Svarte-Petter

Hej hej bloggen! Ligger för tillfället i Olivias säng och tittar på när hon försöker välja kläder. Det brukar ta ett tag så jag passar på att skriva en liten hälsning på bloggen under tiden. Dagarna här i Frillesås rullar på rätt fort. Igår satt jag mest i huset och gjorde ingenting. Lagade lite mat till Olivia när hon hade lunchrast på jobbet. På kvällen åt vi god mat hos Olivias mor och såg på "Fjärilen i glaskupan" av Simons favoritexcentriker Julian Schnabel. Det åskade och regnade som fan hela dagen typ, jobbigt jobbigt.
I tisdags firade jag och Olivia ett år som par. Minst sagt trevligt hade vi. Frukost och champagne i sängen, salladslunch, en tur i Göteborg och en god middag med lite drinkar efteråt. Lagom klyschromantiskt liksom, i vanliga fall är vi inte sådana men någon dag om året kan vi få passa på.
Idag en tur till Kungsbacka och ikväll ska vi ut och jag hade tänkt bli kalas på nitton-kronorsöl jag, en beräknad hemkomst vid sextiden imorgon, najs najs.

Har hunnit fundera lite över OS utan att komma till några större insikter. Bäst tycker jag Ara är som pissar ett x antal tusen andra OS-deltagare rakt i skallen genom att i ren protest lämna kvar sin medalj och på så sätt be hela jävla etablissemanget att dra åt helvete. Många andra hade blivit överlyckliga över den där lilla bronsbiten, men inte Ara som är fly förbannad, med all rätt. Därför blir Ara dagens hjälte här på Svarte-Petter. Amen.

Ja, då finns det inte mycket kvar att säga. Mer än att jag verkligen hoppas jag aldrig mer behöver tillbringa en hel sommar här i krokarna med det jobb jag haft. Idag har jag sagt farväl till några få av vännerna, tack för att ni finns och för att ni många gånger räddat mig under sommaren som gått. Att ni ibland brutaltvingat mig att hänga med ut på dricka trots att jag ska stå på jobbet 06.00 dagen efter eller att ni allt som oftast ställt upp som sällskap när jag behövt det. Särskilt tack till Karin som mer än en gång givit mig tak över huvudet och en säng att sova i. Det var mycket snällt av dig, något jag minns och jag lovar att jag verkligen ska försöka komma ner till Danmark någongång i höst. Nog känns det lite lustigt att vissa av er kommer jag inte träffa förrens det börjar nalka sig jul, men nu är det väl så att tiden går så fort, alla har vi projekt vi ska genomföra under hösten och kommer vara upptagna. Kommer ni till Stockholm så har ni mitt nummer och då tycker jag allt att ni ska använda det också.
Hade även ltie häng med Frida, något som det varit alldeles för lite av i sommar. Nu när hon flyttat träffas vi inte så ofta, tur för min del är att Fredrik bor kvar i Stockholm så några gånger kommer vi ses i höst. Fixade även hennes trådlösa internet, hackerpoäng till mig liksom.

Klockan är mycket, imorgon ska jag packa ihop alla mina saker och resa en sådär tjugo mil västerut. Vad jag gör uppe såhär sent är mest för att jag har pysslat lite med en sak till våran årsdag som är på tisdag, vad säger jag inte. Ska väl ut och tjuvröka en sista cigg innan jag fimpar luman för dagen. Vi ses imån...

