Svarte-Petter

"1.Du ska inte sätta bloggen framför din integritet.
2. Du ska inte göra din blogg till en avgud.
3. Du ska inte missbruka ditt alias för att synda anonymt.
4. Kom ihåg sabbaten och ta ledigt från bloggen en dag i veckan.
5. Visa högre aktning för dina bloggarkolleger än dig själv, och blås inte upp deras misstag.
6. Du ska inte dräpa någon annans anseende, rykte eller känslor.
7. Du skall inte använda internet till att begå eller tillåta äktenskapsbrott i din fantasi.
8. Du ska inte stjäla en annan persons innehåll.
9. Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot dina bloggvänner.
10. Du ska inte ha begär till din nästas besöksstatistik. Var nöjd med ditt eget innehåll."

Hämtat från Dagen.
 
Punkt nr. 7 fattar jag inte riktigt. Allra minst varför jag som bloggare behöver veta det?

09:23: Ok. 23 timmar och 40 minuter till mitt reportage ska vara färdigt. Kaffebryggaren är påslagen, persiennerna neddragna. Hey ho, lets go!

10.08: Det är förbannat tråkigt. Det krävs så mycket självdisciplin så att det gör ont att inte gå in på facebook.

14:00: 3800 tecken färdiga. Lite mer än 2000 kvar. Mer än halvvägs igenom. Mjölksyran känns i hjärnan nu. Har hunnit med lite tv-spel, löpning, disk och matlagning under tiden.

16:00: 4500 tecken. Närmar mig målet. Satt ett bra tag och läste på wikipedia om Nazityskland, och om Röda Armén. Sen tittade jag på Barack Obama-talet från Virginia, bland det bästa jag har sett. Efter det försökte jag återigen öppna word-dokumentet men fastnade återigen på youtube och kollade på videos med det här fina rockbandet:



20:50: Har köpt mig 1,5 liter mjölk som jag hetsdricker i mig. 5500 tecken. Nu kör jag på i tre timmar till innan jag ger upp.

Sitter i min helt nedsläckta lägenhet här bara några bowlingstrikar bort från stadsbiblioteket. Tar ett glas vatten och vilar mina ben och sinnen en stund. Idag har det nämligen varit mycket på schemat. Mitt liv består just nu av tre olika delar. Varje del påkallar hela tiden min uppmärksamhet och skriker om att jag ska ge just den delen tid. De olika delarna är:

Vaktmästeriet: För er som inte vet så bor jag väldigt centralt här i Stockholm. Det är jättefint och bra här på Odenplan. Älskar stadsdelen för att den inte är så hipp, man kan vara helt anonym här och det är skönt att inte behöva träffa unga människor ibland. Men jag och min uppstoppade uggla betalar ett pris för de här 35 kvadraterna. Jag är föreningens vaktmästare och styrelseledamot med ansvar för fastighetsfrågor.
Idag fick jag stiga upp rätt tidigt för att hinna med min sedvanliga "super-fredag" då jag skurar rent i trapphuset här. Det tar cirkus två timmar.
Lagret: Genast efter trapporna var färdiga runt tolv-tiden slängde jag i mig ett äpple. Sen åkte jag iväg till Jordbro igen för att förbereda inför morgondagens stora utförsäljning. Imorgon bitti måste jag upp duktigt tidigt igen för att köra truck fem timmar. Det gör jag varje lördagsmorgon. Varför jag håller på med detta självplågeriet är en fråga jag har ställt mig fler gånger än vad både du och jag anar. Men antagligen är det för att jag inte behöver ta några csn-lån. Och i tider som dessa är det inte särskilt bra att ta lån. Hur som haver. For genast iväg hem efter jobbet idag för att hinna till
Journalistiken: Kl. 17 idag blev Konstig Klubb, som jag håller på att skriva repotage om, intervjuade av Sveriges Radio. Därför ville jag vara hemma och lyssna på vad som sades på intervjun. Kul att få sin nyhetsnäsa bekräftad när även Sveriges kanske tyngsta nyhetsmaskin hittat samma nyhet, bara någon vecka senare förstås. Under tiden jag lyssnade på radio slängde jag i mig en pizza då jag inte har hunnit äta sen frukost. Sen raskt iväg till ovan nämnda klubb för att följa med under förberedelserna av kvällens stora galej.

