Arbetarklass är det nya överklass
Något jag börjat hata mer och mer är mediebranschen. Men även mig själv som av någon urbota dum anledning valt att läsa till just det yrket i hela västvärlden där det finns allra minst chans att överleva. Journalist.
Tog mig en funderare själv över varför jag med största övertygelse vill bli journalist. Det är ändå en utbildning där marknaden redan är proppmätt. Men det är något där som lockar eftersom det fortfarande är fler och fler som vill jobba med något i media. Blir mer och mer förbannad över att jag är lik så många andra människor med mina mål här i livet. Det får en att känna sig lite mindre...unik antar jag.
En av mina favoritbloggar, Stuffwhitepeoplelike, har också upptäckt att jag inte är unik. Att jobba på häftiga bolag är viktigare än att få en anständig lön och yrke.
"if you were to present a white 19 year old with the choice of spending the summer earning $15 an hour as a plumber’s apprentice or making $0 answering phones at Production Company, they will always choose the latter."
Hämtat ur Stuffwhitepeoplelike.
Jag vet inte om det är en rest från klassamhället att ingen i landet vill jobba med klassiska arbetarklassyrken och inte är tillräckligt smart eller tillräckligt motiverad för att bli ekonom, jurist eller något annat top-notch. Jag tror att det handlar om status.
LO presenterade i vintras vilka serviceyrken som tjänar allra mest hos dem. Ta sopgubben till exempel. Rikssnittet ligger på 34 000 kronor. Ingen utbildning krävs, bara ett körkort. Finns det något annat yrke med samma drömförutsättningar?
Om man nu vill kosta på en utbildning kan ett år på KY till elektriker passa. Då tjänar du i snitt 36 500 kronor i månaden.
Nu börjar vi alltså prata chefslöner här.
Det är lätt att vackla i tron under min tre år långa resa mot Jordens ände. Men jag vet att jag då kanske kan köra sopor på halvtid och frilansa den andra halvan. Månadslönen blir då minst 18 250 kronor i månaden. Är bara rätt att jag i slutet väljer att skita i allt vad skrivande innebär och kör sopbil på heltid.
/Simon
Tog mig en funderare själv över varför jag med största övertygelse vill bli journalist. Det är ändå en utbildning där marknaden redan är proppmätt. Men det är något där som lockar eftersom det fortfarande är fler och fler som vill jobba med något i media. Blir mer och mer förbannad över att jag är lik så många andra människor med mina mål här i livet. Det får en att känna sig lite mindre...unik antar jag.
En av mina favoritbloggar, Stuffwhitepeoplelike, har också upptäckt att jag inte är unik. Att jobba på häftiga bolag är viktigare än att få en anständig lön och yrke.
"if you were to present a white 19 year old with the choice of spending the summer earning $15 an hour as a plumber’s apprentice or making $0 answering phones at Production Company, they will always choose the latter."
Hämtat ur Stuffwhitepeoplelike.
Jag vet inte om det är en rest från klassamhället att ingen i landet vill jobba med klassiska arbetarklassyrken och inte är tillräckligt smart eller tillräckligt motiverad för att bli ekonom, jurist eller något annat top-notch. Jag tror att det handlar om status.
LO presenterade i vintras vilka serviceyrken som tjänar allra mest hos dem. Ta sopgubben till exempel. Rikssnittet ligger på 34 000 kronor. Ingen utbildning krävs, bara ett körkort. Finns det något annat yrke med samma drömförutsättningar?
Om man nu vill kosta på en utbildning kan ett år på KY till elektriker passa. Då tjänar du i snitt 36 500 kronor i månaden.
Nu börjar vi alltså prata chefslöner här.
Det är lätt att vackla i tron under min tre år långa resa mot Jordens ände. Men jag vet att jag då kanske kan köra sopor på halvtid och frilansa den andra halvan. Månadslönen blir då minst 18 250 kronor i månaden. Är bara rätt att jag i slutet väljer att skita i allt vad skrivande innebär och kör sopbil på heltid.
/Simon
Kommentarer
Postat av: Sara
VADIHELVETESJÄVLAR!?
Trackback