Mitt "sommarlov" i Småland börjar så sakteliga dra mot sitt slut. Ute blåser det svaga och friska höstvindar. En sommar som gått rätt fort trots allt. Så avlägset är det inte sen den dagen jag kom hem. Har klara minnen från de första dagarna jag var här. Först kom jag hem efter diverse tågstrul från Göteborg, tittade på Sverige-Grekland med familjen plus mormor. Dagen efter jobbade jag min första dag och på kvällen träffade jag några vänner. När vi sagt adjö för kvällen till varandra mådde jag så dåligt psykiskt så jag visste varken ut eller in. I bilen hem var tanken att köra rakt in i närmsta mötande lastbil oerhört lockande. Hem kom jag och bröt ihop, satt på toaletten och lipade i en kvart, Torsdagen var det baldag och jag började med att åka Värnamo-Vetlanda tur och retur två gånger plus jobba lite i Vetlanda för att så småningom hamna i Beckas friggebod med vänner, bland annat Simon. Vi hade en trevlig kväll med öl och jag var minsann lite småsjuk. På fredagen tog Josef studenten vilket innebar att jag fick ordna och dona en massa i hemmet. Åka in till Värnamo och titta på studenter som var glada och lyckliga. Sen åka hem och ha den tråkigaste kvällen. Var länge sedan jag kände mig så malplacerad bland männiksor. Ett gäng folk som tidigare i mitt liv betytt saker som jag nu står så långt ifrån så jag vet inte vad. Lördagen blev i alla fall en trevlig festkväll med en massa gamla vänner, whisky, fotboll och allt vad det innebär. Veckan efter var det bara jobb, hänga med vänner och jobba ännu mer som gällde. Så har sommaren fortskridit och när jag ser tillbaka på det är det mest en svart sörja med jobb och fika på stigs, öl på gästis, öl utomhus. Ömsom regn och ömsom sol. Ljuspunkterna i den småländska tristesses var förutom vännerna min kära flickvän som jag kunde fly till lite då och då. Nu är sista arbetsdagen avklarad och kvar finns bara jag, jag, jag. Arbetskläderna luktar fortfarande lika illa men jag hoppas de aldrig behöver beklä min arma kropp igen. De fula arbetsskorna står i förrådet där jag gladeligen ser att de möglar ihop till oigenkännlighet. Inga förpliktigheter kvar till den gyllene måsen, aldrig mer behöver jag få samtal därifrån i fråga om mina tjänster. Tyvärr känns det inte som jag vunnit ett OS-guld, mer bara ett ryck på axeln och sen vidare i livet, mot den framtid som väntar och vad den har i sin ficka vet varken du eller jag.

Ikväll är det Mattias solokväll. Sitter hemma i huset ute på prärien med en utslagen hund som ända sällskap. Bröderna är på kristen festival utanför Örebror, mamma och pappa är iväg och äter på restaurang någonstans. Helt allena sitter jag med min laptop och lyssnar på Fleet Foxes, blev så illa tvungen till att göra det sedan Olivia ringde och spelade upp en låt från deras spelning från WoW. Igårkväll fick jag höra fyra låtar från BD:s farvälspelning. Både glädje och sorg där, men viss gåshud uppstod på min svettiga arbetarkropp. Vid nio ska jag välja film att se på tv, antingen "21 Grams" eller "Absolut Makt", den sista har jag läst i bokform för många, många år sen.

Min mening var att jag skulle skippa titta så mycket på OS i år. Men jag fastnade framför tv:n i uttråkighetens tecken och tittade på herrarnas gymnastikkval i lite dryga två timmar. Helt fascinerad över vad de klarar av att göra, satt bara och hummade för mig själv. Mest patetiskt var dock expertkommentaren som försökte uttrycka hur stolt han var över att ett av hans egenkomponerade rörelser hade hans namn som dagens gymnaster utövar. Lite tokigt blev det allt där allt. Men som sagt, en imponerande uppvisning av vad människokroppen klarar av.

/Sune

Fredag idag, 080808 står det i kalendern. Alla Stockholmare slår sig för bröstet, leker vattenkrig och super till det kring svampen. Borta i Kina slår sig diktaturen för bröstet och inviger OS tillsammans med hycklargänget IOK. För min egen del ska jag slå mig för bröstet och arbeta min sista dag för sommaren ikväll. Götlaborgarna slår sig för bröstet och tar avsked till några av stans största söner i regnoväder som ska slå det mesta. Vad som känns mest bittert? Att jag missar BD och att min underbara flickvän är där och inte jag. Way Out West är ändå våran lilla festival, det var där det blev på riktigt. Fast Emmaboda har ju sin självklara del i historien den med. Enda lilla glädjen jag får är som sagt att det ska regna som fan i Gbg under helgen vilket gör livet lite mera uthärdligt. 08-firandet klarar jag mig gott utan, är ingen Stockholmare än så att säga. Kinesernas OS ska jag försöka undvika i så stor grad som möjligt. Mer om min personliga bojkott en annan dag då huvudet mår bra.