Nu sitter jag hemma och har dumpat mina anteckningar och min kamera. Strax kallar journalistiken på mig igen då jag iväg igen till klubben men fortfarande i dokumentärt syfte. Vilket betyder en lugn kväll då lagret kallar på mig imorgon bitti igen.
Det är många bollar i luften just nu. Lovade mig själv att försöka lugna ned tempot denna hösten men det har i stället accelererat iväg till fantasihastigheter. Stressigt, men sådant är det liv jag har valt.

Uppdatering: Var uppe och tog en tupplur till tonerna av Van Morrisons skiva Astral Weeks, som jag skrivit om tidigare. Bredvid huvudkudden låg ytterligare ett bevis på att jag ständigt håller hjärnan igång. En stor tjock bok ligger där- med en tunnare bok som bokmärke.

Hittade en kompis (Julias) okända bilddagbok alldeles nyss. Där fanns en hel del kort som gud glömde. Även bilder där jag själv är med. Från en maskerad februari 2007 med temat hårdrock/metal kommer följande bild på min utstyrsel:


Foto: Julia Andrén

Bildtext: "Simon Hjälm hade problem med halsduken. Och var förövrigt utklädd till kulturjournalist."
Anonym kommentar: "Han ser ut som en mongoloid syo-konsulent."

Usch, benen har vikt sig. De vägrar lyda min hjärna som skriker att jag ska upp och jobba.
Är alltså mitt uppe i vaktmästarsysslorna. I dag har jag jobbat. Det var tråkigt. I helgen är det inventering vilket betyder en halv arbetsvecka på två dagar. Det kommer nog också bli tråkigt.
Det är tur att det blir vardag snart igen. Det är tur att jag har skolarbete att göra. Jag ska besöka och skriva repotage om en svartklubb som heter Konstig Klubb. Det kommer nog bli roligt.

Har också köpt boken Byt Namn! -och andra sätt att lyckas som journalist. Läste halva boken på en kväll och måste säga att den har sporrat mig till att inte ge upp murveldrömmen. Speciellt då man får gå på svartklubb på jobbet när andra jobb innebär att man ska gå till en kontor och beräkna priset på pappersvolymer eller bära kartonger.

Repotageskivandet går på sparlåga. I stället har jag köpt NHL'09 och tänkte ligga i hård träning med Flyers, tyvärr. För den gnagande ångesten jag har haft hela den här veckan över skolarbetet, den har inte varit att leka med. Hoppas att kärleken kommer över mig snart, för att byta ut cynismen, prestationsångesten och alla episka dääämoner. Så länge slänger jag mig i böljan blå. Ska iväg och simma bort tankarna. Det är skönt att simma. Bara köra längd efter längd, efter längd. Inget annat finns i hela världen. Inga finanskriser, skoluppgifter, dåliga arbetsmarknader, räkningar. Bara det stora blå.

Nu är Sune här på besök på vaktmästarkontoret. Tanken var väl att han skulle pimpla upp mitt kaffe och hjälpa mig med mitt repotage. I stället sitter jag vid laptopen och spelar Morrissey och Jay-Z medans Sune dreglar över Elin Kling i nya Café. Elin Kling är by the way en av mina favoritmodebloggare. Snygg är hon också. Men nu ska jag försöka tänka på skolarbete, inte på välsvarvade ben.

Mina repotageidéer:

Älgjakten: tänkte mig en vinkel av att först beskriva denna märkliga hobby som ett gäng blodtörstiga män som försvinner från civilisationen för att döda. En spillra av genuin ondska i ögonoblicket när avtryckaren trycks av.
Problem: Älgjakten drar igång två dagar innan deadline. Så det blir det inget med.

Internationella barndagen 6/10: Hade en tanke om att uppmärksamma barn i samhället. Sen tänkte jag skriva något om att Vägverket tydligen är den myndighet som bäst av alla har ett barnperspektiv i sitt arbete.
Problem: Lite pretto, för abstrakt. Strykt!

