Svarte-Petter

Nu drar jag härifrån, men vi syns framåt sensommaren. Ta hand om dig och alla mina vänner. Jag kommer sakna dig. Farväl du vackra stad.

/Sune

Dagen då det är dags att lämna den fina, lilla bubblan jag levt här uppe i Stockholm är på väg att infinna sig. Med blandade känslor tar jag emot detta besked. Måste jag räkna upp för- och nackdelarna en gång till? Nej, vi vet alla hur det ligger till. Ska bli alldeles underbart att få återse min käresta imorgon, längtar så efter att få dela säng med henne igen. Och Värnamo, denna stad, aldrig blir jag av med dig. Som tur var blir det bara två månader och tack vare alla fina, goda vänner som är där kommer det nog gå bra. Enda smolket i bägaren är jobbet. Tyvärr måste cashen in och det får bli så den här sommaren helt enkelt. Så snart ska jag krypa upp i våning 15,5 och sova en sista sömn uppe i det blå. Först ska jag göra lite trevliga sysslor som att titta på Seinfeld i min ensamhet en sista gång och ta en cigg ute i mörkret.

Kvällen har spenderats åt att hjälpa Jimmy med att flytta in alla hans saker. Mest imponerad är jag av hans fyra lådor vinylplattor, mäktigt säger jag. Har hittills bara fått goda vibbar och att vi kanske ska bo ihop i höst känns inte alls avlägset. Det har alla möjligheter till att bli mycket bra.

Men som sagt, det känns lite bistert att behöva lämna Stockholm i hjärtat mitt.

Läser att min något yngre skribentvän har raljerat lite över studentminnen etc etc. Själv var jag med om det ögonblick under skolgången jag älskade mest. Nämligen dagen då sommarlovet startar. Nu behöver jag inte sitta på pendeln till Flempan förrens om lite mindre än tre månader. Aldrig traska runt i skolans lite lustiga huvudbyggnad bland data- och föreläsningssalar. Inte plåga mig själv dagarna och timmarna innan deadline. Nej, nu är det sommar mina vänner, sommar. Fy fan vad härligt, det är helt underbart. Tyvärr är det inte lika formellt och högtidligt på högskolan som det var under grundskoletiden. Ingen kyrka, inga psalmer, inga dåligt framförda körsånger av klass 3B, ingen präst som ordbajsar om hur underbar sommaren är samtidigt som han försöker sticka in ett subtilt meddelande om herrens storhet och inga lärare som viftar adjö. Istället blev det bara att säga hejdå till klasskompisarna som jag inte får se på ett par månader på pendelstationen och sen var det inte mer med det. Skitsamma, jag är fanimig lika glad för det, snart kommer Jimmy med hans prylar, så lite jobb ikväll. Kanske borde hinka vodka i Vitan med klasskompisarna, vi får se om det hinns med.

Nu är det en såndär natt. Ni vet, en sådan som man aldrig vill ska ta slut. Man vill inte ha måndag utan istället sitter man vid datorn och suger ur det sista ur helgens saft. Innerst inne hoppas jag att klockan stannar några timmar, så jag får sitta och lyssna på bra musik och driva allt annat någon annanstans. Tyvärr börjar tröttheten pocka lite på min uppmärksamhet. Så jag tar på mig mina rökar-espadrillos och häver på en jacka. Går ut och drar i mig en sista cigg. Som jag ska njuta. Nostalgi typ, köpte Marlboro Lights innan, bara för nostalgins skull. Jag + Marlboro Light = Värnamofeeling. Vi var oskiljbara ett tag, jag och Lightsen, alltid ett paket i fickan, varje dag. Hur många tusen jag drog i mig på balkongen är lite svårt att kalkylera över, men ändå var det fint på något sätt, såhär i eftertänksamhetens låga. Godnatt vänner och kärlekar. Vi syns snart.

/Eder Mattias

För att inte krackelera helt var jag tvungen att ta en botningskur. Kuren består av att gå in iTunes, rota runt lite i arkiven och spela alla de finaste låtarna som går att hitta. Det fungerar faktiskt oväntat bra, jag jagar alla dåliga tankar på flykt och låter popmusiken och alla fina minnen till olika sånger göra mig glad igen. Ska nog hålla på ett tag till. Sömn är inte så viktigt, jag har sovit ut i helgen...

