Svarte-Petter

Måndagar har väl sällan varit någon lyckodag. Inte heller denna har hittills varit av lyckosam karaktär. En sväng i skolan som mest beydde grav ångest och en tågresa hem med Herr Ågren som ende vän. Väl hemma fick jag reda på att min hemtenta jag utkämpade ett större psykiskt världskrig med att få klar var underkänd. Så vi kan väl konstatera att glädjeutropen kommer få vänta några dagar. Till min glädje får jag arbeta några dagar här i veckan som kommer. Att jag blir glad över det är förstås enbart av ekonomiska skäl. Ser väl inte direkt fram emot att stiga upp klockan svinotta, men sånt är livet. I veckan ska vi dessutom få besök i lyan av två tjejer från Västkusten som ska se på Anthony & the Johnsons.

Ikväll kommer listan som ni kanske väntat på och även en ny fräckis. Sen vill vi även påminna om att Ballar av stål har premiär på femman ikväll, 21.55. Mina höga förhoppningar på programmet kommer antagligen krossas men något skratt hoppas jag få i alla fall. Så länge det är bättre än "Grillad" så är jag rätt nöjd.

Debuten igår gick väl rätt okej tycker jag. Några få ynka missöden med tystnad som följd, fast det hände i början av kvällen. Märkte att ju mer öl som slank ner i kroppen, desto bättre gick skivspelandet, enligt mitt tycke i alla fall. Största händelsen var väl att Kurt Wallander (Krister Henriksson) satt i ett hörn under två-tre timmars tid. Givetvis tackar vi alla våra vänner som dök upp till slut. Det var hemskt trevligt och det är väl inte omöjligt att det blir en fortsättning. Synd bara att priset på drickat var lite väl i överkant.

Lördag, äntligen fucking jävla lördag. Hela veckan har varit en enda lång väntan på att det ska bli lördag. För ikväll är dt som vi kanske nämnt någon gång innan dj-premiär för era älskade bloggare. Själv vandrar jag runt lite på spik nu. Klockan går fruktansvärt långsamt. Men först är det middag med familjen. Vitlöksmarinerad fläskfilé med rostade rotfrukter, jo ja tackar jag!

Så var veckans stissande fram och tillbaka över. Har hunnit arbeta två heldagar, intervjua ett konstnärskollektiv, fått en grundkurs i skivspelande, byggt om garderober, tittat på fotboll och känt mig fasligt stressad. Därför ska jag ut på stan med min flickvän, så fort hon har bestämt vilka kläder som ska bäras, och låta Visa-kortet säga sitt. Hej och välkommen finanskrisen!

Nu har Svarte-Petter Soundsystem haft en liten brännarkonferangs i Skrapan. Vi lyckades åstadkomma sju skivor med grymma låtar som spelas för er på lördagkväll. Innan idag fick vi följa med Master Wicklén till brottsplatsen för Grundkurs 1 i skivspelande. Tyvärr blir det inga crossfades den här gången, det ingick inte i kursen. Men det kommer det med så småningom. Vid en hyfsad succé blir det nämligen en fortsättning för SPSS på Leijonbaren.

I övrigt är det kulturskymning hemma och så där. Men det kommer bättre tider, det gör det.

Om ni tycker att jag skriver lite lite här så beror det väl mest på att jag ägnar mig mer åt Twitter. Lovar bättring och bot. Funderar på att börja lägga in en fräckis om dagen under en veckas period.

Min gamla mobil valde att någon gång under helgen att begå ett långsamt självmord. Detta visade sig i form att skärmen blev svart, men vid omstart brukade den fungera igen. Men någon gång under gårdagen valde den att göra slut på det lilla liv som fanns kvar. Rådvill som jag var löpte jag in på The Phonehouse som ligger i Skrapan och tog en rätt fräsig mobil om jag får säga det själv. Det är liksom första gången jag faktiskt skaffar en mobil som inte ligger i lågprisklassen. Givetvis en SonyEricsson, något annat går verkligen inte för sig. Ingen jävla iPhone eller Nokia. Kan inte helt mac-koncepta mitt liv så en SonyEricsson W902 är nu i mina ägor.