Så tillbaka på ruta ett igen. Får återkomma till älgjakten vid ett senare tillfälle. Så länge tar jag väl och skriver om klubbar, musik och alkohol eller något annat trevligt.

Då var väskan uppackad, dagens tv-serier genomtittade, Filter halvt utläst och Herren såg att det var gott. En längre berättelse om helgen kommer (kanske) imorgon när jag hunnit med att dra några timmerstockar.
En liten teaser om vad helgen innehöll:
Vakna kl. 04:30
Långa chefens volvo och köra genom Stockholm city och söderort på väg till jobbet.
Köra tillbaka efter jobbet, hämta upp chefen, IT-chefen och marknadschefen och sen köra ut alla bossarna till Vaxholm.
Åka motorbåt genom skärgården.
Köra Boda Borg/Fångarna på fortet-tävling. Mitt lag vann.
Käka middag, dricka tre sorters vin.
Fira vinsten med Fernet i baren.
Hotellrums-efterfest, jag och Dirty brottades. Brottningen startade på grund av att jag sjöng Hammarbylåtar och Dirtan är gnagare och utmanade mig på en ärlig fajt. Resultatet blev oavgjort kom vi fram till.
Sova en stund, käka frukost vid nio.
Åka buss hem, vi köper varsin trisslott och skrapar en ruta för varje station. Alla var nitlotter.
Komma hem, raka av håret för att slippa tänka på frisyrer ett tag.
Sålla ut de bästa av alla 100 korten jag tog under helgen. Funderar på att lägga upp varenda en på Facebook.

Så här i efterhand bestämmer jag mig nog för att texten ovan får räcka som info om helgen. Vi säger så.


Vinnarlaget Vaxholm 08.

Och vad gör jag upp nu?, undrar ni.
Ja.
Inte har jag varit på stureplan och jagat kickar i alla fall. Nej, jag ska komma med en förklaring:
Låt mig citera Dolly Parton (Sedär, en mening folk skriver alldeles för sällan): Working nine to five, what a way to make a living.
Dolly Parton börjar själv inte förrän klockan 09 och hon kan tydligen räkna in sin lunchtid i sin arbetsdag, eller så jobbar hon bara 7,5 timmar. Det där är något jag har tänkt på mycket, den Dolly Parton-sången. Att hon gnäller över sina arbetstider.
Men sen så är jag uppe nu också. Och kan stämma in i sången Working five to nine, what a way...

Jag är lite trött på mitt ungkarlsliv och min snålhet. Igår åt jag micrade köttbullar och makaroner i linne och kollade på Sopranos. idag blev det en riktig fängelsefrukost bestående av vatten och bröd. Måste skaffa mig en kvinna snart tror jag, ett förhållande är nog vad som saknas i livet. Looking for that special someone.

Men just nu är det fint. Solen skiner och det är närmre 20 grader i luften. Lönen har anlänt, jag ska iväg till prisxtra och fylla på kylen några ton, jag ska lyssna på Hello Saferide och Lil'wayne på vägen dit. I skolan har jag precis fått tre veckor ledigt för att skriva ett repotage på lika många sidor. Det går bra nu, kompis.

Hjälm säger: nu kom din kvinna in
Granaten! säger: ja, såg det:
Hjälm säger: annie hette hon va? hemskt trevlig tjej.
Hjälm säger: jag har badat naken med henne, sug på den!
Granaten! säger: jaaa, annie heter hon. just det ja.
Granaten! säger: haha, jag tänker inte ens bemöda mig med att kontra dig där!

Sista veckan på kursen nu, och till skillnad från många andra har jag inte en tenta att plugga på. Ingen kurslitteratur alls, det gillar jag. I stället har jag under kursen intervjuat Musse, tagit fem foton på Tretti.se, spelat in en radiointervju med Roy samt haft ett muntligt förhör på 200 sidor ur repotageböcker.

Kanske skulle säga ett ord om helgen också. Gratissprit.