Som min kollega tidigare sa så har våran uppdateringsfrekvens kraftigt gått ner under helgens gång. Vad vi har att skylla på är: Grön Tuborg, solsken, kompisar, Kjell Bergkvist, Stockholm Marathon, berg, blodiga stekar, handboll, fotboll, sängar, Trädgården och lite mer. Sista helgen i Stockholm är slut om tjugo minuter, det känns väl lite sådär halvt va. Imorgon är det skola och sen ska Jimmy flytta in sina grejer på kvällen. En ny rumskamrat kommer in, återstår att se hur länge det förblir så. Men jag tror det blir bra, hur det än kommer gå. Ingen skrivlust förtillfället, måste gå och köpa cigg, surt värre. Mycket bekymmer för tillfället helt enkelt. Hejdå

Ibland får jag en liten chock av att läsa olika texter. Dels för att det ofta går ut på att jag tänkt likadant som skribenten i någon månad och sen skriver de ner orden som jag tänkt men aldrig skrivit. Idag var det för första gången omvänt. Ett gammal inlägg om integration i Sverige som jag skrev för några veckor sedan. När jag så läste en krönika i DN slog det mig att fanimig, det här har jag ju redan varit och snuddat på. Så ni kan ju läsa och jämföra ifall ni hittar några likheter. Kom ihåg vem som sa det först bara.

Svarte-Petter-redaktionen led ett stort nederlag under natten mot fredag. Den unge och virile Simon fick efter två stycken Budweiser hybris. Han gick och köpte en till.

Ja, i Stockholm är vi rätt bortskämda med att se kändisar dagarna i ända. Annat var det hemma i Värnamo då det blev stor uppståndelse då minsta BB-kändis var på jobbet. Här har jag dock blivit lite avtrubbad och brukar ge blanka fan i om någon varit med på tv eller något annat. Idag såg jag dock några riktiga kändisar, nu snackar vi världskändisar (Det är inte någon från ABBA eller Tito Beltran). Nej, istället såg jag två medlemmar ur Kiss som var på väg in i en lokal musikaffär på Folkungagatan för att skriva autografer eller nått event i den klassen. Det är inte var dag man får se riktiga världskändisar här i Stockholm, det är en sanning.

/Sune

Jag tror att om du skulle ställa upp så kommer du slå ett nytt rekord och tar hem vinsten i hela skiten. Jag säger då det, bara i Köpenhamn barn, bara i Köpenhamn

Min kortare vän Simon funderar över huruvida skinhead-looken är något för sommaren 2008. Svaret är: Nej. Skinhead-looken såg sina glansdagar under 2007 i samband med "This Is England", nu känns det bara hopplöst passé. Inte heller upprullade chinos går hem i sommar, även det en trend som peakade för väldigt längesen. Istället funderar jag möjligen ifall det vore dags att återerövra Jesus-looken. Långt hår, ett bastant skägg, en lång vit kaftan och enkla sandaler till detta. Givetvis inga fotriktiga trekking-sandaler utan tänk Gladiator. Eller så får vi köra hårt på att införa torparlooken, som vi drömt om så länge. En fin slokhat, skjorta utan krage, vitt linne under, byxor med mycket luft som hålls uppe med ett snöre och på fötterna antingen träskor eller ett par rejäla stövlar. Den givna accesoaren är förstås lien, med lien blir allt komplett.

På tal om mode, varför ser alltid Daniel Lindström på Café alltid så jävla kåt ut på alla bilder? Det ser ut som mannen är på väg att explodera på varenda bild.

Vemodet börjar bli lite av dagens ämne här. Frida håller på och packar ihop sina saker, imorgon flyttar hon sina saker härifrån och ger sig ut på nya äventyr här i världen. Det kommer bli tomt därinne, det blir lite tomt i hjärtat. Visst har det inte fungerat friktionsfritt, det gör det ytterst sällan när man bor ihop. Allt som oftast är det mina upptåg som inte riktigt gått hem i alla lägen. Men nu har vi bott ihop i över nio månader, man har vant sig, det är vardag att Frida går upp lite efter klockan sju, duschar och gör inte så mycket oväsen. Kvart över åtta smäller hon igen ytterdörren och låser efter sig. Ibland vaknar jag, ibland gör jag det inte. Vaknar jag somnar jag om efter två sekunder, jag är helt enkelt van vid det. Så det ä en trygghet som rycks bort från mitt livsträd. På många sätt känns det bara hemskt, livet har sin gång och saker blir sällan som man tänkt sig.

