Svarte-Petter

Har lite svårt att sova, trots att jag egentligen borde. Låg i sängen och formulerade i huvudet ett betydligt mer självutlämnande inlägg. Men jag slopade den idén. Jag vet inte vem som skulle bli glad av att jag fläkte ut mitt hjärta för er. Men ni gillar smutsen, porren. Den kittlar er i gommen, tro mig. Jag vet. Jag gillar också smuts och porr. Det är mitt i natten som de allra mörkaste tankarna kommer.
Men det blir det inget av.
Istället satte jag ihop en betydligt mer konkret, mysig och skäggig lördagsplaylist. Mitt sinneslag behöver något mjukare och renare så här dags. Kalla det en midnattsmässa.



Gillade ni någon låt går den att få tag på här. Gillade ni inte någon låt så kan ni väl ge mig en hurring och be mig skärpa mig nästa gång vi ses.

/Simon

Kan någon dumjävel som skickar requests på Fejjan om att gå med i protestgrupper mot Facebooks nya layout förklara vad som var så jävla fantastiskt med det "gamla" Facebook och vad som är så förbannat katastrofalt med den nya layouten? Snälla jag vill veta vad det är som får folk att rasa över det här. För mig är alla dessa konservativa fanskap en skock idioter, kan någon bara förklara för mig så jag slipper utöva det här hatet?

/Sune

Edit: Kan inte Facebook lägga till ett till svaralternativ på dessa requests. Förutom "accept" och "ignore" även tillföra "i helvete heller".

Idag var det mycket skivor som behövdes gå igenom. Mycket pop den här veckan. Hello Saferide, Tv On the Radio (ska ge den någon chans till, den är rätt trött), Nordpolen och Andra Sjunger Olle Ljungström. Här kan man lyssna på låtarna. Jag gillar mest Jocke Bergs version av Nåt För Dom Som Väntar.
Olle Ljungström måste vara det här landets mest förbisedda artist.

/Simon

En sak som jag funderar över under mina senare år som tv-junkie är en krönika Martin Gelin skrev i, den tidning som har mycket annat att önska, King om förhållandet mellan kvalité på tv-serier och stil på kläder. Tesen var den att ju bättre tv-serie, desto värre ställt var det med smaken på kläderna. Notera att detta resonemang förs ur en manlig synvinkel. Tillåt mig att ge några exmpel på denna tes.

Seinfeld: Den bästa komediserien någonsin men när vi fäster blicken på Jerry med vänners klädsmak blir eftersmaken en aningen fadd. 90-talskläder när det var som värst. Fula jeans, ännu värre gympadojjor och frisyrer som rena skämt. Men ack så bra det var.

Sopranos: En annan division, utsedd av Svarte-Petter som den bästa dramaserien i världshistorien. I klädväg bjuds vi på ballongchinos, stora bowlingskjortor, skinnjackor av modell sämre sittande och stora, vulgära smycken. Större smaklöshet har sällan skådats. I Sverige skulle klädstilen gå under klassen "juggemaffiautstyrseln".

The Wire: Mera HBO där kläderna får stå åt sidan. Nu utspelar sig storyn i B-more, en av de fattigaste städerna i USA så det är ju helt försvarbart för trovärdighetens skull att de klär sig därefter.

Entourage: Serien som kallats för männens motsvarighet till Sex & The City. Möjligen i vinkeln att det motsatta könet används som förströelse än att Vince med entourage sitter och diskuterar Lanvins senaste kollektion och berömmer varandra val av jeans. Nej, ur stilvinkeln är serien under all kritik. Trötta jeans, boots, lite trista skjortor och t-shirts. Den ende som har någorlunda koll är väl Turtle. Noterar dock att han är deep down med streetwear, vilket på Svarte-Petter inte faller i god jord.

Där har ni fyra enormt framgångsrika serier som går strålande trots ett stilsinne som en nyrik ryss. Finns även serier som går åt andra hållet. De klär sig bra men allt annat som kan räknas som god och underhållande tv saknas. För att dra ett exempel så nämner jag "Gossip Girl". Där sportar Chuck Bass snygga outfits avsnitt till ända men i övrigt är serien urusel och rent utsagt omöjlig att titta på. Amerikansk tv när den är som sämst.

