Svarte-Petter

Senast jag lämnade Stockholm för mer än sex timmar var på nyårsdagen. Sedan den kvällen har jag aldrig varit längre bort än vad SL-kortet sträcker sig. I lördags var det en ovanlig dag. Går upp, duschar, gör sig fin, tittar in i garderoben, klär sig i kavaj, tar de nya Our Legacy-byxorna och lånar ett par solglasögon. Egentligen behövde jag inte bry mig, men fåfängan knockar en i skallen ibland. Resväskan är redan färdigpackad och tillsammans åker vi in till centralen med tuben. Hämtar biljetten i en sådan där biljettautomat med en kod på tre bokstäver, fyra siffror och en till bokstav på slutet. Är ute i god tid, tar en kaffe på doncen, röker en cigg utanför centralen. Kaffet är för varmst, trots mjölk och halva tungan bränns sönder. Köper tuggummin på Pressbyrån för att dölja den värsta stanken av fimp för mina föräldrar. Tåget jag ska med rullar in på spår tio, alla andra köar för att komma in så fort så möjligt trots att tåget går om tio minuter. Själv röker jag en sista cigarett, har ingen aning om när jag kommer få göra det nästa gång. Kaffet är inte lika varmt men inte heller speciellt gott, kastar mer än hälften i soporna. Kontrollerar biljetten en sista gång, vagn 5, plats 54 fönster på ett X2000 mot Linköping, Malmö avgång 9.21, framme i Alvesta 12.25. Kliver på tåget, snubblar över tre danska barn som ställer sig i vägen. Markerar att här ska jag sitta på och några sekunder går innan de flyttar på sig. Hivar upp väskan på hyllan ovanför sätet mitt och hänger kavajen på kroken vid fönstren som män gör. Sätter mig bekvämt på min plats, hoppas att ingen får för sig att sätta sig bredvid. Tar fram min iPod jag inte använt på två månader och kopplar på nostalgi-skivorna, Shout Out Louds andra skiva, kom på min födelsedag 2007, en tid som kan räknas som en av de tuffare och mest ensamma perioder jag gått igenom (skivan har även andra, mycket bättre minnen men på den här resan är det bara Vmo-minnen som gäller), Sleepy Jacksons låtar går hårt de med. Bara den skivan får mig att minnas alla hundratals promenader mellan Smultronvägen och Bredasten, promenaden på 25 minuter som blev mitt andningshål i livet. För att inte dränkas i minnen åker nya numret av Filter fram, läser den pärm till pärm borträknat de sista sidorna som inte var speciellt intressanta. Som vanligt när jag läser sådana tidningar blir jag avis på alla kreativa människor som blir intervjuade, folk som brinner för något och faktiskt gör något. Det går väldigt bra att drömma och samtidigt spä självföraktet till nya nivåer vid sådana läsestunder. Tidningen tar slut, byter den mot Erik Nivas samling "Den nya världsfotbollen", en bra bok om man bara vill läsa lite ibland. Läser boken i en knapp timme innan konduktören meddelar att nästa station är Alvesta. Känner igen sjön som ligger precis innan stationen och allting är bekant igen. Kränger på kavajen och tar ner väskan från hyllan, plockar på mig solglasögonen och fipplar i sista stund in ett tuggummi.

Dörrarna öppnas och utanför dörren är det kvavt, solen skiner och det är välkommen hem till foppatofflornas och trekvarts-shortsens Sverige. Dialekten låter bekant men ingenting jag saknar. Tittar en aningens förvirrat omkring mig, har ingen riktigt aning om vem i familjen som ska hämta mig. Efter någon sekund dyker ett välbekant kvinnoansikte upp i den inte alltför stora folksamlingen. Min mor, står där lika glad som vanligt att se mig, trots alla besvikelser jag genom åren orsakat henne, tårarna när jag började dricka och uppgivenheten när hon kom på att jag börjat röka. Men trots allt har hon alltid funnits där när det stormat som värst med kloka råd och tröstande ord. Vi hoppas in i bilen, våran Volvo V70 från 2000, RGR 840 med färgen silvergrå. Innan vi åker hem tar vi vägen förbi ICA i Alvesta, påväg ut från affären kommer en störtskur, jag går och ställer tillbaka vagnen i skjulet medan mor tar skydd i bilen. Vägen hem, 27:an, är alltför bekant för att beskrivas med ord. Visst är biten mot Alvesta-Växjö mindre känd än den mot Värnamo, men nog kan jag den med. I Rydaholm är det mesta sig likt, det har inte byggts ett nytt hus där sen på 80-talet så konstigt vore väl det. En av de första människorna jag ser är ett par, killen är ett år yngre än mig och tjejen är lillasyster till en av mina gamla klasskamrater, framför sig rullar de på en barnvagn.