Nackdelen är då den att alla min telefonnummer som fanns på den gamla mobilen är borta, så jag ber ni vänner som har mitt nummer om en tjänst. Nämligen skicka ert nummer till mig, gärna med namn så jag vet vem det är. Om ni har Halebop är det en fördel, för så kan jag ringa er gratis sen, fast jag ringer inte så mycket, men ändå! Tack på förhand.

/Sune

När det kommer till fotbollssånger har Sverige en hel del lik i garderoben att gräva fram. Så fort det vankas mästerskap dras gamla "folkkära" artister sig fram ur mörkret och levererar någon form av usel sång. Vi har väl haft människor som folkhemsskalden Magnus Uggla, sömnpillret Tomas Ledin, nationalclownen Markoolio och gamle Staffan Hellstrand, detta bara under 2000-talet. I England däremot, popen och fotbollens hemland, vet däremot hur mästerskapssånger ska göras. Vem kommer inte ihåg New Orders "World In Motion" till VM 1990. Men detta inlägg handlar om Fat Les, med medlemmar från bland annat Blur som gjorde den fantastiska "Vindaloo" som oofficiell låt till VM 1998. Så därför startar vi morgonen med att titta på denna video, vilken video de gör parodi på hoppas jag det inte tar mer än tre sekunder att lista ut.

Sådär, då var min korta karriär som hemmafixare slut. Förra veckan var min far här och vi skruvade upp en tavellist, en spegel och ett hyllplan på väggen. Det gick rätt bra, tack vare att min far var med. Själv är jag väldigt handikappad med allt som kan kallas hammare, borrmaskin och sådana ting. Jag kan på min höjd skruva ihop en enkel Ikeamöbel, men mer är det inte. Så idag skulle vi slå in en tavelkrok i en vägg och under tiden jag hamrar hör jag ett väldigt brak från andra rummet. Då har givetvis hyllplanet vi skruvade upp förra veckan rasat ner. Det kunde gått värre, inte så mycket grejer gick sönder trots att det stod en hel del värdefulla saker på en låg hylla under. Istället blev det några fula märken i den undre hyllan och några tomma hål i väggen. Nu bestämmer jag mig för att aldrig mer leka hemmafixare, no more.

/Sune

Idag var jag och fyra andra klasskamrater vid Public Service-högborgen belägen på Gärdet för att följa med Babel-gänget vid en eftermiddag med inspelning. Mycket spännande att se jobbet bakom en tv-produktion och framförallt hur jävla proffsiga alla var där. Egentligen var besöket till för att vi skulle se och lära lite inför min klass egna tv-program som ska spelas in om tre veckor lite drygt. Men att koncentrera sig på sådana ting var sudd på omöjligt när jag såg vilka gäster som skulle medverka. Alex Schulman och Hanna Hellqvist, två personer jag gillar men störst var ändå att Olle Ljungström, ja just den Olle vi tjatat i flera veckor. Så när vi stod i fikarummet innan programmet skulle spelas in står Hanna Hellqvist och pratar värmländska med en av kamerakvinnorna som verkar ha samma dialekt. Alex Schulman kommer inte lite senare och tar en kaffe och verkar känna ungefär alla som jobbade där innan han började prata med Hanna H. Efte rnågra minuter kommer så Olle inne i rummet. Han tittar lite förvirrat omkring sig, spanar efter någon att prata med men inser snabbt att han inte har någon att prata med. Så han går förbi mig, kanske en halvmeter eller så ifrån, och det känns lite som att Gud precis gick förbi. Med min svenska blyghet vågar jag inte säga något heller. Olle slår sig ner i ett hörn och strax kommer en av redaktörerna fram och pratar med honom, världens ensammaste man. Intervjuerna med Alex och Hanna gick väldigt bra men programledaren Daniel tog över intervjun med Olle, sorgligt att se. Mest av allt ville jag bara ge Olle en kram, men jag beundrade honom på avstånd. Han var väldigt vacker i all sin trasighet. Så hur arbetet med att göra tv vet jag inte mycket mer om, men det gör fan ingenting.

