Svarte-Petter

För att återigen bevisa att tesen "snåla smålänningar" stämmer ska vi nu gå på Whyreds utförsäljning borta vid Karlaplan för att se om vi kan fynda något spännande. Det är som när jag var och handlade med min roomie Jimmy. Så fort han såg en lapp med extrapriser frågade han om jag inte skulle slå till. Men när det kommer till mat är det inte riktigt lika lätt att fynda. Bara om ett visst märke eller vara har extrapris slår jag till. Annars brukar det mest bli rutinshopping på mataffären. Jag behöver ju för fan kläder, hoppas jag hittar något jag vill ha.

Som ni alla kanske inte vet så läser jag (Sune) och Simon samma utbildning. Enda hooken är att jag började ett halvår före Simon och med det innebär det ett visst ansvar för mig. Eller ansvar, jag tycker mest det är roligt och kan samtidigt titulera mig som mentor åt den blivande stjärnjournalisten. Till fördelarna hör att jag har kunnat sälja av större delen av mina använda kursböcker utan någon som helst ansträngning. Bäst i den rådande situationen är att jag kan återblicka på vad jag gjort, allt som oftast misstag, och på så sätt avråda Simon att göra om det. Det är lite av en win-win-sits vi har här. Nu när min klass håller på med medietekniken är det skönt att hjälpa Simon lite med journalistiken så man inte glömmer bort allt jag lärde mig under det första året. I måndags till exempel åkte jag hem till Simon och hjälpte till med förberedelsen för en intervju han skulle ha lite senare. Eller när han har skrivit klart sina artiklar mejlar han över den till mig för att be om en åsikt, vilket jag också brukar lämna ett par styckna. Nu tror jag att Simon skulle klara sig alldeles utmärkt utan mitt självpåtagna mentorskap, men än så länge har han inte klagat så jag kör vidare.

Morgonen blev ju inte direkt bättre av att jag öppnade ytterdörren och fann det lilla tidningsstället, som varje morgon brukar innehålla ett rykande färskt nummer av DN, tomt. Här har jag gått upp cirka en timme i förväg för att kunna läsa DN ordentligt och möts av denna syn. Känner mig verkligen avsnoppad och med det här vill jag meddela att den här dagen fått värsta möjliga tänkbara start, kuken!

Hmm, egentligen borde jag sova. Ligger i sängen med laptopen på magen min. Har haft en rätt trevlig dag ändå. Skjutit folk på Simons xbox, ätit etiopisk mat, tittat på Entourage, fått lite gästlisteplatser till helgen, degat framför Seinfeld, läst lite i "Byt namn1!" och varit rastlös. Kan dock inte förmå mig själv att fälla igen datorn min som värmer mig både rent fysiskt och på ett mer känslomässigt sätt. Youtubar fran en massa gamla fina sånger från 60-talet. Det är mestadels Elvis och Beatles. Jag är en mjuk man som lyssnar på dessa band. Föll aldrig för tuffa Stones, The Who eller Jimi Hendrix. Jag har varit, är och verkar förbli en människa som faller för the hjärta & smärta liksom. Tycker Elvis "Always On My Mind" är bland det vackraste som skapats i musik väg, trots att den egentligen har en dyster bakgrund. Trots allt är han inte arg, han är självkritisk istället. Något jag kan identifiera mig med. Sen är kärleksförklaringen i "I Can't help falling in love with you" magisk ut i varenda ton, en låt som kramar om och skänker värme.

Nehe, nu börjar ögonlocken väga lite för mycket för att tvingas hållas öppna. Jag hoppas på en bättre bloggdag imorgon. Godnatt