Läser en rätt vemodig bok för tillfället, "Too Fast For Love" av Inde&Kellerman. Inde skriver och Kellerman tecknar. Inde har det inte lätt, det är svårt. Jag mår lite dåligt, känner igen mig lite för bra för att det ska vara nyttigt och heta mig.

På andra sätt börjar jag tänka knäppt. När jag står på bakgården tänker jag mina tankar i bokform. Registrerar det jag ser och transkriberar seendet till textform. Iaktar allt och funderar hur jag skulle forumela det bäst i skriven form. Är detta ett normalt beteende?

Snart ska även jag börja packa ihop saker. Göra mig redo för sommaren i Småland. Lämna drömmarnas stad för tryggheten, tråkigheten och staden fyllt av allt jag inte vill ha. En del ska med till Småland, annat ska gömmas undan i förråd och hemliga lådor. Jag hoppas jag överlever sommaren, jag borde inte skriva mer nu. Jag blir bara ledsen av allt, allt, allt. Fan, fan, fan.

Idag är det onsdag, som ni alla säkert redan vet. Dagen har hittills varit till all belåtenhet. Går upp vid halv tio, äter lite frukost samtidigt som jag scannar av webben i jakt på det senaste. Går ut på bakgården och tar en cigarett. Brygger kaffe, läser DN och röker lite mer sen. Som vanligt med andra ord. Ur datorns högtalare ljuder Spiritualizeds nya skiva "Songs in A&E". En artist som väcker minnen till liv igen. Minnesbilderna är sommarkväll, Grön Tuborg, blont hår, mjuka läppar, Marlboro Lights och Spiritualized som gör en formidabelt vacker spelning. Vad som hände den kvällen ligger som en ganska stor grund i att jag i dagens läge, trots ekonomiska bekymmer och sånt, kan skatta mig lycklig. Bättre spelning har jag sällan varit med om, både på ett personligt och ett världsligt plan. Jag mår bra av att tänka tillbaka på det, jag får lite gåshud och ett bultande hjärta.

Dags att försöka ta tag i livet nu, fixa det som fixas bör.

Idag har jag lidit av en viss skrivkramp. Ibland sitter jag framför datorn och bara stirrar in i skärmen. Några ord kommer inte fram och då finns inget att göra. Vänta på bättre tider fungerar rätt bra för mig. Av erfarenhet vet jag att orden brukar komma så småningom. Dagen i övrigt har innehållit en del telefonerande med min flickvän, lite mat, lite läsning och en korpfotbollsmatch. Den matchen fick två ansikten ur en personlig synvinkel. I första halvlek gjorde jag debut som anfallare och firade detta genom att på sant Filippo Inzhagi-manér trycka in en retur samt att genom en taktiskt överhoppning av bollen förvirra motståndarförsvaret och friställa min lagkompis som på enklaste sätt gjorde ett mål. I andra halvlek blev det burvakteri för min del, släppte in ett skott som var välplacerat och sen med trettio sekunder får motståndarna straff (ej orsakad av mig) som de tillvaratar för att kvittera matchen till 3-3. Så jag glädjs åt mina egna offensiva bravader och grämer mig för poängtappen samt chansen att bli matchhjälte genom att ta den där straffen.

Minns att jag pratade igår om hur gärna jag ville se min flickvän som var på bal igår. Härmed tackar jag det allsmäktiga nätverket Facebook som idag har visat några bilder på henne. Och gud så vacker hon var sen, det var som att datorn började skjuta pilar mot mitt hjärta. Med dessa bilder på näthinnan känner jag att dagen är fullbordad och jag kan ta och krypa ner i sängen.

