Svarte-Petter

Klockan är inte ens åtta och här sitter jag, eder trogna korrespondent från det hårda livet, och hetsdricker kaffe för att få alla möjliga kroppsdelar att vakna till liv. Mest är det väl tarmsystemet som vaknar upp, lika bra det säg. Min lilla frånvaro på bloggen beror mest på att min flickvän är uppe på besök och det har varit fullt sjå med det ett slag. Igår var vi på Ikea och köpte prylar till den habila summan på 1999 kronor, ack så trevligt. Annars inte mycket att rapportera under solen, jag mår bra, lite sliten av alla tidiga morgnar den här veckan. Uppgång vid sju vid fyra dagar hittills är inte det optimala för mig. åtta klär mig betydligt mycket bättre. Nu är det så att arbetet kallar på mig, så vi hörs en annan gång. Ta hand om er. Puss

Nu har vi alla beskådat ett modernt, historiskt ögonblick. Det var fint, jag rycktes med en aning. Vi må alla hoppas han även lyckas göra det han talar om. För att koppla bort det stora allvarliga livet tänkte jag att vi tar två fina gamla favoriter från Kvarteret Skatan, från parmiddagarna. Så ett skratt eller två bjuder jag på här.

Söndagar är en rätt bedrövlig dag, men biland blir den deprimerande förförisk, en slags söndagskoma, en sista frihetens suck innan en ny vecka med skola, arbete eller vad man nu sysslar med på veckorna börjar. Söndagkvällar kan därför bli rätt melankoliska, på både det ena och andra håller. Igår hade jag en som tog en djupdykningen ner i avgrundens ruiner. Efter alldeles för få timmars sömn blev det måndag. Och vad jag tycker om måndagar kan sägas minst lika bra av Sir Bob Geldof med kompanjoner i The Boomtown Rats, så jag lämnar över ordet till dessa herrar istället.

Ikväll är allting avgrundsdjupt. Konstig känsla, en oro i hjärtat, magen gnyr lite lätt och allt, allt, allt känns bara överjävligt. Plus att det skall tas nya tag med allt, fan jag orkar inte. Jävla pissdag, ta slut och lämna mig i fred.

Ja, efter att avnjutit någon timmas pillande med slutversionen av filmen om Simon i skolan och 4,5 timmars arbete väntar jag på att klockan ska slå nio. Man Utd-Wigan står på menyn och allt annat än kross med extra allt är en besvikelse. Inom mig säger dock mina röster att det kommer sluta 1-0, det viktigaste är seger i matchen, inget annat. Seger ska det bli. Vet inte om jag har bett om ursäkt för att det utlovade bildreportaget från lördagens fest uteblev, jag ber i alla fall om ursäkt för detta och skyller på bristande fotomotivation. För att kompensera detta funderar jag att ta med kameran iväg på fredag då det vankas lagerarbetarfest ute i Skogås. Gissar mig till att ni läsare som aldrig jobbat på lager vill se hur det går till när 6-8 stycken lagermän dricker ofantliga mängder öl tillsammans. Så vi kör nog på det istället.

Köpte en ny bok igår, Carsten Jensens "Vi, de drunknade". Sen har även min gode klasskamrat Wicklén lovat utlåning av diverse högkvalitativ litteratur i fortsättning. Jag tackar och bockar för detta initiativ. Inom ett år kanske jag skriver på ovan nämnde gosses litteratursida, Nittonde Stolen, som han driver ihop med ett gäng kamrater.

Vill ni ha tokigheter kan ni gå in på Aftonbladet, där finns så mycket korkat så jag nästan mår lite illa. Dagens bild är den då Aftonbladets fotograf fångat ögonblicket då Mojje får hjärtattack, poesi i den bilden.