Söndag idag, helgen som gått har snart slutat men det känns knappt som den börjat. Fredagen började med att ag sov lite för länge, åkte till skolan och avverkade lite tid och en öl på skolpuben innan hemresa. Träffade en vän från skolan jag inte mött på länge och pratade lite med henne. Väl hemma var det bara fixa lite mat och sen gick jag till Carmen för att hänga med Simon, Johan och Malin. Träffade lite andra vänner där med och sen hem till lägenheten där Jimmy bjöd på ett glas rödvin innan jag vek in hovarna lite efter tolv. Så igår ringde klockan halv sex, snooza lite och sen upp med tuppen. Frukost kunde jag knappt äta då min mage protesterade och gav ifrån sig ett magknip från hell. Missdömde tiden och fick stressa till pendeln. Vänta tio minuter i Årstaberg och sen skjuts ut till lagret i Jordbro. Väl där ägnade jag förmiddagen åt att rabla modellnummer och räkna diskmaskiner, kylskåp, spisar och gud vet vad. Lunch med hämtmat från McDonalds och sedan ut och räkna om en massa maskiner igen. Resten av kvällen ägnade jag åt att cruisa runt på en truck med Simon som chaufför samt spela lite lagerfotboll och annat som inte bör missas. Hann även med och röka någon cigg på lastkajen för en total upplevelse som arbetare. Framåt elva halv tolv blev vi hemskickade och kanppt utanför dörren ringer Jossan som är i Stockholm och sitter på vårat favvohak Snottys med några vänner. Så hem, byta om fort som fan och sen när på Skånegatan. Hänger lite med Jossan, får lite trevligt skvaller och uppdateringar om hur det är med våra liv innan de drar vidare och jag går hem för att invänta telefonsamtal från Västkusten. Sitter lite på Jimmys rum och låter Jimmy guida mig genom Östersunds musikskatt med ytterliggare ett glas rödvin. Till slut ringer Olivia och jag går till sängs och somnar vid halv tre tiden. idag är det sova länge, läsa DN länge och inte titta ut genom fönstret då vädret är allt annat än inbjudande. Ska ägna eftermiddagen åt lite fotboll och mat för att under kvällen gåt till Nada och se Jimmys band, Penny Century, spela.

Känner mig lite småsjuk eller något, huvudet är inte på skaft och jag skyller på det plus en hård helg att detta inlägg blev snudd på miserabelt. Jag ville väl mest meddela att jag lever, vilket jag fortfarande gör i högsta grad. Vi återkommer senare med en veckosammanfattning, hoppas på att jag repat mig tills dess. Adjö

Något jag sysslat med ett bra tag är att romantisera kring arbetaryrken. Det började redan i Värnamo när vi gick runt och låtsades vara Volvo-arbetare på Torslandafabriken, fackanslutna och hela kittet. Klagade på höga fackavgifter, köer till arbetsförmedlingen och problemen hemma i trean ute i Bergsjön. Till det fina kommer att jag aldrig varit fackansluten, aldrig besökt arbetsförmedlingen och aldrig bott i Bergsjön. Istället har jag knegat en himla massa år på Mackedoncen. Hur många vet jag knappt själv. Jag har gått från lägsta nivå till att bli chefernas gullepojke med lite för stort ansvar än vad jag nog ville ha. Men något riktigt arbetar-arbete var det inte. Inga strejker, fackmöten, lunchlådor, häng vid stämpelklockan, 7-16, regelbundna arbetstider och industrisemester. Mitt jobb var nog jävligare än de flesta knegarjobben kan jag konstatera. Till nyheten då, imorgon ska jag ut på ett lager och arbeta. Känns väldigt stort för mig som aldrig haft ett annat jobb än mitt doncen. Tyvärr saknar jag Fristadsbyxor, stålhettekängor, lössnus och andra viktiga accessoarer som en riktig arbetare har. Men det blir fint ändå, ska dra igång allsång känner jag på lagret "Stockworkers of the world, unite and take over". Vi börjar vid sju-tiden, vilket således leder till tidig sänggång inatt, först en runda på Carmen med mina fackbröder.

