för att bejaka var rötter, vår medfödda kärlek till laget med fyra bokstäver som jag tror för alltid kommer binda samman banden mellan mig och mina bröder. När så våra liv har gått så vitt skilda vägar så finns alltid inristat i våra hjärtan, hur mycket man än kan tänkas förneka det hela.
Hockeyn är en sport som här i Stockholm är den fula kusinen från landet. I Stockholm är fotbollen den sport som gäller och så kommer det förbli. Därför blir hockeyn en utpost för råsvennebananen. Hockey är fulkutlur, sjaviga hårdrockslåtar i spelavbrotten, varmkorv med bröd i pausen och hem till TV4 efter matchen. Folk som går på hockey har ingen stil, bryr sig inte heller om det. De är nöjda med livet och kommer bli kvar ute i sina lite mindre städer. Att gå på hockey är för mig som att göra ett störtdyk rakt ner i en kultur där hockeyn är det enda som binder mig samman med övriga människor där. Därav blir hockeyn en fristad för mig, behöver inte känna någon som helst ängslighet över vad folk ska tycka om mig. Jag står i mitt hörn på bortasupportrarnas oskyddade läktare omgivna av människor som inte har en aning om vad jag är för människa och det hela känns väldigt tillbakalutat.
Hockeyn och framförallt Modo är inget jag valt att älska. Föds man i en stad där Gud heter Peter Forsberg med sina tolv klubbsvingande apostlar har blivit en symbol för staden Örnsköldsvik har man inget val. Sjukhuset där jag såg dagsljuset för första gången har även givit födsel åt ett femtontal NHL-proffs. Men resan fram har varit allt annat än en solskenshistoria. Första matchen uppe i Guds tempel (Kempehallen) var allt annat än positivt. Tror det var 1992, jag var således sju år. Modo bestod av ett gäng unga talanger med Peter Forsberg och Markus Näslund i spetsen. På andra sidan ett Färjestad med ett gäng äldre, luttrade NHL-stjärnor på väg att avsluta sina karriärer så som Håkan Loob, Bengt-Åke Gustavsson och Thomas Rundqvist. Matchen slutade med stortorsk 7-2. Vidare med åren verkade det inte bli så mycket bättre. Bitterheten grundlades redan säsongen efter då Gud med hans manskap krigade sig till en ledning i finalen med 2-0 i matcher mot Malmö. Tre matcher senare satt jag klistrad framför tv:n och fick se samme Gud knäcka klubban mot plexiglaset i utvisningsbåset och i direktsänd tv hota domaren med spö efter att ha förlorat tre raka matcher och ett efterlängtat SM-guld. Några månader senare var stadens stora son borta från Ö-vik för att erövra Amerika.
Min familj hade vid tiden för finalförlusten lämnat Ö-vik och hamnat mitt nere i djupaste Småland där var och varannan jäkel höll på Jerusalems HV71. Att vara Modoit var alltid bespottat och möttes sällan med någon större sympati. Trots några ordentliga mellanår i mitten på 90-talet där kvalserien inte var långt borta höll vi fast i tron om att SM-guldet skulle bärgas hem till Guds förlovade stad (inte Jönköping). Hoppet tändes igen av två rödlätta enäggstvillingar som var omöjliga att särskilja om det inte vore för deras tröjnummer och deras kvalitéer var förmågan att suga fast pucken i anfallszonen med ett snudd på telepatiskt samspel. Själva Elitserien bärgades hem i överlägsen stil och resan fram till finalen var en defilering. I finalen gick allt åt helvete som vanligt. Minns att jag efter slutsignalen efter femte och avgörande finalen satt och grät av förtvivlan. Var det någon gång vi skulle vinna så var det just det här året, men icke. Millenieskiftet kom och alla stjärnor spelade i NHL, ytterliggare två klara finalförluster betades av innan vi återigen fick känan doften av hopp och tro igen.
Inför säsongen 06/07 hade många av spelarna som under 90-talet var unga löften och gått vidare till NHL packat ihop Amerikaväskan och kommit hem till Ö-vik för att slutföra uppdraget de aldrig lyckades med, att bärga hem ett SM-guld. Grundspelet gick bra, att kvalificera sig till slutspelet var inga större problem. Väl där var det struligt hela vägen. Först Norrlandsderby i kvarten där allt avgjordes i Sudden Death i sjunde och avgörande match. Vi kunde andas ut, Kung Svartvadet fördes oss vidare mot mötet vi Modo-smålänningar bode fruktade och längtade efter. Det var semifinal mot HV71, rivalen numero uno för min del. Efter fem matcher ledde HV med 3-2, Modo kvitterade hemma i Ö-vik till 3-3 och ett avgörande skulle ske i Kinnarps Arena, Jönköping. Vi packade in oss i bilen, jag och mina två bröder plus en arbetskamrat med rätt sympatier för att med skräckblandad förtjusning bevittna matchen på plats. Efter att krutröken lagt sig stod ett nedslaget HV71 och kvar fanns våra hjältar från Norr med en ytterst skum slovakisk målvakt med namn Karol Krizan som hjälte tillsammans med Svarten, Sundström och Timander. Finalen mot Linköping svängde lite fram och tillbaka men i sjätte matchen fanns läge att ta hem guldet. Det var en lördag och jag hade jobbat hela dagen, fullkomligt utmattad låg jag i sängen och såg matchen. När slutsignalen gick och bucklan höjdes mot skyn knöt jag näven tyst för mig själv i min ensamhet samtidigt som gåshuden reste sig överallt på krippen och tänkte "äntligen, nu är det fullbordat".