Jag och min sambo är riktiga jävla vårivrare alltså. Idag var det äntligen såpass varmt att man faktiskt kunde visstas utomhus utan att frysa ihjäl. Solen sken och värmde en gnutta, det var relativt vindstilla för den delen också. Så väldigt svenskt blev det när vi satt på en bänk nere vid Nytorget och åt lite lunch. Bredvid oss satt några unga män med ett sexpack Newcastle och njöt i solen. Idag är det nog första dagen då det på riktigt känns som våren är på intåg. Det gillas här på våning femton i alla fall. Ikväll ska det borras, väldigt roligt.

Jag lider av stora problem för tillfället. Igår i skolan slogs jag av sån panikångest över allt som har med skolan och göra så jag tänkte bara lägga ner allting, ta ett uppehåll och så. Pratade med chefen på jobbet och han sa att jag kan få jobba heltid från och med april och framåt. Men idag har jag börjat tveka, jag känner mig återigen sugen på att ta över världen, jag vill itne sitta på ett lager ute i Jordbro, jag vill komma längre än så. Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen, fan fan fan fan fan fan!!!!! Vad ska jag göra?

Numera i skolan håller vi på att göra tv, inget nytt under solen där. I alla fall när det kommer till tv-nyheter där 99% av alla nyhetsinslag utgår efter samma mall. Därför är det inte speciellt inspirerande att syssla med just det, förra veckan fick vi dessutom "öva" vilket alltid slutar med att det blir någon form av enkät vilket är väldigt förnedrande. De kommande veckorna ska vi arbeta med ett tv-program som ska sändas på Öppna kanalen, yes liksom. idag var det möte med klasskamraterna för att bestämma vad programmet skulle handla om. Några började prata om att göra ett barnprogram. Så fort de orden kom frös blodet till is och jag bad till gudarna att låt inte detta ske. Mitt enda inlägg i debatten var att om det ska göras barnprogram gör vi bäst i att skaffa fram en hel del droger. Som tur var blev det inget antiklimax i likhet med fängelsetidningen utan istället blir det ett program om hur kulturen frodas under en lågkonjuktur. Eder man i det hela ska återigen sammarbeta med Wicklén (två tredjedelar av gänget bakom "Vaktmästaren"). Vi ska försöka hitta någon skogstokig konsumtionskritiker, det låter sannerligen som bra tv. Så det kommer mitt liv handla om de närmsta veckorna, amen.

Mycket med det jordiska den här helgen om vi säger så. Igår var det jobb hela dagen och sedan hem, få "gratis" hemkörningspizza (det har sina fördelar med att ha en framgångsrik modebloggerska till flickvän), dricka öl, titta på den fantastiska filmen om Olle Ljungström, gå en sväng till Knast som var fullsmockat, träffa Becka och Klara med deras respektive, dricka mer öl i en minimal etta i Vasastan med Simon, Becka & Emil. Idag har vi sovit alldeles för länge, jag har köat i cirka 25 minuter på Bolaget och nu ska det förberedas för en fest jag inte riktigt vet var den kommer sluta. Så, för den här gången säger vi på återseende. Imorgon är det söndag, listtajm kanske.

Ja, nu har hemmet fått påfylling med folk. Så numera bor systrarna Moderniteter här. Det talas mycket om kläder, frisyrer, skor och andra modebloggerskor. Spännande detta, verkligen. Amanda ska iväg på någon AA-fest (inte anonyma alkolister, även fast andra som går på den festen skulle behöva det) och håller på och göra sig iordning med allt vad det innebär. Jag och Olivia är något mer asketiska i vårt liv och ska toppa kvällen med lite matlagningen som förhoppningsvis doftar väl. Stör mig nämligen på mina grannar som varenda jävla dag lagar mat som luktar väldigt gott i korridoren. Särskilt när ens egen kost inte sällan består av typ köttbullar & makaroner. Tur att Olivia inte gillar sådan mat så nu har jag en god chans att ändra på mina kostvanor. Ikväll blir det ungsrostade rotfrukter och någon veggo-biff till det. Fina fisken säger jag, haha. Simon är iväg och äter "ett djur som hade ett namn innan" enligt han själv. På lördag blir det fest här, kom kom kom.