Snart kan vi ringa i stora klockan som förkunnar att det är helg. Först ska jag iväg en sväng till skolan och sitta i en datasal under tre timmar. Låter inte så himla kul och det är det fanimig inte heller. Lyckades så småningom gå upp ur sängen vid halv elva. Igår var jag ute en kort liten sväng. Var på Knast med Staffan och såg Per Sinding-Larsen spela skivor och dricka lite öl sådär. Innan det var jag hemma hos Simon och våldförde mig på hans Xbox. NHL 09 är ju rätt råligt, har alltidvarit svag för hockeyspel genom åren, ända sedan NHL 94 någon gång. Utvecklingen har ju gått framåt sedan dess kan vi konstatera. Under min vistelse hos Simon hasplade sig den unge mannen ut sig att Hello Saferides skiva faktiskt var jävligt bra, han sa att den var bättre än Nordpolen. Jag höll med om att skivan är mycket bra men la i en brasklapp angående dess förträfflighet gentemot Nordpolen. Så nu sitter jag här och lyssnar på Hello Saferide, visst fan är det jävligt bra. Grymt mycket bättre än debuten om jag får säga det själv. Grammisvarningar utfärdad här.

Hos Simon där bor fashion som vi säger. Bara ett litet konstaterande. Så, idag lider jag lite av sviterna från nattens arbete. Vaknade till klockan tio, tyckte det var för tidigt så jag somnade om och vaknade igen, tittade på klockan och ooops så var den över ett, dags att gå opp. Frukost, kaffe, DN och en Jimmy som hade Skype-konferens i två timmar. Han och en vän ska skriva någon slags lexicon över svensk indie för japaner, japp, sådant sysslar de gamla indierävarna med. Själv var jag lite lost, fördrev en jävla massa tid med Football Manager, orkade inget annat av tankekraft. Simon ringde och jag var mest bara otrevlig och dan. Så kan det gå när inte haspen ligger på. Snart ska jag för en gångs skull promenera till Simon och spela lite xbox för att därifrån vandra vidare till Knast för att hänga med en klasspolare. Något mer har jag inte att tillägga förutom att jag hoppas Joe Biden kick Sarah Palins ass inatt hela vägen tillbaka till hålan i Alaska så vi slipper se na. Annars är det bara finanskris hit och finanskris dit. Tur att jag varken har lån, fonder eller aktier. Så jag sitter lugn i stormen här uppe på femtonde våningen. Kluckidida, haha, jag saknar min flickvän, aaaaah. Vi hörs imorgon eller så, nu ska jag dricka öl hela helgen lång.

Som dom gamla northern soul-britterna brukar göra kör jag en allnighter ikväll. Tyvärr utan svängiga b-sidor och lustiga piller. Istället har jag en kaffebryggare, ett nummer av Vanity Fair, en dator och ett glatt humör. Så under kvällens gång kommer väl lite uppdateringar att följa i det här inlägget. Har redan inlett arbetet med vissa små detaljer som tog mig cirka 45 minuter att pilla fram. Så vi får se hur det går. Mötte min granne och tog en cigg med honom. Vi var slående överens om att om deadline är 15.00 dagen efter är det bättre att köra hela natten tills man är klar istället för att gå och lägga sig med ångesten och vakna med vetskapen om att deadlinen är cirka sex timmar bort. Nu har jag istället 16 timmar på mig och det enda som ska göras är att lämna in arbetet. Så nu kör vi vänner!!!

Kring midnatt:
Oooooh, texten vi ska göra är fan helt cp och försöka redigera om till VF-format. Den är tjuvad från DN:s sida och är helt jävla åt helvete, radbrytningar efter var tredje mening och det är raka motsatsen till Vanity Fair. Det är kommer ta jävligt lång tid. penisch.

En halvtimma senare:
Jag är ju jävligt dålig på att uppskatta tid för att göra saker. Texten är färdigredigerad. Nu ska det jävlar sättas in bilder så det står härliga till.

Närmare två-snåret:
Är inne på bilder nu. Jag hatar bilder, jag hatar photoshop. Jag och photoshop går inte ihop. Jag vill göra saker men kan inte överföra min vilja genom photoshop. Men jag får väl hitta på någon genväg, genvägar är jag rätt bra på, det är jag. En liten cigg kanske inte vore fel, inte fel alls. Tralala, jag är pigg och gla. Tre snabba kaffekoppar gjorde sitt i bollen. Undras om det behövs mer kaffe eller om energin räcker till? Koncentrationen är det dock lite fel på, ADHD någon? Ner i kylan nu, bums med dig unge man.