Så ja, då ska jag snart dra på mig de illaluktande arbetskläderna en sista gång. Min åttonde sommar uppe på Hamburger-kullen tar slut och jag hoppas innerligt att en epok går i graven nu och min relation till Gyllene Måsen får ett slut. Av erfarenhet ska man aldrig säga aldrig så även den här gången. Nästa sommar ser jag hellre att jag sitter på en redaktion någonstans och får göra det jag vill istället.

Verkar som om mina vänner här ska ut och supa ikväll. Undrar om någon har kraft och ork att dricka lite med mig imorgon då. Annars pissar jag på er alla om ni sviker nu. Hejdå

Sista kvällen för denna sommaren jag iklär mig rollen som arbetsledare. Det känns skönt men helst vill jag slippa. Hatar att jobba, hatar att hjärnfunktionen stängs av och ingenting vettigt kommer ur mig. Man lever bara i jobb, jobb, jobb och sen sova lite. Vaknar försöker ta lite DN, går inte bra. Dricker kaffe, blir kissnödig och tjuvröker lite. Alldeles snart är det över, helt jävla underbart att det är slut, snipp, snapp slut och fan och hans moster. Men bara ikväll och imorgon då jag får arbeta som "vanlig" medarbetare, sen hejdå.

Är lite avundsjuk på de som ska till WoW, men vädret verkar ju inte bli det bästa så jag betackar mig ändå. Återkommer inom kort med förhoppningsvis något annat än trötta livsuppdateringar.

Två koppar kaffe och två cigg, lite frukost och sen iväg. Redan kysst varandra adjö och saknaden börjar så smått födas i hjärtat mitt. Visserligen bara sex dagar utan varandra men ändå. Inte alls roligt känns det just nu. Blir buss, pendel och sen tåg för att om fyra timmar stå på Värnamo station och vänta in att få jobba. Fyra dagar kvar på jobbet och sen bär det av till Västkusten igen för en veckas semester och vecka 34 återvänder jag med pompa och ståt till Stockholm, sent en tisdagkväll, snudd på natt. Om en vecka firar jag och Olivia ett år tillsammans, det trodde jag inte för lite mer än ett år sen att jag skulle sitta i den sitsen, men glad är jag, och väldigt lycklig. Nu hinner jag inte skriva mer utan måste dra mig. Hejdå

Tillbaka i civilationen efter att ha tillbringat en vecka djupt inne i de småländska skogarna. Tog en liten avstickare till flickvännen på Västkusten eftersom resan dit var gratis och jag råkade vara ledig idag. Hade ingen större lust att vända hem till familjen i Rydaholm med efter-festivalångesten. Så nu sitter jag i sängen jag suttit i åtskilliga gånger och författar inlägg på bloggen efter min lilla bloggsemester. Regnet har fullkomligt öst ner hela dagen och Olivia har jobbat. Så dagen har gått till att försöka komma up to speed med vad som hänt under den gångna veckan. Lagade även lunch till min hårt arbetande kvinna. Citronkyckling med lite couscous och en förjävla god sås blev det. Uträttade lite ärenden för familjen Åkerman likaså. Hämtade paket i Kungsbacka och handlade mat, så vuxet det känns. Alldeles, alldeles snart kommer Olivia hem från jobbet. Blir lite mat och jag antar att vi kommer titta klart på Ebba & Didrik. Låter som en lagom lugn kväll inför de kommande fyra dagarnas avslutande arbetskvällar. Suget efter Way Out West blev lite större nu när så även Simon ska dit, men snart har vi en hel höst att tillbringa tillsammans, min gissning lutar åt att det blir mycket tv-spel och sen har jag planer för annat vi ska göra, men med det återkommer jag till en annan gång.