Parkgatan 11, mitt emot stationshuset i Rydaholm, där växte jag upp. I ett gult hus med vita knutar, det finns två äppelträd på tomten, några vinbärsbuskar och en röd garagebyggnad med dels ett garage och två mindre förråd med en massa gammal bröte i. Tar med mina saker och en påse mat, går in igenom fulingången på baksidan där vi i familjen alltid går in. Resten av min familj, min far och mina tre bröder tar emot i farstun. Min äldste bror ger min fåfänga en liten kick då han undrar om de fått en brittisk popstjärna på besök. Det är kramar och det är "har resan gått bra?" och allt det där. Ställer in skorna i förrådet så inte hunden ska äta upp de, bär upp mina saker på mitt temporära rum. Mitt pojkrum tog min minsta lillebror över för tre år sen då jag lämnade huset för gott. I mitt temporära rum sitter en bild på mig själv när jag går på lekis. På bilen sitter jag och väver, jag ser rätt glad och oförstörd ut. Jag tror inte den pojken skulle se sig själv i mig om tjugo år. I övrigt står det en bäddsoffa, en gammal keyboard, ett skrivbord och en liten 14 tums-tv på skrivbordet. Bakom bäddsoffan står min gamla pojksäng på högkant utan ben. Pappa frågar om jag inte kan sova på bäddsoffan, jag svarar att det kommer inte på fråga och så baxar vi fram sängen och lägger den på golvet. Lägger kavajen på soffan och går ner igen. Småpratar lite och efter ett tag känner jag mig rastlös. Alla andra sitter vid varsin dator eller ligger och vilar, var det såhär man blir mottagen? Uppmärksammad i fem minuter och sen är allt som vanligt igen eller? Orkar inte ta fram min egen dator, vankar av och an i huset, tittar in i rummen och ser om något har förändrats. Två datorer har pajjat sen sist i övrigt inget nytt. Röksuget börjar röra på sig igen och sjunger locktoner i öronen. Går ut och tittar på när minste bror klipper gräset med den nya gräsklipparen (en till ny grej!). Står emot nikotinet och ringer en vän inne i stan och frågar om det händer något ikväll. Det gör det, förfest hos Klara, öl och cigg. Rökaren i mig får mig att genast lova att jag kommer. Går in igen och frågar om det är okej om jag åker in till stan i kväll och det går bra men med viss besvikelse i rösten. Säger att mina vänner har inte heller träffat mig på länge och då är det lugnt. Familjen äter sin första gemensamma måltid sen någongång i slutet av december. Mamma och Josef har gjort pitepalt och det är altid lika gott. Slår inte mitt personliga rekord utan stannar på fem stycken. Efter maten pratar vi om och planerar inför pappas femtioårskalas senare i höst. Timmen innan tåget till stan går händer inte mycket, jag går mest runt i cirklar, planlöst och rastlöst.

Tio minuter innan tåget går lämnar jag hemmet. Har lyckats övertala lillebror att hämta mig i stan när jag vill hem under natten. Har tagit på mig kavajen igen och solglasögonen likaså, känns bra och under tunneln som leder under järnvägen tänder jag första ciggen på tio timmar. Låter röken sakta ringla genom kroppen och ut igen, det smakar lika ljuvligt som alltid. Vill inte att någon ska se mig, vill inte bringa mer skam över familjen än vad jag redan gjort, men men. Röker upp och får en mildare nickokick, går upp till perrongen och väntar de sista minuterna till tåget som ska gå. Tittar runt omkring på byn som jag hatat hårt genom livet, den kompakta tystnaden bryts av ibland då någon trött moped gör en rusning genom byn. Annars känns det som jag står i en scen av "Farväl Falkenberg", allt ser så perfekt ordnat ut men man vet att bakom varje fönster finns det något som inte är bra. Vänder mig om och ser ett bekant ansikte gå på gatan tjugo meter bort. Hon liknar en gammal klasskompis som flyttade till Värnamo när hon var fjorton och fick sitt första barn när hon var femton. Nu har hon tydligen två barn och bredvid går en yngre man med en gul och blå tröja. Tåget kommer någon minut försent, på tåget kopplar jag i iPoden och låter solglasögonen sitta kvar. Mittemot sitter ett medelålders par som ser ut att vara på väg hem från en utlandssemester, mannen har flint, är rätt kraftig och läser en bok som ser ut att vara en deckare. Kvinnan har kort, grått hår. Stolarna framför mig sitter någon av asiatiskt ursprung och han pratar ibland med en annan vars ansikte jag inte kan se. Tycker att asiaten liknar en gammal klasskompis från gymnasiet men tror ändå inte det är han. Lyssnar på Röyksopp och peppar lite, har lyckats ta med mig några Pripps blå i min gamla slitna väska. Framme i Värnamo går jag snabbt mot tågets dörr för att komma ut fort och välkomna friheten. Tittar en sista gång över axeln och upptäcker att asiatens kompis var en annan klasskompis och de var bröder. Vänder snabbt tillbaka av huvudet och lämnar tåget med rask takt.