Efter tre någongång:
Hahaha, yippie-yo. Skiten äro klar, pdf:ad och inskickat till Eva Jais-Kaiser. Om jag är nöjd med resultatet? Jovars det blev väl okej, men det finns väl en jävla massa småpill som jag inte riktigt orkar med. Hade inga "horungar" i alla fall så det är ju bra, ha. Nu är jag trött och har en jävla nackspärr. Nu ska jag sova ut ett tag och så småningom börja fila på planer inför helgen. Godnatt

Idag ser det tomt ut på bloggen. Efter ett reningsbad utöver det vanliga har både jag och Simon drabbats av skolångest vilket i sin tur brukar leda till hjärnstillestånd. För min del blir det oftast att jag gör en massa saker jag egentligen inte behöver göra men känner att det vore skönt att få gjort. Eller så spenderar jag min tid med att göra absolut ingenting av nytta alls. Idag har det varit det andra alternativet. Dock har jag gjort ett linjalinköp och tagit upp Vanity Fair ur väskan. Nu återstår bara att våga öppna InDesign och stirra på det tomma dokumentet för vidare ångest. Med lite tur återkommer jag lite senare, men högst sannolikt kommer det inte att ske. Farväl.

En tågresa och ett farväl senare. Nu sitter jag här i mitt egna lilla residens i mitt eget sällskap och lyssnar på Hello Saferide. Musiken klappar min sinnesstämning medhårs. Att komma hem är aldrig en schlager på de här resorna. Bara fyllt med ångest över skolan, livet och saknaden är väl kanske den som svider allra mest. Dagarna med Olivia går så fort så fort. De tar X2000 all over och här i Stockholm är livet mer som ett försenat Intercity-tåg. Hemma ser jag att det varit någon slags tillställning här i helgen. På golvet står två påsar tomma ölflaskor och burkar. I vasken ligger ett krossat vinglas som jag säkert aldrig kommer få se ett nytt. Kylskåpet ekar härligt tomt och det känns mindre bra att behöva vakna upp imorgon utan mat att äta till frukost. Ska väl frottera mig i vånda tillsammans med den andra delen av Svarte-Petter imorgon. Vi ska diskutera livet, krypa ner under filten och omfamna all olycka vi kan tänkas uppbringa. Nio dagar kvar att vandra i ensamhetens dal. För övrigt vet ni väl att det finns en by i Norrland som heter just "Ensamheten". Byn är som mest känd för att skola bra armbrytare och kan stoltsera med att ha världens bästa kvinnliga armbrytare, Heidi Andersson tror jag hon heter.

Med den rubriken går det alldeles utmärkt att sammanfatta min helg. Således har jag varit på Liseberg två kvällar i rad. Beblandat mig med vanlig svensk jantekultur. Flottig mat, skrikiga barn, ungdomar med Lisebergskaninöson och suckande föräldrar. Och visst kan det vara vemodigt vackert att se, undra om man själv en dag kommer återvända dit med egna barn och andra funderingar av det slaget. Men dessa tankar lämnar vi och konstaterar samtidigt att Liseberg är en bra instutition för billig, samtida populärkultur. Denna helgen bjöd på två fina konserter till priset kring en hundralapp. I Stockholm hade samma sak gått på minst det femdubbla. I fredags stod stadens store son Håkan Hellström turnépremiär på stora scenen och igårkväll gjorde Anna Järvinen med band sitt sista stopp på turnén på den mindre Taubescenen. På den förstnämnda spelningen var publiken cirka 100 gånger större än den sistnämnda. Låt oss fundera över spelningarna var för sig en liten stund.