Hur var Emmaboda då undrar ni säkert alla? Eller några i alla fall. Jo för fan, det var en lyxfestival eftersom Olivias farmor och farfar bor i Lindås (litet samhälle ihopväxt med Emmaboda). Så det har bjudits på stadig frukost varje morgon, duschat varje dag, borstat tänderna och även lunch har det varit varje dag. Läst lite i den lokala dagstidningen och slutligen sov vi även två nätter i huset då Olivias allergi gjorde att uppvaknande på festivalområdet inte var speciellt roligt för hennes del. I övrigt har jag druckit tre flak öl, rökt cirka tio paket cigg och ätit en massa jävla mat. På ett sätt var det lite konstigt att ingen av närmaste i min festivalåkarkrets var med, vilket gjorde det lite lustigt ibland. Ingen Simon, Dragan, Frida, Offe, Oskar, Klarin-gänget eller Dennis. Så istället har jag varvat umgänget med Olivia med vänner och testosteroncampet från Värnamo. Rent bandmässigt var det väl inte speciellt välsått. Insåg väl att konserterna var det minst roliga på festivalen typ. Bäst var nog Boyz Noise och största besvikelsen Justice. Eller Justice var inte dåligt men hypen och peppen var total och det blev mer bara ett antiklimax där de alldeles för högt ställda förväntningarna inte infriades. Mysigast var i alla fall Billie the Vision & the Dancers. Den som ligga mest på festivalen var antagligen Facehunter har vi alla räknat ut. Fick se en lite halvtaskig, smygtagen bild på Facehunter i älskogstagen ute i skogen. Själv fick jag även bevittna ett par mitt under pågående samlag i en annan skog under min kissepaus. Kan kort konstatera att det åtminstonde var den mest bekväma festivalen jag varit på men effekten på det var att dagsfyllorna försvann, vilket var lite tråkigt, men jag är nog för gammal för sådant ändå.

Torsdag idag, ytterliggare en torsdag i min kamp att få lämna Smålandet bakom och vädra höstluft i Stockholm. Enligt mina små kalkyler jag gillar att rita i skallen min är det cirka en och en halv vecka kvar av boendet här i Rydaholm. I beräkningarna måste jag även räkna med en vecka på Emmaboda, semester kan vi kalla det. Men bara en och en halv vecka, ren och skär tid här i obygden. Jag blir hämmad av att bo här, min frihet är alldeles för begränsad. Så fort det ska faras någonstans ska det ordnas med bil och bensin är dyrt, jävla skit. Saknar SL-kortet utav helvete. Det enda som behövdes för att åka någonstans kändes det som. För att skapa en symbol för att slutet är nära köpte jag tågbiljetter härifrån innan idag. En lättnadens drag gick genom kroppen och en liten turné Rydaholm-Frillesås-Stockholm för 160 kronor är helt okej för min del. Om ni vill ha tips hur ni reser billigt med SJ så fråga mig. Efter det senaste årets distansförhållande kan jag börja driva en högskolekurs på 15 hp med namn "Biljettbokning på SJ-vetenskap A".

Det har varit lite upp och ner de senaste dagarna. Helgens arbete stökades över, de två lediga dagarna gick alldeles för fort och nu är jag ledig igen. Passade på med vädergudarnas milda överblick att vistas ute idag. Satt i skuggan under äppelträden och malde igenom senaste numret av Filter. Samtidigt njöt jag av att ha en ny iPod. Lyssnade på lite norsk fjorddisco och svensk techno. Snart ska det grillas i familjen, saknar min andra familj dock vid grillning. För mig är grillning något som sker i samband med kall öl, samtal och rökning vid grillen. Nu blir det bara samtal på sin höjd.

Nu tar jag semester från bloggen ett tag, hur länge återstår att se. Måste finna lågan igen.

Lev väl

Ederan Sune

I skrivande stund sitter jag och tittar på en hund som i sin tur med stora ögon följer damssugarens framfart genom huset. Med den mening får jag in en rätt bra känsla över hur spännande min kväll ter sig. Inte för att jag är ute efter rajraj, dricka, knulla, knarkagrejen utan mera ett konstaterande. Är ändå rätt likgiltig över den här helgen och så även nästa. Jag behöver inte helgerna här i Värnamo, vi dricker öl, röker mycket, folk blir fulla och ska lösa all jordens orättvisor. Påminner mycket väl om hur det såg ut innan jag flyttade, trots att vi ska vara ett år äldre, ett år med erfarenheter om att lämna boet, trygga, tråkiga Värnamo. Så jag sitter gärna hemma med min laptop, läser några bloggar och tittar på olika saker. Funderar på om det ska bli sängdags inom en snar framtid, vi får se, känner mig inte så trött trots att arbetsdagarna oftast drar iväg över tolv timmar. Äro härdad, äro härdad så ett kärnvapenkrig ej rör mig i ryggen. Kan bada i stål, kan springa på eld, sova på spikar och hoppa från viadukten.