Ett av mina nyårslöften inför 2009 var att börja läsa mera böcker (kurslitteratur räknas inte). Sagt och gjort, jag har som sagt en del att ta igen med mitt läsande. När jag var yngre, tänk i mellan- och högstadieåldern, läste jag rätt mycket. Det var väl inga större litterära verk som slukades, mestadels deckare med mera, men ändå, jag läste på regelbunden basis. Någon gång under gymnasiet slutade jag helt med läsningen, annat började dyka upp. Till exempel gick flera kvällar i veckan åt att repa med mitt band, på helgerna arbetade jag och när ledig tid fanns över fastnade jag allt för ofta framför datorn. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och under tiden här i Stockholm har jag hittills fortfarande varit sjukt låst vid min dator. Under julledigheten hos mina föräldrar började insikten om att det var ju jävligt mycket onödig tid jag satt uppkopplad och egentligen inte gjorde någonting. Så jag började plocka upp lite böcker, bland annat "Gomorra". När tiden var slagen för att återvända till Stockholm fanns helt plötsligt väldigt mycket tid över insåg jag. Plockade ner "Lasermannen"-boken jag fått låna av Simon och läste ut på två dagar, fantastisk bok det där. Dagen efter kändes det återigen tomt och hopplöst, vilken tur att jag har Akademibokhandeln i huset, så ner gick jag och inhandlade "Svensk Maffia" av DN-favoriten Lasse Wierup, en bok jag velat läsa väldigt länge men aldrig kommit till skott. Även den boken är väldigt spännande och intressant. Inatt låg jag och försökte sova men namnet Denho Acar dök upp hela tiden. Varför? Jo, innan jag släckte lyset hade jag precis läst kapitletet om OG, Original Gangsters, vars ledare heter just Denho Acar. Genom mitt tv-seriemissbruk har intresset för organiserad brottslighet stigit i graderna och då passar just "Svensk Maffia" in bra. Problemet är nu att den boken börjar närma sig sitt slut. Så vad ska jag läsa härnäst? Wicklén, min litterära vän, vad säger du? Har ni andra något tips, var inte blyga utan dela med er.

Klockan ringde lagom vid sju-snoken idag. Uppgång med en frukost och sen zappade jag igenom DN utan att finna mer än krig och elände, allt som vanligt helt enkelt. Packa ihop sig själv och möta unge Hjälmefjord på 08.22-pendeln mot arbetarparadiset Jordbro. Sen jobbade vi våra fem timmar och stres in på systemet, köa ett jävla tag för åtta arma öl och handla mat. Har mer eller mindre gått i skytteltrafik mellan Skrapan och Skanstull, tur att promenaden bara tar fem minuter. Under tiden vi arbetade körde vi som vanligt en jävla massa gamla, fina Franke-dängor. Under tiden upptäcker vi tillsammans att, de släpper ju fan skiva på onsdag och stämningen höjdes avsevärt. Skivan heter "Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster" och detta känns väldigt Franke. Det mörkaste vi har i popväg inom Sveriges gränser. Jag tror att Franke klär mig och Simon rätt bra, tror inte ni det? Fram tills på onsdag får jag helt enkelt nöja mig med Morrissey och Animal Collective.

I afton är det inflyttningsbaluns ute i den förnäma förorten Hagsätra, där unge, långe Slick Rick ska ha husesyn i sin trea. Att ha en egen trea är ju alldeles fantastiskt. Nu när Simon gått och förkylat ner sig ordentligt tänkte jag ta med kameran för att dokumentera festen för alla efterlevande. Väldigt typiskt mig att köpa en kamera för typ femtusen och sen typ aldrig använda den, det ska bli ändring. Lyckas planerna blir det möjligen ett fotoreportage på bloggen imorgon och även en liten inne/utelista.

/Sune

Filmen om Simon har idag tagit ett stort steg framåt. Vi har helt enkelt filmat den. Klar tror ni att den är. Det är den inte kan jag upplysa er läsare om. Nu börjar det svåra arbetet, filmen ska klippas, redigeras, ljudläggas och all annan möjlig krafs ska göra. Till vår hjälp har vi skolans super-macar med två skärmar och lite sånt göttigt. Men en vecka säger jag, då ska den vara klar. Arbetsnamnet är "Vaktmästaren - En film om ett liv i periferin". Vad säger ni om det?

Ville endast meddela detta. Simon förlustar sig i alkohol och klasskamrater ikväll, jag i brottslighet.

Vårat planeringsmöte inför torsdagen och fredagens filmande gick fort och väldigt bra. Det ledde till att jag helt plötsligt stod med en hel eftermiddag samt kväll att fylla med aktiviteter. Min dator är tom på tv-serier i väntan på att nya grejer ska komma. Efter lite planlöst surfande sprang jag lite hipp som happ på Mozfathers nya album "Years Of Refusal", så helt plötsligt var dagen räddad.

Är det någon som har ett tips på en tv-serie jag borde se?

Idag drar arbetet med filmen om Simon igång på allvar. Resultatet hoppas jag kommer finnas tillgängligt för er inom en horisont på en till två veckor. Det kan bli bra det här, det tror jag...

Inför kommande natt har jag ett stort dilemma. Det råkar ju nämligen förefalla sig så att Sveriges juniorhockeylag spelar VM-final under natten som går, matchstart 01.38, och jag funderar över huruvida jag ska stanna uppe och se matchen, sova lite och sen vakna för att titta på matchen eller bara skita i det? Svårt detta, mycket svårt...