Lite förklaring: Jag och Sune norpade åt oss ett gäng biljetter till Vice 4 års fest på Wennergrens center. Sen salade vi ihop ett gött gäng bestående utav ovan nämnda och nedan fotograferade Micke, Billy boy, Billys kompis Mathias, Sunesson och jag själv. Förfesten bestod av att bänka hela församlingen framför min tv och turas om att köra polis-kamikaze på Gta.
Själva kalaset var kul när vi fick ölbiljetter. Mindre kul var att det kändes som ett högstadiedisco med en massa folkklungor som stod och sög på sina ölflaskor och blängde på de andra klungorna. Vi stod själva i vår egen klunga tills självhatet blev för stort och vi drog till Mcdonalds.

Det verkar vara Snålänningens månad då nästa helg också ska gå i gratisdrickats tecken. Då bjuder Bosch på firmafest med åka motorbåt, gratismat och dricka och övernattning någonstans ute på Vaxholm.

Det är skönt med skola ibland. Speciellt nu när vi fick lediga dagar till att styra ihop ett fotorepotage på valfri arbetsplats. Valde såklart då att dokumentera min egen. Så idag har jag gjort skolarbete och fått typ helgOB-tusenlappen för det, haha. Här kommer ett urval:


Jag själv som vitvaruarbetare. Lägg märke till paparazzi-vändningen på kepsen.


Micke-På-Jobbet och Nils-Thomas in action.


Jordbro industriområde en vacker lördagsmorgon


Ännu en dag på jobbet till ända. Nils-Thomas lättar lite på stämningen med att ta av sig byxorna.

Idag har jag köpt ett par nya jeans. Det var inte så jättespännande, köpte ett likadant par som jag redan haft en gång, men det kändes som att komma hem att gå in i Nudieaffären.
Bra, stabila grejer, samarbetar med Amnesty, produktionen i Italien, betalar skatt till svenska staten och till vår, gemensamma offentliga sektor. Det bästa var också att jag kunde alla modeller utantill och sa den vanliga beställningen "Thinn Finn, otvättad, 28 i midjan". Det var alltså knappt att jag behövde gå in i provrummet för att testa. Prislappen landade till slut på 999 kronor, vilket är en krona under det högsta priset ett par jeans borde kosta. Över tusenlappen senare vandrar man bara närmre och närmre D&G-blaffet.

Efter en sommar och något VM-kval av trött, svensk fotboll så har äntligen det riktiga spelet dragit igång nu. Jag och Sune har glott på Panathinaikos- Inter ikväll. Sune satt mest tyst under matchen medans jag ställde en massa jobbiga frågor till pojken.
Min favorit var "Hade du gjort X för Y kronor?"-frågorna. Som "hade du stampat ihjäl en kattunge för tusen kronor?", vilket Sune svarade ett solklart Ja på. Han hade inte stampat ihjäl sin mammas gullvovve Chanel för tio tusen kronor, men däremot för en miljard (och köpt en likadan hund och hoppats på att ingen märker någon skillnad).
En miljard är en magisk siffra, det är väldigt lite folk inte gör för en miljard. Det värsta Sune sa att han skulle göra var att hjälpa någon med aktiv dödshjälp och dra ut sladden till respiratorn. Han hade kunnat skjuta en luffare sa han också, men jag vet inte om han var ironisk eller inte. Började nästan bli lite rädd för honom i slutet av mina frågor.

Här sitter jag och lyssnar på Glasvegas låt Flowers and Football Tops samtidigt som jag ser en bild på Alex Schulmans gudbarn Signe. Så himla gullig unge. Jag märker allt mer och mer hur mitt hjärta smälter när jag ser gulliga bilder på barn. Tror att det är den biologiska klockan som plingar.
Ännu mer växte föräldra-känslorna när jag läste att låten Flowers and Football Tops handlar om en mamma i Glasgow och hennes känslor efter hon fick veta att hennes tonårige son hittats knivhuggen och bränd till döds av någon psykopat.