Håkan Hellström: Att med ord beskriva vad Håkan genom åren betytt för mig som person är svårt. Därav blir en spelning med denne man alltid lite extra komplex. Många enskilda låtar har så många minnen, så många känslor att kopplas till. Konserten blev något av en dusch i gåshud. Från det att de första pianotonerna till "Tro & Tvivel" till de sista gitarrackorden på gamla favoriten "Vi två, 17 år" kom gåshuden tillbaka i tid och otid. I lokalpressen dagen efter basunderades det ut högsta betyg och döda återuppstod under konserten. Riktigt så bra var det inte. Helt ärligt var det den sämsta av de sex Håkanspelningar jag varit med om. Inte för att det är dåligt utan att de andra var ohygglgit mycket bättre. För min del ville spelningen aldrig riktigt lyfta upp till skyarna. Den låg och puttrade för avfärd men inte ens under "Känn ingen sorg för mig Göteborg" ville raketen dra iväg. För många andra gjorde den säkert det men för min egen del gjorde den inte det. Låtvalet var även det av sviktande kvalité. Håkan har ju nu ett digert låtarkiv att välja ur vilket gör spelningarna mindre förutsägbara. Just idag saknades väl lite väl många av mina egna personliga favoriter för att jag skulle vara riktigt nöjd. Jag hade sett framemot att få stå och lipa till "Hurricane Gilbert", men det fick jag inte. För riktiga män gråter bara till "Hurricane Gilbert" och "Broken Promised Land". Och ett annat moment som störde mig var att den eviga saxofonen kom in och brölade i vareviga låt. Håkan kanske kände att nu när Ulf Lundell börjar sjunga på sista refrängen ska Moneybrother få en kamp om epitet "Sveriges Springsteen". Men visst var det vackert när Håkan innan "Gårdakvarnar & Skit" sa "1:a september, Nya Ullevi, Gais-IFK, 1-0". Och att han avslutade med "Vi två, 17 år" var en resa tillbaka till ungdomens år med turnéerna kring "Det är så jag säger det"-tiden. Någon femplussare var det inte, men väl en svag fyraplusrökare.

Så igår var det Anna Järvinens tur att spela. Inför max 200 sittande själar bjöds vi på de flesta av låtarna från hennes debutalbum. En skiva min flickvän älskar och jag har liksom hört alla låtarna utan att riktigt få någon förankring i låtarna. Med sig på scenen hade hon ett band där flera såg ut att vara kvarlevor från Jefferson Airplane eller annat valfritt band ur eran slutet på 60-talet, början på 70-talet. Men spela kunde de och de gjorde det jävligt bra också. På piano satt även Dungen himself och rev loss en och annan fet pianomacka. Med ett begränsat låtval fick vi vad som förväntats och de leverarades i en stadig treplussare. Som bonus fick vi en cover på Ingentings "Sluta ge mig råd" och en akustisk "Always On My Mind" som final. I dagens GP får konserten endast två fyrar och en Göteborgsrecensent som verkar hysa agg mot det mesta som kommer från storstaden Stockholm och var tvungen att vitsa till det med att kalla Anna för "Anna Kärvinen". Bara en sådan grej får mig att vilja ta med nämne recensent och ta en tur till hamnen för en rejäl kölhalning av dumfan.

I övrigt har jag sprungit på en hel del gamla bekanta ansikten från Småland under helgen. Mestadels trevligt att få återse folk och se att de är vid liv. Inatt ringde Simon och Dragan från deras personalfest och var rätt fulla. Så Simon kommer nog inte skriva här än på ett tag i alla fall.

/Sune

Livets dans tar en tango vidare genom västkusten. Gårdagens lilla dryckesodyssé var en hemskt trevlig upplevelse. Först billig öl på något mindre fashionabelt ställe i någon timme, fyra snabba och sen vidare genom byn. Kom in till Jazzhuset och drack mera öl. Träffade på lite lösa gamla bekantskaper ackompanjerat av popmusik och dans. Henrik Berggren var som vanligt där och det kändes väldigt mycket Göteborg från sin bästa sida. Inte mycket av den bajsnödighet som skådas i Stockholm lite då och då. Natten avslutades med en långsam promenad genom Göteborgs tomma gator. Sen sov jag resan hem och var i säng lite efter sex på morgonen.

Vaknar vid ett-tiden med lite frukost för att sedan tillbringa eftermiddagen i liggande läge med lite Six Feet Under och det där. Hämtthaimat och nu ska vi iväg till Liseberg för att se stans store son göra ett performance. Simon dricker nog sprit och borrar i cement för er som undrar.