En lättnadens suck går som ett sus genom lägenheten. Måndagen, den första dagen på min sista vecka här i Stockholm, börjar närma sig sitt slut. En lång och seg dag kan jag säga att det varit. Inte mycket vila och ro blev det. Började med att åka till skolan och vara där klockan nio för att tillbringa nästan fem timmar tittandes på en dataskärm. Har sysslat med lite basic layout och det gick väl rätt smooth hela tiden tycker jag. Skönt att bocka av det på min lista som blir längre och längre för var dag över saker som ska ordnas innan jag kan gå på "sommarlov". Resten av dagen har jag tillbringat i soffan, dels med att läsa ut Offside och för att övergå till en orgie i tv-tittande. En fotbollsmatch som inte såg helt lovande ut med tanke på det EM som snart sparkas igång. Som tur var kom Simon hit så vi kunde dra skämt om Sidleds-Danne och en massa annan strunt som bara vi förstår oss på.
När matchen äntligen var slut, sömnpillervarning, så var det kanalbyte för ett High Chaparall som inte riktigt blev vad vi förväntat oss. Vi hade hört att det var Mike Tyson som skulle intervjuas blev vi eld och lågor. Verkligen en perfekt man för det formatet vilket skrivade upp våra förväntningar. Dessa förväntningar spolades rakt ner i toaletten när vi efter några minuter inser att Mike inte var speciellt väl förberedd för Filip & Fredriks lite uppsluppna små idéer. Istället var det en Mike som mest såg ut att vilja sova och programmet blev av samma karaktär. De gjorde ett rätt misslyckat försök med att göra ett program som egentligen borde lagts på is, men jag gissar att de tänkte att "nu jävlar har vi varit med Mike Tyson, vi måste göra något utav det här". När de börjar tänka i de banorna borde någon dragit i nödbromsen. Till min stora lycka bjöd femman på en kompensation direkt efter med ett avsnitt Seinfeld. Där kan vi prata om ett program som alltid levererar. Nej, jag tycker att Filip & Fredrik borde ta ett break nu, samla kraft och tänka om. Deras format börjar kännas lite väl tjatiga och jag önskar att de tar en lång semester och kommer tillbaka med nya tag om något år, eller lämnar över till yngre förmågor. Eller, svensk humorelit (om man nu kan säga elit), kanske inte håller högsta kvalité. Av erfarenhet brukar allt som den så kallade humoreliten dra ihop bli något krystat bjäbb med en intention av att vara "roligt", men slutar allt som oftast att de sitter med Svarte-Petter och är på långa vägar inte ens i närheten av att vara roliga.

Nåväl, nog om tv-tittandet. Väljer att knyta an till ordet "sommarlov" jag droppade innan i den här texten. Börjar så smått med att smida planer för sommaren och vad jag ska ägna den åt. En sak har jag redan bestämt mig för och det är att läsa mer. Böcker, tidningar, magasin, you name it. Enda sättet till bildning är via skriften, som herren en gång sade. Nog med att sitta och vänta på att bloggar ska uppdateras. Nej, jag ska minska tiden vid datorn och börja läsa mer, jag känner redan ett enormt sug efter att få läsa. Simon ställer alltid upp och lånade ut första numret av Filter (det andra kommer imorgon) och Too Fast For Love av Jonas Inde och Martin Kellerman. Så de närmsta dagarna är uppbokade med läsning och en revidering av en tidigare skriven artikel.
Min andra tankar inför sommaren är vilken musik som ska ackompanjera sommarens läsning. Tankebanorna har seglat över allt från hiphop via ghettotech till folktronica. Rotar ett varv extra och kommer på att sommarens musik får bli yacht-rock. Visserligen såg yachtrocken sin storhetsperiod under 2006, men ibland är det skönt att faktiskt få vara hopplöst efter. Börjar bli måttligt trött på att försöka följa de senaste skivsläppen och jada jada med allt som har med ny musik att göra. Jag gör väl bäst i att konsultera en expert i frågan över vilka band som står för den bästa yacht-rocken, funderar på att ta en runda ner till Pet Sounds och fråga Peter om lite tips.

Ikväll är min flickvän på bal. Givetvis är jag grymt nyfiken på hur hon ser ut. Jag kan inte tänka mig något annat än att hon ser alldeles formidabelt vacker ut. Hoppas innerligen att någon förevigar kvällen med en kamera så jag får ta en liten del av hur det såg ut. Ni förstår alla att jag hellre hade varit där än att sitta här och plita efter midnatt. Tänker att det bara är mindre än åtta dagar tills jag får återse den vackraste flickan på jorden. Jag har, trots sällskap dygnet runt i helgen, saknat henne något fruktansvärt, särskilt på morgnarna när jag vaknar ensam uppe i min stora säng och bara vill ha henne bredvid så jag får hålla om henne.