På senare dagar har jag dock börjat få bevis på att denna tes inte riktigt stämmer till 100 procent. Framförallt syftar jag på den lilla kanalen AMC:s dramaserie "Mad Men", som handlar om livet på en reklambyrå i början på 1960-talet mitt på Manhattan. Här är frisyrerna tidstypiskt välkammade, kostymerna är fläckfria på alla punkter och väl hemma från kontoret åker kavajen och slipsen av för att ersättas av stilriktiga två knappar uppknäppta på skjortan samtidigt som man leker med ungarna. Ur den kvalitétsmässiga synpunkten har jag än så länge inte mycket att anmärka, det är mycket mörker och intriger. Otrohet och mörkt förflutet är några av de faktorer som hittills håller spänningen vid liv. Plus att de röker överallt vilket får skribenten själv i fråga att drömma om svunna tider.

Så, kära läsare, har ni någonting ni vill tillföra så gör gärna det. Är öppen för debatt

/Eder Mattias Sunesson

Jag läste om denne unge herre i dagens DN. Namnet har sådär skymtat förbi i mina långa löprundor i internets kanter. Allt jag läst har verkat lovande, TTA proddar och bara det är ju ett gott omen nog. Men tid att kolla upp vad som står på har aldrig blivit av förrens idag. Och vad säger jag? Tro fan jag väntar tills på onsdag då fullängdaren släpps. Gå in på Nordpolens Myspace och lyssna på det lilla som finns. "Vem har sagt" är bäst.

/Sune

Idag är det torsdag och då bjuder vi på en höst-mixtape till våra läsare. Lite bloggelectro, lite bredbent rock, lite svår indie och så Torkel Rasmusson på det. Låter bra va?




/Simon och Sune.

Igår kväll blev Fredrik Strage klar med sin årslånga pilgrimsresa mot det perfekta youtubeklippet. Det allra sista blev en suddig, svartvit film från när the Cramps spelar på ett mentalsjukhus i San Francisco. Coolt värre, lite nördigt. Men å andra sidan, det är ju Strage också.

Så kan Strage kan vi också bjuda på lite klipp. Här kommer min youtubelista på lite skotska klassiker.



Glasvegas- Geraldine



the Jesus & Mary Chain- Sometimes Always


Orange Juice- Rip It Up


Josef K- It's Kinda Funny


Lloyd Cole & the Commotions- Perfect Skin


Teenage Fanclub & De La Soul- Fallin (I det här fallet är det TF som kommer från Skottland. Men De La Soul är så bra så klart De La Soul ska vara med)


Belle & Sebastian- the Blues Are Still Blue

/Simon

Onsdagar är numera den dag då Sveriges samlade tidningar (utom Expressen) kör sina skivrecensioner. Att läsa skivrecensionerna är lite konsumentvägledning, lite tips på saker att torrenta och mest bara en snabb check att man hänger med på ett hyfsat lågt plan i utvecklingen, fattigmansupdaten kan vi kalla den. Roligare brukar istället vara att läsa altmeister Virtanens vägledning genom skivrecensionerna. På hans blogg brukar han för det mesta skriva ett inlägg varje onsdag där han sammanfattar de olika recensenternas åsikter vilket brukar kunna bli rätt underhållande ibland. Endast av den anledningen tycker jag det är någorlunda kul att gå upp en onsdag. Sitter och uppdaterar min RSS:are en gång var femte minut i hopp om att cd-hörnan ska dyka upp, än har inget kommit men ni kan titta själva här.

Några gamla favoriter för ni kan läsa för att förstå.

Interndebitera din stjärt

Håkan Steen är pitten i Greta

Under researchjobbet inför detta inlägg har jag plöjt en massa gamla Virtanen-inlägg och det är fan i mig riktigt bra, det är en bra blogg, han är bloggens gudfader i Sverige. Han är allt vad Schulman och Blondinbella inte är, typ smart.

Ok, idag har jag läst den absolut bästa annonsen i mitt liv.
Satt och plöjde plikttroget igenom morgontidningen. Öppnade kulturdelen och började vandra den långa, snåriga vägen genom alla lite för långa och förbannat tråkiga teater-, bok- och konstrecensioner för att komma till Rocky.
Insmugglad förbi min "Ingen reklam tack"-skylt i kulturdelen fanns Pressbyråns annonsbilaga Sid.
En 46 sidor lång annonsbilaga där Berghs typografiansvarige väljer sina favorit-teckensnitt, Filters chefredaktör skriver krönika, de mest nischade magasinen Pressbyrån säljer (Fly tyer, ett magasin om hur du knyter flugor till flygfiske), Hur ett bra omslag inte ska vara och en massa andra jävligt smala nörderier. 