Aaah, Simon den större romantikern söker kärleken på höstkanten, det är fint. Simon är en fin man, än utav de bästa. Om jag vore kvinna och under 165 cm lång hade jag lagt in en stöt. Det enda problemet är väl att om man blir ihop med Simon får man mig på köpet, det är inte en lika lysande idé, fast jag kan vara rätt trevlig om jag lägger manken till.

Annars då frågar ni? Jo, det är rätt bra. Jag sitter i en säng fullastad med människroppar, vita macbooks, kläder, påsar, ipods, skor, kameror, bankdosor, räkningar och läkemedel. Idag tog vi bilen en runda in till Göteborg, inte till bokmässan utan jag lät min flickvän få shoppa av sig lite. Själv gick jag mest och muttrade med en cigg i mungipan. Gårdagens resa var väl mindre lyckad. Tack vare ett enormt jävla signalfel stod trafiken på centralen i Stockholm stilla i en halvtimma typ. Så mitt tåg blev gravt försenat så jag missade sista bussen till Frillesås. Så Olivia med far fick hämta mig i Göteborg. På tåget var det jag och 500 bibliotikarer som pimplade rödtjut eller stickade koftor. Även journalisten och författaren till "Byt namn", Klas Ekman (tidigare Erikson) skymtades på tåget med sitt ståtliga skägg. Annars hände inget spännande, lyssnade en massa på Nordpolen och så.

Ikväll ska vi på popklubb och bli askalas, fira att CSN-pengarna har kommit te maj. Återkommer imorgon. Puss puss bloggen

Saxat ur Studio Virtanens blogg:





Vem denne Mattias är har jag ingen aning om.

Det är mitt tåg som ska leda mig till kärleken ikväll. Det här tåget har jag åkt minst tio gånger det senaste året så jag vet hur det kommer se ut. Tåget avgår klockan 17.07 från centralen från spår 7. Jag reser alltid i vagn 12, förutom under en period i våras då SJ tyckte folk skulle betala 100 kronor för bokad sittplats, som är placerad som vagnen näst längst fram. Vagn 11 är först och vagn 16 är sist. Mellan vagn 13 och 14 ligger tågets bistrovagn där kaffet kostar tio kronor och är det enda föremål i bistron som inte utsatts för monopolmässiga överpriser. Vagnarna 15 och 16 är således obokade vagnar där pendlarlirararna från Arboga, Enköping, Västerås, Köping och Örebro hänger.
    Ganska exakt en timme efter avgång anländer tåget till Västerås där det kan bli några minuters väntan, dock ej så långt att det är värt att gå ut och ta en cigarett. Nej, cigarettrökningen sparar vi till Örebro Central där tåget (om det följer tidtabellen) rullar in prick 19.00 för att avgå 19.10 igen vilket gör Örebro till resans enda rökpaus där man inte behöver stressa. Kanske hälften av gångerna har tåget dock varit försenat till Örebro så rökpausen utgår, särskilt i våras var det katastrofalt. Sen kommer en radda Närkestopp med Örebro södra, Kumla, Hallsberg och Laxå.
    Inne i Västergötland har oftast batterit till laptopen tagit slut så där ägnas tiden antingen med läsning, musiklyssning eller glå ut genom fönstret. Sista stoppet innan ankomst till Göteborg är Alingsås och detta bör ske cirka en halvtimma innan beräknad ankomsttid i Göteborg. Tidtabellsmässigt ska tåg 183 rulla in på Göteborgs Central 21.57, så den totala restiden blir alltså 4 timmar och 50 minuter.
    För mig som ska vidare ut till Frillesås väntar en kvarts väntan tills pendeltåget mot Kungsbacka avgår från spår 14, 15 eller 16. Väntetiden kan användas åt att fylla på nikotinförråden både själsligt och materialistiskt plus inköp av hundrakort. 25 minuter senare är tåget framme i Kungsbacka, så här sent på kvällen ofta några minuter snabbare och 22.45 avgår buss 732 från läge C på Kungsbacka resecentrum mot Frillesås. Den bussturen brukar ta kring 40 minuter att utföra, sen framme och förhoppningsvis står någon vid busshållplatsen och välkomnar med en stor, varm kram och möjligen en liten puss på det.