Idag känns det lite som officiell start för det nya året med skolan. Hade tänkt att på allvar försöka ta tag i skolarbetet och sluta mjäka mig hela tiden, hålla på och skjuta upp saker och ting till absolut sista stund. Ändå sitter jag här återigen med ett tomt word-dokument och under tiden gör jag en massa annat jag itne behöver göra. Plus att jag ska iväg och jobba inom några timmar. Varför ska det vara så svårt att komma igång med allt?

Även jag, Sune, är sedan i torsdags tillbaka i Stockholm. Har varit fullt upp med både det ena och det andra plus att jag idag drabbades av en blixtfeber som körde skiten ur mig. Framåt sju-tiden var frossattackerna så hårda att jag påminde starkt om Muhammed Ali i mjukisbyxor. För att fördriva tiden har jag knarkat alvedon och sport i massor. En karta alvedon, två FA-cupmatcher, en La Liga-match och som grande finale, Juniorhockey-VM, som var mer nervkittlande än det borde (fy satan vilken usel domare, om det ska diskuteras köpta domare så titta på den matchen, som tur var segrade rättvisan till slut). I övrigt saknar jag som vanligt Olivia och räknar långsamt ner dagarna tills hon flyttar in, mindre än fem veckor kvar nu.
Jag hoppas jag mår bättre imorgon så tar vi itu med det här då. Godnatt

Vänner, vänner, idag visar den allsmäktiga kalenderguden att det redan blivit årets sista dag. Redan tycker jag, klyschan om att åren går snabbare ju äldre man blir verkar på något mystiskt sätt stämma. Någon traditionsenlig årsberättelse från min sida blir det nog inget av i år. Ni har ju kunnat följa med större delen av årens händelser på bloggen. Lite mer än femhundra inlägg har vi serverat till er på lite drygt åtta månader. I snitt hamnar vi lite över två stycken om dagen. Det tycker vi är rätt okej ändå. Vi är väl medvetna om att årets sista månader inte var de mest produktiva och goda ursäkter har vi skrivit förr. Var den här bloggen tar vägen under 2009 vet varken jag, Simon eller någon annan. Vi funderar på expansioner, samarbeten och extra allt. Enda sättet att få reda på det är att följa med in i nästa år, med Svarte-Petter som er enda ledsagare. En liten teaser är att det under januari någon gång kommer en dokumentär om Simon. Med dessa ord önskar jag, Sune, er alla läsare ett Gott Nytt År (Om inte Simon skriver något själv instämmer han i detta).

PS. Läste ett tips från någon diettant i tidningen idag. "Börja inte med nyårslöfterna förrens den 2 januari". Klokt säger jag. DS.

Så, igår fick jag äntligen återse min flickvän igen efter alldeles för lång tid mellan gångerna. Och vilket återseende. Vi hade en liten julklappsutdelning för oss själva ackompanjerat av Olivias fars egenkomponerade glögg. Olivia hade köpt en biljett till Morrisseys spelning på Hovet den 24:e juni! Helt jävla fantastiskt!!!! Minns när nyheten kom ut att han skulle spela i Sverige, satt i skolans datasal och när jag läste det utbrast jag högt i hela salen "Morrissey ska spela i Sverige!!!!!". Sedan dess har jag funderat i omgångar om jag ska beställa biljett eller inte. På grund av vissa ekonomiska bekymmer så har det inte blivit av. Men nu slipper jag bekymra mig tack vare min underbara flickvän!

Goder afton vänner och läsare. Bloggen har inte varit prioriterad att vårda och enligt vår besöksstatistik har inte ni heller haft något större sug efter Svarte-Petter. Vi kan kalla det hela för oavgjort och tar raskt nya tag inför det nya året. Veckan som gått har varit familj, släkt och vänner jag inte träffat på alldeles för lång tid, jul kan vi kalla det. Nu är den förbi och imorgon lämnar jag det gula huset för ett annat hus, ett tjugotal mil härifrån. Mer om det kommer senare. Julen, ja, det var väl ingen Norénjul så man ska inte klaga. Det var alldeles precis som vanligt, klockslagen detsamma, rutinerna likaså. För att citera den heliga skriften "allt var så som de hade sagt det". Den som vet i vilken bok och kapitel samt skriver det i kommentarsfältet vinner ett pris. Nåja, juldagen var fylla i all dess prakt, givetvis ingen utgång på något utav Värnamos något torftiga vattenhål för alkoholsugna. Umgänge med de närmsta vänner, köksfläktsrökning och allt enligt skolboken regler. Till min stora glädje har vår granne kyrkan införskaffat ett nytt pingisbord så åtskilliga timmar har ägnats åt att slå en minimal boll så hårt så möjligt med största möjliga precision. Pingis är en fantastisk sport och att jag var såhär duktig på att utöva sporten hade jag ingen aning om. Har haft många, långa och hårda slagdueller med min bror som imponerat stort på mitt eget ego. Imorgon kommer hela pappas tjocka släkt hit vilket i runda slängar betyder en påfyllning med folk på en horisont till femton-tjugo pers. Det enda som glädjer mig är att mitt tåg går 19.10 på kvällen.