Ja, om några få minuter ska jag bege mig till Stockholms Centralstation för att ta emot Olivia, som nu officiellt flyttar in här i min lilla lägenhet. Och det ska bli så jävla skönt. Om ni har provat på distansrelationer så vet ni vad det innebär, om ni inte gjort det så kan jag kort säga att det tar på krafterna. Särskilt om ingen av parterna är några större fans av att prata i telefon. Jag får väl passa på att tacka Halebop som gjort så att det inte blivit speciellt dyrt att hålla igång samtalen. Första månaden vi träffades hade vi olika abonnemang och jag tror jag säkerligen gjorde av på närmare tusen kronor enbart på mobilsamtal den månaden. Nu är det dock slut på allt detta telefonerande. Strax finns min stora kärlek inte mer än några meter bort. Ooops, nu blev klockan mycket, dags att fara iväg då. Men jag hör av mig. Ha det så bra vänner och läsare.

Onsdag idag och tiden går sin sakta mak. Jag befinner mig själv i väntans tider. Ägnar min tid åt att tvätta lite kläder, leka med borrmaskinen, lyssnar på en radiodokumentär, gläder mig åt lön+CSN, köper lite saker, betalar räkningar och givetvis hänger min nemesis hemtentan kvar likaså. I afton, närmre midnatt kommer lägenhet 1506 i Skrapan att få en till invånare. Välkomstkommitén hade tänkt bjuda in brassband, korvstånd och karuseller men tyvärr anländer Olivia lite väl sent för att grannarna fullt skulle uppskatta mitt tilltag. Det blir en något mer spartansk mottagning då, men så får det bli.

Igår tog jag med Simon och Baggen ut till en fullsmockad bar för att beskåda Inter-United. Var rätt trevligt fast mängden människor gjorde det lite svårt. När det tar en kvart att beställa en öl plus att det knappt fanns plats att stå var väl sådär. Tyvärr är det sådana saker man får ta om man är för snål för att skaffa Viasat Fotboll, vilket jag kommer vägra även i fortsättningen. Tur nog finns det en fin liten piratrörelse som ägnar sig åt att livestreama fotboll på nätet, något jag ägnat mig mycket åt det senaste halvåret och så småningom börjat förfina tekniken.

Skolan har börjat ta fart igen med tv-produktion på schemat. Lite spännande men alldeles för mycket teknik igen. Jag är ingen fanatiker av teknik faktiskt. Visst kan det vara roligt och spela in lite film men som våran lärare sa i måndags så för att göra en minuts nyhetsinslag tar det en timma att redigera det, och detta är om man är erfaren på banan. Då blev jag glad och la genast ner tanken på att bli tv-reporter. Jag vill nog ägna mig åt att skriva, så är det bara.

Jag kan tala både för mig och Simon och säga att det har varit mycket idag och det är inte över än. Simon har arbetat hela dagen, jag har bråkat med hemtentor, filmkameror och städprylar. Alldeles strax ska vi ut tillsammans med Baggen för att dricka öl och kolla på fotboll. Fira min sista kväll i ensamhet. För imorgon flyttar Olivia in och livet som jag kände det innan kan jag säga hejdå till. Men jävlar vad trevligt det ska bli och jag ser verkligen, verkligen i fram emot imorgon. Men mer om detta en annan gång.

Min helg var av den värsta och tråkigaste sorten. Det enda som gladde mig var det här:



Ny vecka nya tag ny kurs.

Imorgon klockan 10.00 ska jag ha levererat en hemtenta på kursen vi läst som i stort handlat om radiojournalistik. Jag har kommit så långt så att jag inte har skrivit ett enda ord. Bara tanken på att öppna Word och stirra på det tomma dokumentet gör att jag hittar på ursäkter för att skjuta upp projektet. Det är absolut inte första gången jag befinner mig i liknande situationer och istället för att skriva väljer jag att försöka dokumentera processen som pågår för att få hemtentan gjord. För det finns vissa drag som är genomgående i det jag kallar för själsligt förfall och frosseri i dålig självdisciplin. Uppgiften vi skulle göra fick vi presenterade för oss för cirka två veckor sedan, möjligen tre. Sedan kommer en process som ser ut enligt följande.

