Svarte-Petter

Mitt "sommarlov" i Småland börjar så sakteliga dra mot sitt slut. Ute blåser det svaga och friska höstvindar. En sommar som gått rätt fort trots allt. Så avlägset är det inte sen den dagen jag kom hem. Har klara minnen från de första dagarna jag var här. Först kom jag hem efter diverse tågstrul från Göteborg, tittade på Sverige-Grekland med familjen plus mormor. Dagen efter jobbade jag min första dag och på kvällen träffade jag några vänner. När vi sagt adjö för kvällen till varandra mådde jag så dåligt psykiskt så jag visste varken ut eller in. I bilen hem var tanken att köra rakt in i närmsta mötande lastbil oerhört lockande. Hem kom jag och bröt ihop, satt på toaletten och lipade i en kvart, Torsdagen var det baldag och jag började med att åka Värnamo-Vetlanda tur och retur två gånger plus jobba lite i Vetlanda för att så småningom hamna i Beckas friggebod med vänner, bland annat Simon. Vi hade en trevlig kväll med öl och jag var minsann lite småsjuk. På fredagen tog Josef studenten vilket innebar att jag fick ordna och dona en massa i hemmet. Åka in till Värnamo och titta på studenter som var glada och lyckliga. Sen åka hem och ha den tråkigaste kvällen. Var länge sedan jag kände mig så malplacerad bland männiksor. Ett gäng folk som tidigare i mitt liv betytt saker som jag nu står så långt ifrån så jag vet inte vad. Lördagen blev i alla fall en trevlig festkväll med en massa gamla vänner, whisky, fotboll och allt vad det innebär. Veckan efter var det bara jobb, hänga med vänner och jobba ännu mer som gällde. Så har sommaren fortskridit och när jag ser tillbaka på det är det mest en svart sörja med jobb och fika på stigs, öl på gästis, öl utomhus. Ömsom regn och ömsom sol. Ljuspunkterna i den småländska tristesses var förutom vännerna min kära flickvän som jag kunde fly till lite då och då. Nu är sista arbetsdagen avklarad och kvar finns bara jag, jag, jag. Arbetskläderna luktar fortfarande lika illa men jag hoppas de aldrig behöver beklä min arma kropp igen. De fula arbetsskorna står i förrådet där jag gladeligen ser att de möglar ihop till oigenkännlighet. Inga förpliktigheter kvar till den gyllene måsen, aldrig mer behöver jag få samtal därifrån i fråga om mina tjänster. Tyvärr känns det inte som jag vunnit ett OS-guld, mer bara ett ryck på axeln och sen vidare i livet, mot den framtid som väntar och vad den har i sin ficka vet varken du eller jag.

Ikväll är det Mattias solokväll. Sitter hemma i huset ute på prärien med en utslagen hund som ända sällskap. Bröderna är på kristen festival utanför Örebror, mamma och pappa är iväg och äter på restaurang någonstans. Helt allena sitter jag med min laptop och lyssnar på Fleet Foxes, blev så illa tvungen till att göra det sedan Olivia ringde och spelade upp en låt från deras spelning från WoW. Igårkväll fick jag höra fyra låtar från BD:s farvälspelning. Både glädje och sorg där, men viss gåshud uppstod på min svettiga arbetarkropp. Vid nio ska jag välja film att se på tv, antingen "21 Grams" eller "Absolut Makt", den sista har jag läst i bokform för många, många år sen.

Min mening var att jag skulle skippa titta så mycket på OS i år. Men jag fastnade framför tv:n i uttråkighetens tecken och tittade på herrarnas gymnastikkval i lite dryga två timmar. Helt fascinerad över vad de klarar av att göra, satt bara och hummade för mig själv. Mest patetiskt var dock expertkommentaren som försökte uttrycka hur stolt han var över att ett av hans egenkomponerade rörelser hade hans namn som dagens gymnaster utövar. Lite tokigt blev det allt där allt. Men som sagt, en imponerande uppvisning av vad människokroppen klarar av.

/Sune