Svarte-Petter

Något jag sysslat med ett bra tag är att romantisera kring arbetaryrken. Det började redan i Värnamo när vi gick runt och låtsades vara Volvo-arbetare på Torslandafabriken, fackanslutna och hela kittet. Klagade på höga fackavgifter, köer till arbetsförmedlingen och problemen hemma i trean ute i Bergsjön. Till det fina kommer att jag aldrig varit fackansluten, aldrig besökt arbetsförmedlingen och aldrig bott i Bergsjön. Istället har jag knegat en himla massa år på Mackedoncen. Hur många vet jag knappt själv. Jag har gått från lägsta nivå till att bli chefernas gullepojke med lite för stort ansvar än vad jag nog ville ha. Men något riktigt arbetar-arbete var det inte. Inga strejker, fackmöten, lunchlådor, häng vid stämpelklockan, 7-16, regelbundna arbetstider och industrisemester. Mitt jobb var nog jävligare än de flesta knegarjobben kan jag konstatera. Till nyheten då, imorgon ska jag ut på ett lager och arbeta. Känns väldigt stort för mig som aldrig haft ett annat jobb än mitt doncen. Tyvärr saknar jag Fristadsbyxor, stålhettekängor, lössnus och andra viktiga accessoarer som en riktig arbetare har. Men det blir fint ändå, ska dra igång allsång känner jag på lagret "Stockworkers of the world, unite and take over". Vi börjar vid sju-tiden, vilket således leder till tidig sänggång inatt, först en runda på Carmen med mina fackbröder.