All kredd till Pressbyrån för att de vågar göra så här kul annonser. Riktigt överraskande bra när de istället kunde tryckt upp fem sidor med bilder på tidningar, korvar och kaffe med tillhörande priser.

/Simon 

Nu är det såhär att det finns ett stort fel med alla festivaler. Dessa jävla band som spelar och förhindrar oss ungdomar från att fyllna till. Tacka vet vi Emmaboda, sup och se, deras motto, borde vara allas motto.

/Svarte-Petter, live från Popaganda (dryckespaus)

En reflektion ur morgonens DN-runda. Fan, vad jag älskar Martin Luuk. Tyvärr finns inte intervjun publicerad på nätet (än?). Men han är en sann hjälte, älskade hans texter från Loyal Press och han verkar ju bara fortsätta.

/Sune

Nästan på minuten visar klockan att det är 24 timmar sedan jag kom hem från sommarens andra och sista semesterhelg. Way out west i Göteborg var det som har uppfyllt större delen utav helgen. Först var det väldigt osäkert om jag alls skulle komma iväg. Fick ledigt förra måndagen, men jobbade över när alla biljetterna hade sålt slut. På torsdagseftermiddagen stod jag fortfarande biljettlös när jag hittade två stycken VIP-biljetter på tradera för 1500 pix stycken.
Sagt och gjort gick jag ihop med Andreas och kammade hem biljetterna. Det betydde att jag kunde gå före i en massa köer tydligen. Vilka tog jag aldrig reda på. Men viktigast var att jag kunde smita ifrån den sista lilla uns festivalfeeling som fanns, för att i stället sitta på en träterass under lyktstoplarna och dricka vin backstage.

Broder Daniel var så klart en stor spelning för mig och många andra. Nu verkar det också som om det var deras sista spelning någonsin. "Hold On To Your Dreams" var en helt nyskriven låt som tillägnades Anders Göthberg. Det lät väldigt mycket Broder Daniel, fast något tajt och välspelad med Svålen på gitarr. "Ta hand om er, mina barn!" var det allra sista Henrik sa innan han klev av scenen. Många framme vid kravallstaketet kunde mycket väl vara hans barn. Det är något magiskt över ett band som kan få 14 åriga tjejer att gråta över att de lägger ned, när tjejerna var 9-10 år gamla sist de var ute på turné. När "Underground" slog igenom 1998 var de...4 år gamla.
Kul att dagisfröknarna börjat sjunga indiepop med barnen och slutat med Imse Vimse Spindel. Verkligen jättekul!

Neil Young, Flaming Lips, Håkan Hellström, N.E.R.D., Okkervil River, Grinderman, Sigur Ros och the National var de band jag hann/orkade se. Förutom BD och Håkan Hellström som jag inte alls kan betygsätta för att jag kommer tycka det är bra även om Håkan hade spelat gitarsolon hela konserten. Flaming Lips var roligast att se, precis lagom mycket Pink Floyd man klarar under en kväll. N.E.R.D. svängde också sjukt bra. Okkervil River var väldigt trötta, Nick Cave och hans band såg ut som om de bodde på landet och gjorde bomber. Neil Young var trots sitt namn, väldigt gammal men kunde stå upp hela konserten ändå. Det är beundransvärt. Tja, jo. Gubben har många bra låtar att spela också.

Klubbar blev det knappt något alls av i helgen. Håller med tidningarna och flera bloggar om att det sämsta med hela Wow måste varit de små klubbarna. Alla var överfulla och för att komma in var man tvungen att skippa flera av kvällarnas sista konserter. Jag och Gamen pratade om att vi var tråkiga som åkte hem efter festivalen varje kväll. Sen trillade sms från våra jämnåriga vänner in. Nedda och Julia var trötta och Dennis hade ont i fötterna. Vi konstaterade då att det var inte tråkgia vi hade blivit, utan gamla. Äldre än de 14-åriga pandorna men yngre än Neil Young.

/Simon

Något annat jag har börjat uppskatta mer och mer är att sitta på Youtube och lyssna på powermetal och kristen rock. Det är nog det roligaste jag vet. Det är liksom musik som man själv aldrig skulle få för sig att lyssna på.

