Svarte-Petter

Just nu inne i ett oerhört jobbigt stadie i mitt skolarbete. Någonstans på vägen från fältarbetet till skrivandet drabbas jag alltid av en hämningslös ångest. Den slår ut alla system i kroppen och jag blir sittandes sysslolös. Gör ingenting av det jag borde göra. Jag ringer inga chefredaktörer, jag skriver inget reportage och jag författar inga mejl. Istället tar jag reda på vilka kändisar som torskat för knark på Flashback. Vet vem "artisten" och "tv-stjärnan" är. Känner mig snudd på lite smutsig men sådan är jag. Knark är smutsigt och folk som håller på skiten kan gott skit ha. Inatt när jag skulle sova kom återigen paniken som ett hårt knytnävsslag i ansiktet. Blev liggandes i fosterställning med händera för ögonen och ville bara glömma allt, Kommun-Gunnar, fotografer och allt. Men våg efter våg kom upp i floden av ångest. Ångestfloden, min och Simons gemensamma nämnare, något som alltid drabbar oss. Varför är det så? Har det med våra frikyrkliga uppväxt att göra, skammen eller något annat? Snart dags att gå till en psykolog och prata ut om det här. Kan inte fortgå med det här, inte alls. Ska försöka rycka upp mig nu, ringa några samtal och göra bort mig, bli en idiot igen. Sen ska jag skriva med långa, episka reportage om livet som vimmelfotograf, haha. Fuck me