Tänker mycket på livet, det gör jag alltid, alldeles för ofta. Drömmer om lugnet, jag tror jag vet hur jag vill ha lugnet. Fast jag bara tror, vet gör jag inte då jag aldrig riktigt provat lugnet. Lugnet är en stuga, antingen vid en sjö eller ett hav, en stuga utan internet är det. Rinnande vatten och toalett för gärna ingå, men ingen kontakt med det globala nätet. Nej tack, nej tack, hellre ett par böcker, tidningar, god mat och en uppsättning med Bag-in-boxar. Gärna något trevligt sällskap, inte för många. Gärna en söt, ack så söt, flickvän. Helst så, en ack så söt flickvän. I annat fall, en vän som inte är för lång men gärna med skägg. Frågar mig bara om jag klarar av isolationen från allt. Jag hoppas jag kan, jag borde verkligen. Bara varva ner, varva ner. Mitt liv rusar fram i ständig autobahn. Senaste året har varit Sthlm-Gbg tur och retur, skola, tentor, supa, sova, röka, dricka kaffe, läsa DN och tillbaka till Småland med jobb, jobb, jobb och dricka. Snart är det Stockholm igen men jag känner ett behov av lugnet, jag hoppas det kommer snart.

Det slutar alltid med att jag sitter här utarbetad och jävlig. Då skrivs det bara inlägg om vilka knäppa bedrifter jag lyckats med på jobbet mitt. Idag blir det inget sånt, men tyvärr blir det inte mycket alls. Skallen blir bara tom och skriker på sömn. Jag undrar vad lille Simon gör ikväll?

En rolig grej på jobbet, en ny kille som jag pratade med (han är väldigt kort, kortare än Simon) sa att jag inte skulle skämta om hans längd, då var jag nära att haspla ur mig att dvärgskämt är jag väldigt dukitg på. Tur nog knipte jag käft om det och jag antar att det var för allas bästa.

Frida är hemma i stan, weeiiii. Vi ska träffas snart, förhoppningsvis en liten kort sväng imorgon. VI har så mycket att ta igen nu. Roligt roligt, något som gör mig glad.

Väldigt spännande imorses är jag steg upp ringde jag min flickvän som var på väg hem från klubb. Ovant med att den ena nyss inlett sin nya dag medan den andre var i slutet på sin. En intressant krock och väldigt upplyftande för min del. Idag har jag varit på bra humör trots allt. Tack gumman!!!

Dagen har blivit alldeles för lång och orken den tryter. Därav kommer jag inte att i detalj beskriva hur det känns i kroppen efter att ha skjutsat runt på några ton varor medelst handtruck och with bare hands. Räknade ut lite i överslag att jag lyft kartonger idag med en sammanlagd vikt över ett ton, det gör inte ni varje dag inte. För en gångs skull känner jag mig som en riktig arbetare. Det var nog allt, jo förresten, jag provade att lira lite nätpoker för första gången på något år, det var sådär kul.

PS. Jsg saknar dig. DS.

Jag som trodde det skulle bli skönt med att vara ledig. As always har jag så fel. Visserligen är det rätt gott och inte jobba. Men att sitta ute i Rydaholm en hel dag är snudd på vedervärdigt. Dels blir man förslappat så det enda som orkas med är internet. Och väl på det globala intranätet tar underhållningen slut efter en två timmars surfande sådär. Efter blir det bara trist och tråkigt. Borde kanske fortsätta att läsa den där boken om Ian Curtis eller ringa de där samtalen jag borde ringa eller skriva det där jag ska skriva. Men nej nej nej. Jag har konverterats till soffpotatisens storebror och längtar mest till att det ska bli kväll så jag kan luta mig tillbaka, titta på Generation Kill och äta chipsen som blev kvar från helgen. Ni ser, jag som tjatat om Generation Kill en dag eller så har inte tittat på det än. Skulle jag göra det nu kommer resten av dagen kännas hopplös, nu har jag något att se framemot. Funderar starkt på en liten "promenad", hejdå