En gång var jag på Gullbrannafestivalen och den mesta av musiken var skit ärligt talat. Överpretantiös på något sätt. Och väldigt vit med en övergripande del skatepunk, MTV-rock och metal. Var det inte bu så var det bä med sing/songwriters som alla satt själva på en pall och gjorde covers på Leonard Cohens "Hallelujah". Eller nej, Jeff Buckleys "Hallelujah" var det nog. Inte EN ENDA hiphop- eller elektronisk akt uppträdde överhuvudtaget.


Hillsong United- What the world will never take away.


Audio Adrenaline- Ocean Floor.


DC Talk- Jesus Freak.


Faith +1

Take it to the church" som Jay-Z sa för sju år sedan. Ett hemskt sätt att locka ungdomar till sig genom att förklä sig i mainstream-musik. Jag kan sakna frälsningsarmén ute på gator och torg med bibel och bulle, det känns i alla fall ärligare än att lyssna på samma musik som unga amerikanska republikaner.

Nu är mina principer så här att man inte ska racka ned på något utan att kunna ge ett alternatiiv.

"I ain't here to argue about his facial features Or here to convert atheists into believers"- Kanye West i Jesus Walks.
Det är något i tonen i Kanye Wests musik som skiljer sig från ovanstående. Att slippa det episka och överdådiga. Eller så är det bara så att Kanye inte har några gitarrer, jag är inte riktigt säker.
 


Kanye West- Jesus Walks

/Simon

Kvällens stora höjdpunkt blev varken Allsång på Skansen eller Morden i Midsomer. Nej, istället blev det givetvis "Generation Kill". Innan playknappen trycktes ned var förväntningar inte speciellt höga. Visserligen med HBO och skaparna av Six Feet Under och The Wire (två av mina favoritserier), men jag var lite skeptisk. Det tog inte många minuter innan jag började referera til HBO:s tidigare dunderepos "Band Of Brothers". I likhet med BoB börjar Generation Kill med vad som händer innan första skottet skjuts i kriget. Vi följer med ett förband ur US Marine, enligt dem själva ett gäng dödsmaskiner, som istället för att drömma om fred mest av allt vill ha krig. Sug bara på den och inse att den här resan kan bli mycket spännande att följa. Skillnaden från BoB är att här väcks ingen sympati för soldaterna eller USA. Istället fylls man med ett rågat mått förakt för dessa "mördarmaskiner" som bara vill ut och skjuta irakier och skrattar rått åt 10-åriga flickor som skriver brev där de önskar fred. Med orden "Om ni känner er osäkra med någon irakier som ni tror kan innebära fara för gruppen, så skjut ihjäl honom" åker de sedan in i kriget. På vägen kommer åtminstonde en liten rolig scen där Alexander Skarsgårds figur tillsammans med sin förare sitter i sin Humvee körandes genom Irak samtidigt som de sjunger högt och falskt som om de var ute och körde på Route 66. Som vanligt finns det alltid ett visst mått av rasism i förbandet men ingenting som stör handlingen än så länge. Fortsättningen ser jag allt fram emot, kan bara förutspå hur det kommer se ut och det kommer inte bli vackert. Om det blir ett nytt BoB? Skulle inte tro det. Varför? Det får ni fråga mig om.

/Sune

Ligger just nu i sängen och försöker mig på en mindre populärkulturell uppdatering. Slickar på fingret och sätter det i vädret, funderar över vad jag genast bör sätta tänderna i för att komma på den popkulturella vågen utan att drunkna i utbudet. Funderar på att ladda hem "In Treatment", bestämmer mig för att avvakta lite, har inte tid med tv-serier. Laddar hem något nytt med Radio Dept. Bara för att dom är gamla hjältar, typ. Streamar Justice remix på "Electric Feel" av MGMT, låter mäktigt, Justice-ljuden känns ju igen. Kommer sedan på vad som behövs mest av allt, jo, just det, "Generation Kill". Där har vi det, just nu är jag dock bara förbannad över att internet är så jävla segt.

Måste ändå mjäka mig lite, spela lite piano på känslotrådarna. Dagen efter hennes avfärd är lagom att spela enkla, melankoliska låtar. Känna att tårarna lite långsamt börjar få fart i ögonen. Eller bara låtar som påminner om henne, det är vackert, det är fint. Finns så många låtar som bara skriker hennes namn. Men tårarna, ja, tårarna.

Har funderat ut en sak eller två jag ska göra, men det är ingenting jag säger till er och ingenting ni ska få ta del av ändå. Men likväl ska jag gört, om jag ska...

