Svarte-Petter

Jag bor på markplan. Utanför mitt fönster ser jag min innegård. Jag ser blomlådorna, soptunnorna och cykelställen. Jag ser alla dörrar och portar som leder in till innegården. Jag ser exakt vilka människor som vandrar ut och in ur gårdhuset. Gatuhuset har jag sämre koll på, men å andra sidan ser jag alla lägenhetsfönsterna på gatuhuset. Jag märker vilka grannar som är nattugglor och vilka grannar som tänder sina lampor när nattugglorna släcker sina.
Jag har alltså en väldigt bra uppsikt över min grannar.

Jag vill själv inte blir sedd. När jag är i min hall och hör fotsteg i trapphuset så smyger jag mig genast mot dörren. Genom titthålet ser jag vilken människa  det är som är ute och vandrar. Någon gång tittade en granne misstänksamt mot min dörr och jag inbillade mig att de såg att jag såg dem. Men det var nog bara inbillning.
Men alla dessa möjligheter till övervakning har lett till ett irrationellt beteende hos mig.
När jag är på väg ut ur min lägenhet och hör att någon annan redan är i trapphuset, då väntar jag tills de har gått därifrån. När jag själv är i trapphuset vill jag helst vara ensam. Börjar det eka i trapporna av fotsteg och prat så tävlar jag med mig själv att hinna in i min lägenhet igen innan de får syn på mig. Gud vet vad som skulle hända då.
En inställning jag vuxit upp med är att människan är en social varelse. Men jag tror på allvar att så inte är fallet. Människan vill bli lämnad i fred och är fruktansvärt rädd för andra människor.