Så, för att återanknyta till inläggets rubrik samt ovan nämda lilla mening. Imorgon är dagen då saknaden äntligen kan bytas till glädje. Ikväll frågade min filosofiska vän om jag inte kunde sätta ord för hur mycket jag saknade Olivia. Jag sa att det inte gick, särskilt inte då jag inte är mästare i talspråk. Jag sa att jag tar det här istället. För det är lite det som är problemet, saknaden har blivit så stor att det inte finns ord till det längre. Saknaden har tagit över ordförrådet och bokstavligen tömt det på innehåll. Att ens ge sig på att med några ord förklara hur det känns är orimligt. De här fyra veckorna sedan jag sist fick kyssa hennes läppar är det absolut längsta i mitt liv. Att varje natt gå till sängs med sig själv när jag vet att det finns någon på andra sidan landet som jag kan dela den med är helvetiskt jobbigt. När telefonsamtalen blir jobbigare och jobbigare för att saknaden bara slammar igen alla tankar och samtalsämnen. Men nu, när tiden har fått driva mig snudd till galenskapens gap så har kalendern äntligen dragit fram den 28:e december och som jag har längtat, nästan ihjäl mig. Om cirka tjugo timmar får jag äntligen träffa den jag saknat så jävla hårt. Jag vill vara där nu.

Varför inte avsluta kvällen med svartaste vi har, Franke, "Ensamhetens anlete samt adress"

Då var det julafton. Har svårt att känna någon större glädje. Det är som det alltid har varit, ett himla liv och kiv helt enkelt. Visst känner jag av någon slags julefrid, det är tyst och lugnt i huset nu. Alla har gått och lagt sig. Själv tänker jag nog vänta en timme till. Fira lite i min ensamhet, kanske tjuvröka eller läsa en bok. Svårt att ändå finna ro, det finns en saknad i kroppen som gör mig förlamad, det sticker i hjärtat och jag kramar om mig hårt i ett desperat försök att hitta ett substitut för den närhet jag så innerligt saknar. Men inte hjälper det utan det dröjer, galen blir man på kuppen. Så, julafton, traditioner av börd skall åter dammas av ur gamla flyttkartonger i något förråd. Nog kommer det se ganska exakt ut som det gjort genom alla år. i alla fall ända sen den dagen då familjen bestämde att vi inte längre skulle kuska runt till släktingar och fira jul. Ett skönt beslut var det. Sedan dess har vi suttit i det gula huset, mittemot stationen i Rydaholm. Jag kan lägga upp ett schema över hur det kommer se ut men det är itne särdeles intressant för någon utav er. Är rutiner en trygghet? Kanske är det så, vad vet jag. Julklappar ska det bli, hann aldrig få någon panik över detta och nu skyller jag endast på posten för att möjligen den viktigaste klappen inte riktigt kom hela vägen hem. Men det löser sig va? Det brukar lösa sig så småningom, alltsammans hela kalaset.

Ändå är det lite nostalgiskt här i bygden. Igår körde jag sträckan Rydaholm-Värnamo på 27:an, ensammen i gamle V70:n. Som förr i tiden, särskilt ångeststräckan hem. Ett par hundra gånger har tanken om att krocka med en älg på väg hem och sedna funderat över vad som hänt. Har aldrig ens varit nära att smälla på en älg men någonstans i skogen finns dom. Så idag gick jag även promenaden från gamla jobbet till Rörstorp tåghållplats. Den sträckan är lite mer än hälften av sträckan från jobbet till min lägenhet. Det var längesen jag lufsade den sträckan nu. Inte sen jag slutade tror jag det hänt. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Mycket gott vatten dessutom. Värnamo har alltid varit förknippat med ångest och leda, det är svårt att ändra på. Kommer alltid minnas Värnamo så. Få glada saker finns, som vänner man träffar alldeles för sällan, men som ändå bara finns där. Det är fint, det är kärlek på ett bra plan. Vi fikar, dricker kaffe som aldrig förr och allt är som vanligt.