/Sune

Har på sommarjobbet dragit på mig världens otacksamma positionen. Ansvarig för utleverans av typ 90 procent av alla varor. Jag utleverar, passar tider, scannar, snackar med alla lastbilschaffisar, varav en dansk. Den glade dansken får jag snacka med för ståkkhålmarna fattar inte språket, men vi sydlänningar är mer anpassade.
Hur som helst är det världens stress för mig det mesta av tiden. Det som är bra är att jag aldrig hinner tänka på att jag är morgontrött, kaffesugen, kissenödig eller att jag jobbar.

Då så, på uppdrag av en annan glad dansk. Maskinen- Segertåget.
Svensk hiphop är den fula kusinen från landet brukade jag rabbla upp som ett mantra förra sommaren. I slutet av ren slentrian. Att det alltid finns en bättre version som kan rappa på amerikanska, från ett land med snutar som inte ser ut som Kling & Klang (Pippi Långstrump- snutarna alltså. Inte modebloggarna Elin Kling och Robin Klang).
Bra hiphop, den från östkusten, ska ha smarta texter och intetsägande beats. Från västkusten kommer rap. Där är ekvationen tvärtom. Rena idiottexter om vapen,brudar, knark och tuffa beats och med flow.

Sen händer det något som ställer världen upp och ned. Den svenska hiphopen har vuxit upp och hittat en roll som klär den. Ingen Don Diego med i bilden. Svensk blogghiphop är faktiskt oväntat bra. Det började med Maskinens våldtäktsmäns-låt som jag faktiskt gillade. Sen fick jag en friend request på Myspace från en ny rappare som hette Adam Tensta. Hade ingen aning om vem killen var, sen hörde jag hans låtar och det lät som inget annat jag hört. Det lät inte längre som svensk hiphop försökt med så många gånger tidigare: att försöka efterlikna sina coolare, amerikanska kusiner.
Nu har jag kört Segertåget med Maskinen på repeat en tio- femton gånger och det är i repeat den passar allra bäst. Och det låter absolut inte amerikanskt. Det låter mer som Ebba Grön igen.



Maskinen- Segertåget

/Simon

Då var det dags för nationaldagsfirandet. Funderar på att kila iväg och kolla på NSF-paraden en stund, men är, trots mitt germanska blod, lite för rädd för dem.
Därför väljerjag att istället lyssna på lite pop.
Pop. Smaka på ordet. Det ligger väl i munnen. Pop.
Linn med flera andra har talat sig varma för Brooklynbandet MGMT som i sommar ska spela på Accelerator i Stockholm.
Jag tackar & bockar för tipset och funderar återigen på om jag ska dra mig iväg till Accelerator, trots jobb kl. 07:00 dagen efter.



MGMT- Kids

/SImon

I dag har det varit en dag i sofflockets tecken. Jag började vilodagen med att läsa ut Snabba Cash. Jag fattar varför så många pratar och refererar till den. Trots allt är det en bra kriminalroman. Språket var väl lite sådär kanske, men äh. Det var lätt att läsa och det är, enligt mig, det viktigaste i en text.

Sen vet vi ju alla att det inte är psykopater, våldtäktsmän och seriemördare som är de mest intressanta bovarna. Det finns en anledning till att det också är de tre grupperna som står lägst i rang i landets fängelser. Tacka vet jag organiserad brottslighet. Bovarna som man själv älskar är de som gör det for the love of money. Och för pengar är vi allihopa beredda att göra väldigt mycket, att mäta lycka går till stor del ut på att ha en tjock plånbok. Därför ligger vi allihop betydligt närmre Jorge i Snabba Cash än vad vi gör med Åke Edwardssons våldtäktsmän.

I svenska dramer är det oftast dessa enskilda psykopatfall som bjuds på i underhållningen. Hoppas det kommer fler svenska kriminaldramor i framtiden med vår egna maffior som Brödraskapet Wolfpack, Hell's Angels, Bandidos och Fucked for Life i huvudrollerna. Det som gjorde historien ännu mer konkret och närvarande var att den utspelar sig runt om på olika ställen i Stockholm. Hagagatan där jag bor på nämndes på ett ställe när Jorge tänkte igenom alternativa flyktplaner om en kokainaffär skulle slå fel. Under veckan som kommer nu ska jag läsa Tony Parsons Familjeaffärer och nya numret av Filter.