När väl guldet var hemma trodde jag lite att hockeyn skulle falla tillbaka igen, att den rogivande effekten skulle få hockeyintresset att falna. Så blev inte riktigt fallet. Jag går inte på speciellt många matcher men varje kväll det varit match går jag alltid in på Aftonbladet och läser om matchen, ibland tittar till deras mål-för-mål under matchens gång. Förra året slutade som vanligt i sorg och besvikelse, antar att det var den himmelske Gudens sätt att visa att lyckan är alltig oerhört förgänglig.
Tillbaka till gårdagens besök i Södertälje. Jag trodde inte att en match mot seriens jumbo någonstans där serielunken tagit fart skulle röra upp speciellt mycket känslor. Ack så fel jag kunde ha. Efter en bedrövlig första period där det mesta såg mörkt ut började så laget resa sig i andra och med det väcktes supportersjälen upp till liv. Jag sjöng med i ramsorna, skrek obscena saker till domaren, exploderade vid målen och skrek Karol Krizans namn efter varenda superräddning han radade upp. Därför är det skönt att beblanda sig med folk som bara bryr sig om Modo, den enda jag kände där var min bror och han är exakt likadan, utom alla svärord. Så det var total inlevelse och visst kunde Viktor Hedman (killen är 17 bast, om vi bott kvar i Ö-vik kunde han gått i samma klass som min minsta lillebror) ha avgjort under ordinarie tid istället för sudden men glädjen vid vinsten var likt förbannat obeskrivligt skön. Och visst känner man sig stolt när hela laget åker bort till det hörn där vi bortasupportrar står och tackar för visat stöd.
Som avslutning får vi ta fram den gamla fina klyschan, "Det går att ta Mattias Sunesson ur Ö-vik, men man kan inte ta Ö-vik ur Mattias Sunesson".
/Mattias Sunesson, legitemerad hockeydåre
Hockeyn är en sport som här i Stockholm är den fula kusinen från landet. I Stockholm är fotbollen den sport som gäller och så kommer det förbli. Därför blir hockeyn en utpost för råsvennebananen. Hockey är fulkutlur, sjaviga hårdrockslåtar i spelavbrotten, varmkorv med bröd i pausen och hem till TV4 efter matchen. Folk som går på hockey har ingen stil, bryr sig inte heller om det. De är nöjda med livet och kommer bli kvar ute i sina lite mindre städer. Att gå på hockey är för mig som att göra ett störtdyk rakt ner i en kultur där hockeyn är det enda som binder mig samman med övriga människor där. Därav blir hockeyn en fristad för mig, behöver inte känna någon som helst ängslighet över vad folk ska tycka om mig. Jag står i mitt hörn på bortasupportrarnas oskyddade läktare omgivna av människor som inte har en aning om vad jag är för människa och det hela känns väldigt tillbakalutat.
Hockeyn och framförallt Modo är inget jag valt att älska. Föds man i en stad där Gud heter Peter Forsberg med sina tolv klubbsvingande apostlar har blivit en symbol för staden Örnsköldsvik har man inget val. Sjukhuset där jag såg dagsljuset för första gången har även givit födsel åt ett femtontal NHL-proffs. Men resan fram har varit allt annat än en solskenshistoria. Första matchen uppe i Guds tempel (Kempehallen) var allt annat än positivt. Tror det var 1992, jag var således sju år. Modo bestod av ett gäng unga talanger med Peter Forsberg och Markus Näslund i spetsen. På andra sidan ett Färjestad med ett gäng äldre, luttrade NHL-stjärnor på väg att avsluta sina karriärer så som Håkan Loob, Bengt-Åke Gustavsson och Thomas Rundqvist. Matchen slutade med stortorsk 7-2. Vidare med åren verkade det inte bli så mycket bättre. Bitterheten grundlades redan säsongen efter då Gud med hans manskap krigade sig till en ledning i finalen med 2-0 i matcher mot Malmö. Tre matcher senare satt jag klistrad framför tv:n och fick se samme Gud knäcka klubban mot plexiglaset i utvisningsbåset och i direktsänd tv hota domaren med spö efter att ha förlorat tre raka matcher och ett efterlängtat SM-guld. Några månader senare var stadens stora son borta från Ö-vik för att erövra Amerika.