Hemma i det gula huset är allt som vanligt även här. Hunden är förstås centralpunkten och vi andra kommer lite i andrahand. Men hunder är söt, det är inte vi pojkar. Hunden vinner alltid på poäng, den är tyst, kissar inte speciellt ofta inomhus, den springer efter mamma vad nu än mor sysslar med. Är mamma och handlar ligger hunden pliktskyldigt och väntar vid dörren tills mor kommer hem igen. Då flyger vovven fram som en pil genom hallen och tillbaka. Jag tror inte det är speciellt kul att vara hund. Antar att de inte bryr sig om det ändå, ett soft liv har de nog. Vi har tagit några kvällspromenader, hunden och jag. Jag röker, hunden bajsar i andras trädgårdar, fair deal tycker jag.

Familjen, även den är kvar. Fast visst händer det lite saker. Äldste bror flyttar till Kanada om åtta dagar, minste bror håller på och tar körkort och näst yngste bror står i den stora livsvalskrisen. Var jag själv står vet jag inte riktigt. Här glider jag mest runt, försöker slippa så mycket städande och andra liknande ting.

Vad ville jag få säga med den här texten? Inte speciellt mycket, ville mest låta tangenterna få dansa över bordet lite. Ingen kommer ändå att läsa den här bloggen på julafton så vad gör det? Nej, mest av allt vill jag nog ha söndagkväll, men det är fem hela långa jävla dagar tills dess. Fram tills dess blir det familj, släkt och vänner i olika former i olika berusningsgrader.

God jul önskar jag

/Grinch Sune

PS. Påväg in till Värnamo ikväll när jag skulle hämta min lillebror på hans jobb så hörde jag en liveupptagning med Mange Schmidt. Och när de körde hans senaste hit, "Inget att förlora", var jag tvungen att byta till RixFM. Det lät som om någon höll på och slaktade grisar när de "sjöng" refrängen, fy fan säger jag bara. DS.

Surfar som vanligt runt på nyhetssajter och upptäcker att Arsenal har börjat förstärka sitt damlag inför kommande Champions League-slutspel med drabbningar mot bland annat svenska Umeå.

En liten parantes till föregående inlägg som Simon skrev om Franke. Han missade den bästa referensen i jämförelsen mellan Franke och Glasvegas. Jag tänker mig att det skulle sett ut ungefär såhär:

"Oväsendet är ännu högre och bröderna Franke är lite snyggare än sina skotska kollegor, mindre fårmage och mer räkfrossa".

Nåja, nog om Franke som vi på S-P tippar som årets band nästa år, bara så ni vet. Annars sitter jag hemma i föräldrahemmet och glor. Växlar mellan dator, busa med hunden, sitta framför brasan och bli olidligt uttråkad. Hoppas det blir en liten sväng in till Värnamo lite senare här. Nog om detta. Vad jag önskar är att Simon länkar till lite artiklar han skriver borta på SmP.

Vaknade av att alarmet på mobilen börjat tjuta vid åtta-tiden. Tittade ut genom fönstret och såg såluppgången på årets kortaste dag. Det var mycket längesen utsikten från våning femton var vackrare. En mängd färger borta i horisonten och en molnfri himmel fick mig att må oförskämt bra. Den stora skillnaden var att jag inte längre låg två meter upp i luften längre. Nej, förvandlingens tid har rått i lägenheten det senaste dygnet. Igår efter jobbet flyttade Jimmy ut alla sina grejer och ganska lagom till det att allt var inlastat i flyttbilen kom mina föräldrar förbi lägenheten. Efter fyra timmars meck med borrmaskiner, skruvmejslar och hammare hade vi byggt om loftsängen som stått i "mitt" rum till en vanlig säng som står inne i "det andra" rummet där min inneboende (Frida och Jimmy) bott. I väntan på att min käraste flickvän ska flytta in så har jag lägenheten för mig själv. Än så länge ser det rätt miserabelt ut, men det kommer lösa sig, inte nu, men någon gång i början på det stundande nya året.

Om några timmar är det således dags att packa in sig i bilen och börja resan ner mot Småland igen. Med på resan är även Simon och min storebror som lämnar våran svenska huvudstad för att studera några månader i Kanada. Vad som blir roligt med Småland? Tjaa, träffa alla vänner, hunden och givetvis mina bröder. Fira jul ska bli trevligt trots att det går rätt knackigt med julklappar för tillfället om vi säger så. Nåväl, nu måste jag packa, städa lite och fixa.

Hoppas ni uppskattade gårdagens listor?

/Sune