I Värnamo tar jag några raska steg, svänger vänster efter stationen och går förbi Arnes trafikskola och tittar in på lägenhetshuset där en vän med familj bodde innan de lämnade stan. Kommer ut på Jönköpingsvägen, rakt över gatan går Flintgatan där jag tillsammans med två god vänner delade en liten etta i några månader fyllda av fylla och ännu mer fylla. Går förbi gamla Mejeriet, stans egna finlandsbåt på land som sjönk för tre år sedan och inte setts sen dess. Samtidigt som jag passerar där åker en raggarbil förbi, mannen i passagerarsätet skriker åt mig: "klipp dig och skaffa dig ett jobb". Sen skrattar alla bullrigt i bilen, det känns som man är hemma igen helt enkelt. Vandrar några gator upp och kommer fram till festhuset. Alla sitter på bakgården där det röks och dricks hela kvällen. Någon har jag inte träffat på över ett år. Det blir som vanligt när man är hemma, allt ska fram, hur det gått med livet, jo jag har hopapt av min skola och är totalt lost igen. Alla andra är totalt lost de med. Någon ska satsa på kärleken i USA, några andra ska plugga i Malmö, ingen vet riktigt vad de vill göra med sitt liv. Vi skrattar gott åt våra vilsna liv. Tackar för att jag är full, säger förstås inte till någon att hemma, på nätter kan jag vakna med panikångest över framtiden, men det löser sig, det säger alla. Efter ett tag kommer Dennis till festen, vi som höll ihop när alla andra försvann våren 2007. Det är ett kärt återseende, de flesta vännerna är roliga att få återse. Mycket prat och stoj, ölen tar slut och jag går över till grannens hus där det är stort kalas. Träffar några andra jag känner, pratar lite med de och tittar lite på ungdomen som härjar som värst. Känner mig gammal och vi går därifrån. Hoppas på en cykel och skjutsar Becka genom staden, nedför Storgatsbacken där Harrys gapar tomt. Får känslan av förra sommaren då jag var hemma hela sommaren, då cylkade jag en del, tror det är första gången sen förra sommaren jag sitter på en cykel. Saknar bara Karin lite så hade det varit som då, typ. Hundra meter innan Gästis har några stannat upp, de dricker ur en flaska rött, jag tar två djupa klunkar och promenarar till Statoil och köper mera cigg. Ringer min flickvän lite snabbt och sen in på Gästis. Scannar av alla ansikten därinne, ser några man kan tänka prata sig med, ser betydligt fler man kanske kommer prata med men helst skulle vilja slippa. Köper en öl, säger tja till några, går vidare och pratar med Bengan jag inte träffat på några år vad jag tror. Sen fortsätter kvällen mest så, vi berättar vad vi gör och sen drar jag ett skämt och så går jag vidare och det är kul och träffas hoppas vi ses snart igen. Kramar om Stina, vi pratar om kärleken, gamla gemensamma bekanta och vi kommer säkert inte träffas på ett eller två år igen. Klockan blir ett, ringer lillebror för hämtning och vi vandrar bort till gamla falaffelvagnen som bytt namn till "Guldis Grill". Köper en kebabrulle som läcker sås men smakar himmelskt. Kramar alla adjö och jag vet inte när jag kommer träffa någon igen, någon gång gör vi väl det, inget allvar utan vi ses snart igen liksom. Bror kommer och jag är inte så full utan vi pratar hela vägen hem, vi pratar om jobbet och om Stockholm. Hemma bäddar jag iordning sängen, skickar ett sms till min flickvän där jag säger förhoppningsvis rätt fina saker och somnar.