Igår kväll när jag diskade tänkte jag på hur det skulle kännas att överleva sina barn.
Någonting inom mig sprack och jag började att lipa.
Blev helt ställd av att mitt vanligvis rätt så cyniska Jag fick så starka känslor. Det känns bra, hata cynism. Världen behöver fler människor som lipar vid diskhon och känner empati med andra människor.
Fick lite värme i hjärtat när jag sen pratade med min egen mamma i en timma och hon fick bekräftelsen att jag via telefonsamtalet inte kändes lika långt borta som de där 450 kilometrarna som skiljer oss åt.

I lördags träffade jag Annika på debban som var på långväga besök från Falun. Vi kom in på den här bloggen under samtalet.
Passade då såklart på att fråga hur jag och Sune framstår genom våra inlägg här. "Som två pretantiösa journaliststudenter." En precis beskrivning av oss. Så länge vi inte framstår som cyniska är jag nöjd.

Glasvegas- Flowers and Football Tops



"Baby Why you not home yet
Baby it's getting late I wish you would be home by now.

Door bell rings
Who could it be at this time
Police on my left and right
My son's not coming home tonight

Baby, they don't need to show It's over, I know, I know Baby,
they don't need to show Flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?

No sweeping exits
No Hollywood endings
Flowers and football tops
Don't mean a thing.

My baby is six feet under
Just another number
My daughter without her brother
Baby, they don't need to show It's over, I know
Baby, they don't need to show Flowers and football tops, I know
My baby is gone... (You are my sunshine My only sunshine
You make me happy When skies are grey I hope you noticed
How much I loved you How could they take my sunshine away)"

Det är nu som ni kan kalla mig vuxen. Klockan är inte ens slagen midnatt och jag redan är hemma. Kvällen har varit väldigt spontan och väldigt myket softare än vad jag trodde. Stod inte på gästlistan men blev invinkad av Carl M, fick ölbiljetter, sittplats och American apparel t-shirt från Rodeo. Tänk vad det kan hjälpa av ha Sthlm-Kenny med sig. "Kenny" är nog förresten världens roligaste namn. Det kan jag passa på att skriva efter att jag efter viss geografisk kartläggning av er läsare kommit fram till att varken Kenny eller Sthlms-Kenny läser den här bloggen. Vissa förespråkare kommer nu såklart hävda att Styrbjörn är världens roligaste namn. Åklagarens slutplädering faller helt med meningen "Oh my God, they killed Kenny."

Annat nämnvärt under kvällen var att den roligaste av gästerna i Virtanen med sällskap var Niklas Ekdal. Mycket roligare än Alexandra Dahlgren och Eva Röse. På frågan om vad de vanligtvis gör en fredagkväll svarar Ekdal något i stil med att han bor i Hornstull och därför oftast går på någon sunkig bar, eller dricker vin hemma framför tv:n och sen somnar i badkaret.
På måndagsmorgonarna går Eva Röse upp klockan fem på morgonen, Alexandra Dahlgren skiftar i sina tider men är uppe i rätt god tid ändå. Niklas Ekdal lutar sig tillbaka i tv-soffan och svarar att han "går upp vid tio, softar lite, åker taxi till jobbet vid halv elva."
Jag vet inte om han var ironiskt men det var i alla fall roligt med tanke på att tjejerna arbetar som skådespelare och Ekdal som politiskt chef över ledarredaktionen på Dagens nyheter.

Idag var äntligen var personporträttet som jag arbetat med i två veckor inlämnat. Det har varit fina två veckor med effektiv arbetstid kanske tio-tolv timmar. Därför har jag lyckats glo igenom hela Generation Kill och sett om andra Sopranos-säsongen. Nästan lika mycket tv-serie junkie i mig som hos Sune.

Några ord om Generation Kill kanske? Först trodde jag att det skulle vara som Band of Brothers fast i ökenmiljö. Så var det inte.
7,5 timmar tv-serie om några killar som sitter i en jeep. Alexander Skarsgård tittar ut i öknen, de andra drar fräckisar. Sen var det lite pang-pang emellanåt också, men övervägande del var Generation Kill en serie fylld av fräckisar. Jag tänker inte våga mig på ett försök att analysera realismen i kriget då min mönstring var ett två minuter långt möte med psykologen.
Blir i alla fall hemskt sugen på att raka av mig mitt hår efter varje avsnitt, men nu har jag bestämt mig för att låta det växa till något lite trevligare. Kanske en Kennedyquiff? Kanske en Lisberth Palme-page? Vad vet jag?