Min familj hade vid tiden för finalförlusten lämnat Ö-vik och hamnat mitt nere i djupaste Småland där var och varannan jäkel höll på Jerusalems HV71. Att vara Modoit var alltid bespottat och möttes sällan med någon större sympati. Trots några ordentliga mellanår i mitten på 90-talet där kvalserien inte var långt borta höll vi fast i tron om att SM-guldet skulle bärgas hem till Guds förlovade stad (inte Jönköping). Hoppet tändes igen av två rödlätta enäggstvillingar som var omöjliga att särskilja om det inte vore för deras tröjnummer och deras kvalitéer var förmågan att suga fast pucken i anfallszonen med ett snudd på telepatiskt samspel. Själva Elitserien bärgades hem i överlägsen stil och resan fram till finalen var en defilering. I finalen gick allt åt helvete som vanligt. Minns att jag efter slutsignalen efter femte och avgörande finalen satt och grät av förtvivlan. Var det någon gång vi skulle vinna så var det just det här året, men icke. Millenieskiftet kom och alla stjärnor spelade i NHL, ytterliggare två klara finalförluster betades av innan vi återigen fick känan doften av hopp och tro igen.
Inför säsongen 06/07 hade många av spelarna som under 90-talet var unga löften och gått vidare till NHL packat ihop Amerikaväskan och kommit hem till Ö-vik för att slutföra uppdraget de aldrig lyckades med, att bärga hem ett SM-guld. Grundspelet gick bra, att kvalificera sig till slutspelet var inga större problem. Väl där var det struligt hela vägen. Först Norrlandsderby i kvarten där allt avgjordes i Sudden Death i sjunde och avgörande match. Vi kunde andas ut, Kung Svartvadet fördes oss vidare mot mötet vi Modo-smålänningar bode fruktade och längtade efter. Det var semifinal mot HV71, rivalen numero uno för min del. Efter fem matcher ledde HV med 3-2, Modo kvitterade hemma i Ö-vik till 3-3 och ett avgörande skulle ske i Kinnarps Arena, Jönköping. Vi packade in oss i bilen, jag och mina två bröder plus en arbetskamrat med rätt sympatier för att med skräckblandad förtjusning bevittna matchen på plats. Efter att krutröken lagt sig stod ett nedslaget HV71 och kvar fanns våra hjältar från Norr med en ytterst skum slovakisk målvakt med namn Karol Krizan som hjälte tillsammans med Svarten, Sundström och Timander. Finalen mot Linköping svängde lite fram och tillbaka men i sjätte matchen fanns läge att ta hem guldet. Det var en lördag och jag hade jobbat hela dagen, fullkomligt utmattad låg jag i sängen och såg matchen. När slutsignalen gick och bucklan höjdes mot skyn knöt jag näven tyst för mig själv i min ensamhet samtidigt som gåshuden reste sig överallt på krippen och tänkte "äntligen, nu är det fullbordat".
När väl guldet var hemma trodde jag lite att hockeyn skulle falla tillbaka igen, att den rogivande effekten skulle få hockeyintresset att falna. Så blev inte riktigt fallet. Jag går inte på speciellt många matcher men varje kväll det varit match går jag alltid in på Aftonbladet och läser om matchen, ibland tittar till deras mål-för-mål under matchens gång. Förra året slutade som vanligt i sorg och besvikelse, antar att det var den himmelske Gudens sätt att visa att lyckan är alltig oerhört förgänglig.
Tillbaka till gårdagens besök i Södertälje. Jag trodde inte att en match mot seriens jumbo någonstans där serielunken tagit fart skulle röra upp speciellt mycket känslor. Ack så fel jag kunde ha. Efter en bedrövlig första period där det mesta såg mörkt ut började så laget resa sig i andra och med det väcktes supportersjälen upp till liv. Jag sjöng med i ramsorna, skrek obscena saker till domaren, exploderade vid målen och skrek Karol Krizans namn efter varenda superräddning han radade upp. Därför är det skönt att beblanda sig med folk som bara bryr sig om Modo, den enda jag kände där var min bror och han är exakt likadan, utom alla svärord. Så det var total inlevelse och visst kunde Viktor Hedman (killen är 17 bast, om vi bott kvar i Ö-vik kunde han gått i samma klass som min minsta lillebror) ha avgjort under ordinarie tid istället för sudden men glädjen vid vinsten var likt förbannat obeskrivligt skön. Och visst känner man sig stolt när hela laget åker bort till det hörn där vi bortasupportrar står och tackar för visat stöd.
Som avslutning får vi ta fram den gamla fina klyschan, "Det går att ta Mattias Sunesson ur Ö-vik, men man kan inte ta Ö-vik ur Mattias Sunesson".
/Mattias Sunesson, legitemerad hockeydåre
Kommentarer
Trackback