Till vännerna i Värnamo då. Hur ser det ut vid studenthelgen för allihopa. Ett önskemål stämplat innanför tullarna gör gällande att vi syr ihop någon grandios fest på lördagen efter studenten (den 14 juni). Hade varit trevligt med en liten reunion plus att det vore skönt att slippa Harrys. För, som jag sagt till några, jag har bestämt att bojkotta Harrys och krogmonoplets Värnamo under helgen. Helt enkelt ska jag klara av att inte sätta min fot på Harrys under ett helt år. Harrys, eller djävulens påfund som jag hellre kallar det, är inte värt att besökas. Jag och Simon är slående överrens om att man lika gärna kan gå till Prostsjön och slänga 200 kronor i sjön som att gå till Harrys, är det inte sant så säg?

Helt plötsligt känns livet värt och leva igen. Bakfyllan har släppt och jag har fått mat i magen. Alla artiklar är inlämnade, har väl några omskrivningar kvar att göra men sen är skolan klar. Och, som jag har väntat på den här dagen. Kleerups självbetitlade debutplatta har äntligen kommit till oss. I skrivande stund spelar jag första låten för första gången, jag har en spännande timme framför mig.

20.45 kommer nerverna gå i baklås och ölen flöda ner i strupen. Jag tror jag kommer tappa det.

Ojsan hejsan. Nu sitter jag här en vanlig onsdag och har tagit på mig betonghjälmen. Addera till det en jävla bakfylleångest och massa funderingar. Igårkväll var väl rätt trevligt liksom. Först var vi hemma hos en klasskompis långt upp på Skånegatan, drack inte så många öl men blev rätt på pickalurven. Marsch bort till Kvarnen där jag lika väl kunde ha blivit nekad inträde men lite Söder var det och vakten sa "ta det bara lite lugnt med alkoholen". Javisst sa jag och svepte i mig två jamare och sen kom jag hem vid tre-tiden, tror jag. Har svaga minnesbilder av vad jag gjorde här hemma. Mest var jag avundsjuk på min kasskompis Johan som varit på Schyfferts "The 90's", borde ju egentligen också sett på den föreställningen. Som sagt mår jag som jag förtjänar. Kaffet är slut och någon ork att gå för att handla mer finns inte, trots att det finns ett skriande behov. Istället blir det notisskrivande och lite sånt. Får se om jag orkar öppna DN idag, varning för att det inte blir så. Senare blir det någon slags uppladdning inför kvällens höjdpunkt. Känner redan nu att nerverna börjar komma. Undrar lite vagt bara om min bloggkamrat Simon ska se på matchen med mig ikväll. I måndags sa han något om att han skulle se på "Smala Sussie" med Linn ikväll, jag säger bara "Vafalls!". Så du kan ju höra av dig om du kommit på andra tankar eller om du kör en Birkenstock-afton. Jag funderar på att spy lite, hejdå.

Ännu en dag har passerat och blivit kväll. Har hunnit med en hel del skolarbete under dagen. Skönt att det mesta börjar bli överstökat, måste bara fixa lite finlir innan jag kan gå på sommarlov. Skönt är det i alla fall. Sen stressa hem, handla mat på jävla Coop, handla inte på Coop i Stockholm, dyraste i stan. Laga mat, äta mat och sen byta om. Tuben till Bredäng för match. Spela match, förlora match med 5-1, stod målvakt och hade en mindre rolig kväll. Fast motståndarna var snäppet bättre och ärligt kan jag säga att jag hindrade motståndarlaget från att vinna med 13-1 så det är ändå okej. Byta om, snacka lite skit och ta tuben hem. Kommer på vid Slussen att det vore gott med lite öl. Åker vidare till centralen och går på bolaget med en klasskompis. Springer ner i tunnelbanan igen och åker hem. In i duschen och ut igen. Så snart iväg och dricka lite bärs. Kan jag behöva efter de senaste dagarnas prövningar. Så görå vi journalister, efter prövningar, alltid dricka.