Vidare till en miljö där jag känner mig mer hemma än krigsmiljöer. Ikväll ska jag och Sthlms-Kenny göra ett gästspel i publiken på Virtanen med sällskap live från Spyan. Det ska bli rätt trevligt, men bara en öl. För imorgon är det obligatorisk föreläsning klockan 10.00.

Medan Sune är iväg och spelar korpboll så kan jag passa på att ta de första stapplande stegen mot att förvandla Svarte-Petter till en modeblogg.
Jag kommer att följa en väldigt enkel mall. Först tar jag upp något aktuellts fenomen. Sen kommer jag att räcka ut mitt pekfinger och säga vad som är fel med det. Men till min ursäkt gör jag det bara för att till slut presentera alternativet.

Det är tidig sommar, juni, och jag är på F12 i Stockholm. Tror att det var premiär för terassen, men är inte riktigt säker. The Embassy spelar och solen lyser dagens sista strålar mot trappen. Åttio procent av de manliga besökarna är iklädda små tokroliga hattar, wayfarers, upprullade beiga chinos och färgglada strumpor. Aldrig har floskeln om det ängsliga Stockholm uppfattas som så sann som då. Vilken uniformitet och fortfarande tjatas det om dessa upprullade chinos och ironiskt stora plastbågar. 
Innan vi går vidare så ska jag nämna att de som vill kan få besöka Cafés blogg för Sveriges bäst klädda vanliga man här.

Nog för att det är bra att mode ska vara kul och att det är lite roligare nu än när halva Stockholm klädde sig helsvart från topp till tå. Minns att jag själv bara för tio månader sen skrev något om att beige var det nya svarta.
En annan grej med mode är att det också ska förändras. Så därför ska jag sia tio månader in i framtiden om vad nästa grej kommer att vara:
Jeans!
Mitt i alla dessa uniformer av chinos och färgglada strumpor så verkar detta byxplagg vara helt bortglömt. Men det finns en egenskap hos jeans som chinos inte har. Jeans har en historia att berätta. Låt mig berätta min.
Jeansen nedanför är ett av tre byxor jag använder. De har blivit tvättade två gånger under de tolv månader jag har haft dem, luftade desto fler. Därför vittnar slitningen om vad som hänt med dem under dessa månader.


De är inte speciellt snygga, ser mest sunkiga ut. Utan att skriva er på näsan så handlar allt här i världen inte om att vara snygg.


Många jeans har mobil och snusdoseslitningar. Men mina berättar om att jag är beroende av lypsyl och bär med mig en sådan överallt.


Mycket sittande har gjort hål i skrevet på dem. Den snygga lagningen till vänster berättar om hur duktig min mamma är på att sy. Det inte lika snygga hålet till höger berättar också att hon kommer att få laga dem igen snart.

Jeans har karaktär. Är du beredd på att lukta lite unket ett tag så kommer dina jeans till slut att bli unika och bara dina berättar din historia. För historieberättandet är en dygd. Det är därför jag har tagit mig tiden att skriva det här inlägget, för att berätta min historia. Om jag så måste skreva inför hela världen för att göra det.

När jag ändå är uppe i varv så kan jag passa på att dela ut en känga också. Nu när jag måste betala för tandvården så har jag inte varit hos vampyrerna på något år. Köpte därför igår den här nya munsköljen Listerine. På baksidan av flaskan så står det att jag ska skölja munnen i 30 sekunder efter att jag har borstat tänderna. Börjar vaska runt med 20ml turkos vätska och det får mitt tandkött att svida och läpparna att skrumpra.

Någon som hört talats om Listerine för ett år sedan? Nej, just det. Det är bluff och båg, 10 000 år av mänsklighet och just 2008 måste man börja skölja munnen med svavelsyra för att tänderna inte ska ruttna. Det är bara något Apoteket försöker skrämma oss med, göra oss rädda för att sen köpa frälsningen i flaska utav dem. Enkel medielogik.