Svarte-Petter

Jag orkade inte sitta själv en kväll till så jag tåg den nätta tunnelbanefärden bort till Odenplan och mötte upp min kollega i livet, Simon. Tillsammans gick vi ut på en resa längs med minnenas gata tack vare Idas gamla bilddagbok. Vi gick igenom diverse festbilder från hösten 2005 fram till våren 2007. Om vi säger som så har det hänt mycket sedan dess. Vi har bland annat betydligt mindre hår på våra huvuden och vi tillbringar inte varenda fredag på Harrys längre. Är väl så att man ibland saknar den där tiden lite, mest på grund av att man allt som oftast var i väldigt gott sällskap. Vi visste väl alla att det där aldrig skulle kunna hålla på för alltid, min vänskapskrets var inte av den sorten av människor som planerade att stanna kvar i Värnamo hela livet. Nu är vi utspridda lite var stans över världen. Vi är några i Stockholm, några i Skåne, några i Göteborg, någon i Falun, någon i Uppsala, någon på ett flyg hem efter ett halvår i Argentina, några är hemma i Värnamo för att snart lämna landet och några befinner sig någonstans i Sydostasien. Allt som allt kan jag konstatera att alla ångestminnen har börjat försvinna men de flesta roliga har faktiskt etsat sig fast.