/Simon i murrig kulturkofta

Idag har jag haft en dag med en hel del häng på kultursidorna runt om på de fyra storas hemsidor. Framförallt är Aftonbladets nya ledarduo för deras kultursidor spännande. Har inte hunnit läsa så mycket (varför kommer sen), men när tiden kommer ska jag grotta ner mig ordentligt i deras utbud av artiklar. En snabb scrollning av utbudet fick mina ögon att fastna för den här artikeln. Där skrivet Mikael Nyberg om journalister med en utgångspunkt ur bland annat min käre lärare Kommun-Gunnars skrift, "Yrke på glid". Huvudtesen i den är som vanligt att journalister mer och mer sitter framför sin dator och redigerar text tagna från någon annan än att vara ute på fältet och göra det "ädla grävjobbet". Visst ser det tyvärr alldeles för ofta ut som texten säger, de som inte har råd eller lust får gratistidningarnas nyhetsfabrik. De som har råd och lust köper Financial Times där kvalitetsstämpeln sitter fast på pappret. På min skola finns det vissa grundfundament som är viktiga att veta. Vad som räknas till kvalité är DN, SvD, SVT och SR. Det är de stora medier som det ges mest tilltro till vad man kan läsa ut mellan raderna. Kvällstidningar behandlas mer styvmoderligt, reklam-tv och -radio likaså. Gratistidningarna är värre än toapapper. Ungefär så ligger det till. Som tur var finns det andra sätt att tillgodogöra sig god journalistik. Till exempel för oss fotbollsintresserade finns magasinet "Offside". Av min gode vän Simon fick jag en helårsprenumeration i födelsedagspresent. Det första numret dök upp i postlådan för några dagar sen. På grund av stress, tidsbrist och fylla har jag inte öppnat den förrens idag. När väl de första reklamsidorna var bortbläddrade satt jag fast, jag läste varenda ord, sög in allting. Läste ett tio sidor långt reportage om uttagningen av domarna inför EM och hur den svenska domarbasen arbetade, det var brilljant. Var läser man sådant i traditionell dagspress? Sådant finns inte att erbjudas så därför får vi ta nya vägar. Gänget bakom Offside har startat en ny tidning, "Filter". Tyvärr har jag inte läst den än, men imorgon ska jag låna den av Simon för att läsa. Om den är hälften så bra som Offside är det läge att teckna en prenumeration. Journalistik av sådan god kvalité måste premieras i ett medieklimat som mer och mer lutar åt att trycka ut så mycket nyheter med så lite resurser så möjligt. Kvalitén blir lidande och kvantiteten får ta över.

För att återknyta till artikeln jag länkar till ovan, har Kerstin Ekberg skrivit om var journalister bor. Det visar sig att tio procent av den svenska journalistkåren bor på Söder, hej och hå med att vara unik liksom. Nu känns det lite väl dumt att påstå att det är något nytt fenomen inom journalistkretsar. Genom åren har kåren alltid bestått av vit medelklass i innerstan, och jag erkänner att jag hemskt gärna får bo kvar här ett par år till.

/Sune

För en sisådär tolv dagar sen skrev jag ett litet inlägg om SVT efter inspiration från en artikel i DN Debatt. Dagarna efteråt har debatten, mestadels på DN Debatt det med. Kent Asp, respekterad medieforskare på GU, skrev om förändringarna i programutbudet på SVT med utgångspunkt från hans egna mätningar och resultat. Sen har vi bjudits av utspel från SVT-chefen Eva Hamilton själv, Eric Fichtelius (Figge) och någon programdirektör från SVT. En jävla soppa helt enkelt bjuds vi på, ett drama som spelar upp sig mitt framför ögonen. Vill ni ha en mer övergripande insikt i ämnet så läs Carl Otto Werkelids kommentar i Svenskan. Han sammanfattar rätt bra vad som hänt och har väl vissa åsikter om vad som bör göras. Jag mår fortfarande dåligt när jag läser att Hamilton vill göra ettan till en ny "Fyra", en konkurrent till den värsta sortens kanal. Det tål att upprepas, men SVT:s unika ställning och kompetens borde riktas åt ett annat håll än att göra "bred och underhållande" tv. Jag må vara en man som gillar det lite smalare men bred underhållning har vi redan i mängder, vad vi minst behöver är ännu mer. Så jag uppmanar återigen SVT:s ledning att åka hem, fundera om och besluta rätt. Tidsfördriv finns det redan för mycket av, ge oss djupet istället.