Svarte-Petter

Idag var det en stor läsfest i DN. Först ledarsidorna, med Niklas Ekdal som hade en smart jämförelse av de senaste fem presidenterna i USA. Tacksamt nog målade Ekdal återigen upp en djävulsbild av George W Bush. Annat minnesvärt var vetenskapssidorna om evolutionen, huvudnyheten att Svenska kyrkan vek sig och slopat begreppet äktenskap för att ersätta det med det lite fegare make/maka. Inte så jättestor nyhet egentligen, men söndagstidningen ska inte innehålla huvuddelen nyheter, utan längre reportage. Söndagen är den morgon på hela veckan då jag faktiskt har tid att läsa tidningen.

Men jag har inte kommit till den bästa biten än. Hemma hos- reportaget i Usain Bolts föräldrahem.



Jag älskar framgångshistorier. Från den lilla bergsbyn i Jamaica där Bolt växte upp, där hans föräldrar fortfarande bor kvar, förklarar mamma Bolt att hemligheten i Usains framgångar ligger i hennes hemmagjorda jams.
Trots att Usain är dollarmiljonär arbetar hans pappa fortfarande i sin mataffär och hans mamma med att sy skoluniformer på verandan. Väldigt anspråkslösa människor som lär oss att pengar inte är allt.

Reportaget är bra för att man kommer nära människorna, även Usain själv som berättar att han köpt ett trumset och vill spela reggae- och hip hop. Långt från den genomkommersiella planekonomi som krävdes för att bygga upp OS i Kina. Men fortfarande är det under OS dramat peakade, då Usain sprang de där 100 metrarna på 9,69 sekunder. Det bevisar att framgång inte borde handla om rikedom eller var man föddes. Till skillnad från Blondinbella eller kungafamiljen. Usain Bolt är sin egen lyckas smed, som genom tur och hård träning lyckas gå till historien. Men samtidigt har inte pengarna förändrat så mycket. Det är helt fantastiskt att hans föräldrar har sina dayjobs och är nöjda med det. Att nöja sig med det man har är en underskattad egenskap.

Människor som har allt men kommer från ingenstans.
Jag är en sucker för framgångshistorier. När Usain återvänder hem från OS och köper datorer och betalar lärarlöner i sin gamla skola, då smälter hjärtat. Det är snällt, ofarligt men väldigt träffande. I Disneytfilmen Remember The Titans kämpar ett American Football-lag mot rasismen inom laget, som består av både svarta och vita spelare. Till slut överkommer de sina fördomar och fokuserar på det viktiga: att vinna. The Titans vinner också flera delstatsbucklor. Det är en Disneysaga där prinsessorna är utbytta mot idrottsmän. Och huvudbudskapet är inte få evig kärlek och besegra ondska. Men väldigt likt: För att vinna krävs hård träning och uppoffringar. Att vinna är också självändamålet, inte karriär, pengar eller något annat.

/Simons söndagspredikan.