Söndag, vaknar några gånger under natten, fryser lite och drar fram någon filt och stoppar om mig igen. Drömmer ingenting och sen hör jag hur dörren öppnas, några snabba små tassar som slår mot golvet och något lätt som spinger över min kropp. Känner en blöt nos mot min kind och en tunga som snabbt virvlar över hela ansiktet. En hederlig hund-väckning, men det gör ingenting för hunden är världens sötaste och den känns som en liten bebis när jag håller om den. Storebror har åkt på morgonen för att vara med på en svensexa, minste bror jobbar och jag äter frukost, a-fil, grekiskt lantbröd och bravo apelsinjuice. Blir mätt och dricker inget kaffe, kaffet hemma är inte min favorit, beskt som fan. Klockan är efter tolv och jag tittar lite på datorn, läser lite i soffan och låter röksuget komma igen. Röksuget frågar om jag ska hämta lillebror på jobbet vid fyra. Visst säger mina föräldrar och jag väntar på att klockan ska bli halvfyra så jag kan åka. Lite innan drar jag iväg, stannar på en rastplats och drar i mig en cigarett. Åker in till mitt gamla jobb, orkar inte ens gå in och hälsa, för mycket minnen och bara för mycket. Tar två cigg och pratar med en gammal kollega. Sen kommer Stan ut, vi jobbade samma tider under ett års tid, det var två år sen nu. Han har fått barn och skulle åka till USA på kvällen. Jag, ja, jag hade hoppat av min utbildning och vet inte vad jag ska göra med mitt liv och ett skratt på det. Hejdå och jag tar med mig lillebror hem igen, vi pratar inte så mycket, jag vet inte vad jag ska prata om så vi håller käften. Mamma har lagat smördegsinbakat fläskfilé med svampsås och potatisgratäng, för hon vet att jag gillar det. Jag är alldeles för otacksam i efterhand känner jag mig som ett svin. Vi äter glass med strössel till efterrätt. Jag ringer Simon och Växjö för fråga om vi ska ses ikväll. Han ska på bio men efter det kan vi ses. Det var över en månad sen vi sågs, lite telefonsamtal har det blivit, mer i början. Tar bilen mot Växjö, stannar på en rastplats och tar en cigg igen. Kör vidare in, Simons film är inte riktigt slut, stannar på parkeringen utanför Doncen vid Samarkand och tar en cigg till. Simon ringer och vi träffas utanför Filmstaden. Vad gör man, ska man kramas eller inte, blir nog ett handslag eller jag minns inte. Det är roligt, jag trivs att ha honom med mig igen, trots att det bara är för någon timme. Vi behäver inte känns på varandra speciellt länge utan är snabbt tillbaka i den vanliga jargongen. Jag har saknat honom, jag hoppas han saknat mig lite också. Vi vet inte riktigt vart vi ska ta vägen så jag föreslår doncen, vi åker förbi doncen inne i Växjö city och vi skakar på huvudet. Vi är uppväxta på ett McDonalds som man måste ha bil för att komma till, maten ska sköljas ner med lite avgaser och så åker vi till Samarkand igen. Vi berättar lite historier från våra jobb, vi skrattar gott och jag kör hem Simon till hans föräldrar och så åker jag hem igen. Får en känsla av Simon kanske kommer lämna mig i framtiden för journalismen, men det vet jag inget om. Jag stannar på en parkering vid badet i Rydaholm och röker en cigg. Lyssnar på långtradare och tittar på vattnet. Hemma har mor och far gått och lagt sig. Kollar runt på internet och går sedan ut bakom garaget och röker en cigg till. Sen är det hej och godnatt.

Måndagmorgon, jag går upp tidigt, duschar, rakar mig och gör mig fin, tar på mig mina fina kläder och tar tåget in till stan igen. Framme på stationen kommer Frida och hämtar mig. Sen kör hon mig till Doncen där vi äter frukost. Där någonstans kunde vi skruvat tillbaka klockan två år. Precis så gjorde vi under våran sista tid på doncen när vi var lediga på vissa vardagar åkte vi upp dit och åt frukost tillsammans. Jag minns alla de stunderna med mycket glädje och värme. Vi pratar i två timmar om saker och vi åker en liten runda genom Värnamo. Frida kör utan att jag ber henne förbi min gamla lägenhet på Smultronvägen 46, det bränner till lite i hjärtat när jag ser den och ibland saknar jag den där fina ettan med det gamla köket och den underbara balkongen. Jag hoppas ur bilen vid Stigs där jag möter Klara och Sanna, vi dricker lite kaffe, Klara dricker te. Sanna ska tillbaka till Oslo lite senare så vi ska väl säga farväl och prata lite. Dennis och Thomas ramlar in ltie senare och äter frukost. Vi pratar och har det trevligt, går över gränsen som vanligt och vi skrattar gott. Klara och Sanna åker, vi säger hejdå och vi ses snart igen vilket kan vara om någon månad eller något år. Vi tre pojkar går till en fiskeaffär som en bekant till Dennis och Thomas startat, den heter "Bottennappet", vi tittar runt lite och klämmer på fiskespön och annat som de har. Efteråt köper vi glass och snackar skit, jag får en bil och jag äter en äkta kebabpizza, de andra tittar på. De får skjuts hem och jag stannar lite senare på en rastplats och tar en cigg. Väl hemma bjuder mamma på paltrester, det är gott och jag blir mätt igen. Nu ska jag snart åka in till stan och hämta mina bröder, kanske stannar jag på en rastplats igen...