Idag ska jag ägna mig åt tjuvrökning, fjorddisco och "Generation Kill". Vi får se hur det går, tjaaa

Helgen har i vanlig ordning när den är ledig gått alldeles för fort. När man dessutom tillbringar den med sin käresta har tiden en viss förmåga att dubbla sin hastighet. Så knappt innan jag hann säga hej är det söndagkväll och om sex timmar sitter jag i bilen på väg till jobbet. Hur det känns behövs ingen examen från Chalmers för att räkna ut. Jag ligger mycket hellre och trängs i en nittiosäng än må såhär. Fy farao, men för att skymta en gnutta glädje är jag ledig på tisdag igen, vilket är en kort liten glädjeperiod som ändå fylls med ångest och skit innan jag öppnar ögonen mina. På tal om ögon är det dags att fälla ihop mina två och hoppas på en bättre värld utan Gyllene M och hans moster.

Sitter lite och kikar i min kalender och ser att det är halvtid på sommaren i Småland. För ganska exakt en månad sen kom jag hit och om ytterliggare en månad drar jag härifrån. Det känns väldigt skönt att det inte är så mycket kvar. Tre veckor på jobbet är inte för jävla illa. Dock är det värst veckor som kommer nu, industrisemester och jävelskap. Nåväl, för att fira detta blir det strax infärd mot Värnamo för att på bästa sätt välkomna min flickvän till världens ände. Ikväll vankas det festligheter  och så. Ser verkligen framemot en ledig helg. Från min sida kommer uppdateringarna nog utebli, bara så ni vet. Hejdå

Vi kanske borde försöka skriva lite här ändå mellan varven. Just nu rullar mitt liv på i hundratio känns det som. Jobbar, sover, skiter, läser DN, läser bloggar, pratar i telefon och där har ni mitt liv. Under dagarna som gått har jag blivit ett par kilo hår lättare kan tilläggas. Har ett kvällspass kvar och efter det är det ledig helg. Flickvänsbesök på schemat, brilliant kommer det bli. Länge sen kändes ett dygn så här långt som detta. Aj aj aj. Annars är det väl som vanligt med jobbet. Funkar det ena är det något annat som inte funkar och så rullar det vidare, om och om igen. Ibland är det skitmycket att göra, ibland är det jättelugnt. Oftast är det skitmycket, allt som vanligt så och. Överlever jag kvällen, så blir jag glad.

En liten fin historia.
Små barn, vi räknar upp till åtta år ungefär har en viss förmåga att få mitt hjärta att smälta lite, litegrann. Igår hände det igen, min lilla kusin på fem-sex år var förbi jobbet igårkväll. De var på väg norrut i landet efter att ha bott hos oss i några dagar. Det lilla flickebarnet hade speciellt fattat tycke för våran hund varpå jag frågade:
- Kommer du sakna Chanel (hundens namns) nu då?
Varpå kusinen min svarar:
- Ja, och dig med.
Där har vi hjärtsmältning.

Mera analyser från omvärlden lär så och dröja. Jag har nog annat och stå i här ska ni se.

Livet är inte alltid en dans att dansa sig igenom. Bevis på det har jag fått i mängder under den senaste tiden. Jag tillbringar större delen av min tid åt ett jobb jag inte gillar och resterande tid går åt till att sova, social umgängen och att sakna min flickvän. Helgen som passerat innebar bland annat snudd på fyrtio timmars arbete. Var någonstans är det normalt? För de flesta människor finns det nog inte ens på världskartan. För mig är det inget speciellt, det har hänt så många gånger att jag knappt ens reagerar över det faktumet längre. Förvånas fortfarande över att jag inte ramlar ihop på söndagen och aldrig mer reser mig upp. Min smärtgräns för jobb är så onormalt hög att hälften fanimig är skrämmande.

Jag kan dessutom bjuda på två olika slags ögonblickskänslor som drabbat mig under de senaste dagarna.