Läser på lite om Rysslands spännande metoder att hantera 50 000 brittiska fotbollsfans. De ska helt enkelt stängas in i två separata läger tio timmar innan matchstart. Sen får fansen hänga där, bussas till matchen och efter match skickas förlorarfansen (läs Chelsea) direkt till flyget medan vinnarnas fans får stanna kvar en halvtimme och fira (läs United). Det jag finner mest intressant är att i lägrena serveras ingen öl. Jag undrar hur 50 000 britter kommer reagera över detta faktum. Om vi säger såhär, "I predict a riot". Men jag funderar på varför Uefa lägger matchen i Ryssland för. Visst är brittiska fans lite väl stökiga ibland, men att låsa in hela bunten, det är väl ändå att ta i. Det måste kännas surt att betala typ 10 000 för att åka till Ryssland för att se finalen och få tillbringa större delen av tiden inlåst i ett läger med endast läsk, det låter i mina öron lite väl tufft. Jag misstänker att det kan balla ur ordentligt tyvärr, jag hoppas verkligen jag har fel.

Huvaligen vilken jävla pissdag det varit hittills. Fy fan säger jag bara. Men jag har mig själv att skylla återigen. Mina egna demoner och lite småknäppa påhitt spelar varandra bra i händerna för att göra mitt liv till ett helvete. Att kombinera urusel sömn på en buss genom landet med att försöka prestera bra skolarbete är inte en lyckad kombination. Särskilt inte när det står ordet "telefonintervjuer" på schemat. Efter en kanna kaffe och fem timmars ångestladdad frustration fick jag äntligen telefonen att ringa och det gick, hör och häpna rätt bra. Polisen jag pratade med sa saker jag ville och en jävla massa mer som kanske inte behövdes för artikeln men som var spännande att höra. När artikeln var någorlunda klar och konsulterad med en klasskompis var det på nästa uppgift. Opponering, fy fan, något jag inte heller gillar speceillt mycket. Jag är och har nog alltid varit en rätt okritisk läsare och det klär sig inte på en opponering. Så det var fram med förstoringsglas och lupp för att söka efter klokheter att dela med mig av imorgon.

Men nu har jag gjort allt det där, det är över nu. Imorgon är det mer skolarbete, men det känns som att en stor del av grovjobbet är överstökat, nu ska det bara finliras lite imorgon och bli brutalsågad ännu en gång kanske. Vi får se. Förlåt att jag skriver tråkigt idag. Det har sina förklaringar som ni kan läsa ut av det jag skrivit här innan. Snart kommer Simon hit så vi får umgås på tu man hand efter att ha varit ifrån varandra i tre veckor. Så lång tid mellan våra träffar har vi inte haft på ett år, då Simon lekte Columbus på andra sidan jordklotet på en liten ö. Vi ska i alla fall titta på High Chaparall, weiiiii!

Jag saknar redan min flickvän, femton dagar kvar, femton, femton, femton, snart fjorton.

Satan i gatan vad jag ska sova sen, ja jävlar, jävlar i havet!

Ha, hemma igen framför datorn vid köksbordet. Allt i sin ordning, eller ja, typ. Ångesten har väl inte försvunnit och saknaden av den jag älskar är lika hård den. Men what to do. Ska sätta mig i eftermiddag och ringa lite, måste ta igen mig lite först. Dricka några koppar kaffe och känna livet komma tillbaka i form av koffeinkick. Såg innan att min present från Simon äntligen dök upp i postlådan. En helårsprenumeration på kvalitetsmagasinet "Offside". Läsning som kommer väl till pass när väl skolan börjar lugna ner sig. Glad blev jag av att se tidningen ligga i mitt postfack. Det finns ändå hopp i livet liksom.

Bussresan då? Jo, va fan. Var faktiskt en hel del folk och fick tillgång till två lediga säten för mig själv från Jönköping och hem. Sov lite i omgångar, ingen lugnande sömn utan mer kaossömn. Man liksom somnar och sen känns det som en blinkning så har klockan gått en timme och jag är på en helt annan ort. Hände mig två gånger under nattens gång. Buss är för övrigt sjukt obekvämt att resa i. Jag störde mig mest på faktumet att fönsterrutorna både är iskalla och skakar. Så fort en kroppsdel kommer i kontakt med rutan börjar man frysa i hela kroppen. Hade behövt en huvudkudde för att göra resan komfortabel till den grad att det snuddat vid okej. Men fram kom jag och jag har varit en sväng i skolan, verkligen onödigt, men vad fan, det fick gå ändå. Hann i alla fall med att träffa min vän Simon som jag inte sett på typ tre veckor. Men nu är vi tillbaka bägge två i stan. Tyvärr bara i två veckor till innan jag lämnar stan för en sommar nere på landsbygden.