Just nu känns det lite trist att sömnen sviker mig. Ska upp om fem timmar och har verkligen inte tid med att sömnproblemen kickar in just nu.

Sååååå, kvällen övergick äntligen till natt. Natten är dygnets bästa tid enligt mig själv. Om jag gick önska en sak skulle det vara att jag fick vara upp längre på nätterna. Det är tyst och lugnt, ingenting händer och äntligen kan man försöka ställa in fokus här i livet. Dagen kan mestadels sammanfattas med ett större misslyckande. Mina planer på att utföra en större del av veckans skolarbete lades på is och det är väl mestadels just det som svider lite. Annars har den väl varit okej, men skolan drar alltid ner betyget, så äre. Kvällen peakde väl någon gång under aftonens Seinfeld-avsnitt som bara var sådär brilljant som Seinfeld kan vara. Fick upp humöret lite och gjorde en runda i Piratviken. Kom hem med Hello Saferide och Dungen. Om natten fick vara lite längre hade jag hunnit lyssna igenom bägge, nu skrapar jag lite på Hello Saferide ytan bara. Vad som återstår är dagens sista rök och att ta stegen upp för att vika in hovarna för dagen.

Godnatt

Idag är det en pissdag, en mellandag där huvudet inte vill hänga med i livets tango och sätter sig på tvären. Ägnat de senaste fyra timmarna åt att planlöst och utan mening surfa runt på internet med det enda syftet att få tidfan och gå. Mest önskar jag att det blev eftermiddag imorgon så jag får sätta mig på slötåget mot västkusten och den finaste flickan. Istället blir det mest att jag försummar mitt skolarbete och allt annat av sunt vett. Nu har jag rökt för mycket, druckit fyra koppar kaffe, sorterat post, diskat, läst på Flashback och en massa annan onödig skit. För att sona mina brott ska jag ta ett reningsbad i afton med Simon. Ska simma så långt så att kroppen till slut sjunker till botten.

Borde väl kommentera något om det senaste som hänt i Finland. Men orden räcker inte riktigt till. Att samma sak händer igen måste vara djupt traumatiskt för vårat grannland. Det sjukaste är att polisen hade inne den misstänkte för förhör senast igår men beslutade att låta mannen ha kvar sin vapenlicens och pistol. Jag undrar hur de poliser som fattade det beslutet mår idag? Hemskt är bara förnamnet.

PS. En liten efterlysning bara. Om någon i min klass läser det här och råkar ha bilderna till övning 1 tillgängliga så får ni gärna maila de till [email protected]. Det skulle göra mitt liv betydligt bättre så jag slipper en ondödig resa till Flempan imorgon. DS.

"Vet inte om jag vill
vakna en gång till
så jag håller mig vaken"

Textfras tagen ur Nordpolens dystopiska "Vem har sagt". Och det var länge sedan en textfras på det sättet lyckas sammanfatta det jag känner. Söndagsångest all over, två papper med olika termer från grafisk design och typygrafi som ska förklaras till imorgon. Är lite mer en halvklar men har kört fast. Ute är det mörkt och lite småkyligt. Rätt tyst är det också, bara så tyst det kan vara en sen söndagsafton. Snart börjar en ny vecka, början känns trist men från och med onsdagkväll tror jag det kommer bli ett fenomenalt crescendo. Lite kort vad som händer i veckan så ni vet!

Måndag: Skola 9-16, sedan Entourage och skolarbete
Tisdag: Skola på förmiddagen, egt arbete på eftermiddagen, kvällen simning med Simon
Onsdag: Göra klart skolarbetet. Klockan 17.06 går tåget till Göteborg, framme i Frillesås vid 23.25
Torsdag: Gå på Svanen (popklubb på Jazzhuset, efterföljare till legendariska Gump)
Fredag: Håkan Hellström på Liseberg
Lördag: Anna Järvinen på Liseberg (Nordpolen spelar på Storan, sugen på det med)
Söndag: Vila

Ska pilla lite mer med mina ord och sen knopfen. Godnatt och tack för den här veckan.