1. Direkt efter uppgiftens presentation tänker jag ut en idé, oftast rätt bra idéer. Jag har något att bygga på. Jag funderar övr den här idén i några dagar, i övrigt gör jag ingenting mer.
2. Inser att jag behöver läsa kurslitteratur för att kunna göra uppgiften komplett. Har inte råd att köpa böckerna, SH:s bibliotek har inga lediga exemplar vilket slutar med att jag vandrar till Kungliga Bibliotekets läsesal och läser där.
3. Läsandet brukar komma igång cirka två-tre dagar innan deadline, just den här gången började jag faktiskt nästan en vecka innan deadline. Böckerna är självklart genomtråkiga och jag ger upp det projektet.
4. Nu börjar den svåraste delen. Nämligen den att, likt militärens kustjägarutbildning, bryta ner sig själv så totalt att all form av självrespekt försvinner. Detta görs enklast genom att totalt skita i allt som har med uppgiften att göra. Hitta på annat istället, se för många filmer, städa lägenheten, diska, laga mat, uppdatera RSS-läsaren konstant och titta på fem fotbollsmatcher på raken. Allt med ursäkten att "jag hinner sen, jag orkar inte nu".
5. Här någonstans är det bra med en fylla också, en riktig kalasfylla som medför en ännu värre bakfylla så ännu en dags potentiell arbetstid går åt helvete.
6. Vid steg sex brukar beteendet variera från gångerna när det inträffar, ibland redan innan steg fem. Men nu är det dags för det totala sammanbrottet. Just nu hatar jag mig själv så intensivt att jag bryter ihop. Jag förklarar mig själv som världens mest inkompetenta människa i alla avseenden, som kamrat, som familjemedlem, som pojkvän och som student. Inträffar alltid efter klockan elva på kvällen, gärna med en cigg under köksfläkten som enda åskådare.
7. Efter sammanbrottet och en natts dålig sömn brukar det vända uppåt. Just den här gången har uppförsbacken varit väldigt lång. Detta innebär att självföraktet finns kvar i varje andetag jag andas. Inte lika intensivt som under steg sex, men det sitter ändå på högra axeln och meddelar sin närvaro lite när som helst.
8. Vid steg åtta börjar vi närma oss slutet, det är oftast dagen innan deadline. Nu börjar det slutgiltga valet närma sig. Man lägger upp datorn och kursböckerna på ena sidan bordet, på andra sidan pistolen för att sedan göra valet. Hittills har alla gånger varit datorn och böckerna. Tror även att det blir så den här gången.
9. När man kommit till steg nio börjar man skriva helt enkelt. Givetvis tycker man att allt som skrivs är rena dyngan, oftast påhejat av självföraktet som fortfarande sitter kvar på höger axel. Men det brukar sluta vid ett godkänt ändå.

Just nu befinner jag mig i denna process på steg åtta. Jag hoppas att jag kan avancera till steg nio inom den närmsta timmen ändå.

(Vissa steg är kanske aningens överdrivna, men i stort speglar det verkligeheten)

Uppdatering 15:27
Nu har jag tagit klivit in på steg nio. Med allt vad det innebär.

Igårkväll var vi här, några unga män i en bättre ålder. Vi tittade på finalen av På spåret. Faktum var att det var lite svårt att njuta av programmet. Anledningen var givetvis att det var Ingvar och Björns sista framträdande som programledare/sidekick. Nu känns livet helt plötsligt väldigt osäkert igen. För vem ska klockan åtta på fredagkvällarna ta av sig glasögonen, le in i kameran och göra dåliga ordvitsar? Och vem ska berätta om gamla tennismatcher och spelare som ignen har en aning om och sen le lite pillemariskt in i kameran med sin medeltidsfrisyr? Vi har diskuterat fram en ny programledare och kom på att Fredrik Lindström möjligen skulle kunna ta Ingvars roll, men vem i helvete ska ersätta Björn? Där har SVT den största nöten att knäcka. I övrigt var det en bra tävling för oss i tittarlaget, åtta poäng på Minneapolis och hela tio bananer på Gällivare, inte dåligt alls om jag får säga det själv, inte alls. Snart dags att gå till jobbet då va. Ikväll blir det lugnt och nyktert med en hemtenta som inneboende.