Gästgivaregården lördag klockan 01.00
En dag som bestod av tolv timmars arbete övergick till en liten grillfest med några vänner på kvällen. Nio öl senare sitter jag i en fotölj på Gästis och dricker ur den sista klunken öl ur glaset mitt. Under hela kvällen har jag jagat bort tanken på det faktum att jag ska jobba tidigt på morgonen efter. Men till slut går det inte och hålla emot. Allt självhat som går att uppbringa sköljer över mig som en tsunamivåg. Så mycket som jag förbannade mig själv i det ögonblicket går inte att beskriva med ord. Det är självdestruktivitet på hög nivå. Att lura sig själv till något trevligt när konskevenserna blir förödande för mig själv. Trots detta höll jag masken och tackade Gud att jag överlevde resan på Tottos pakethållare till Gästis. Den resan må ha väckt halva Värnamo med mitt dödsföraktade skrik.

Parkeringsplats på väg 27 mellan Horda och Bor, måndag 17.40
Mitt hem i Värnamo har förvandlats till en släktgård. Mammas alla syskon med familjer har helt plötsligt sammanstrålat här. Bakgården påminner om en amerikansk trailerpark och det vimlar av folk i huset. Oftast pratas det om hundar, något jag finner oerhört tråkigt. När det är en massa släkt här försvåras dessutom momentet tjuvrökning till nivån omöjligt vilket lett till att mitt nikotinintag sjunkit till noll. Så efter att ha ätit middag med släkten tar jag bilen och bränner iväg in mot Värnamo. När jag kommit utanför Rydaholm med en mils avstånd ungefär kände jag mig trygg och svängde in på första, bästa parkeringplats. Hoppade ur bilen och på nolltid stod jag med en rykande cigarett i näven. Efter någon minut kom så tillfredsställelsen och en nikotinkick som på beställning. Just där var livet så bra och underbart i ruset av tobaksröken. Var tvungen att sitta still i bilen några minuter för att dämpa nickokicken innan jag vågade köra vidare. Sådana enkla nöjen gör vardagen lite bättre.

På schemat står nu tre dagars kvällsjobb vilket innebär att min redan dåliga sociala status försämras till något som kan liknas nollnivå. Må så vara för på fredag kommer Olivia hit och jag känner på mig att det kommer bli mycket bra. Om inte snudd på underbart. Jag önskar så att jag kunde ha henne nära jämt...

Tanken på att ens skriva något med substans på den här bloggen i mitt tillstånd är obefintlig. Jag tänkte bara säga att jag lever, men att jag hatar mig själv för vissa saker.

Vaknade med ett ryck och tittade på klockan. Utan att ha hört signalen hade jag vaknat och där låg jag, genomsvett i en kittel till rum, och kände mig rånad och bedragen. Min korta sömn var slut och nu har jag tre dagar med närmare 35-40 timmars arbete på schemat. Om ni någon gång har våndats här i livet så kan ni prova på hur jag känner mig nu, ack ack ack. Hoppas ni får en bra helg allesammans, själv hoppas jag mest på att överleva...

Min lilla ledighet på två dagar börjar så sakteliga rinna iväg ner i det stora havet kallat arbete. Dagen har jag inte gjort mycket alls. Lite det som är tanken för mig och ledighet, att inte göra mycket alls. Nu när våra föräldrar är borta fick jag ta på mig rollen som ledare i familjen. Med tanke på min ålder och visdom var det inte mer än rätt. Så idag har jag delegerat ut uppgifter, någon ska diska, någon ska ta långpromenad med hunden och så. Styrt upp matinköp och bankbesök. För att inte verka allt för maktgalen ordnade jag mat till de handlingsfattiga barnen. Vid spisen känner jag mig ibland som en mästare och bjöd på en specialare, nämligen den väl berömda limelaxpastan. Resultatet föll väl ut, till och med min notorskt kräsen lillebror åt en hel tallrik. Min egna mage känns mer som ett tiokilos cementblock och hjärtat slår inte så rytmiskt längre.

Igårkväll var vi några vänner ute på Näsudden. De andra drack cola och kaffe, jag drack öl och sa bara "jag är ledig, då får man dricka". Så sant, blev rätt dragen om jag får säga det själv. Det var roligt, det var inte lika kul att vakna idag. Snudd på inte alls. Men det gick trots allt. Gläder mig åt att jag satte en reservklocka i alla fall. För mobillarmet hade jag lyckats stänga av utan att öppna ögonen eller ens märka att det ringde. Snart ska jag in till Storbyn igen och fika. Undrar hur Simon har det, var längesen jag hörde något ifrån pojken...